Get a long winter coat, boy.

Söndag 21 oktober - 07

Natten till lördagen drömde jag alldeles fruktansvärda ångestdrömmar. I den första tappade jag kroppsdelar. Det började med tänderna och fortsatte med fingrarna, tårna, händerna och fötterna. Var det hela slutade minns jag inte. Förmodligen i något fruktansvärt. I den andra var jag ute på promenad med Anna när hennes telefon plötsligt ringde. Hon fick veta att hennes pojkvän just dött. Väldigt jobbigt. Jag försökte trösta, men precis som när jag i verkligheten, rätt nyligen, befann mig i en liknande situation, hittade jag inga ord och kände mig otillräcklig. När jag vaknade hade jag dessutom en låt på hjärnan. Den gick så här: ”Hon är… två sidor av samma mynt. Hon är… två sidor av samma mynt.” om och om igen. Jag har aldrig hört en sådan låt i verkligheten, så den måste jag ha hört i drömmen. Det är inte helt ovanligt, jag drömmer ofta om låtar, men har annars alltid glömt melodin när jag vaknat. Nu kan jag i och för sig inte spela några instrument eller sjunga, så det spelar ju ingen roll. Jag kan ju ändå inte göra något av dem.
--
Lördag, och jag storstädar. Long overdue. Har tömt diskstället, torkat av diskbänken, ställt in flyttkartonger i förrådet, rensat upp i klädkammaren och börjat sortera kläderna i olika lådor, dammsugit vardagsrum och kök och överlag känt mig väldigt duktig. När jag sorterar kläder har jag en speciell teknik. Eller vad vet jag, kanske gör alla som jag? Jag lägger mina överdelar i två seperata högar – en för långärmat och en för kortärmat. Sen lägger jag helt enkelt de fulaste kläderna längst ner i högen. De får stanna kvar in case of emergency. I vissa fall kan jag dock inte förstå riktigt hur jag tänker. Allvarligt, en militärgrön t-shirt köpt på Smartys i Karlskoga, när har jag tänkt använda den? Hellre går jag nog i bar överkropp. Mycket i botten av de där högarna skulle lätt kunna slängas.
Men kläder är, liksom skivor och böcker, fulla med minnen. Jag hittar en gammal Morrissey-tischa som jag köpte våren 2003, strax innan jag började på Bona Folkhögskola. Ett smart köp, där fanns många Morrissey-fans. Inga lika fanatiska som de galna mexikaner Olof berättade om, de som de facto dyrkar Morrissey som en gud, utan helt vanliga sunt småneurotiska indiekids. Nu har den där t-shirten en massa hål och funkar väl egentligen inte till annat än att sova i, om jag nu vore en sån person som sover i t-shirt då.
En annan gammal band-t-shirt, en med Square-tryck, hittar jag också. Köpte den för att jag tyckte den var snygg och hade ingen aning om vad Square var för band, tills det visade sig att Karolina kände dem och att de spelade ska. Vad nu det har med någonting att göra.
Städningen gick bra i alla fall. Lägenheten såg till slut mer trivsam ut än någonsin. Mitt i alltsammans kom Olof förbi. Har inte träffat honom på flera veckor. Vi drack lite kaffe och snackade lite om vad som hänt sedan sist och avslutade med ett South Park-avsnitt på datorn innan han gick. Sen gick jag mest och plockade resten av eftermiddagen. Datorn stod på och spelade skivor, och ibland pep den till och förkunnade att någon ville mig något. I ren slentrian ignorerade jag min tomma plånbok och lade bud på ett helg gäng skivor som verkade intressanta på Tradera. Till sist var jag tvungen att lägga mig en stund. Nattens drömmar och dagens duktighet tog ut sin rätt på mig. Jag sov, och när jag vaknade packade jag ner en flaska vin, två filmer och Paul Austers ”Illusionernas Bok” i portföljen (jaja, det är egentligen en väska avsedd för min laptop, men man tager vad man haver) och åkte in till stan. När jag städade hade jag äntligen hittat min vinterrock som jag köpte förra året. Det kändes rätt att plocka fram den nu, och jag kände mig ganska elegant när jag promenerade Östgötagatan fram i rock, halsduk och portfölj. Stalands-skyltens röda sken kastade ett romantiskt ljus över den regnvåta asfalten. Jag kände mig som hjälten i en gammal film noir, särskilt när jag ställde mig i ett hörn vid Nytorget och inväntade Moa, som skulle överlämna två Montgolfier Brothers-skivor till mig. Standing in the corner, suitcase in my hand…
Efter ett hastigt möte, och med väskan något tyngre, tågade jag upp till A:s lägenhet. Det blev en trevlig kväll. Vi käkade pasta med en god ostsås, delade på vinflaskan och kollade på ”Smoke”. Det hela kändes väldigt vuxet, och jag tror jag tycker om det, det vuxna sättet att umgås. Lite vin, lite samtal, och, som igår då, en lagom lång promenad runt kvarteret.
Vi gick förbi kyrkan vid Vitabergsparken, jag minns inte vad den heter, och klockan lös som ett djävulsöga. Det såg lite kusligt ut. Jag blev påmind om att det inte är långt kvar till Allhelgona, en högtid som jag alltid har älskat. Jag blev också påmind om att jag verkligen skulle vilja se en kuslig film snart. Inget splatter, inga skrämseleffekter, bara något genuint kusligt.
--
Söndag, och jag vilar och slappar. Sitter på sängen med laptopen i knät. Skriver och lyssnar på skivor. Får inte särskilt mycket gjort, men vantrivs inte med det. Det är alldeles grått utanför, löven på träden är gula, men mäktar knappt hålla sig kvar i grenarna. Snart är träden nakna och svarta, det blir november och olidligt trist. November brukar vara en förödande månad för mig. Idag, på väg hem från Pris X-tra, kände jag mig dock märkligt upplyft. Jag vet inte vad det berodde på, men saker och ting kändes bara väldigt behagliga. Jag hoppas det håller i sig. Jag hoppas lite av det skvimpar över från oktober till november. Jag kommer behöva dricka ur varenda glädjereserv som finns att tillgå för att överleva.