Eyes only meet mine for a second.

Söndag 14 oktober – 07

Mörkret lägger sig tidigare och tidigare, och temperaturen ligger och balanserar precis på den sida om minusstrecket som får nederbörden att komma i form av vattendroppar istället för snöflingor. Min vinterrock ligger i någon sopsäck eller kartong någonstans i den röra som ska föreställa mitt hem, jag hittar den inte och orkar inte leta. Så jag huttrar i kavaj och halsduk istället, en halsduk Alva gav mig på tunnelbanan förra lördagen. Någon hade lagt den på hennes väska och glömt den där.
I dessa kläder stod jag utanför Åhléns och väntade i torsdags kväll. Det blåste full höststorm, jag väntade på Anna och kände mig malplacerad. Jag är så sällan i City att jag helt glömt bort hur där ser ut och hur man orienterar sig. Lyckades knappt ta mig från T-centralen till Åhléns, och först efter att jag förgäves väntat där i någon kvart kom jag på att det finns en entré som ligger alldeles vid tunnelbanenedgången, och det var också där Anna väntade. Vi uppdaterade varandra på det senaste medan vi gick Drottninggatan fram i jakt efter en pizzeria. Vi hittade snart en med lagom priser och satte oss till bords. Det duggregn som besudlat dagen utvecklade sig under måltiden till ett hällregn. Jag hade ganska bråttom eftersom jag skulle träffa A lite senare, så att stanna inne i värmen var inte ett alternativ. Vattendropparna flög i sidled, och jag hann bli genomsur under den korta promenaden från pizzerian till Hötorgets tunnelbana. Blev också lite tjurig när jag noterade CG, en dryg idiot från hemstaden, i den tunnelbanevagn Anna och jag klev in i. Det kan ha varit någon som var väldigt lik honom också, men det är illa nog. Jag vill inte behöva bli påmind om gamla rivaler och plågoandar, jag vill att Stockholm ska vara en fristad där den gamla Niklas, hans nojor och neuroser, inte tillåts fritt spelrum. För att det ska vara möjligt måste jag omge mig med nya människor. CG och liknande slödder ska hålla sig på behörigt avstånd. Lyckligtvis satt han inte kvar när vi klev av vid Medborgarplatsen, så kanske var han till och med en ren synvilla, eller ett hjärnspöke.
Vi gick till Annas jobb, som är en fritidsgård vid Björns Trädgård. Hon ville hälsa på sina arbetskamrater, och jag hängde på. Det visade sig att David, en trevlig kille som jag råkat på då och då i olika sammanhang sedan jag flyttade till Stockholm, också arbetade där, och det var kul att se honom igen. Hennes andra kollega, vars namn jag nu inte kommer ihåg, verkade också trevlig. Framförallt hade han sympatisk filmsmak, gillade ”deprimerande diskbänksrealism och Glasgow-dimma”. Det gör jag också. En lustig detalj var att jag så fort jag såg honom kom att tänka på serien ”Rocky”, och när vi gick därifrån meddelade Anna också att han faktiskt avbildats i en Rocky-strip…
Nu regnade det mer än någonsin, och innan vi ens hunnit över lekplatsen, genom grinden och över till Östgötagatan, var jag blöt som en dränkt katt. Jag hade vatten överallt, innanför kläderna och på kroppsdelar jag inte ens visste fanns. Skorna läckte in som sjunkande fartyg, kavajen var en disktrasa. Vi var på väg till Annas lägenhet, där hon skulle hämta upp post. Det är egentligen inte alls långt dit – hon bor på Katarina Bangata – men det kändes som om vi gick till andra sidan stan. Antar att alla sträckor känns längre om man tvingas vada dem genom decimeterdjupt vatten. Vi försökte hålla humöret uppe genom att tävla om vem som kunde gnälla på det mest utstuderade sättet, och jag tror det blev oavgjort. Vi kom fram till Annas lägenhet till slut i alla fall, och jag fick låna ett väldigt färgglatt paraply, men skadan var ju redan skedd (jag hade lika gärna kunnat ha kommit uppklafsande ur havet) så det gjorde varken från eller till. kände mig mest fånig när jag gick och tryckte under en plym i regnbågens alla färger, men jag slapp ju få regnvattnet i ögonen i alla fall.
Anna och jag skildes åt vid en buss som hon hoppade på, och själv fortsatte jag till Nytorget, där jag träffade A. Jag var egentligen så blöt att det lämpligaste nog hade varit att bara kalla det en dag och åka hem, men jag kände ändå att jag ville ge Underbara Bar och gråtcountryklubben ”Folkvagn Allstars” en chans, så vi gick dit. Det kunde ju bli kul.
Det blev det inte. Det blev rätt dött. Trevligt att snacka med A förstås, men artisterna som uppträdde var rejäla sömnpiller och jag var trött och kände mig sunkig i mina blöta klädtrasor. Lokalen var fin, men trång på det där viset som gör att hur man än vrider, vänder och flyttar på sig är man i vägen för någon. Efter en stunds armbågande hittade vi en något avskild del av stället där vi kunde sitta och prata en stund. Tomas Andersson Wij skulle spela, och det hade varit kul att se honom, men vi orkade inte stanna mycket längre än till tio.
--
Fredagen kom som vanligt alldeles för tidigt. Mobilen tjöt som ett flyglarm klockan sex, och eftersom vi har veckomöte på fredagar och därför börjar en halvtimme tidigare, fanns det ingen möjlighet att snooza. Så plågsamt som det var att gå upp denna fredag var det länge sen det var. Kanske har det faktum att jag druckit ett par öl torsdagskvällen något med saken att göra, jag vet inte.
Arbetsdagen förflöt i ett långsamt tempo, men vetskapen om att jag skulle lämna bygget redan vid halv fyra gjorde det hela uthärdligt. När klockan slagit för hemgång skyndade jag mig mot utgången, bara för att mötas av en vägg av spöregn. Jag suckade och vände mig om. Jag hade en buss till Karlskoga att passa, den skulle gå klockan sex och innan dess var jag tvungen att mellanlanda hemma för att packa. Jag hade med andra ord inte tid att stanna en minut längre. Samtidigt mindes jag med fasa gårdagens blöta, kalla kläder mot kroppen.
”Du kan säkert låna paraplyet där” sa Åsa i receptionen, så det gjorde jag. När jag sedan vände mig mot dörren sken solen utanför och himlen var klarblå. Mycket märkligt. Jag tog ändå paraplyet med mig.
--
Strax efter klockan nio, efter en behaglig och faktiskt ganska snabb bussresa, var jag framme i Karlskoga. Pappa plockade upp mig vid stationen och skjutsade hem mig. Jag ringde Jannis, som blev glad av att höra att jag var i stan, och vi bestämde oss för att gå ut på Red Brick lite senare. Pappa bjöd på lite vin och mackor i köket, och vi satt där och snackade en stund, tills tiden var inne för Jannis buss att anlända. När jag mött upp honom, i den så kallade ”Statoilbacken”, gick vi hem till min syster som precis flyttat hemifrån. Hon hade inflyttningsfest, och jag såg inte golvet för alla människor. Hannes var där, men i övrigt var det mest okända och ganska unga människor, så vi stannade bara några minuter. Nästa anhalt var Red Brick, utestället som jag envisas med att kalla bra trots att jag inte haft mer än en handfull roliga utekvällar där. Att sätta sig och ta ett par öl med Jannis var ju trevligt förstås, men mycket kändes bara bedrövande i all sin oföränderlighet. Jag såg samma människor som alltid, samma tremänning bakom bardisken, samma Komvux-dropout och blivande alkoholist vid ett av borden, samma gamla Transcom-kollegor som man en gång hälsade glatt på i lunchrummet och som ni bara möter ens ögon i något ögonblick innan deras blickar viker undan.
Vid bordet strax till höger om mig och Jannis satt Veronica.
Veronica och jag har historia. Vi var förtjusta i varandra under några märkliga veckor i början av 2002. Vi gick i samma skrivarkurs, jag var den enda killen och hon var den enda tjejen i min ålder. Vi skrev båda internetdagbok på den tiden, och vi läste varandras med stort intresse, till en början utan att våga skriva något till varandra. Vi skrev dock om varandra, hela tiden. Hon skrev att jag var vacker och att jag var feber i hennes hjärna. Jag skrev att hon var i mina tankar hela tiden. Vi skrev aldrig några namn, jag var bara ”han”, eller ibland ”personen”, hon var bara ”hon”. Det var ett spel unikt för vår generation, ett sätt att kommunicera som våra föräldrar aldrig behövde besvära sig med. Det var romantiskt, vackert och fantastiskt. Det är en historia som förtjänar mer utrymme än jag kan ge den här, och någon gång ska jag göra den rättvisa. Till slut, efter några veckors tassande, skickade hon mail till Jannis och frågade efter mitt telefonnummer. Han ringde och förvarnade mig när jag var på väg hem från en fest hos Helena. Sällan har jag upplevt ett sådant lyckorus. Jag flög hem till honom istället för att ta bussen, och lånade genast hans dator eftersom jag inte hade tillgång till bredband hemma. Hon var online och hade skickat mig ett mail. Jag svarade på det. Vi bestämde att vi skulle ses redan nästa dag.
Vi sågs, och det blev vårt enda riktiga möte. Vi drack te och lyssnade på Mercury Rev i hennes källare. Hon rökte massor av cigaretter och sa att hon hatade växter. Ulf Lundells ”Jack” låg på hennes skrivbord.
”Den boken fick mig att börja läsa på allvar”, sa jag.
”Det är min vårbok”, sa hon. ”Jag läser den varje vår”.
Vi pratade om våra senaste misslyckade kärlekshistorier och hur ärrade de lämnat oss. We talked about our sad lives and we went on separately… Jag läste hennes novell om en ung kvinna som hänger sig i en gungställning utanför sin expojkväns lägenhet, och hon läste min om en kille vars flickvän lämnar honom för hans nya chef. Efter en stund åkte jag hem, övertygad om att vi skulle ses igen. Det gjorde vi inte. Hon svarade undvikande på mina frågor om när vi skulle ses igen, och snart slutade hon komma på lektionerna. Det kom någon slags förklaring någon gång, jag minns inte hur, för kanske var hon inte lika viktig längre, men det handlade om att det ex hon inte kunnat släppa hade gjort entré i hennes liv på nytt. Jag var under isen ett tag, men snart tinade den. Hon hade ändå varit för bra för mig.
Och nu, denna fredagskväll, fem år senare, satt hon vid bordet intill, lika snygg som någonsin.
Jag försökte dricka mig modig, men det gick inte. Jag sneglade på henne och tyckte mig se henne snegla tillbaka, men hälsa förmådde jag mig inte göra. Karlskoga har den inverkan på mig, jag blir tio år yngre, jag kryper bakåt i evolutionen. Jag satt där och talade med Jannis och försökte koncentrera mig på det vi snackade om medan hjärtat försökte tugga sig ut genom bröstet på mig. Och efter en stund hade Veronica och hennes väninnor dragit vidare och allt var som vanligt igen.
Hon var fortfarande för bra för mig.