First there’s laughter, then those tears.

Måndag 17 december - 07

Och som alltid när man har förväntningar blir man besviken. De senaste festerna med jobbet har varit riktigt roliga, främst för att jag varit fullständigt fri från förväntningar, alternativt varit på rätt dåligt humör före festen, börjat dryga mig mot folk och till sist blivit så road av mina egna upptåg att jag plötsligt insett att jag har riktigt roligt. Den här gången var det precis tvärtom. Jag hade varit peppad hela veckan. Jag hade köpt nya kläder, inte enbart för det här tillfället, men tanken på att få göra entré i finbyxor och finskor; jag som annars mest utmärker mig genom att glida runt i jeans och band-t-shirt där alla andra går runt och är stiffa i kostym, var kittlande.

Och det började bra. Jag kände mig mycket stilig, arbetsdagen var avslappnad, alla mådde fint och väntade tålmodigt men förväntansfullt på kvällen. Vid halv fyra, när telefonslussen stängts lutade jag mig tillbaka i stolen med hörlurar på huvudet och roliga YouTube-klipp på datorn. Jag tänkte inte arbeta en minut mer än nödvändigt. När jag såg arbetskamrater på olika håll i lokalen öppna sina ölburkar ville inte jag vara sämre, utan korkade upp. Ola kom ner från övervåningen och öppnade en öl han också, och även John anslöt. Vi gick ut i lilla köket och satte oss i lysrörsljuset. Pratade lite. Garvade. IT-avdelningen hade dukat upp med chips, glögg och en hel postback full med is och ölburkar. Vi gick dit och tog varsin. Den söta tjejen i kvalitetsgruppen, hon med de sorgsna ögonen, var där. Hon hälsade på mig, och det kändes hoppfullt. Jag fick ta en öl till, så det gjorde jag. Sen öppnade jag en egen, och när den var slut hällde jag upp ett glas vin. Jag blev ganska bra i gasen, och kvällen hade inte ens börjat. Jag gick till receptionen med John i släptåg, vi snackade Kalmar, vi snackade kärlek och bryderier, och vi som aldrig ens brukar snacka överhuvudtaget. I receptionen fick man servera sig själv glögg, så det gjorde vi. Två rågade pappmuggar med hela klumpar hoptorkade russin i. Maria kom tillbaka efter att ha varit och köpt julklapp, och jag gastade något om att hon var arbetarklass. Jag var förmodligen både tråkig och jobbig, men jag hade ganska roligt. John och jag talade om att man måste beväpna sig med en rejäl dos ironi för att överleva på ett sånt här ställe, och han sa att jag påminner om Tim i The Office, vilket gjorde mig väldigt glad.
Så blev det dags att sätta sig till bords och äta. Det var första julmaten för året, och jag tyckte det smakade helt okej. Tyvärr avbröts ätandet gång på gång av tröttsamma lekar, där de allra tröttaste var de som gick ut på att ledningsgruppen skulle visa att de minsann också var människor som alla andra, och inte bara det, utan människor med självdistans, som inte är det minsta rädda för att göra bort sig lite, bjuda lite på sig själva… Sköna typer helt enkelt! Jag himlade med ögonen åt luciatåget med VD:n i spetsen och åt platschefens snapsviseskrålande. Hämtade en till öl, liksom för att stå ut med allt spexande, och det var här nånstans det började gå utför. Jag blev nämligen för full. Det var länge sen det hände att jag blev för full på det viset. För bakfull, visst, men inte för full. Jag blev inte ens för full på något underhållande vis, utan bara seg och grinig. Hamnade i ett oerhört meningslöst samtal med en nästan lika full Louise, men var tvungen att göra ett avbrott för att dricka vatten. Sen vandrade jag mest omkring i lokalen, varv efter varv efter varv, och alla jag kunde tänka mig att tala med var redan mitt uppe i samtal med folk som jag inte gillar. Jag blev ännu grinigare. Ola var på väg att gå, så jag planerade att haka på honom, men när jag klätt på mig och gått ut såg jag inte till honom. Däremot fick Charlotta syn på mig och började dra i min halsduk och sluddrade att jag inte skulle gå.
”Lägg av!” fräste jag. ”Släpp!”
Hon släppte, och jag åkte hemåt. Tänkte först att jag skulle ta mig till Skanstull och se om Fredrik hade lust att umgås; klockan var trots allt inte ens tolv. Men Fredrik svarade inte i telefon, och jag var så trött att jag under resan höll på att somna, flera gånger.
--
Jag mådde okej nästa morgon, fysiskt men inte psykiskt. Jag var så besviken på gårdagen att jag ville slå sönder något. Det gjorde jag inte. Tog mig till OK/Q8 istället, löste ut ett bokpaket bestående av Rob Sheffields ”Kärlek Är Ett Blandband” och den nya Klas Östergren-boken som min pappa ska få i julklapp. Satte mig sedan på tunnelbanan och började läsa. Var lite lätt förvirrad och glömde för ett ögonblick bort vart jag var på väg (jag var på väg till St:Eriksplan för att fika med Moa) men lyckades komma ihåg att kliva av vid Fridhemsplan och byta tunnelbana. Jag kände mig alldeles klen i kroppen, och stapplade fram som en zombie genom gatorna. Jag tröstköpte en King Creosote-skiva på Record Hunter, och träffade sen på Moa och hennes vänner. Jag var egentligen inte särskilt upplagd för umgänge, och undrade så smått varför jag åkt in till stan överhuvudtaget. Sen mindes jag: jag hade ju bokat in vinpimplande med Fredrik på schemat. Jag försökte få tag i honom, men fick inget svar när jag ringde. Till sist åkte jag hem till honom och ringde på. Han öppnade i bara kalsongerna, och såg så härjad ut att jag nästan trodde det var Gollum som stod där i dörröppningen. Men han piggnade till rätt snart, vi korkade upp (jag hade ju bara druckit ett glas av mitt eget vin kvällen innan, så jag behövde inte köpa något nytt) och efter en stund anslöt hans vän, lämpligt nog döpt till Fredrik även han. Vi lyssnade på Frank Sinatra, och hade ganska trevligt, även om det var lite avslaget. Ingen av oss var väl jättepigg.

Vi hamnade på Metro, där kvällen fortsatte i samma stil som i Fredrik lägenhet. Vi köpte in öl efter öl, snackade, men samtalsämnena var sällan särskilt muntra. Jag valde att sova över på hans soffa framför att åka hem på natten. Vaknade flera gånger av hans katt som svansade över golvet och tittade på mig med en outgrundlig blick.

När jag vaknade följande morgon var jag inte farligt bakis, men mådde skit ändå. En otäck insikt började formas i mitt huvud. En insikt om att jag i grund och botten inte tycker att mitt liv är roligt. Alls. Att jag, om jag skulle kunna väga allt som gör mig ledsen, upprörd, uppgiven, sänkt, mot det som lyfter upp mig, så skulle den negativa vågskålen få livets få glädjeämnen att slungas iväg som av en katapult. Jag antar att det märks ganska väl, på alla sätt och vis. Jag är inte en särskilt glad människa. Jag är inte harmonisk. Jag tycker i grund och botten inte särskilt mycket om vare sig mig själv eller andra människor.

Länge, länge, ända sedan jag första gången började må som jag oftast gör, har jag fascinerats av tanken på att nå botten. På att tappa kontrollen helt. Att släppa allt ansvar, som man släpper en påse ruttnande sopor i sopnedkastet. När jag satt på tunnelbanan, på väg hem den här förmiddagen, fruktade jag för första gången att jag verkligen var på väg dit. Att jag stod med soppåsen i handen. Det var svårt att tänka klart, jag fokuserade på problem jag inte tänkt på tidigare, och lösningarna på dessa problem blev mer och mer drastiska ju mer jag grubblade. Förvånansvärt många av dem gick ut på att be folk jag förmodligen egentligen tycker om att fara åt helvete. Jag vet inte vad det skulle leda till annat än att dra mig än längre ner i djupet, men det kändes som en god idé just då, och även om jag aldrig de facto bad någon fara och flyga ägnade jag söndagseftermiddagen åt att vara kort i tonen, fräsa åt folk och sucka högljutt. Det har jag till stor del fortsatt med även under måndagen, även om jag undvikit de värsta konflikterna genom att på jobbet gömma mig mellan mina hörlurar med den mörkaste musiken jag kunnat hitta i huvudet, och med tårar i ögonen.
Det är ett underbart liv detta.