Onsdag 31 oktober - 07
Pengar ger mig hjärtklappning just nu. Jag vet att det egentligen är onödigt, jag är ju inte fattig egentligen. Det jag har kvar av lönen har jag tidigare år klarat av att leva på, utan ångest, och då redan innan hyran var betald. Jag har levt på studiemedel, jag har levt på svartjobb. Jag har levt på sparpengar och på lånad tid. Nu har jag fast jobb, och ändå; halva lönen har gått åt, kanske mer, och november har inte börjat ännu. Klart man får ångest, men det är ju inte kris, inte egentligen. Jag behöver bara låta plånboken stanna kvar i kavajfickan lite oftare de kommande veckorna.
--
Arbetsveckan slutade ganska bra i fredags. Jag var förvisso fullständigt slutkörd, men jag lyckades få färdigt det mesta av det som skulle bli färdigt, och fick för en gång skull känna mig lite nöjd med mig själv. Efter en absurt hektisk vecka kändes det riktigt behagligt. Jag var egentligen för trött för att hitta på något, men tidigare på dagen hade jag lovat Louise att följa med till Bengans och kolla på Mando Diao med henne. Egentligen har jag otroligt svårt för Mando Diao och allt vad de står för – rockens mest utnötta klichéer, ”riktig” musik med ”riktiga” instrument, attityd, svett och jävlaranamma – men för Louises skull kunde jag väl tänka mig att följa med, och dessutom var jag lite nyfiken på deras nya sound som skulle flirta med barockpoppen. Maria jobbade dessutom denna dag, så hon hakade på.
Det var trångt och svettigt på Bengans, och jag kände mig gammal. Pandor och andra poparter stod och satt överallt. Ganska snart gav jag upp min plats bredvid Louise och Maria i folkvimlet. Jag kände inte direkt något tryckande behov av att stå nära scenen. Istället snokade jag runt i skivställen, köpte två plattor och hittade sedan en plats ganska långt bak varifrån jag hade god utsikt. De var faktiskt något bättre än väntat, Mando Diao. Så mycket barockpop var det kanske inte, även om influenserna sken igenom lite här och där. Men de imponerade med sin energi, och ena sångarens röst var riktigt stark (den andre, spinkige, är bara gapig och ser allmänt skitjobbig ut).
Efter spelningen ville Louise köa och ta autograf, men kön var galet lång och full med otäcka odjur, och varken Maria eller jag var särskilt pigga på den idén. Vi ville gå till Libanesen, restaurangen där vi käkat på tu man hand för några veckor sedan. Jag tänkte först ta en billig falafeltallrik och en öl, men Maria påpekade syrligt att man ju faktiskt bara lever en gång, och det har hon säkert rätt i. Jag unnade mig ett rejält mål mat och fick en nota på strax under tvåhundra. Mot slutet av måltiden var jag så trött att jag fick lov att luta huvudet mot väggen för att inte tappa det rakt i maten. Det var med andra ord inte läge för något fortsatt umgänge. Jag åkte hem, la mig på sängen och läste en stund, tills jag inte kunde hålla ögonen öppna. Jag ringde A innan jag somnade, och hörde om hon ville följa med ut på stan kommande dagen. Det ville hon. Jag släckte och somnade. Klockan var då knappt mer än elva.
A höll sitt ord. På lördagen mötte jag upp henne vid Hötorget. Hon skulle till Webbhallen och köpa en nätverkskabel, och jag tänkte att det kunde vara ett tillfälle så gott som något att äntligen göra slag i saken och investera i en extern hårddisk. Vi tog en varsin kölapp och slog ihjäl några minuter framför något komplicerat tevespel på storbild. När det blev min tur frågade jag artigt en apatisk kassörska om olika modeller, och fastnade slutligen för en LaCie på 320 gigabyte. Det borde jag klara mig ett tag på.
Nöjda med våra fynd knallade vi vidare till Myrorna, som hade bokrea. Jag hittade ett helt gäng intressanta böcker, och kom undan med mindre än en hundralapp. Vi firade med en fika på ett närliggande café, och flanerade sedan till Vasastan och en av de många billiga skivbutikerna som finns där. Köpte mig två skivor, och sedan skildes vi åt. Jag åkte hem och tillbringade ett par timmar i sällskap med nya hårddisken. Kvalitetstid.
Sen började timmarna krypa fram och jag kände mig rastlös. En hel helg utan någon form av utgång, det går ju faktiskt inte. En hel lördagskväll utan sällskap i någon form, det går ju inte heller. Jag började känna mig lite ensam, ringde några samtal, önskade att Fredrik gick att nå, men efter hans flytt till Södermalm har han varken telefon eller bredband. Till slut, som en glädjande blixt från klar himmel, kom ett SMS från A, som undrade om jag ville följa med henne, hennes syster och ett mindre sällskap löst folk, till Folkoperans bar. Det ville jag gärna. En lugn kväll blev det, och det passade mig bra efter dagens många utgifter. Jag köpte en öl, och så bjöd A på några klunkar ur en öl som hon i sin tur blivit bjuden på. Jag snackade mest med henne och två av hennes systers bekanta. Hennes syster hälsade jag bara på. Det var lite lustigt när jag blev presenterad för sällskapet, för vi gjorde det helt enligt rutin, tills vi kom till hennes syster.
”Och Sandra känner du ju redan”, sa A. Känner och känner, jag har inte träffat henne på sex år…
--
I tisdag gjorde jag något för mig väldigt otippat. Jag var på äventyr. Ja, jag, som annars tillbringar den mesta lediga tiden tillbakalutad i sängen med en kudde bakom huvudet och laptopen i knät, jag var på äventyr. Jag måste tacka Facebook, min gamla skolkamrat Tesa, samt min lite nyare kamrat Moa, för det. Facebook, eftersom det var därigenom jag kontaktades, Tesa, för att det var hon som kontaktade mig, och Moa för att hon följde med och därför gav mig en anledning att inte banga i sista minuten. Hade hon inte hakat på hade jag garanterat bara åkt hem till sängen, kudden och laptopen direkt efter jobbet. Nu tog jag istället tvärbanan till Gullmarsplan och åkte därifrån till Hammarbyhöjdens tunnelbanestation, där ett litet gäng tappra människor hade samlats för att bestiga Hammarbybacken.
Låt mig förklara närmare…
Tesa är arrangör för något som kallas ”Toppturer”, vilket i praktiken innebär att hon kontaktar folk, som sedan i samlad trupp besöker olika höga höjder i Stockholmsområdet. Simple as that. Jag tycker det är ett otroligt fint initiativ, som jag stödjer helhjärtat. Det är gratis, man kommer ut i friska luften, man träffar nya människor och man blir lite allmänbildad på kuppen. Bara plus!
Då tunnelbanan drabbats av förseningar fick vi vänta en stund på att alla skulle komma. Sedan gick vi genom de pittoreska kvarteren, förbi en fotbollsplan och genom en skogsdunge, tills vi kom till backen i fråga. Det var mörkt ute, förstås, men några i sällskapet hade ficklampor. Själv använde jag mitt paraply som käpp och kände mig fram. Från marken såg Hammarbybacken betydligt högre ut än vad den gör från tunnelbanans fönster. Bilvägar ringlade sig upp mot toppen, så det var inga större svårigheter att ta sig upp, men vinden tilltog i styrka, och det kanske är fånigt att nämna när det är en höjd på cirka åttio meter, men det kändes faktiskt betydligt kallare där än nere på marken.
Det var en enormt imponerande utsikt. Det kändes som att man såg hela staden, och den såg större ut än någonsin. Extra majestätisk var synen av en färja som lade ut och seglade ut över det svarta vattnet. Det såg ut som om ett helt kvarter lösgjorde sig från resten av staden och gled iväg. Jag hade gärna nöjt mig med att bara njuta av utsikten och sedan klättrat ner igen, men en guide hade väntat på oss och pratade en ganska lång stund om Hammarbybackens historia och framtid. Det var ganska blött och lerigt, så fötterna sjönk ner om man stod kvar på samma plats för länge. Efter en stund började skorna ta in vatten. Någon hade med en termos med chaite. Det räckte till några slurkar var, och det värmde tillfälligt, men inte tillräckligt länge. Guiden hade mycket att berätta, och sällskapet hade massor av frågor. Efter en stund funderade jag nästan på att gå ner ensam, eller åtminstone på om jag och Moa inte skulle ta och avlägsna oss, eftersom hon också såg frusen ut. Men det kändes oartigt, och till slut hördes faktiskt en myndig stämma föreslå att vi skulle förflytta oss till varmare breddgrader.
Om det var lerigt på toppen var det ingenting mot nervägen. Vi tog en annan rutt nu, en lång och ganska brant backe, hal och blöt och eländig. Gegga fastnade under fötterna och vägrade släppa taget, och den fick fötterna att kännas som bly. Återigen fick jag stödja mig mot mitt paraply för att inte ramla. Som en gammal gubbe. Aldrig har det varit så skönt att få fast mark, grus och gräs, under fötterna. Vi hade hamnat mitt i Hammarby Sjöstad, och det kändes som om vi var ett gäng leriga vildar som kastats rakt in i en science fiction-dystopi (eller är Hammarby Sjöstad en utopi? Delade meningar förstås – själv tycker jag det är ett fruktansvärt ocharmigt kvarter…)
--
Jag och Moa åkte tillbaka till Hammarbyhöjden, där hon lämnat sin cykel, medan resten av bergsbestigarna tog färjan över till Södermalm och Carmen. Vi hamnade till slut, efter en lång och uppfriskande promenad, också på Söder. Vi hoppade över Carmen, dock. Moa bjöd på mat och vin i sin mycket mysiga lägenhet. En mycket trevlig avslutning på en, trots lera, väta och iskyla, väldigt trevlig och annorlunda kväll.
Den följande morgonen vaknade jag och kände mig absolut inte upplagd för att gå till jobbet. Men det är en helt annan historia.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment