Skymningslandet, skymningsmannen.

Måndag 10 december - 07

Det här har jag inte berättat tidigare, för jag har aldrig reflekterat över det förrän nu, men jag har en återkommande dröm som går ut på att jag färdas mellan Kristinehamn och Karlskoga, till fots eller på cykel. Det är en tämligen meningslös dröm, jag kan verkligen inte förstå symboliken. Jag har ingen relation till Kristinehamn, och den enda verkliga upplevelsen som kan liknas vid detta är när jag i min ungdom vid några tillfällen cyklade till och från Linnebäck (som då alltså ligger mitt emellan Kristinehamn och Karlskoga).
Det finns alltid något obehagligt med de där drömmarna, som om något ondskefullt lurar i de värmländska skogarna, något som iakttar mig medan jag rör mig hemåt. Ofta ser jag camping- och rastplatser längs med vägen, men de är oftast folktomma, och är de det inte så är människorna där tystlåtna och buttra. Det är alltid skymning.
Inatt kom en annorlunda twist på drömmen. Jag hade sällskap. Jannis och Beckius var med mig på min vandring. Vi gick på en tågräls. Det var uppenbarligen en mycket gammal räls som inte användes längre, för den var sprucken och rostig och trädstammar hade här och där vält över den. Den gick genom skogen, och sålunda gick även vi genom skogen. Mellan träden skymtade man stora vägen, E18, men inga bilar syntes till. No cars go.
Vi kom fram till en bro. På andra sidan fanns ett litet samhälle, bestående av ett fåtal lägenhetskomplex. Vi såg att det stod en man mitt på bron. Han såg olycklig och förvirrad ut, och höll en ölburk i handen. Vi började prata med honom, jag minns inte vad som sades, men det var uppenbart att någonting inte stod rätt till med honom. Han verkade inte farlig eller så, bara djupt olycklig, som om han kikade ut på oss genom ett svart hål. Beckius ledde mig och Jannis avsides. Han hade fått en idé. Den här killen skulle man utan några som helst svårigheter kunna skinna på pengar! Han hade en plan, och allt vi behövde göra var att spela med.
Vi följde med den stackars förvirrade mannen hem till en fallfärdig lägenhet på andra sidan bron. Det var stökigt, kartonger och matförpackningar på golvet, möbler saknades helt och håller sånär som på en tältsäng med sprucken madrass. Beckius förklarade för honom att om han bara gav oss pengar skulle vi se till att han fick det betydligt bättre. Vi skulle komma tillbaka varje dag, vi skulle köpa honom fina saker, vi skulle laga mat åt honom. Naturligtvis hade han inga intentioner att hålla de löftena, det var bara snack för att komma åt hans pengar. Jag såg hur den deprimerade mannen blev gladare och gladare, men vetskapen om den besvikelse han hade att vänta tyngde ner mig. Det var fruktansvärt att beskåda. Planen började kännas obehaglig, men det var för sent för att dra sig ur.
Sedan minns jag inte mycket mer än känslan. Samvetskvalen, ångesten. Det var något med den där mannen som fick mig att tänka på ett djur. Något hjälplöst, naivt, oskyldigt. Hur skulle man någonsin kunna utnyttja en sådan människa?
Jag vred mig i plågor tills jag slutligen vaknade, tröttare än jag var när jag somnat.