Existera.

Torsdag 25 oktober - 07

Det här är en sån där vecka då dagarna bara rusar förbi. De känns som långtradare som skramlar förbi mig, och jag står mitt i motorvägen och försöker att undvika att krossas, samtidigt som jag försöker få någon att stanna och plocka upp mig. Jag får ingenting gjort, vare sig hemma eller på arbetet. På kontoret har en enda arbetsuppgift dominerat veckan, och det är en uppgift så absurd att ni aldrig skulle tro mig om jag berättade om den. I korta drag går det ut på att vi inte klarar av att utföra ett av de uppdrag vi tagit på oss, och istället för att göra något konstruktivt åt saken, istället för att bekämpa sjukdomen, så väljer vi att betala största konkurrenten för att göra jobbet åt oss. Jag kan inte tänka mig särskilt många andra företag än detta som skulle göra något så urbota korkat. De/vi nöjer sig/oss inte med att skjuta sig/oss i foten, utan mal ner hela benet till köttfärs.
Fick ett samtal från Proffice igår eftermiddag. Jag var tack och lov fortfarande aktuell för tjänsten jag sökt, men det kan dröja upp till två veckor tills jag får besked. Det känns helt okej ändå. Alltid skönt att ha något att hoppas på. Det är ju inte alltid man har det.
--
I måndags blev det utgång, en väldigt spontan och rolig sådan. Det började med att Louise föreslog en promenad efter jobbet. Vi skulle ta bussen till Liljeholmen och sen gå därifrån till Slussen. Maria jobbade denna dag, och även hon hakade på. Vi snackade om stort och smått, och när vi kommit fram till målet var samtalsämnena inte på långa vägar avklarade.
”Jag skulle kunna tänka mig ett glas vin”, sa Maria.
”Bra idé!” tyckte jag.
”Kan vi inte bara fika?” tyckte Louise, men hon var redan nedröstad. Vi gick till Bara Bistro Bar, och eftersom vi förutom att vara törstiga dessutom var sugna på mat, fick det bli middag. Det kostade förstås, men det var värt det. Den pyttipanna jag beställde var den godaste jag någonsin ätit, och jag sköljde ner den med stor stark som smakade minst lika gott den. Det blev naturligtvis både en och två till, och sen kom jag på att Andreas var i stan denna dag, att han var hemma hos Moa, och att hemma hos Moa bara låg några hundra meter bort, så jag ringde dem, och ganska snart satt även de vid bordet.
Jag hade vansinnigt trevligt, trevligare än jag haft på mycket länge, och det blev naturligtvis fler öl än vad som var vettigt och befogat en måndagskväll. Ändå var jag klar i huvudet på vägen hem. Det blev tidig hemgång, så långt räckte förnuftet. Läste senaste Sonic på vägen, och stupade så fort jag nått fram till sängen. Klockan hann aldrig bli mycket mer än tolv. Tur det.
Morgonen därpå var jag groggy men vid gott mod. Dimmig men glad. Tog mig till jobbet utan större problem och kämpade mig genom arbetsdagens bisarra tempo i ultrarapid. På eftermiddagen var jag vansinnigt trött. Jag tog sällskap med min arbetskamrat Sebastian på hemvägen. Han bor en station ifrån mig. Vi snackade om Facebooks passiviserande effekter och om Pale Fountains förträfflighet, men jag var så trött att det kändes som om jag svävade en centimeter utanför kroppen med en sytråd som enda ankare. Jag stupade i säng igen. När jag vaknade var det tänkt att jag skulle åka hem till Moa, som firade sin födelsedag den här tisdagen, men jag var bara tvungen att somna sänka ögonlocken och sova färdigt. När jag vaknade var jag så postsömnseg och förtvinad i musklerna att jag insåg att jag aldrig skulle klara av att ta mig ända bort till Södermalm. Jag ringde och avbokade, och jag tror Moa hade tillräckligt med folk på plats för att firandet inte skulle stå och falla med mig. Men skammen, mina vänner. Skammen.--Vi har fått ett tillskott på avdelningen. Det är inte så ovanligt, folk kommer och går hela tiden. Det intressanta den här gången är att det är en kille. Det innebär att jag inte längre är den enda hankönade i gruppen. Jag skulle nog ha svårt att acceptera förändringen om jag tvingats konkurrera med någon ekonomkostymkille av den typ som det kryllar av på företaget, men nu är det istället en ung och lite blyg popkille från Kalmar, som verkar väldigt sympatisk. Han har varit i Torsås, den stad jag under några månader kallade mitt hem, och bara en sån sak väcker ju respekt. Tyvärr har jag inte haft så mycket tid till att snacka med honom, ännu.
--
Ikväll skulle jag och Moa egentligen till Landet, men hon avbokade (på grund av sjukdom säger hon, men jag tror att det är en raffinerad hämnd för tisdagen) så jag har ägnat kvällen åt att sova, se på South Park, skriva och lyssna på musik istället. Och imorgon har veckan rusat fram till fredag, och jag hoppas att lördagen och söndagen kunde rusa på i ett lite långsammare tempo, för jag behöver verkligen tid att ta det lugnt och bara existera just nu.