The last snowstorm of the year.

Måndag 31 december - 07

Det blev en bra julafton till sist. Snön, eller snarare rimfrosten, hade smält bort, så jag vaknade upp till ett gröngrått Karlskoga. Frukostbordet var dock framdukat, så jag glömde negativa tankar ganska snart. Några av dem i alla fall.

Farfar kom förbi, och det var första gången jag såg honom på flera år. Han har fått grönstarr, men verkade vara vid gott mod ändå. Jag fick en flaska rött i julklapp av honom, ”Andes” (eller ”Anders” som min pappa tyckte det stod). Direkt efter julklappsutbytet skjutsade pappa ut mig och min bror till min moster med familj, där vi slappade i tevesoffan tills det var dags att åka ut till mormor och morfar. Av någon anledning blev jag rätt trött, det blev lite väl stimmigt kanske, så jag gick till övervåningen och sov en stund. Jag vaknade, åt julbord, och gick sedan och la mig igen, tills det var dags för julklappsutdelning. Min kusin Jimmy fick agera tomte, men gjorde det med en egen twist – han tejpade ett skrikande ansikte från någon Lindex-reklam framför ansiktet, och det såg förstås helt vansinnigt ut. Efter att klapparna öppnats och morfar glidit runt med en stor säck där vi kunde slänga papperet var det dags för lite fika, och sedan minglade jag mest med mina släktingar tills det var dags att dra vidare. Det var nog det senaste julfirandet jag någonsin upplevt. Mina morföräldrar är gamla simpla människor som sover på nätterna, och därför brukar vi åka hem före klockan tio. Den här gången var vi kvar till långt efter elva. Anledningen var att mamma ville gå på midnattsmässan, och jag lovade att följa med henne. Jag är inte särskilt kyrklig av mig, känner mig mest illa till mods av att vara i kyrkor. Den allvarliga, högtidliga atmosfären i dem tynger ner mig. Men för mammas skull kunde jag offra mig. Och visst, ganska fint var det, även om jag distraherades av en tvångstanke – jag var tvungen att leta deprimerande titlar i psalmboken. Den allra värsta hette något i stil med ”När livet trasas samman”. Det fann jag lite roande.
--
Juldagen var nog den lediga dag jag sett mest fram emot. Peter, Ann-Sofie och Ludde var strandsatta i Karlskoga precis som jag, och det innebar naturligtvis ett obligatoriskt besök på Red Brick. Som förfest tog jag två öl och kollade på avslutande avsnittet av ”Upp Till Kamp”. Sen knallade jag bort till stan och tackade högre makter för att mamma flyttat till en så pass central lägenhet. Det regnade men kändes ändå okej. Jag var uppklädd som aldrig förr, och mötte upp mina vänner på en pizzeria mitt emot polisstationen. Det blev ett kärt återseende, och som alltid försökte vi ta bilder på det temat. Vi har en tradition, att varje gång vi återser varandra tar vi foton där vi försöker se så apatiska och missnöjda ut som vi bara kan. Det brukat gå sådär, och jag måste alltid försöka tänka på hemskheter och tragedier för att det ska lyckas. Så även detta år.

Vi befann oss snart på Red Brick, där jag även träffade andra gamla vänner och bekanta. Tomas, som var något av ett rötägg under låg-, mellan- och högstadiet, men som under gymnasie- och postgymnasietiden utvecklades till en riktigt trevlig person. Robert som jag umgåtts väldigt mycket med tidigare, men aldrig talar med längre. Olov, som är en av de roligaste människor jag känner, och som tydligen bott i Stockholm i höst. Det var trevligt att träffa dem alla, men kanske inte så mycket mer än så. Jag återvände till mitt ursprungliga sällskap, samtalade med dem och spanade på en söt tjej i rödrutig klänning hela kvällen. Eller ja, fram till halv ett ungefär, då Peter och Ann-Sofie ville gå, och hungrig som jag var följde jag med. Jag slukade en pizza innan jag stapplade hem.
--
Resten av ledigheten har mest bara passerat. Det har varit sömnlösa nätter med hundar och katter som klättrat runt i sängen, det har varit en trevlig fika på Café Kulan med en nyfunnen bekant, det har varit oro och funderingar inför framtiden, främst gällande ekonomi och boende, och till sist åkte jag tillbaka till Stockholm och tillbringade två dagar i sängen, min egen säng. Välbehövligt.
--
Idag är det nyårsafton. När jag vaknade vräkte snön ner. Det gör den inte längre. Jag har farfars julklapp väntande på diskbänken, jag har finkläderna på, jag har planer för kvällen. Först ska jag sova en stund, och sen ska jag dricka, och sen väntar 2008 på mig, strax bakom hörnet, som en mördare med kniv.