Moments in the snow.

Söndag 18 november - 07

Dagarna går och snön faller då och då, och jag gör egentligen inte så mycket. Tar en stillsam fika med Åsa. Äter en god middag hos Fredrik. Ser på nerladdade teveprogram på datorn. Läser lite och lyssnar på någon skiva. Ser snön smälta bort utanför. Jag har knappt skrivit ett ord på en vecka.
Vem är jag om jag inte skriver? Jag vet inte. Att skriva har alltid varit det jag fallit tillbaka på när resten av livet känts hopplöst. När jag hatat mitt jobb, när jag hatat mina vänner, när jag inte stått ut med min bostadssituation, när släkt och familj betett sig som skitstövlar, då har jag alltid kunnat tänka: Det här är inte jag. Det är inte det här jag ska göra. Det är inte här jag ska vara. Det här bara stoff, det är byggstenar, det är material, och en dag ska jag vara någon annan som gör något annat. Gör något med ord, ord som beskriver det här. Bland annat.
Nu har jag inte gjort något med ord på en vecka, och det oroar mig. Här krävs en uppryckning. Snarast.
--
I fredags lämnade jag jobbet två timmar tidigare än vanligt och åkte mot Huvudsta. Det var dags för intervju nummer två med min möjliga kommande arbetsgivare. Jag var trött och nervös och stirrade tomt ut genom fönstret. En tjej pratade i telefon mitt emot mig. Jag försökte att inte höra, eftersom det är oartigt att tjuvlyssna, men då min mp3-spelare säckat ihop lite smått var det svårt att låta bli. Särskilt som hon lät mer och mer upprörd och skärrad ju längre samtalet fortgick.
”Jag kan inte fatta att det är sant… Död? Men hur? Bara sådär? Har du pratat med mamma? Ringde du henne på jobbet? Du borde inte ha ringt henne på jobbet… Jag kommer börja gråta snart.”
Jag gjorde mitt bästa för att se neutral ut och fortsatte titta genom fönstret på de mörkgrå tunnelväggarna utanför. När jag gick av satt hon kvar med telefonen tryckt mot örat.
En tragedi rusade vidare genom underjorden.
Intervjun gick bra, men kändes ganska överflödig. Känns inte som om vare sig jag eller arbetsgivaren fick ut så mycket mer av det här mötet än det förra, men det var ganska avslappnat, och jag fick träffa två personer jag kommer att jobba med i framtiden om jag får jobbet och tackar ja till det. Som det är nu hänger allt för min del på lönen. Det verkar inte vara världens roligaste människor jag kommer att jobba med om jag tackar ja, så jag kommer att vara en stenhård förhandlare.
Moa hörde av sig när jag var på väg hem. Hon undrade om jag ville med ut till El Mundo på kvällen. Det ville jag gärna, förutsatt att jag fick mig lite sömn först. Det fick jag. Sov ett par timmar och vaknade vid åttatiden med något klarare huvud. Läste Hemingways ”Farväl Till Vapnen” på vägen in till stan, och irrade sedan omkring en stund på Söder med ett högljutt gäng Bajen-supporters oroväckande nära inpå, innan jag hittade till El Mundo.
Det blev en lugn och avslappnad kväll. Jag tog några öl med Moa och hennes fotografkompisar, och gav mig hem relativt tidigt. Köpte en kaffe och en kanelbulle på McDonalds som jag sedan avnjöt på tunnelbanan. Väl hemma var jag inte det minsta trött längre. Kaffet och kvällstuppluren hade sabbat alla chanser till nattsömn. Jag satt vaken vid datorn större delen av natten, och var således i ett zombieliknande tillstånd på lördagen.
--
Jag åkte in till stan igen på eftermiddagen, och mötte upp A vid Slussen. Vi for till Liljeholmen, där jag köpte en flaska vin och senare några böcker och skivor på Stadsmissionen. Vi hade egentligen åkt in för att kolla utställningen ”Skins” på Färgfabriken, men den var inte kvar där, utan hade bytts ut mot en massa glasskulpturer som var måttligt underhållande att titta på. Så det blev en kort visit. Jag köpte en kebabrulle i Hallonbergen och åt den till kvällsmat. Sen la jag mig och sov, för att orka med nattens aktiviteter. Jag skulle nämligen ut på dåligheter med nya och gamla arbetskamrater.
Vid niotiden åkte jag in till stan. Var då ganska berusad på rödvin, men kunde ändå, vilket kändes ganska passande, läsa ytterligare några sidor i ”Farväl Till Vapnen”.
”Vad läser du?” frågade en alkis som satt i sätet på andra sidan vagnen.
”Hemingway”, sa jag.
”Han är bra!” tyckte alkisen. ”Jag läste mycket på den tiden då jag inte var hemlös. Vad gillar du min fyllefrilla?” Han hade lindat en röd halsduk runt huvudet och stuckit in sugrör och plastbestick innanför kanten. Något som liknade fjädrar stack ut ur sugrören.
”Jo, det ser bra ut”, sa jag. ”Jag gillar fjädrarna.”
”Det är inte fjädrar, det är några jävla växter av nåt slag”, sa alkisen. Det var tydligen någon slags tribut till Pippi Långstrump.
--
Louise och jag möttes utanför spärrarna och gick från Slussen till Hjärtats Bar, där vår före detta kollega Ylva väntade med några träbockar till vänner. De ville dra vidare till flådigare domäner ganska snart, så jag och Louise blev ensamma. Vi ringde John, den nya killen på vår avdelning, som tydligen också skulle ut och svira den här kvällen. Han befann sig på Söderkällaren, ett av de sunkigaste ställena man kan tänka sig, men vi gick dit ändå. John var så full att han knappt var kontaktbar, och på vilket annat ställe som helst hade han förmodligen blivit utslängd. Jag snackade med två it-killar, regular nerds, som berättade om sina välbetalda slackerjobb, och jag blev lite avundsjuk. När Söderkällaren stängde vid klockan ett gick de vidare till Kvarnen, men jag var trött och hungrig, så kvällen fick vara slut där för min del.
--
Och så blev det söndag, och min ordlösa vecka fick ett slut. Jag har suttit på sängen mest hela dagen, gjort några undantag för att laga potatissallad, äta citronmuffins, städa undan lite… Men mestadels har jag legat eller suttit på sängen, sett på film och skrivit. Jag måste tvinga mig till det, skrivandet, men det går. Nästa vecka måste det gå bättre.