Romance and cigarettes.

Måndag 8 oktober - 07

Om den gångna helgen varit en låt hade den varit skriven av Arab Strap. Den hade i så fall varit en av deras muntrare låtar, inte uppsluppen som ”There’s No Ending”, utan snarare skitig och äcklig men försiktigt dansant som ”Cherubs” eller ”The Shy Retirer”. Och, precis som vilken som helst av nämnda låtar, ganska jäkla fantastisk.
Helgen började med ett besök på gröngula i Liljeholmen. Köpte två flaskor Le Bistro, ett rött vin som jag fått smak för. Jag är ingen vinkännare och vet därför inte om vinet är gott eller inte, men det smakar inte illa i alla fall, och det är huvudsaken. Dessutom är det ekologiskt, om jag inte minns helt fel.
När jag kom hem tog jag en dusch, lagade lite mat, la mig på sängen och sov bort det värsta av den gångna veckans utmattning. När jag vaknade drack jag ett par glas framför datorn. Jag lyssnade på lite Jonathan Richman, dystert medveten om att jag inte skulle komma att se honom på Debaser Medis på lördagen, men likväl glad över vetskapen att det trots bristen på Richman skulle bli en betydligt mer händelserik helg än den föregående. Å andra sidan skulle en helkroppsförlamad person utan problem, och alldeles på egen hand, kunna fylla en helg med mer händelser, substans och mening än vad jag förmådde förra fredagen, lördagen och söndagen.
Den här fredagen, efter dusch, sömn, musik och lite vin, satte jag mig på tunnelbanan och åkte in till Söder. A har nyligen flyttat till en lägenhet inte långt från Nytorget, så ditåt styrde jag stegen, och slog henne en signal när jag kommit fram. Hon kom ut och mötte upp mig, och vi tog hissen upp till lägenheten som hon hyr tillsammans med en tjej vid namn Karin. Vi drack några glas vin och åt lite glass innan vi slutligen tog en kort promenad ner till Pet Sounds Bar. Jag förstår inte riktigt varför jag envisas med att gå dit. Roligt har jag bara haft där en gång, och då berodde det mest bara på att gamla skolkamrater visade sig vara på plats. I övrigt är det mest svettigt, trångt och högljutt. Nu spelades det visserligen både Dinosaur Jr, New Order och Joy Division, så av den anledningen trivdes vi hyfsat, men det var omöjligt att prata, och därför blev det inte mer än varsin öl innan vi gick. Var vi istället skulle ta vägen hade vi ingen aning om, men Underbara Bar lockande plötsligt mer än det någonsin tidigare gjort. Ett sällskap före oss i kön blev nästan nekade inträde av en besvärad vakt som gnällde om att de skulle få det väldigt trångt där inne.
”Vi kanske inte får plats?” frågade A och jag när det blir vår tur.
”Jo, det är ganska gott om plats”, sa vakten då, och vi gick in. Mycket riktigt var flera bord lediga, så vi tog ett ganska långt in i lokalen. Vi sjönk ner i varsin behagligt mjuk fåtölj, och skakade roat på huvudet åt vaktens märkliga beteende. Gänget som stod före oss i kön såg både städade och eleganta ut, så varför försöka skrämma bort dem men släppa in oss?
”Det måste vara din kavaj som avgjorde saken”, sa A. Det var inte den märkligaste komplimang jag skulle få den kvällen. En kort stund senare satt vi, lagom druckna efter ännu ett varsitt glas öl och pratade om personliga problem, nojor och neuroser.
”Du som verkar ha så lätt att föra dig bland folk?” sa A efter att jag berättat om my troubles with living. Jag, som är ett fullständigt nervvrak! Lustigt missförstånd för att komma från någon som borde känna mig väl, som dessutom har känt mig under en av de svagaste perioderna i mitt liv.
Och ändå inte helgens konstigaste komplimang.
Nej, den kom faktiskt kvällen därpå, men innan jag kommer dit måste jag redogöra lite mer detaljerat för lördagen som helhet. Dagen i sig har jag inte så många minnen av. Jag såg färdigt ”Breaking The Waves” som jag påbörjat helgen innan, och blev lite smått förstörd av den. Oerhört stark film. Tog ytterligare några stärkande glas Le Bistro på kvällen, stoppade min andra flaska i en påse och åkte iväg till St: Eriksplan. Frida skulle ha fest, och hon bor i en lägenhet där i krokarna. Det var lättare sagt än gjort att hitta dit, men efter ett par guidande telefonsamtal med värdinnan stod jag på en gård som kändes märkligt välbekant. Jag insåg att jag varit där förr, och att det var när jag hälsat på Åsa någon gång i slutet av sommaren, så när jag kommit in till Frida, hälsat på henne, Camilla, Fredrik och de andra som var där (Fridas syster och en väninna) ringde jag upp Åsa. Hon var, kors i taket, hemma, och behövde inte allt för mycket övertalning för att ta hissen ett par våningar upp och kika förbi en stund. Vi isolerade oss nog tyvärr lite från resten av festen, för vi satt mest i ett eget hörn, samtalade om gammalt och nytt, delade på min vinflaska och fick påfyllning ur Fridas bag in box. Timmarna rann iväg, och Frida och Camilla ville dra ganska snart. Jag, Fredrik och Åsa stannade kvar och drack upp vinet. Åsa skulle stanna kvar, så jag och Fredrik åkte ensamma in till Kolingsborg, där de andra redan väntade. Det var releasefest för Mats Jonssons fantastiska ”Hey Princess”, nu i pocketform, vilket väl mest märktes på musiken. Det spelades alldeles fantastiska indiehits såsom Magnetic Fields ”The Luckiest Guy On The Lower East Side” och Hidden Cameras ”Ban Marriage”. Jag bjöd Fredrik och Frida på varsin öl och fann mig snart på dansgolvet, där jag, förutom att tappa min egen öl och spilla ner både mina och andras skor, snart fick ögonkontakt med en tjej som dansade alldeles i närheten av mig. Hon var mycket söt – Lång Fin Blond, för att låna titeln på en underhållande roman, och hon skulle alldeles snart komma med helgens allra märkligaste komplimang.
”Du dansar bra”, sa hon plötsligt till mig.
”Ha! Du skojar…” Hon har uppenbarligen aldrig sett mig försöka dansa något annat än det Mattias kallar för ”indiedansen”, en dans som kan dansar precis hur som helst. Men hon måste ha gillat indiedansen.
”Nej, du har ett schyst flow.”
Jag såg Fredrik röra sig mot utgången, och jag ville växla ett par ord med honom innan han eventuellt drog sig hemåt, så jag frågade om tjejen (hon hette, förlåt, heter, Alva) ville dansa senare, och det ville hon.
”Vad hände med den snygga tjejen du dansade med?” frågade Fredrik när jag nallade en cigg av honom utanför Kolingsborg.
”Jag bad henne vänta där inne”, sa jag, och insåg mitt misstag i samma sekund som jag yttrat meningen.
”Vad!? Gå in igen, vad väntar du på? Spring!” röt Fredrik, och jag lydde. Med största säkerhet skulle hon dansa med någon annan nu, någon med ännu schystare flow. Det gjorde hon inte. Hon stod i baren med en nyköpt öl, och mötte min blick när jag gick nerför trappan till henne.
”Hej”, sa jag. ”Jag heter Niklas.”
Jag kände mig djärv. Jag kände mig som om jag inte alls hette Niklas. Jag köpte en öl och lyckades låta bli att tappa den. Vi dansade lite till, men jag hörde inte ens musiken. Jag tappade förmodligen bort mitt flow i samma sekund som jag tappade mitt namn, men det gjorde inte så mycket. Jag kompenserade med mod, böjde mig fram, och hon besvarade kyssen.
Och det var där helgens soundtrack övergick från… ja, jag vet inte, något mer anonymt, till något med Arab Strap. Inte något deppigt, men inte något glatt heller. Något som handlar om dagen efter-ångest, baksmälla, vetskapen om att man aldrig ses mer, och känslan av att det är något som är helt okej (jag såg ändå ingen Framtid med henne), en relativ trötthet och tomhet men ändå med en väldigt stark känsla av att vara vid liv, av att något äntligen händer. Av att det finns en skönhet - en väldigt stark sådan - även i ens värsta misslyckanden, av att även ett nervvrak kommer ganska långt med lite självdistans och, ja…
Flow.