And she would darken the memory.

Söndag 9 december - 07

Migränen försvann till sist, och veckans sista arbetsdag fick lov att härdas ut innanför arbetsplatsen murar. Efteråt lovade jag mig själv en lugn helg. Skrivande, läsande, filmtittande. Umgänge med pappa, Johanna och Maggan som skulle titta över på lördagen. En promenad med Linda på söndagen. Ingenting att hetsa upp sig över, ingen stress, ingen ångest. No alarms and no surprises.

Det började lovande. Jag kom hem, åt några mackor till kvällsmat och sov sedan en stund. Vid tiotiden hade jag bokat tvätttid, så jag gick i maklig takt mellan tvättstugan och lägenheten och tillbringade tid vid datorn mellan sessionerna. När tvätten var färdigtumlad drog jag igång Ken Loachs ”Bread & Roses” och såg ganska exakt halva innan det kändes som att det var dags att kalla det en dag.

På lördagen kom så familjen från Karlskoga. Jag hann vakna, äta frukost, vika tvätt och snygga till det lite hemma innan de stormade in. Det var trevligt, men jag var lite trött och snarstucken, och kanske inte så social som jag borde vara. Dessutom försökte jag desperat undvika samtalsämnen som stressar mig, medan min pappa och hans fru älskar den sortens konversationer (”Vad ska du göra med ditt liv? Hur är det med hälsan? Det du behöver är ett körkort. Hur går det med journalistiken?”) och det gjorde mig ju inte mindre snarstucken.

De for hem framåt kvällningen, och jag lade mig raklång på sängen utan intentioner att göra något alls. Såg klart ”Bread & Roses”, och satt sedan på MSN ett tag, tills jag kände en välbekant ångest krypa sig på. Jag kände mig plötsligt så förfärligt och hopplöst ensam. Visst, för kvällen var det självvalt, men jag vill egentligen inte alls ha det som jag har det. Jag vill inte att allt socialt umgänge ska behöva bokas in, eller att alkohol ska behöva blandas in. Jag vill ha någon som bara kommer över, eller som jag bara kan komma över till. Någon som inte ställer några stora krav på att det måste hända något jämt (även om saker gärna får hända då och då), som tycker om mig även när jag är som mest tråkig och intetsägande, även om jag bara vill sortera skivor en hel kväll.
Vad jag egentligen försöker säga är att jag saknar kärlek. Jag vill ha en flickvän. Inte vem som helst förstås, någon med liknande intressen, mål och värderingar, som man kan se någon slags framtid tillsammans med. Just den här kvällen kändes det dock tämligen hopplöst. Alla jag någonsin intresserat mig för har kärleken i sikte på andra håll, och den insikten förmörkade mitt sinne. Jag visste att ingenting blev bättre av att jag låg hemma och inte gjorde någonting alls, och det blev ju definitivt inte bättre av att jag öppnade en flaska vin, men det gjorde jag ändå. Jag vet faktiskt inte var kvällen hade slutat om inte Louise övertalade mig att hänga med henne och Ola ut på en öl på Götgatan. Jag var skeptisk till en början, men som så många gånger annars infann sig det där futtiga hoppet om att det här kanske var kvällen då jag äntligen skulle träffa någon, så någon timme senare stod jag på Södermalmstorg. Så mycket för min lugna helg.
Ganska omgående såg jag en affisch som skvallrade om att Twilight Sad skulle till att spela på Debaser den här kvällen. Ola och hans vänner var också sugna på att gå dit, eftersom det var något tioårsjubileum, så vi styrde kosan tillbaka mot Slussen. Vi hade tur, det var ingen köbildning alls, så vi kom in utan problem.
Och vad kan jag säga, det blev en bra kväll. Inte spektakulär, men rolig. Twilight Sad var bra, helt okej, men roligast var det nog ändå att dansa efter spelningen. Jag var så pass nykter att det till en början var lite jobbigt – jag känner mig alltid så självmedveten och fånig när jag dansar – men efter ett tag släppte det. Jag försökte flirta lite i baren, och fick några blickar och leenden besvarade, men vågade aldrig försöka göra något av det. Vid ett tillfälle spelades Broder Daniels ”Shoreline” och hela lokalen sjöng med. Det var ett vackert ögonblick. Kvällens roligaste var när Louise strax efter att låten tonats ner frågade: ”Vad var det för låt?”

Jag kom hem vid halv fyra, men var behagligt nog inte särskilt berusad, och därmed inte heller särskilt bakis morgonen därpå. Jag kunde i sakta mak fixa frukost, sitta vid datorn och göra mig i ordning innan det var dags att åka in till stan. Söndagen blev behaglig, med långpromenad och trevligt sällskap, samt löfte om Irish Coffey-kväll efter jul. Men jag känner mig fortfarande ensam.