Direktören för det hele.

Tisdag 20 november - 07

Utomhus är det precis tillräckligt kallt för att en onämnbart fasansfull svart massa ska täcka asfalten. Om jag inte för länge sedan hade nått botten hade det kanske gjort mig nedstämd. Här inne är det också kallt. Jag har legat under täcket i någon timme och sovit bort det värsta av dagens trötthet, samt lagrat värme och energi nog att orka sitta uppe några timmar till och skriva på en arbetsrelaterad text som skulle ha varit färdig för flera veckor sedan. Imorgon har jag medarbetarsamtal med min chef. Jag har haft det två gånger tidigare i karriären, och båda gångerna led jag av lika svår ångest dagarna, och framförallt timmarna, innan. Så också nu. Jag avskyr medarbetarsamtal. Jag känner aldrig att jag gör ett bra jobb, känner alltid att jag underpresterar. Så allt positivt jag säger om mig själv under de där samtalen känns bara som dåliga lögner, och Millans blick när hon frågar hur jag trivs känns genomträngande, som en laserstråle som läser sanningen bakom de tomma orden. Kanske kommer jag att säga precis som det är den här gången istället. Eller så kanske något av de jobb jag sökt hinner att höra av sig med positivt. Hoppas det. Trots att inget av dem egentligen verkar vara särskilt mycket bättre än det jag har. Det vore så skönt att kunna bemöta eventuell negativ kritik med ett; ”Säg inget mer Millan, jag säger upp mig”.
--
Stack iväg tidigare från jobbet idag igen, för att gå på ännu en intervju. Maria följde med, och vi tog sällskap till Fridhemsplan. Hon for vidare hemåt och jag tog blåa linjen mot Akalla som så många gånger förr. Den här gången satt jag dock kvar när tåget stannade i Hallonbergen och följde med till Kista, där bemanningsföretaget som ville träffa mig var lokaliserat. Kista påminde mig en del om Skärholmen, med tunga lägenhetskomplex och gallerior. Kista Science Tower som man hört så mycket om, var verkligen något extra, och inte jätteenkelt att orientera sig i. Trots det lyckades jag hitta rätt, och kom till intervjun i god tid. Det var den svåraste intervjun jag varit med om på länge. Kanske var jag ofokuserad, eller så har frågorna på de senaste varit snällare, jag vet inte. Men det gick bra i alla fall. Tydligen hade de inte fått särskilt många bra sökande och min bakgrund var helt rätt, så mina chanser bör vara goda. Men som jag skrev här ovan, egentligen vill jag inte alls ha något nytt telefonjobb. Jag är utless på det. Jag har funderar mer och mer på framtiden, och blir jag inte journalist eller författare (högtflygande drömmar med tanke på min nuvarande situation och det faktum att jag knappt skriver längre) vill jag nog jobba på något förlag. Eller på bibliotek. Vad som helst som har med böcker och litteratur att göra. Jag vill börja plugga igen också, och har funderat på Medieteknik på Södertörn, som Maria hade vänligheten att tipsa om. Det borde kunna vara något. Men det är så svårt att veta vad man vill göra av sitt liv.
--
Tele2 ringde för en liten stund sen. Jag förstår dem verkligen inte. De ringer typ var tredje månad och ställer frågor om mitt abonnemang och avslutar med att fråga om jag är intresserad av att ringa ännu billigare än tidigare. Det kan de nämligen ordna med bara några knapptryckningar, och det vill jag väl? Och jag, jag orkar inte säga så mycket annat än; ”Visst”, så de trycker på sin knapp, men inte ser jag någon skillnad på mina fakturor. Jag ringer inte så farligt mycket, så mina räkningar har inte varit farligt höga från början. Men deras telefonsamtal börjar bli irriterande. Idag avslutade de dessutom med; ”Jag ser att du har en abonnemangsform som inte går att förlänga så… förlåt för att jag störde.”
För all del.