Wine destroys the memory.

Lördag 1 december - 07

Lördagkväll. Jag sitter i morgonrock vid datorn, lyssnar på Arab Strap och har ryggen krökt som en gamnacke. Det ligger plastpåsar och smutstvätt på golvet, en tom saftflaska står bredvid datorn på vardagsrumsbordet. Jag är trött men vill inte sova, och snart ska jag dricka te. Det här är första rofyllda kvällen på en hel vecka, men inte innebär det att jag kan slappna av. Det är för mycket oro inombords, mina tankar är överallt på samma gång. Vilken jävla vecka det har varit.
Efter dödsbudet i söndags åkte jag in till stan för att ta en sedan tidigare planerad promenad med Moa. Kände mig märklig till mods förstås, som man gör efter ett dödsbud. Hade dessutom bakfyllevärk i hela kroppen – sviter som satt i sedan fredagen – och det var grått och fult ute, som om någon vält ut en cementblandare och låtit innehållet täcka allt runtomkring. Det blev en trevlig promenad ändå, och jag avslutade med att handla hem lite mat på hemvägen. Kvällen var i stort sett menlös. Jag satt mest och stirrade.
--
Så kom då arbetsveckan, som en ond dröm. Johanna var sjuk, så vi var underbemannade igen. Louise släppte av en bunt krediteringar på min bänk, och meddelade att de skulle vara färdiga senast på fredagen. Jag bara suckade.
”Jag har kämpat typ en halv dag med att sammanställa krediteringsunderlaget. Du kan ju åtminstone tacka”, snäste hon.
Jag skickade ett mail. Inget innehåll, bara en rubrik som löd: ”Tack!” Jag tror ironin sken igenom rätt bra, för tonen mellan oss var ansträngd hela återstoden av dagen.
--
Så blev det tisdag. På eftermiddagen höll Louise i en utbildning i förbokningar, något som jag skulle kunna göra i sömnen. Min närvaro kändes inte särskilt viktig, och när min mobil ringde och displayen visade ett nummer jag kände igen från ett av de jobb jag sökt, lämnade jag naturligtvis rummet och svarade. Jag var tydligen mycket intressant för arbetsgivaren – den ende som var aktuell för tjänsten, och de undrade på hur kort varsel jag kunde sluta. Om jag fick tjänsten, vilket ju allt pekade på i nuläget, ville de att jag skulle kunna börja inom två veckor. Jag lovade att ta reda på det och återkomma.
”Tack för visad respekt”, fnös Louise när jag klev tillbaka in i utbildningslokalen. Jag ryckte på axlarna. Det kändes som att jag fått viktigare saker att fundera på än min och Louises begynnande dispyt. Som till exempel om jag ville byta jobb, och hur jag i så fall skulle gå till väga för att sköta det på smidigast möjliga vis.
Jag gick tidigare den dan, eftersom min mamma var i stan på tillfälligt besök. Hon skulle resa hem igen vid klockan arton, men några timmar ville jag hinna träffa henne i alla fall. Vi möttes upp vid T-centralen, där hon väntade med sin väninna och väninnans son Pavel. Pavel har jag träffat tidigare, vid flera olika tillfällen. Han var kompis med min gamla vän Alex, och jag har även sprungit på honom i Stockholm för flera år sedan. Det kom han dock inte ihåg när jag påminde honom om det. Han visade överlag väldigt lite intresse för min person, och jag förstod verkligen vad han menade när han sa att han minsann bott i Stockholm tillräckligt länge för att kunna kalla sig Stockholmare. Jodå, ett par typiska Stockholmsattribut hade han minsann lagt sig till med. Jag som mindes honom som riktigt trevlig…
Att träffa mamma var mer gemytligt. Hon bjöd mig på en Caesarsallad på en restaurang på Drottninggatan, och sedan promenerade vi och pratade en stund. Hennes buss tillbaka till Karlskoga gick från Kungsbron, så jag följde med dit, och gick sedan till Kungsholmen genom kylan och tog tuben hem.
--
Onsdagen kom och gick; en relativt vanlig arbetsdag med en ovanligt retlig Louise som gick mig på nerverna. Efter jobbet satt jag och stirrade framför datorn en stund, pratade mat och diet med Maria och pratade det förflutna med Beckius i telefon. Han hade tidigare i veckan skickat mig en cd-skiva med en film från min 20-årsfest på. Jag tittade på den och kände mig sentimental och nostalgisk. Där fanns många människor som man träffar allt för sällan numera. Jenny, Helena, Oscar, Alex, Beckius… Gamla vänner som man kanske inte alltid har så mycket gemensamt med längre, men som man likväl saknar när man konfronteras med minnena av dem. Som den här kvällen då. Jag somnade alldeles för sent, med en bitterljuv känsla i kroppen.
--
Torsdagen bjöd till en början inte på särskilt många överraskningar. Jobb, jobb och jobb, en tjurig Louise och en förlamande trötthet i kropp och själ. På eftermiddagen var det min tur att hålla i en utbildning, men den dator jag bokat hade inte rätt programvara installerad, så hela uppdraget misslyckades. Louise himlade med ögonen, jag kände mig värdelös en stund, sen åkte jag hem. Sov en stund och satt sedan några timmar vid datorn. Egentligen behövde jag lägga mig tidigt, men hade ingen ro i kroppen. Morgonen därpå hade jag bokat möte med chefen. Jag skulle informera henne om att jag sökt andra jobb, och vad jag erbjudit för lön där. Syftet med samtalet var att jag ville få en fingervisning om vad min nya lön kommer att bli efter årsskiftet. Att fatta ett beslut om huruvida jag vill stanna eller inte skulle bli så mycket lättare med den informationen. Självfallet var jag nervös. Ingenting blev bättre av att brorsan, strax innan jag skulle lägga mig, ringde och meddelade att han hittat en annan lägenhet att bo i. Det innebär att jag lämnas ensam med hela hyran och alla räkningar. Helt plötsligt sätts jag med 2600 :- mer utgifter i månaden. Om jag var nervös tidigare blev jag nu sittande med rivande ångest inombords. Jag avslutade samtalet med ett ”Jaha…” och sen var det fullständigt omöjligt att somna. Visste inte hur jag skulle klara av det här bakslaget, och det vet jag fortfarande inte. Jag lever inget särskilt utsvävande liv, och ändå har jag i nuläget svårt att få pengarna att räcka till. Hur det ska gå i framtiden övergår mitt förstånd. Att somna den natten var ett i stort sett omöjligt projekt, men vid tvåtiden lyckades tröttheten besegra ångesten.
--
Fredagsförmiddagen blev en förmiddag av konfrontationer. Först med min chef, som inte tog nyheterna av mitt jobbsökande riktigt som jag hoppats på. ”Vad spännande”, sa hon bara, och när jag nämnde vad jag satt för löneanspråk på nya jobbet höll hon på att börja garva. Sen vände hon samtalet till ett samtal om mina brister och hur de skulle åtgärdas, och nämnde att hon inför årets lönesättning främst gick på struktur och måluppföljning, och då inget av detta är mina starkare sidor var kontentan av samtalet att min lön inte skulle bli särskilt mycket högre. Efteråt ringde jag upp bemanningsföretaget och meddelade att jag förvisso inte kunde sluta på två veckors varsel, men var mycket intresserad av tjänsten. De skulle återkomma så snart de hört något nytt från Siemens, som jag alltså eventuellt kommer att arbeta för.
Nästa konfrontation var Louise. Jag bokade upp ett mötesrum och vi snackade ut om veckan som varit. Som alltid krälade jag mer i stoftet än jag egentligen ansåg nödvändigt, men allt var ju för husfridens skull. Sen härdade jag ut resten av dagen, tills det var dags att avsluta arbetsveckan. Jag åkte då raka vägen till Hötorget, där jag skulle träffa min MSN-vän Per, som var i Stockholm för att se Rufus Wainwright. Han och hans kompis Hilly väntade vid Hötorget, och vi gick in bland restaurangerna och åt. De var trevliga människor, och efter maten gick vi till café Vete Katten och fikade och diskuterade film och musik. Jag nöjde mig med ett par koppar kaffe och skippade bakverken. Vid åttatiden drog jag vidare och tog mig hem till Fredrik. Vi hade bestämt tidigare i veckan att jag skulle hem till honom, men när jag nu ringde på dörren var det ingen som öppnade, och allt som hördes från hans lägenhet var katten som jamade. Jag ringde Frida, som inte heller visste var han kunde tänkas vara. Jag traskade till Willys, och hoppades att han gått dit, men icke. Då lämnade jag ett meddelande på hans telefonsvarare och ringde sedan Anna N. Kanske kunde man umgås med henne tills Fredrik behagade höra av sig? Nej, det kunde man inte, hon var ute och promenerade med sin sambo Karin. I samma ögonblick som jag lade på såg jag att jag hade missade samtal från Frida. Det visade sig att Fredrik låst sig ute och åkt hem till henne för att plocka upp sin extranyckel. Om den karln bara kunde skaffa sig mobil någon gång skulle livet bli betydligt enklare…
Det var hur som helst roligt att se honom igen, och framförallt roligt att se att han mådde bättre än sist. Vi korkade upp varsin flaska rött och satt i hans lägenhet och lyssnade på plattor och snackade i ett par timmar. Det kändes bra, det kändes som i somras då vi spenderade många kvällar på det viset. Framåt småtimmarna drog vi vidare ut för att möta upp med Moa och hennes vänner som var ute och svirade i närheten. Vi hamnade tyvärr på fel ställe först, någon gayklubb där en bastant flata sjöng smäktande sånger till pianokomp. Det var fint, men Moa och kompani syntes inte till. Det berodde på att de var i lokalen intill, stället som tidigare kallades Ugglan. Vi hittade dit till slut, klev in, beställde varsin öl och satte oss. Jag minns inte så mycket av stället, för vi kom dit rätt sent, och det stängde ett, men jag minns att jag hann spela en runda rundpingis och torska rejält på det innan det var dags att gå igen. Vi tänkte först knalla över till Kvarnen, men ändrade oss i sista sekunden och köpte hamburgare istället. Jag däckade på Fredriks soffa till ”Percy Tårar” på teven. Mitt i natten vaknade jag och var livrädd att jag skulle vara lika bakis som förra lördagen, men när morgonen kom var jag mest bara trivsamt bakfull, sådär så man är lite seg men mår bra i övrigt. Fredrik var vid gott mod även han, så vi tog en promenad till Hornstull och Street. Det var grått och duggregnigt ute som vanligt, men friskt och behagligt. Jag köpte en korv och en kaffe av en korvgubbe, en julklapp till mamma på Street och ett helt gäng skivor på Mickes Skivor. Efter lunch på ett café vid Zinkensdamm styrde vi kosan till Judiths där jag köpte en ny skjorta och en ny halsduk - den förra lyckades jag supa bort någon gång under fredagsnatten, och då jag fått den av Alva den där blöta kvällen tidigare i höst, då någon råkat glömma den på hennes väska, kändes det ganska passande. En stafetthalsduk. Jag köpte mig också en gubbkeps, något jag tänkt införskaffa en längre tid. Bestämde mig på allvar först förra helgen, då Joel påstod att jag skulle se ut som Jude Law om jag bara klippte mig kort och skaffade gubbkeps. Nåja, nu har kommit halvvägs i alla fall, och allt som döljer mitt hiskeliga hår måste vara av godo…
Efter detta, för min plånbok förödande, äventyr skildes vi åt vid Slussen och jag åkte hem. Resten av kvällen tillbringade jag i sängen, med film, mina nya skivor och MSN. Louise, som uppenbarligen accepterat mitt nergrävande av stridsyxan ville ha med mig ut på ett glas vin, men jag avböjde. Egentligen hade jag tänkt att en vit treveckorsperiod skulle ha inletts redan den här veckan, men det gick ju sådär. Bättre lycka nästa vecka kanske.
Med allt.