Hemstadskänslan.

Tisdag 6 november - 07

Fredagskväll. Jag sitter på en Säfflebuss någonstans mellan Stockholm och Karlskoga, och någonstans mellan nuet, dået och framtiden kliver någon över min grav. Jag vet inte vad som triggar denna känsla, men det har förmodligen något med resandet att göra. Rullande däck under mig får alltid hjulen i huvudet att börja röra sig, ibland oroande snabbt. Tankar flyger som nyårsraketer, fram och tillbaka mellan hjärnhalvorna, slår i, sveder, rispar och detonerar. Sabbar och förstör, ställer till med kaos och kalabalik. Den här kvällen var det en känsla av dåligt samvete som dominerar. Vem jag känner det dåliga samvetet inför, vem jag inbillarmig att jag gjort illa, det förtäljer inte historien. Det vet jag inte själv. Mina arbetskamrater för att jag under tre dagar varit sjukskriven trots att jag egentligen inte varit för sjuk för att jobba? Min vän som jag inte kan göra ett skit för att hjälpa, när han mår som allra sämst? Mig själv?
Jag vet inte. Jag lutar huvudet mot rutan och somnar medan vägpinnarna målar vita streck i novembermörkret.
--
Väl hemma hos mamma känns det lite bättre. Jag sitter i soffan en stund och tittar på teve, för första gången på oerhört länge. Jag går och lägger mig ganska snart. Läser lite Joan Didion, men känner mig inte mottaglig för hennes akademiska postdödsångest, så jag somnar rätt snart. När jag vaknar nästa morgon, av att hunden klättrat upp i sängen och lagt sig tätt intill (efter en lång stund av rännande från rum till rum, ylanden och gnyenden och hoppandes upp och ner från sängen) duschar jag och går sedan ner för trapporna till en väntande bil. Min pappa skjutsar hem mig till den lägenhet han ska ha hjälp att flytta ifrån. Jag bjuds på en rejäl frukost bestående av kokt ägg, knäckebröd, mjukt bröd, kaffe och juice, och sedan börjar flyttandet. Viktor, Emil, jag och pappas arbetskamrat Mattias bär möbler i timmarna två. Sedan faller Emil bort, och Johanna tillkommer. Vi bjuds på spaghetti och köttfärssås till lunch, och sedan fortsätter flyttandet. Klockan fyra har jag fullgjort mina plikter, och pappa kör hem mig till mamma, där jag duschar och sedan vilar ut på sängen en stund med hunden som sporadiskt sällskap. Kring klockan sex anländer min mormor och morfar, och jag umgås med dem en stund. Mamma har lagat tacopaj, och trots dagens tidigare matorgier äter jag med god aptit. Efter en stund kommer Jannis, som jag sedan tidigare bestämt att gå ut med senare på kvällen. Vi sitter i mitt högst tillfälliga sovrum en stund, dricker lite folköl och pratar om gamla och nya tider, och slutligen lufsar vi, mot bättre vetande, iväg mot Red Brick. Till en början är det ungefär lika meningslöst som alltid. Trevligt att sitta där med Jannis och en stor stark, men i övrigt är det ett sorgligt gäng människor där inne, och de som inte är sorgliga är ointresserade eller ointressanta. Vi blir ändå kvar till stängning. Tack och lov lyckas jag begränsa mig till två öl och blir därför vare sig särskilt pank eller särskilt full. Däremot byter jag faktiskt nummer med en nyfunnen Karlskoga-bekant. Det är lite överraskande, och smått glädjande. Lite tråkigare, hinner jag tänka, är att jag inte en enda gång under Allhelgonaaftonen har besökt en kyrkogård. Den storslagna synen av hundratals brinnande ljus är annars en av höstens höjdpunkter.

Morgonen därpå blir jag väckt av hunden igen, men det gör mig inte särskilt mycket. Jag är ganska pigg, vilket är skönt, eftersom mamma och jag ska ut på promenad i Naturen. Det blir så sällan jag vistas i naturen, och jag känner ett allt större behov av det. Den här dagen är en av de sista för året då träden har löv kvar på grenarna. Snart har de fallit bort helt, och den dystraste tiden inleds. Men idag är det fint ute, ganska soligt och helt vindstilla. Hunden hittar en stor stock att släpa runt på och blir kaxigare än vanligt. Det är roligt att se. Efter promenaden åker vi till mormors och morfars hus, där jag går igenom några kartonger med gamla prylar som ställts in i deras förråd. Hittar en del gamla böcker som jag glömt bort, och en väska som min moster haft på sjuttiotalet någon gång. Det är en unisexväska, och då min gått sönder väljer jag att behålla denna. Det blir fika också, kaffe och kaka, innan vi åker vidare till Johanna, som ska bjuda på söndagsmiddag. Det blir kycklig och klyftpotatis. Jag hinner vila en stund hemma hos mamma innan det är dags att vinka adjö till Karlskoga för den här gången. Jag sätter mig på bussen, placerar hörlurarna mot öronen och fokuserar blicken på ingenting utanför fönstret. Somnar och vaknar med en välbekant känsla.
Jag sitter på en Swebus någonstans mellan Karlskoga och Stockholm, och någonstans mellan nuet, dået och framtiden kliver någon över min grav.