Power out.

Torsdag 13 december - 07

Det är mycket väntan just nu. Väntan på snön som aldrig kommer, på den årliga julfesten (jag hoppas på att bli full, hångla och ställa till med scener), på julledigheten, på att få komma hem till Karlskoga och sjunka ihop på sofflocket och inte resa sig upp förrän dagen före nyårsafton…
--
Roligare; gud vad fly jag kommer se ut på julfesten imorgon! Kavaj från Whyred, schackrutig Tiger of Sweden-skjorta, ljusgrå gubbbyxor, blixtrande blanka italienska finskor och så gubbkepsen på sned. Ångrar nästan att jag inte köpte den smala svarta slipsen jag dreglade över på Judiths igår, men min plånbok ylade förtvivlat och ville att jag skulle gå, så jag lydde. Istället gick jag vidare till Myrorna, där jag köpte mig ett skärp, en bok av Will Self och en skiva med His Name Is Alive. Nästa anhalt blev Stadsmissionen, där jag köpte billiga skivor. Fyrtio kronor styck för Suedes debutskiva, och så ett par skivor som förmodligen blir julklappar här och var, och därför inte bör nämnas här. Kan dock avslöja att mitt bidrag till jobbets julklappsbyte blir Grandaddys "The Sophtware Slump". Vet inte vem där som skulle kunna tänkas uppskatta den, men å andra sidan uppskattade jag inte riktigt den fönsterskrapa jag fick förra året, så det jämnar ut sig.
Efteråt mötte jag upp Louise, som också varit och shoppat på sitt håll, utanför Åhléns, för en kvick fika innan det var dags att fara hemåt. Det var en bra dag, men efteråt, när jag kom hem, lade sig en känsla av tomhet över mig. Jag antar att det är den känslan som alltid dyker upp när man konsumerat sig till lycka. Från jackfickan hördes fortfarande plånbokens dämpade ylande.
--
Det blev strömavbrott på jobbet igår. Det klickade varnande i monitorn först, blinkade till, och sedan var allt svart. Det vanliga jobbsorlet steg några decibel när ungefär hundra kontorsråttor samtidigt reste sig från sina stolar, suckade, svor eller skrattade. Själv lutade jag mig tillbaka förnöjt och njöt av pausen. Även telefonen var naturligtvis utslagen, så det fanns inte mycket att göra. Jag rullade kontorsstolen lite närmare fönstret och dagsljuset och läste någon sida i Guy De Maupassants ”Bel-Ami” medan jag väntade på det oundvikliga – att strömmen skulle komma tillbaka. Det gjorde den inte. Något batteridrivet blinkade blått nere vid IT-avdelningen, pulserande och psykande. Louise försökte slå på radion, som också var batteridriven, men den bara brusade. Mobiltelefonerna saknade täckning också. ”Det är så här det börjar…” sa jag dramatiskt, men ingen annan tycktes uppfatta den parodiska katastroffilmsstämningen, så skämtet föll platt till golvet. Jag lekte med tanken på rymdinvasioner, kärnkraftsolyckor, ryssen och levande döda innan jag tröttnade på stolen och reste mig för att mingla lite.
Det rådde avslappnad och uppsluppen stämning på kontoret nu. När alla insett att de inte kunde arbeta, och att anledningen låg utanför deras kontroll, släppte de sina hämningar och började frottera sig med sina arbetskamrater. Det påminde lite om mellanstadiedisconas ”Mörka minuten”, och precis som då letade jag upp ett span; Jenny på ekonomi. Inte för att det hände någonting, förstås, men jag testade mitt katastroffilmsskämt igen, och det funkade bättre på henne. Hon skrattade artigt. Sen satte jag mig på min plats igen och slöade i en och en halv timma, tills strömmen slutligen kom tillbaka. Den hade varit utslagen i hela området.
--
Två år sedan exakt. Jag var inte medveten om det förrän jag påmindes om det i ett mail. Förra året vid den här tiden låg så mycket annat och gnagde – pappas operation framförallt – och jag hade inte riktigt plats för att reflektera över annat ledsamt, men i år har det, åtminstone undermedvetet, legat och skavt någonstans, för jag har haft våldsamt dåligt samvete till och från den gångna veckan.
Det är idag två år sedan exakt sedan jag träffade henne senaste gången. Senaste eller sista. Det får tiden utvisa. Det var, om jag inte missminner mig, en vacker dag, mer vår än vinter, fälten låg öppna utanför bussens fönster på vägen hem, och jag lyssnade på Go-Betweens.
Därpå följde två år. Två år av ensamhet.