Migrän, dag 3.

Torsdag 6 december - 07

Det börjar med fläckar i synfältet, såna som annars brukar dyka upp när man stirrat in i solen en stund. Sedan kommer ryckandet. Fladdrandet. Som om en liten nerv piggnat till och börjat leva fan. Efter en liten stund, tio, femton minuter ungefär, ger sig ryckandet och man ser klart igen. Man pustar ut, tror att faran är över. Men det är det förrädiska lugnet före stormen. Bara minuter senare mobiliserar sig migränstyrkorna och anfaller med nya krafter. Det känns som om någon slår in spikar innanför högra ögongloben, världen börjar snurra, helst av allt vill man bara lägga mig ner och dö.
Det är tredje dagen i rad nu, den värsta attacken av dem alla, och jag tänker; ”tänk om det aldrig går över? Tänk om detta bara är början? Tänk om enda lösningen är att pressa en borrmaskin mot tinningen och hoppas på det bästa?”

Dagarna har börjat okej. Faktum är att jag igår, onsdag, mest bara sjukskrev mig för att jag försovit mig. Migränen dök upp senare på dagen, som en efterhandskonstruktion, fast på riktigt. Egentligen skulle jag hem till Fredrik och se på ”Med Kallt Blod” på kvällen, men det ställde vi in.
Den här dagen började också okej. Jag kom upp i någorlunda god tid, bredde mackor och bryggde blaskigt kaffe (börjar perkulatorn också strejka? Fattas bara!), letade vägbeskrivningar och skrev ner telefonnummer och förberedde mig mentalt för jobbintervju igen. Bemanningsföretaget som jag varit i kontakt med ringde mig igår och sa att Siemens ville träffa mig snarast möjligt.
”M-men jag är sjuuuuk”, gnällde jag. Det hjälptes inte. ”Det vore verkligen bra om du kunde ta dig dit, risken är annars stor att de går vidare med någon annan sökande”, sa bemanningsföretagstjejen strängt. Jag kunde ju inte gärna berätta att jag inte ens är särskilt intresserad av det där jobbet - Upplands Väsby är långt bort, och om jag i framtiden flyttar till sydligare breddgrader kommer det ligga ännu längre bort – så jag lovade att göra ett försök.
Det såg ut att bli en fin dag. Solen sken faktiskt försiktigt bakom molnmassorna, och jag kände mig lite hoppfull. Ingen huvudvärk så här långt, och jag kände mig cool och ganska irländsk i rock, Mike Scott-hatt och med ”Odysseus” under armen. Jag satte mig på bussen mot Universitetet och bytte till pendeltåg vid Ulriksdal. Det kändes som ett litet äventyr, en liten utflykt, och jag trivdes rätt bra. På Pressbyrån vid Upplands Väsby köpte jag senaste numret av Sonic som jag började läsa i väntan på sista bussresan.
Det var då attacken kom. Det började med lässvårigheter. Vita fläckar uppenbarade sig i texten, och orden började studsa upproriskt mellan raderna. Jag slog igen tidningen och ville bara gråta, men satte mig istället på bussen och höll ut. En gigantisk byggnad med Fujitsu Siemens tatuerat på sidan tornade upp sig i bakgrunden efter någon kilometers illamående. Jag klev av och promenerade, först på en cykelbana och sedan, något smärtsamt, en grusväg. Efter att ha anmält mig i receptionen slog jag mig ner i en skinnsoffa och väntade. ”Are you William?” kom någon fram och frågade, men jag var inte William, så jag sa ”no”. Strax därpå bröt ett alldeles fruktansvärt katsenjammer ut. Det tjöt och pep i hela lokalen, och människor skyndade ner för trapporna till receptionen. Det var tydligen brandövning. Hela världen konspirerade mot mitt huvud. Tack och lov slutade larmet tjuta ganska snart, och en gråskäggig man gled fram till mig, skakade min hand och bad mig följa med på fryntlig skånska.
”Verkar som om vi måste tränga oss igenom ett brandinferno för att komma upp”, sa han medan vi gick uppför trapporna. Ett brandinferno hade varit att föredra framför det inferno som just då härjade i min skalle, men jag låtsades som ingenting och skrattade artigt.
Det vore ingen underdrift att säga att intervjun var en katastrof. Jag kunde inte svara mycket mer än ”Mmmm…” på de frågor jag fick, jag var grönblek i ansiktet och kallsvettades.
”Har du några frågor?” frågade han avslutningsvis. Det hade jag inte. Jag ville bara ut.
”Vi kan ta den här vägen”, sa han och ledde mig genom en nyrenoverad korridor som luktade starkt av målarfärg och rengöringsmedel. Vi åkte hiss till nedervåningen, och det kändes som en tivoliattraktion. Jag stapplade ut genom glasdörrarna, och lyckades ta mig till busshållplatsen utan att gå vilse. Först tänkte jag fråga någon av de väntande när bussen skulle gå, men jag visste för det första inte om jag skulle klara av att formulera en hel mening, och för det andra visste jag inte om jag ville veta svaret. Jag överlevde väntan, och jag överlevde bussresan. I Upplands Väsby kräktes jag Twix bakom en rostig container vid pendeltågsstationen.