Tisdag 29 januari - 08
Jag drömde att jag fick sparken.
Jag hade lyckats ställa till med något, och Malin, en av företagets säljare, var fullständigt vansinnig. Jag satt på min stol och hon stod bredvid och gallskrek på mig, alldeles högröd i ansiktet. Hon skrek och skrek, och jag tog emot och tog emot. Till slut blev det för mycket. Jag reste mig och skrek tillbaka. Det skulle jag inte ha gjort. Snart fann jag mig stående ensam och anklagad med en hel cirkel av gastande arbetskamrater omkring mig. Jag minns inte vad de anklagade mig för, men något hade jag gjort. Eller inte gjort, ibland är det svårt att veta skillnaden.
Som i så många av mina värsta mardrömmar slutade med något som måste ha varit ett sammanbrott. Jag tappade kontrollen fullständigt. Inte för att jag minns att jag gjorde något särskilt häpnadsväckande, men jag skrek tillbaka, jag spottade och svor, jag bad allt och alla att fara åt helvete. Det kändes inte som om det kunde bli så mycket värre.
En stund senare kallade min chef Millan in mig till ett mötesrum. Det är också en sån sak som ofta återkommer i mina drömmar, kanske för att varje verklig händelse som kan liknas med det, varit så vansinnigt ångestframkallande. Hon såg allvarligt på mig, och jag visste vad som komma skulle, även om jag hoppades på ett mirakel.
Millan suckade. Inget gott tecken.
”Jag skulle så gärna vilja behålla dig, för du har gjort ett bra jobb tidigare, men med tanke på det här…”
Hon la upp ett papper på bordet framför mig. Det var en lista. En protestlista, mot mig. En namninsamling. Hela företaget hade skrivit på. Jag sjönk ihop i stolen. Det blev värre. Hon tog upp ännu ett papper.
”Här har de dessutom sammanställt en lista på alla misstag du begått sedan du började, och de konsekvenser de fått för företaget, och det är ingen rolig läsning…”
Hon började gråta, vilket är vad jag tror att hon faktiskt hade gjort om situationen vore verklig.
”Jag ville verkligen inte att det skulle behöva bli såhär, men…” Hon tittade ner i bordet, tryckte tummarna mot ögonen och torkade bort tårarna. Sen tittade hon upp och spände en sträng blick i mig.
”Det bästa är om du går och städar av ditt skrivbord nu på en gång.”
”Men…” sa jag, och det var det sista ordet jag fick ur mig. ”Jag ska ju köpa lägenhet!” försökte jag säga, men ut kom något som mest påminde om ett långt, utdraget ylande.
--
Jag vaknade, och behövde inte stiga upp än på en lång stund, men ångesten var så påtaglig att jag var tvungen att slå på datorn och slösurfa en stund för att rensa tankarna.
Tuesday, January 29, 2008
Sunday, January 27, 2008
Återkomsten.
Söndag 27 januari - 08
Veckan inleddes med två sjukdagar. Jag kräktes inte mer efter söndagen, men var alldeles groggy både måndagen och tisdagen, och tillbringade större delen av tiden nerbäddad i sängen. Det spöregnade utanför fönstret, och det kändes, trots yrsel och illamående, inte så tokigt att vara hemma. Då och då skrek det till i mobilen och någon mäklare informerade om vilket som var det senaste budet på de lägenheter jag tittat på. Som jag misstänkte drog priset iväg rejält på lägenheterna i Örnsberg och Enskede, medan den i Kärrtorp höll sig på en rimlig nivå. Faktiskt så rimlig att det slutade med att jag vann budgivningen. På onsdagsförmiddagen, då jag återvänt till jobbet, ringde mäklaren och informerade mig om det. Jag flög upp från stolen i skräckblandad förtjusning. En blandning mellan glädje och panik fyllde mitt bröst. Kärrtorp är fint, men var lägenheten verkligen så fin? Var den värd niohundrasjuttiotusen kronor? Skulle jag kunna sälja den för samma pris, eller skulle det bli en förlustaffär? Mäklaren ville att jag skulle komma och skriva kontrakt redan nästa morgon, vilket fick paniken att eskalera. Jag bad om en dags uppskov och fick det. Jag använde torsdagen till att gå igenom årsredovisning med banken, och allt såg okej ut. När jag ringde pappa på kvällen och informerade om läget avrådde han mig bestämt från att köpa. Min pappa kan betydligt mer om fastighetsaffärer än jag, och därför lyssnade jag på honom, dock en aning bedrövat. En del av mig ville bara få allt ur världen. Det här med budgivning var extremt ångestframkallande, och jag ville inte behöva vara med om det igen.
Mäklaren blev inte heller särskilt glad när jag avblåste affären.
”Det var verkligen inte roligt, det var inte roligt alls”, utbrast hon upprört.
”Jag förstår det”, sa jag, men vad skulle jag göra? Köpa lägenheten av sympati? Hon suckade, tackade för samtalet, och så la vi på. Jag kände mig plötsligt väldigt trött och kröp ner i sängen. Jag somnade tidigt den natten. När jag vaknade nästa morgon kändes allt mycket bättre. En lägenhet i Kärrtorp som man är osäker på om man verkligen vill ha, den ska man inte lägga niohundrasjuttiotusen kronor på. Det är vansinnigt. Men det är alltid jobbigt när folk blir arga på en. Förlåt mäklaren.
--
Idag kändes det lite som om turen - peppar peppar - vände. Jag hade hittat en lägenhet i Mälarhöjden till fast pris, och i fredags ringde jag mäklaren och frågade vad, exakt, det innebar.
”Vem får egentligen köpa?” frågade jag.
”Det är först till kvarn som gäller”, svarade han på bred småländska.
Jag formulerade en plan, och Maria var min partner in crime. Precis som förra veckan skulle hon följa med mig på visningen. Men den här gången skulle hon distrahera mäklaren med frågor medan jag tittade omkring, och om jag gillade det jag såg skulle jag signalera (genom en gest, en vissling eller något annat konstigt ljud), varpå hon skulle säga; ”Vi tar den!” och därmed rycka den mitt framför ögonen på de andra spekulanterna.
Vi kom till visningen i god tid. Vi klev av i Axelsberg. Lägenheten låg egentligen något närmare Mälarhöjden, men promenadvägen från Axelsbergs tunnelbanestation var enklare, och därmed att föredra. Hade vi blivit försenade på grund av att vi gått vilse bland Mälarhöjdens ringlande, pittoreska små villagator hade inga planer i världen hjälpt oss. Det var tjugo minuter kvar tills visningen skulle börja när vi hittat fram till adressen. Vi stod ute på gården och beundrade den fantastiska utsikten. Nedanför en trädbeklädd slänt bredde hela Mälaren ut sig. Vi befann oss högt upp, inte så högt att luften var tunn att andas, men tillräckligt för att det skulle blåsa kallt. Det spelade ingen roll.
”Här måste jag bo”, sa jag. Det var en helt annan känsla än den jag upplevt i Kärrtorp. Husen, som klättrade uppför en brant backe, var mysiga och hade sluttande tak, inte alls som den fula betongskokartong jag härdar ut i i Hallonbergen. Längst ner i backen låg en liten krog som jag mindes att jag irrat mig fram till under en ensam promenad jag tog under min första vistelse i området.
Solen sken, och det var liv och rörelse runt omkring. Cyklar svischade nerför backen, en folkilsken katt, byggd som en mindre pansarvagn, sprang omkring på gården och anföll våra fötter.
”Där har vi haken”, sa jag och pekade på katten. ”Anledningen till det låga priset.”
Lägenheten kostade niohundranittiofemtusen. En lika stor lägenhet några hundra meter bort, i Axelsberg, slutade efter budgivningen på en komma två miljoner.
Trots solskenet började vi huttra i snålblåsten, så vi gick in i trapphuset. Katten tittade in på oss och skrek ilsket. Efter en stund kom en annan spekulant, en konkurrent.
”Vet ni om det är här det ska vara visning?” frågade hon. Jag funderade ett ögonblick på att ljuga för henne, säga något i stil med; ”Nej, du ska fortsätta längre upp i backen. Du kommer se det, går inte att missa. Sluta inte gå förrän du hittat fram!” Men jag var vänlig och svarade att hon kommit rätt. Jag lät henne dock inte ställa sig framför mig. Någon måtta fick det lov att vara.
Och tro det eller ej, men min plan fungerade. När mäklaren dykt upp och släppt in oss tog jag en snabb runda i lägenheten, kollade så allt såg okej ut, och faktum är att jag aldrig ens behövde signalera. Maria tycktes läsa mina tankar.
”Han vill ha den”, sa hon, och snart fyllde jag i en intresseansökan, och den andre stackars spekulanten såg en aning nedstämd ut när hon fyllde i en likadan, längre ner på listan.
--
Efter att visningen var avklarad, mäklaren tagit mina uppgifter och lovat återkomma under kvällen, tog jag och Maria en promenad till Mälarhöjdens centrum, där vi sedan beställde varsin Vegetariana på samma pizzeria som jag, Anna och Åsa åt flyttpizza på en varm eftermiddag förra våren. Maria hade bråttom hem till en tvättid, så vi åt hastigt och skyndade sedan bort till tunnelbanan. Jag sprang in på kiosken och köpte ett nytt månadskort, och höll på att drabbas av en storskalig nostalgichock. Hur många gånger var jag inte inne där, i just den kiosken, och hyrde film, under de där första två vårmånaderna? Flera gånger i veckan. Jag såg fram emot att få bli stammis på nytt. Killen i kassan var lika trevlig som alltid, och tittade på mig som om han undrade var jag varit. Ja, var fan har jag varit?
--
Och senare samma kväll sitter mäklaren i mitt kök och läser upp kontraktet, och sen skriver jag min signatur på det. Och sen ska det vara beseglat. Släpp den allvarsamma leken, nu kommer jag tillbaks.
Veckan inleddes med två sjukdagar. Jag kräktes inte mer efter söndagen, men var alldeles groggy både måndagen och tisdagen, och tillbringade större delen av tiden nerbäddad i sängen. Det spöregnade utanför fönstret, och det kändes, trots yrsel och illamående, inte så tokigt att vara hemma. Då och då skrek det till i mobilen och någon mäklare informerade om vilket som var det senaste budet på de lägenheter jag tittat på. Som jag misstänkte drog priset iväg rejält på lägenheterna i Örnsberg och Enskede, medan den i Kärrtorp höll sig på en rimlig nivå. Faktiskt så rimlig att det slutade med att jag vann budgivningen. På onsdagsförmiddagen, då jag återvänt till jobbet, ringde mäklaren och informerade mig om det. Jag flög upp från stolen i skräckblandad förtjusning. En blandning mellan glädje och panik fyllde mitt bröst. Kärrtorp är fint, men var lägenheten verkligen så fin? Var den värd niohundrasjuttiotusen kronor? Skulle jag kunna sälja den för samma pris, eller skulle det bli en förlustaffär? Mäklaren ville att jag skulle komma och skriva kontrakt redan nästa morgon, vilket fick paniken att eskalera. Jag bad om en dags uppskov och fick det. Jag använde torsdagen till att gå igenom årsredovisning med banken, och allt såg okej ut. När jag ringde pappa på kvällen och informerade om läget avrådde han mig bestämt från att köpa. Min pappa kan betydligt mer om fastighetsaffärer än jag, och därför lyssnade jag på honom, dock en aning bedrövat. En del av mig ville bara få allt ur världen. Det här med budgivning var extremt ångestframkallande, och jag ville inte behöva vara med om det igen.
Mäklaren blev inte heller särskilt glad när jag avblåste affären.
”Det var verkligen inte roligt, det var inte roligt alls”, utbrast hon upprört.
”Jag förstår det”, sa jag, men vad skulle jag göra? Köpa lägenheten av sympati? Hon suckade, tackade för samtalet, och så la vi på. Jag kände mig plötsligt väldigt trött och kröp ner i sängen. Jag somnade tidigt den natten. När jag vaknade nästa morgon kändes allt mycket bättre. En lägenhet i Kärrtorp som man är osäker på om man verkligen vill ha, den ska man inte lägga niohundrasjuttiotusen kronor på. Det är vansinnigt. Men det är alltid jobbigt när folk blir arga på en. Förlåt mäklaren.
--
Idag kändes det lite som om turen - peppar peppar - vände. Jag hade hittat en lägenhet i Mälarhöjden till fast pris, och i fredags ringde jag mäklaren och frågade vad, exakt, det innebar.
”Vem får egentligen köpa?” frågade jag.
”Det är först till kvarn som gäller”, svarade han på bred småländska.
Jag formulerade en plan, och Maria var min partner in crime. Precis som förra veckan skulle hon följa med mig på visningen. Men den här gången skulle hon distrahera mäklaren med frågor medan jag tittade omkring, och om jag gillade det jag såg skulle jag signalera (genom en gest, en vissling eller något annat konstigt ljud), varpå hon skulle säga; ”Vi tar den!” och därmed rycka den mitt framför ögonen på de andra spekulanterna.
Vi kom till visningen i god tid. Vi klev av i Axelsberg. Lägenheten låg egentligen något närmare Mälarhöjden, men promenadvägen från Axelsbergs tunnelbanestation var enklare, och därmed att föredra. Hade vi blivit försenade på grund av att vi gått vilse bland Mälarhöjdens ringlande, pittoreska små villagator hade inga planer i världen hjälpt oss. Det var tjugo minuter kvar tills visningen skulle börja när vi hittat fram till adressen. Vi stod ute på gården och beundrade den fantastiska utsikten. Nedanför en trädbeklädd slänt bredde hela Mälaren ut sig. Vi befann oss högt upp, inte så högt att luften var tunn att andas, men tillräckligt för att det skulle blåsa kallt. Det spelade ingen roll.
”Här måste jag bo”, sa jag. Det var en helt annan känsla än den jag upplevt i Kärrtorp. Husen, som klättrade uppför en brant backe, var mysiga och hade sluttande tak, inte alls som den fula betongskokartong jag härdar ut i i Hallonbergen. Längst ner i backen låg en liten krog som jag mindes att jag irrat mig fram till under en ensam promenad jag tog under min första vistelse i området.
Solen sken, och det var liv och rörelse runt omkring. Cyklar svischade nerför backen, en folkilsken katt, byggd som en mindre pansarvagn, sprang omkring på gården och anföll våra fötter.
”Där har vi haken”, sa jag och pekade på katten. ”Anledningen till det låga priset.”
Lägenheten kostade niohundranittiofemtusen. En lika stor lägenhet några hundra meter bort, i Axelsberg, slutade efter budgivningen på en komma två miljoner.
Trots solskenet började vi huttra i snålblåsten, så vi gick in i trapphuset. Katten tittade in på oss och skrek ilsket. Efter en stund kom en annan spekulant, en konkurrent.
”Vet ni om det är här det ska vara visning?” frågade hon. Jag funderade ett ögonblick på att ljuga för henne, säga något i stil med; ”Nej, du ska fortsätta längre upp i backen. Du kommer se det, går inte att missa. Sluta inte gå förrän du hittat fram!” Men jag var vänlig och svarade att hon kommit rätt. Jag lät henne dock inte ställa sig framför mig. Någon måtta fick det lov att vara.
Och tro det eller ej, men min plan fungerade. När mäklaren dykt upp och släppt in oss tog jag en snabb runda i lägenheten, kollade så allt såg okej ut, och faktum är att jag aldrig ens behövde signalera. Maria tycktes läsa mina tankar.
”Han vill ha den”, sa hon, och snart fyllde jag i en intresseansökan, och den andre stackars spekulanten såg en aning nedstämd ut när hon fyllde i en likadan, längre ner på listan.
--
Efter att visningen var avklarad, mäklaren tagit mina uppgifter och lovat återkomma under kvällen, tog jag och Maria en promenad till Mälarhöjdens centrum, där vi sedan beställde varsin Vegetariana på samma pizzeria som jag, Anna och Åsa åt flyttpizza på en varm eftermiddag förra våren. Maria hade bråttom hem till en tvättid, så vi åt hastigt och skyndade sedan bort till tunnelbanan. Jag sprang in på kiosken och köpte ett nytt månadskort, och höll på att drabbas av en storskalig nostalgichock. Hur många gånger var jag inte inne där, i just den kiosken, och hyrde film, under de där första två vårmånaderna? Flera gånger i veckan. Jag såg fram emot att få bli stammis på nytt. Killen i kassan var lika trevlig som alltid, och tittade på mig som om han undrade var jag varit. Ja, var fan har jag varit?
--
Och senare samma kväll sitter mäklaren i mitt kök och läser upp kontraktet, och sen skriver jag min signatur på det. Och sen ska det vara beseglat. Släpp den allvarsamma leken, nu kommer jag tillbaks.
Tuesday, January 22, 2008
Little Tomas Von Brömssen.
Tisdag 22 januari - 08
”Fan vilken stekig hatt”, sa Johan häromdagen. Det var eftermiddag, klockan var närmare fem, jag skulle precis till att gå för dagen, men han hade en uppgift som behövde göras. Lyckligtvis var det en mindre uppgift. Jag fixade den snabbt, och vi småpratade medan jag slängde på mig ytterkläderna.
”Stekig?” sa jag. ”Den är väl raka motsatsen till stekig. Den är väl pilsnerfilm om något?”
”Ja, du påminner om någon i den där utstyrseln, du är så jävla lik någon… En ung Tomas Von Brömssen kanske?”
”En ung Tomas Von Brömssen? Det var det jävligaste!”
Men Johan är schyst. En gång på fyllan förolämpade jag honom. Det ångrar jag lite. Jag insinuerade att han och jag omöjligtvis skulle kunna ha något annat än jobb att prata om. Som om vi kom från olika planeter, vilket vi kanske också gör. Han såg ut som om jag stött en dolk genom hans välstrukna vita skjorta, och stövlade sedan ilsket iväg och jag ryckte på axlarna. Det här var många månader sedan. Jag var sur den kvällen.
--
Nu var det fredag. Arbetsdagen tillbringades i en konferenslokal i Gamla Stan, trångt och träsmakande och en hel massa siffror och floskler, precis som brukligt. Efteråt gick vi över gatan till Lejontornet, där vi fick prova champagne – fint ska det vara – och dessutom bjöds det på en femrätters middag som förmodligen kostade betydligt mer än den smakade – jag vet inte, vi behövde ju tack och lov inte betala själva.
Och det var faktiskt helt okej. Jag hamnade med Louise, John, en kollega från säljavdelningen i Malmö, samt den tidigare nämnda Johan. Det kändes som att han ikväll försökte bemöta det jag hade sagt tidigare, då han flera gånger tog upp ämnen som kändes väldigt… jag. Som Sofia Coppola. Och Bill Murray.
”Du, det är inget ont blod mellan oss för det där med Von Brömssen va?” sa han efter ett tag.
”Nej då, du skulle bara höra vad jag tvingas stå ut med för glåpord i vanliga fall”, sa jag. Det var en snabb kontring. All champagne hade lossat min tunga rejält. Det var länge sedan alkohol hade den effekten på mig.
”Du är fan lite farlig du”, sa Johan.
”Ja, jag är en orm i fårakläder”, sa jag.
”Snarare en orm i Von Brömssen-kläder”, sa Henrik. Det var väldigt roligt.
Det var överlag en rolig och trevlig middag. John blir väldigt talför när han fått lite innanför västen, och vi kom överens om att ses över en öl bara han och jag någon gång. Det känns som en bra grej. Jag har för få pojkvänner (läs: killkompisar, manliga bekanta). Louise blev också trivsamt packad, och Maria från Malmö var också ganska trevlig, även om hon inte riktigt fattade min och Johns humor. När vi snackade om att vi aldrig riktigt förstod oss på intrigen i ”Fångarna På Fortet” förklarade hon allvarligt att det inte skulle vara någon intrig. Det var nämligen ett tävlingsprogram. Det gjorde det hela ännu skojigare.
Men säg det roliga som varar för evigt. Vid halv tolv-tiden skulle det övriga sällskapet vidare till Blue Moon Bar, och för min del räcker det med mingelbilderna i gratistidningarna för att jag ska hålla mig därifrån. Jag och det ställets klientel har inget att säga varandra. Jag satte mig på tunnelbanan istället och åkte hem. Två tåg mot Akalla var inställda utan förklaring, och jag funderade en stund, mot bättre vetande, på att ringa deras kundtjänst och skälla ut dem, men eftersom jag hade en någorlunda läsvärd bok med mig lyckades jag behärska mig. Väl i Hallonbergen köpte jag med mig pommes från grillen, dodgade ligisterna utanför och skyndade mig hem där jag föll i säng och somnade relativt tidigt.
--
Lördagen blev lugn, mycket lugn. Jag var lite mysbakis på morgonen, men inget allvarligt. Sov länge, bryggde kaffe, åt långfrukost i sängen. Det är nog det bästa med helgerna, att äta frukost i sängen och äta den långsamt. Fylla perkulatorn med vatten och brygga kaffe tills det nästan rinner över. Bara låta morgonen passera utan krav eller måsten. Slöseri med tid kanske somliga tycker. Kvalitetstid säger jag.
Jag ägnade en stor del av dagen åt planerande inför söndagens lägenhetsvisningar. Skrev ner adresser, telefonnummer och vägbeskrivningar. Försökte också styra upp en utgång på kvällen men alla vara panka, upptagna, sjuka eller deprimerade, så det blev det inget med. Istället blev det filmkväll med Linda, vilket i och för sig varit planerat en längre tid. Vi åt nachos, såg ”Plötsligt i Vinslöv” och ”Sweet Sixteen”. Hon åkte hem vid halv tolv-snåret, och jag ägnade resten av kvällen till att snacka med Maria på MSN.
--
Så blev det söndag. Jag väcktes på morgonen av ett dovt ljud från hallen. Det var Dagens Nyheter som damp ner på den stora högen reklam jag har som hallmatta (jag orkar inte sätta upp en ”nej tack”-skylt, och jag orkar inte ta rätt på den skräppost som kommer varje dag – jag är förslappad).
Det kändes bra att få en morgontidning igen. Det senaste året har jag varit totalt bortkopplad från omvärlden. Det blir så när man varken har teve eller dagstidning. Internet funkar väl i och för sig som nyhetskanal, men bättre i teorin än i praktiken. Det finns så mycket där som brusar och stör. Så fort man försöker läsa något börjar det blinka orange i skärmens nedkant, och någon vill en något.
Det finns en nackdel med att få morgontidning dock. Jag vet inte när jag ska få tid att läsa. Jag har inga marginaler i mina morgonrutiner, där är det bara wham-bam-thank-you-Ma’am som gäller. På tunnelbanan på väg till jobbet låter ju som det naturliga valet, men det är ju den tiden jag ägnat åt att läsa böcker. Kan man inte prenumerera på tid istället? Eller få en extra timme på köpet? Jag får ringa Dagens Nyheter och fråga…
Att kombinera morgontidningsläsande med långfrukost i sängen låter ju alldeles ultimat, men denna morgon fanns det ingen tid för sådant. Hade stämt träff med Maria redan klockan halv tolv, vilket just nu kändes okristligt tidigt. Hon skulle följa med mig på lägenhetsvisningarna och agera smakråd och moraliskt stöd. Jag litar nämligen inte riktigt på mitt eget omdöme alla gånger. Ibland är jag lite för förtjust i det risiga och ruffiga. Det som andra finner skabbigt finner jag romantiskt. Säkerligen är det positivt i vissa avseenden, men när det handlar om lägenhetsaffärer är det nog inte så smart att falla för charmiga skavanker.
--
Vi fick en trevlig förmiddag tillsammans. Vi tittade på lägenheter i Enskede, Örnsberg och Kärrtorp. Den första var finast, den andra lite mindre och den tredje fulast, även om ingen var sämre än helt okej. Den i Kärrtorp känns dessutom mest realistisk. Den bör landa på ett pris som funkar för min ekonomi. Men drömmen är förstår ettan i Enskede. Trettien kvadrat i ett k-märkt hus med trägolv och nyrenoverat kök, i ett underbart lugnt och lummigt område. Mycket mer kan man inte önska sig. Men det är jag inte ensam om att tycka. Lägenheten är redan uppe i 1,03 miljoner, och lär stiga i pris. Dessutom var månadsavgiften ganska hög.
Men Kärrtorp är ju också fint, och har visst affektionsvärde för mig. Jag har ju trots allt bott bara ett stenkast bort och stortrivts. Efter visningen gick vi över torget till en pizzeria, beställde och åt. Jag petade mest i min. Mådde lite illa, och funderade på om det hade med alla lägenhetsbryderier att göra, eller om jag blivit matförgiftad på restaurangen i fredags. Inget jag ätit där hade ju en konsistens fastare än ”slemmig”. Jag tittade på Maria och såg att hon fått bearnaisesås på näsan. Jag informerade henne artigt om det.
”Hur länge har jag haft den där?”
”Sedan Örnsberg”, sa jag.
Vi skrattade. Sen blev det lite tråkigare. Illamåendet ville nämligen inte riktigt ge med sig. Jag tänkte att det lika gärna som lägenhetsbryderier och matförgiftning kunde bero på gammal hederlig trötthet, så när jag kom hem baddade jag ner mig och somnade. Jag skulle inte komma ur sängen mer det dygnet, med undantag för att springa och kräkas och/eller försöka dricka vatten. Jag sov, eller försökte sova, från halv fyra på eftermiddagen till halv tolv morgonen därpå, men hur mycket som verkligen var sömn och hur mycket som var rena feberdrömmar vet jag inte.
”Fan vilken stekig hatt”, sa Johan häromdagen. Det var eftermiddag, klockan var närmare fem, jag skulle precis till att gå för dagen, men han hade en uppgift som behövde göras. Lyckligtvis var det en mindre uppgift. Jag fixade den snabbt, och vi småpratade medan jag slängde på mig ytterkläderna.
”Stekig?” sa jag. ”Den är väl raka motsatsen till stekig. Den är väl pilsnerfilm om något?”
”Ja, du påminner om någon i den där utstyrseln, du är så jävla lik någon… En ung Tomas Von Brömssen kanske?”
”En ung Tomas Von Brömssen? Det var det jävligaste!”
Men Johan är schyst. En gång på fyllan förolämpade jag honom. Det ångrar jag lite. Jag insinuerade att han och jag omöjligtvis skulle kunna ha något annat än jobb att prata om. Som om vi kom från olika planeter, vilket vi kanske också gör. Han såg ut som om jag stött en dolk genom hans välstrukna vita skjorta, och stövlade sedan ilsket iväg och jag ryckte på axlarna. Det här var många månader sedan. Jag var sur den kvällen.
--
Nu var det fredag. Arbetsdagen tillbringades i en konferenslokal i Gamla Stan, trångt och träsmakande och en hel massa siffror och floskler, precis som brukligt. Efteråt gick vi över gatan till Lejontornet, där vi fick prova champagne – fint ska det vara – och dessutom bjöds det på en femrätters middag som förmodligen kostade betydligt mer än den smakade – jag vet inte, vi behövde ju tack och lov inte betala själva.
Och det var faktiskt helt okej. Jag hamnade med Louise, John, en kollega från säljavdelningen i Malmö, samt den tidigare nämnda Johan. Det kändes som att han ikväll försökte bemöta det jag hade sagt tidigare, då han flera gånger tog upp ämnen som kändes väldigt… jag. Som Sofia Coppola. Och Bill Murray.
”Du, det är inget ont blod mellan oss för det där med Von Brömssen va?” sa han efter ett tag.
”Nej då, du skulle bara höra vad jag tvingas stå ut med för glåpord i vanliga fall”, sa jag. Det var en snabb kontring. All champagne hade lossat min tunga rejält. Det var länge sedan alkohol hade den effekten på mig.
”Du är fan lite farlig du”, sa Johan.
”Ja, jag är en orm i fårakläder”, sa jag.
”Snarare en orm i Von Brömssen-kläder”, sa Henrik. Det var väldigt roligt.
Det var överlag en rolig och trevlig middag. John blir väldigt talför när han fått lite innanför västen, och vi kom överens om att ses över en öl bara han och jag någon gång. Det känns som en bra grej. Jag har för få pojkvänner (läs: killkompisar, manliga bekanta). Louise blev också trivsamt packad, och Maria från Malmö var också ganska trevlig, även om hon inte riktigt fattade min och Johns humor. När vi snackade om att vi aldrig riktigt förstod oss på intrigen i ”Fångarna På Fortet” förklarade hon allvarligt att det inte skulle vara någon intrig. Det var nämligen ett tävlingsprogram. Det gjorde det hela ännu skojigare.
Men säg det roliga som varar för evigt. Vid halv tolv-tiden skulle det övriga sällskapet vidare till Blue Moon Bar, och för min del räcker det med mingelbilderna i gratistidningarna för att jag ska hålla mig därifrån. Jag och det ställets klientel har inget att säga varandra. Jag satte mig på tunnelbanan istället och åkte hem. Två tåg mot Akalla var inställda utan förklaring, och jag funderade en stund, mot bättre vetande, på att ringa deras kundtjänst och skälla ut dem, men eftersom jag hade en någorlunda läsvärd bok med mig lyckades jag behärska mig. Väl i Hallonbergen köpte jag med mig pommes från grillen, dodgade ligisterna utanför och skyndade mig hem där jag föll i säng och somnade relativt tidigt.
--
Lördagen blev lugn, mycket lugn. Jag var lite mysbakis på morgonen, men inget allvarligt. Sov länge, bryggde kaffe, åt långfrukost i sängen. Det är nog det bästa med helgerna, att äta frukost i sängen och äta den långsamt. Fylla perkulatorn med vatten och brygga kaffe tills det nästan rinner över. Bara låta morgonen passera utan krav eller måsten. Slöseri med tid kanske somliga tycker. Kvalitetstid säger jag.
Jag ägnade en stor del av dagen åt planerande inför söndagens lägenhetsvisningar. Skrev ner adresser, telefonnummer och vägbeskrivningar. Försökte också styra upp en utgång på kvällen men alla vara panka, upptagna, sjuka eller deprimerade, så det blev det inget med. Istället blev det filmkväll med Linda, vilket i och för sig varit planerat en längre tid. Vi åt nachos, såg ”Plötsligt i Vinslöv” och ”Sweet Sixteen”. Hon åkte hem vid halv tolv-snåret, och jag ägnade resten av kvällen till att snacka med Maria på MSN.
--
Så blev det söndag. Jag väcktes på morgonen av ett dovt ljud från hallen. Det var Dagens Nyheter som damp ner på den stora högen reklam jag har som hallmatta (jag orkar inte sätta upp en ”nej tack”-skylt, och jag orkar inte ta rätt på den skräppost som kommer varje dag – jag är förslappad).
Det kändes bra att få en morgontidning igen. Det senaste året har jag varit totalt bortkopplad från omvärlden. Det blir så när man varken har teve eller dagstidning. Internet funkar väl i och för sig som nyhetskanal, men bättre i teorin än i praktiken. Det finns så mycket där som brusar och stör. Så fort man försöker läsa något börjar det blinka orange i skärmens nedkant, och någon vill en något.
Det finns en nackdel med att få morgontidning dock. Jag vet inte när jag ska få tid att läsa. Jag har inga marginaler i mina morgonrutiner, där är det bara wham-bam-thank-you-Ma’am som gäller. På tunnelbanan på väg till jobbet låter ju som det naturliga valet, men det är ju den tiden jag ägnat åt att läsa böcker. Kan man inte prenumerera på tid istället? Eller få en extra timme på köpet? Jag får ringa Dagens Nyheter och fråga…
Att kombinera morgontidningsläsande med långfrukost i sängen låter ju alldeles ultimat, men denna morgon fanns det ingen tid för sådant. Hade stämt träff med Maria redan klockan halv tolv, vilket just nu kändes okristligt tidigt. Hon skulle följa med mig på lägenhetsvisningarna och agera smakråd och moraliskt stöd. Jag litar nämligen inte riktigt på mitt eget omdöme alla gånger. Ibland är jag lite för förtjust i det risiga och ruffiga. Det som andra finner skabbigt finner jag romantiskt. Säkerligen är det positivt i vissa avseenden, men när det handlar om lägenhetsaffärer är det nog inte så smart att falla för charmiga skavanker.
--
Vi fick en trevlig förmiddag tillsammans. Vi tittade på lägenheter i Enskede, Örnsberg och Kärrtorp. Den första var finast, den andra lite mindre och den tredje fulast, även om ingen var sämre än helt okej. Den i Kärrtorp känns dessutom mest realistisk. Den bör landa på ett pris som funkar för min ekonomi. Men drömmen är förstår ettan i Enskede. Trettien kvadrat i ett k-märkt hus med trägolv och nyrenoverat kök, i ett underbart lugnt och lummigt område. Mycket mer kan man inte önska sig. Men det är jag inte ensam om att tycka. Lägenheten är redan uppe i 1,03 miljoner, och lär stiga i pris. Dessutom var månadsavgiften ganska hög.
Men Kärrtorp är ju också fint, och har visst affektionsvärde för mig. Jag har ju trots allt bott bara ett stenkast bort och stortrivts. Efter visningen gick vi över torget till en pizzeria, beställde och åt. Jag petade mest i min. Mådde lite illa, och funderade på om det hade med alla lägenhetsbryderier att göra, eller om jag blivit matförgiftad på restaurangen i fredags. Inget jag ätit där hade ju en konsistens fastare än ”slemmig”. Jag tittade på Maria och såg att hon fått bearnaisesås på näsan. Jag informerade henne artigt om det.
”Hur länge har jag haft den där?”
”Sedan Örnsberg”, sa jag.
Vi skrattade. Sen blev det lite tråkigare. Illamåendet ville nämligen inte riktigt ge med sig. Jag tänkte att det lika gärna som lägenhetsbryderier och matförgiftning kunde bero på gammal hederlig trötthet, så när jag kom hem baddade jag ner mig och somnade. Jag skulle inte komma ur sängen mer det dygnet, med undantag för att springa och kräkas och/eller försöka dricka vatten. Jag sov, eller försökte sova, från halv fyra på eftermiddagen till halv tolv morgonen därpå, men hur mycket som verkligen var sömn och hur mycket som var rena feberdrömmar vet jag inte.
Thursday, January 17, 2008
Dagar, lägenheter, sällskap.
Torsdag 17 januari - 08
Okej, vad är väl en lägenhet i Årsta?
Den kan ju ha alldeles ångestframkallande kritvita väggar, knappt vara större än en studentlägenhet, sakna vettiga garderober och förvaringsutrymmen, ha högt i tak som i ett kapell…
Den kan ju gå för åttahundratrettiotusen, trots alla dessa lyten.
Och vad är väl en lägenhet i Axelsberg med pyttelitet dvärgkök, minispis med två plattor och utsikt över ett stort garagetak?
Tydligen en lägenhet som folk vill buda en komma tre miljoner på. Det är faktiskt helt sanslöst. Jag visste att bostadsmarknaden i Stockholm var en djungel, men det här är värre än väntat. Ska man behöva flytta ut i någon gudsförgäten förort längst ut på pendeltågslinjen för att ha råd att bo här? Det är ju fan löjligt.
--
I övrigt har det varit en, om inte händelserik, så åtminstone en vecka ovanligt fylld med umgänge. I måndags var Moa på besök. Vi köpte hem Vienetta, honungsmelon och gott bröd, åt och kollade på film. Det var trevligt, även om filmen kunde ha varit bättre.Dagen därpå fick jag sällskap av A till Årsta för den andra titten på lägenheten där. Den kändes inte mycket mer än okej egentligen, och när jag fick höra vad den var uppe i för pris hoppade jag av projektet. A och jag promenerade över Årstabron tillbaka till Södermalm. Det blåste halv kuling och jag kände mig märkligt desorienterad. Min bror ringde och ville umgås, men jag hade inte tid eller lust. Jag tog tunnelbanan hem, åt lite och lade mig sedan att sova. Igår var Petter på besök. Vi lagade carbonara och kollade på film. Det var trevligt, men vid halv tio följde jag honom till tunnelbanan och gick sedan hem. Umgänge är trevligt, men jag behöver ensamheten också.
--
Ikväll är jag ensam, självvalt ensam. Jag dricker té, lyssnar på skivor och samtalar via nätet. Man är aldrig riktigt ensam med bredband, såvida MSN inte strular då, vilket det gör just nu. Ingen katastrof, mest lite irriterande. Men samtidigt blir det ju lättare att skriva då.
Det har varit en förfärlig arbetsdag, en sån som kan få en annars sansad människa att dra vapen. Jag förstår mig inte på folk ibland, hur elaka de kan vara, hur småsinta, giriga, tjurskalliga och korkade de envisas med att framstå. En dag som denna, när telefonen gått varm och den ena människan varit otrevligare än den andra, tappar jag allt mitt hopp om mänskligheten.
Lyckligtvis lär morgondagen bli bättre. Det är ingen ordinär arbetsdag, utan en konferensdag fylld av floskler, bjudmat, gratis sprit och galna upptåg. Får se hur länge jag pallar, senaste jobbfesten var ju inte allt för rolig. Samtidigt brukar de bli roligare ju mindre förväntningar jag har. Jag får helt enkelt fokusera på att hålla mig så negativ som möjligt.
--
Och helgen ska ägnas åt lägenheter, lägenheter och åter lägenheter. Någonstans, någon gång, måste det ju turen vända.
Okej, vad är väl en lägenhet i Årsta?
Den kan ju ha alldeles ångestframkallande kritvita väggar, knappt vara större än en studentlägenhet, sakna vettiga garderober och förvaringsutrymmen, ha högt i tak som i ett kapell…
Den kan ju gå för åttahundratrettiotusen, trots alla dessa lyten.
Och vad är väl en lägenhet i Axelsberg med pyttelitet dvärgkök, minispis med två plattor och utsikt över ett stort garagetak?
Tydligen en lägenhet som folk vill buda en komma tre miljoner på. Det är faktiskt helt sanslöst. Jag visste att bostadsmarknaden i Stockholm var en djungel, men det här är värre än väntat. Ska man behöva flytta ut i någon gudsförgäten förort längst ut på pendeltågslinjen för att ha råd att bo här? Det är ju fan löjligt.
--
I övrigt har det varit en, om inte händelserik, så åtminstone en vecka ovanligt fylld med umgänge. I måndags var Moa på besök. Vi köpte hem Vienetta, honungsmelon och gott bröd, åt och kollade på film. Det var trevligt, även om filmen kunde ha varit bättre.Dagen därpå fick jag sällskap av A till Årsta för den andra titten på lägenheten där. Den kändes inte mycket mer än okej egentligen, och när jag fick höra vad den var uppe i för pris hoppade jag av projektet. A och jag promenerade över Årstabron tillbaka till Södermalm. Det blåste halv kuling och jag kände mig märkligt desorienterad. Min bror ringde och ville umgås, men jag hade inte tid eller lust. Jag tog tunnelbanan hem, åt lite och lade mig sedan att sova. Igår var Petter på besök. Vi lagade carbonara och kollade på film. Det var trevligt, men vid halv tio följde jag honom till tunnelbanan och gick sedan hem. Umgänge är trevligt, men jag behöver ensamheten också.
--
Ikväll är jag ensam, självvalt ensam. Jag dricker té, lyssnar på skivor och samtalar via nätet. Man är aldrig riktigt ensam med bredband, såvida MSN inte strular då, vilket det gör just nu. Ingen katastrof, mest lite irriterande. Men samtidigt blir det ju lättare att skriva då.
Det har varit en förfärlig arbetsdag, en sån som kan få en annars sansad människa att dra vapen. Jag förstår mig inte på folk ibland, hur elaka de kan vara, hur småsinta, giriga, tjurskalliga och korkade de envisas med att framstå. En dag som denna, när telefonen gått varm och den ena människan varit otrevligare än den andra, tappar jag allt mitt hopp om mänskligheten.
Lyckligtvis lär morgondagen bli bättre. Det är ingen ordinär arbetsdag, utan en konferensdag fylld av floskler, bjudmat, gratis sprit och galna upptåg. Får se hur länge jag pallar, senaste jobbfesten var ju inte allt för rolig. Samtidigt brukar de bli roligare ju mindre förväntningar jag har. Jag får helt enkelt fokusera på att hålla mig så negativ som möjligt.
--
Och helgen ska ägnas åt lägenheter, lägenheter och åter lägenheter. Någonstans, någon gång, måste det ju turen vända.
Sunday, January 13, 2008
We will not be lovers.
Söndag 13 januari - 08
Vi har flextid på jobbet, vilket innebär att vi får komma in mellan halv åtta och halv nio och gå hem mellan fyra och fem. Om man vill kan går det att samla på sig övertid och sluta tidigare utan att för den sakens skull ha börjat jobba tidigare. Det var länge sen jag kunde göra det. Mina arbetsdagar har inte slutat tidigare än fem på väldigt länge, trots att jag samlat på mig en del övertid. Det är helt enkelt för mycket att göra. Nu är min kollega Charlotta ledig, och vi är därmed en man kort mest hela tiden. Jag förstår inte riktigt varför vi ska behöva vara det när vi har mer att göra än på länge. Charlotta är tjänstledig, så att ta in en vikarie skulle inte innebära några extraavgifter. Om hela gruppen däremot blir utbränd och alla sjukskrivna skulle det bli desto dyrare. Det känns i nuläget inte alls som ett otänkbart scenario.
På torsdagen gjorde jag ett undantag och åkte från jobbet vid halv fem. Jag gick av vid Slussen, tittade på klockan och såg att jag var tidig. Jag hade inga pengar, men valde ändå att slå ihjäl lite tid inne på Emmaus. Jag hittade en skiva med Tahiti 80 och Joseph Conrads roman ”Mörkrets Hjärta”, som jag gömde undan inför bättre tider, och sedan var det hög tid att korsa Götgatan och gå in på Handelsbanken. Det var lånelöftedags. Redan tidigare i veckan hade jag talat med SBAB och därifrån fått okej på ett banklån. Vi nämnde aldrig några summor då, men kom fram till att de prisklasser jag letar lägenheter i är ganska realistiska, och att den sammanlagda månadskostnaden bör landa på ungefär femtusen. Det är så mycket jag betalar för lägenheten i Hallonbergen nu när brorsan flyttat. Jag lägger hellre den summan på en lägenhet där jag vet att jag får stanna, där jag kan känna att det är värt besväret att inreda, köpa möbler, snygga till det. I den här lägenheten orkar jag knappt bemöda mig med att dammsuga, en soffa i hallen får agera jackhängare och övriga plagg hamnar oftast i en hög bredvid sängen. Jag för en tynande tillvaro i det här kyffet. Faktum är att jag nog trivdes bättre i Mälarhöjden. Faktum är att jag saknar min krypta ibland. Inte så att jag skulle vilja flytta tillbaka, men Mälarhöjden var vackert. Hallonbergen är bara betong, busskurer och rostiga kundvagnar. Hallonbergen är som scenografin i en reklamfilm av Roy Andersson.
En robust kvinna i fyrtiofemårsåldern tog emot mig på banken. Vi tittade på min ekonomi, som faktiskt fått ett lyft på tusen kronor tidigare under dagen (jag tycker jag var värd en högre löneförhöjning, men det är ju bättre än ingenting) och hon såg oroväckande bister ut när hon visade mig olika kalkyler. Men tack och lov!
”Skulle du ta en lägenhet i den här prisklassen skulle du ha sjutusen kvar efter att hyran och lånet är betalt, och det klarar du ju.”
Det klarar jag.
Jag firade genom att gå raka vägen tillbaka till Emmaus och köpa boken och skivan jag lagt undan.
Igår, lördag, unnade jag mig en liten utgång. Jag unnade mig också att ha folk på besök, något som annars händer ungefär lika ofta som jag går tidigare från jobbet. Jag hade ägnat lördagen åt att städa en smula. Som ni förstått så händer ju inte det heller särskilt ofta. Jag dammsög hela lägenheten, och hittade då bland annat två kuddar som legat under sängen ett bra tag. Jag hade inte saknat dem. Till slut såg det faktiskt ganska beboeligt ut, även om soffan fortfarande agerade klädhängare i hallen, och brorsans del av lägenheten lämnade jag orörd.
Det var Fredrik och Frida som förärade mig ett besök. Det är lustigt, jag har känt dem i över ett år, och det här är första gången de sett hur jag har det. Men det är klart, bor man vid Odenplan och Skanstull blir det liksom mer naturligt att ses där. Så det blir nog hos dem vi kommer att umgås även i fortsättningen. Inte för att det på något sätt var otrevligt att ses hos mig. Vi drack vin, snackade, spelade skivor, sånt som man gör helt enkelt. Efter en stund kom också Camilla över, lyckligtvis utan sin odrägliga pojkvän. Naturligtvis gjorde det mig glad, även om mina känslor svalnat lite.
Vi bestämde oss för att åka till Kvarnen. Egentligen hade vi tänkt gå på en nystartad klubb som heter ”The Last Club Of Scotland”, där Mogwais sångare skulle spela skivor, men den hade blivit inställd, och det kanske inte gjorde så mycket. Fredrik hade en poäng när han påpekade det absurda i att se ”sångaren i ett band vars musik saknar sång spela skivor”. Så, Kvarnen alltså. Jag har varit där en gång tidigare, och det var en märklig, men på sitt eget vis ganska rolig, kväll. Den här kvällen var också rolig, även om själva lokalen inte bidrog med så mycket. Klientelet var ungefär detsamma som det man ser på Statt i Karlskoga en lördagskväll, dansgolvet var fullt, stank svett och ur högtalarna ljöd beige NRJ-musik. Bardelen var något bättre, och vi hittade ett ledigt bord som vi fick ha för oss själva. Fredrik och Frida sprang då och då ut för att röka, och Camilla och jag fick då roa oss efter bästa förmåga. Det var inte som att vi pratade om något som var särskilt laddat eller så, men en dialog har i alla fall fastnat i mitt huvud. Vi talade om boende, detta ständigt aktuella samtalsämne. Hon är på gång att flytta till Midsommarkransen, som är mitt drömområde i Stockholm. Det har, som man brukar säga; ”småstadens charm och storstadens puls”.
”Men min lägenhet ligger snarare i Västberga”, sa hon.
”Oj, det är där jag jobbar”, sa jag.
Hon skrattade. Hon har ett charmerande skratt.
”Då kan vi äta lunch tillsammans!”
”Kan vi?” frågade jag överrumplat, men ändrade snabbt min fråga till en något trevligare om vad det finns för bra lunchställen i området. Jag vet att det var helt oskyldigt menat, och säkert betyder lika lite som när hon sa ”Vi ses i Mälarhöjden”, för snart ett år sedan, men den korta meningen var tillräckligt för att tillfälligt slänga bränsle på elden. Men jag vet att det inte kommer att bli något där. Kanske blir vi vänner. Det brukar vara så det blir.
Ändock; detta var första utekvällen på länge som inte ballade ur fullständigt. Inga tårar, inga allvarliga samtal, inget djupsinne, ingen tungsinthet. Det var också första utekvällen på länge som jag lyckades undgå att bli för full, och faktiskt orkade med att vara ute ända till stängning. Vid klockan tre trängde vi oss ut från Kvarnen, tuggade i oss hamburgare vid Medborgarplatsen, och sedan rusade jag ner i underjorden och hann med sista tåget hem. Klockan var ungefär fyra när jag kom till Hallonbergen. Jag nickade en kort hälsning åt ägaren till kebabstället vid tunnelbanestationen. Han stod och sopade golvet med ytterdörren öppen och ett utmattat uttryck i sitt plufsiga gnagaransikte. Den mannen jobbar dygnet runt. ’
Jag stupade i säng. Jag somnade.Och så väcktes jag, några timmar senare, av att telefonen ringde, och det var min pappa som var på besök i Stockholm, och han undrade om jag var vaken för han och Tobbe skulle komma och plocka upp lite grejer och köra dem till Tobbes nya boende på Lidingö, och hade jag ringt några mäklare och hört mig för om lägenhetsvisningar och hade jag skrivit ut några vägbeskrivningar? Klockan var knappt halv nio. Jag svarade jakande på alla frågor och föll tillbaka ner i sängen. Jag somnade inte ögonblickligen, utan såg till att känna efter hur läget var först. Det kändes stabilt. Det var under kontroll. Det kändes bra att inte ha druckit så mycket under gårdagen. Solen sken utanför. Det kändes som en bra dag. Och det blev det. Efter att pappa och bror hämtat prylar gick jag upp och åt frukost. Klädde sedan på mig gårdagens kläder, som lyckats hålla sig någorlunda fräscha, och gick ut den ljuvliga vårsolen. Det kändes mer som mars än som januari. Marken var torr. Jag tog tunnelbanan till Axelsberg, där jag tittade på en alldeles ljuvlig lägenhet, som tyvärr lär gå upp rejält i pris och kosta mer än jag har råd med. Pappa var med på visningen, så efteråt satte vi oss i hans bil och åkte till Årsta, där vi tittade på en annan lägenhet, som kanske inte var fullt lika billig, men hade ett lite humanare utropspris. Årsta är dessutom ett alldeles ypperligt område att bo i. Cykelavstånd, både till jobbet och till Södermalm. Fattas bara en cykel då.
--
Jag vill verkligen ha den där lägenheten i Årsta.
Vi har flextid på jobbet, vilket innebär att vi får komma in mellan halv åtta och halv nio och gå hem mellan fyra och fem. Om man vill kan går det att samla på sig övertid och sluta tidigare utan att för den sakens skull ha börjat jobba tidigare. Det var länge sen jag kunde göra det. Mina arbetsdagar har inte slutat tidigare än fem på väldigt länge, trots att jag samlat på mig en del övertid. Det är helt enkelt för mycket att göra. Nu är min kollega Charlotta ledig, och vi är därmed en man kort mest hela tiden. Jag förstår inte riktigt varför vi ska behöva vara det när vi har mer att göra än på länge. Charlotta är tjänstledig, så att ta in en vikarie skulle inte innebära några extraavgifter. Om hela gruppen däremot blir utbränd och alla sjukskrivna skulle det bli desto dyrare. Det känns i nuläget inte alls som ett otänkbart scenario.
På torsdagen gjorde jag ett undantag och åkte från jobbet vid halv fem. Jag gick av vid Slussen, tittade på klockan och såg att jag var tidig. Jag hade inga pengar, men valde ändå att slå ihjäl lite tid inne på Emmaus. Jag hittade en skiva med Tahiti 80 och Joseph Conrads roman ”Mörkrets Hjärta”, som jag gömde undan inför bättre tider, och sedan var det hög tid att korsa Götgatan och gå in på Handelsbanken. Det var lånelöftedags. Redan tidigare i veckan hade jag talat med SBAB och därifrån fått okej på ett banklån. Vi nämnde aldrig några summor då, men kom fram till att de prisklasser jag letar lägenheter i är ganska realistiska, och att den sammanlagda månadskostnaden bör landa på ungefär femtusen. Det är så mycket jag betalar för lägenheten i Hallonbergen nu när brorsan flyttat. Jag lägger hellre den summan på en lägenhet där jag vet att jag får stanna, där jag kan känna att det är värt besväret att inreda, köpa möbler, snygga till det. I den här lägenheten orkar jag knappt bemöda mig med att dammsuga, en soffa i hallen får agera jackhängare och övriga plagg hamnar oftast i en hög bredvid sängen. Jag för en tynande tillvaro i det här kyffet. Faktum är att jag nog trivdes bättre i Mälarhöjden. Faktum är att jag saknar min krypta ibland. Inte så att jag skulle vilja flytta tillbaka, men Mälarhöjden var vackert. Hallonbergen är bara betong, busskurer och rostiga kundvagnar. Hallonbergen är som scenografin i en reklamfilm av Roy Andersson.
En robust kvinna i fyrtiofemårsåldern tog emot mig på banken. Vi tittade på min ekonomi, som faktiskt fått ett lyft på tusen kronor tidigare under dagen (jag tycker jag var värd en högre löneförhöjning, men det är ju bättre än ingenting) och hon såg oroväckande bister ut när hon visade mig olika kalkyler. Men tack och lov!
”Skulle du ta en lägenhet i den här prisklassen skulle du ha sjutusen kvar efter att hyran och lånet är betalt, och det klarar du ju.”
Det klarar jag.
Jag firade genom att gå raka vägen tillbaka till Emmaus och köpa boken och skivan jag lagt undan.
Igår, lördag, unnade jag mig en liten utgång. Jag unnade mig också att ha folk på besök, något som annars händer ungefär lika ofta som jag går tidigare från jobbet. Jag hade ägnat lördagen åt att städa en smula. Som ni förstått så händer ju inte det heller särskilt ofta. Jag dammsög hela lägenheten, och hittade då bland annat två kuddar som legat under sängen ett bra tag. Jag hade inte saknat dem. Till slut såg det faktiskt ganska beboeligt ut, även om soffan fortfarande agerade klädhängare i hallen, och brorsans del av lägenheten lämnade jag orörd.
Det var Fredrik och Frida som förärade mig ett besök. Det är lustigt, jag har känt dem i över ett år, och det här är första gången de sett hur jag har det. Men det är klart, bor man vid Odenplan och Skanstull blir det liksom mer naturligt att ses där. Så det blir nog hos dem vi kommer att umgås även i fortsättningen. Inte för att det på något sätt var otrevligt att ses hos mig. Vi drack vin, snackade, spelade skivor, sånt som man gör helt enkelt. Efter en stund kom också Camilla över, lyckligtvis utan sin odrägliga pojkvän. Naturligtvis gjorde det mig glad, även om mina känslor svalnat lite.
Vi bestämde oss för att åka till Kvarnen. Egentligen hade vi tänkt gå på en nystartad klubb som heter ”The Last Club Of Scotland”, där Mogwais sångare skulle spela skivor, men den hade blivit inställd, och det kanske inte gjorde så mycket. Fredrik hade en poäng när han påpekade det absurda i att se ”sångaren i ett band vars musik saknar sång spela skivor”. Så, Kvarnen alltså. Jag har varit där en gång tidigare, och det var en märklig, men på sitt eget vis ganska rolig, kväll. Den här kvällen var också rolig, även om själva lokalen inte bidrog med så mycket. Klientelet var ungefär detsamma som det man ser på Statt i Karlskoga en lördagskväll, dansgolvet var fullt, stank svett och ur högtalarna ljöd beige NRJ-musik. Bardelen var något bättre, och vi hittade ett ledigt bord som vi fick ha för oss själva. Fredrik och Frida sprang då och då ut för att röka, och Camilla och jag fick då roa oss efter bästa förmåga. Det var inte som att vi pratade om något som var särskilt laddat eller så, men en dialog har i alla fall fastnat i mitt huvud. Vi talade om boende, detta ständigt aktuella samtalsämne. Hon är på gång att flytta till Midsommarkransen, som är mitt drömområde i Stockholm. Det har, som man brukar säga; ”småstadens charm och storstadens puls”.
”Men min lägenhet ligger snarare i Västberga”, sa hon.
”Oj, det är där jag jobbar”, sa jag.
Hon skrattade. Hon har ett charmerande skratt.
”Då kan vi äta lunch tillsammans!”
”Kan vi?” frågade jag överrumplat, men ändrade snabbt min fråga till en något trevligare om vad det finns för bra lunchställen i området. Jag vet att det var helt oskyldigt menat, och säkert betyder lika lite som när hon sa ”Vi ses i Mälarhöjden”, för snart ett år sedan, men den korta meningen var tillräckligt för att tillfälligt slänga bränsle på elden. Men jag vet att det inte kommer att bli något där. Kanske blir vi vänner. Det brukar vara så det blir.
Ändock; detta var första utekvällen på länge som inte ballade ur fullständigt. Inga tårar, inga allvarliga samtal, inget djupsinne, ingen tungsinthet. Det var också första utekvällen på länge som jag lyckades undgå att bli för full, och faktiskt orkade med att vara ute ända till stängning. Vid klockan tre trängde vi oss ut från Kvarnen, tuggade i oss hamburgare vid Medborgarplatsen, och sedan rusade jag ner i underjorden och hann med sista tåget hem. Klockan var ungefär fyra när jag kom till Hallonbergen. Jag nickade en kort hälsning åt ägaren till kebabstället vid tunnelbanestationen. Han stod och sopade golvet med ytterdörren öppen och ett utmattat uttryck i sitt plufsiga gnagaransikte. Den mannen jobbar dygnet runt. ’
Jag stupade i säng. Jag somnade.Och så väcktes jag, några timmar senare, av att telefonen ringde, och det var min pappa som var på besök i Stockholm, och han undrade om jag var vaken för han och Tobbe skulle komma och plocka upp lite grejer och köra dem till Tobbes nya boende på Lidingö, och hade jag ringt några mäklare och hört mig för om lägenhetsvisningar och hade jag skrivit ut några vägbeskrivningar? Klockan var knappt halv nio. Jag svarade jakande på alla frågor och föll tillbaka ner i sängen. Jag somnade inte ögonblickligen, utan såg till att känna efter hur läget var först. Det kändes stabilt. Det var under kontroll. Det kändes bra att inte ha druckit så mycket under gårdagen. Solen sken utanför. Det kändes som en bra dag. Och det blev det. Efter att pappa och bror hämtat prylar gick jag upp och åt frukost. Klädde sedan på mig gårdagens kläder, som lyckats hålla sig någorlunda fräscha, och gick ut den ljuvliga vårsolen. Det kändes mer som mars än som januari. Marken var torr. Jag tog tunnelbanan till Axelsberg, där jag tittade på en alldeles ljuvlig lägenhet, som tyvärr lär gå upp rejält i pris och kosta mer än jag har råd med. Pappa var med på visningen, så efteråt satte vi oss i hans bil och åkte till Årsta, där vi tittade på en annan lägenhet, som kanske inte var fullt lika billig, men hade ett lite humanare utropspris. Årsta är dessutom ett alldeles ypperligt område att bo i. Cykelavstånd, både till jobbet och till Södermalm. Fattas bara en cykel då.
--
Jag vill verkligen ha den där lägenheten i Årsta.
Wednesday, January 9, 2008
Gemensamma fiender.
Onsdag 9 januari - 08
Tunnelbanan, blå linjen mot Akalla, klockan 17:45.
Jag har ett favoritsäte som jag alltid siktar in mig på. Det är den ensamma platsen längst fram i vagnen, där jag alltid sätter mig snett med ryggen mot fönstersidan och med huvudet begravt i en bok (den här gången Erland Josephsons dagböcker från en teaterturné i Ryssland 89).
Den här eftermiddagen, vid Fridhemsplan, kliver två tjejer in sällskap med en skarp doft av vaniljparfym. De är i sexton-, sjuttonårsåldern och luktar som om de badat i smält mjukglass. De slår sig ner i sätena mitt emot, strax bredvid en äldre man som knappar på en laptop.
Jag hör direkt att de är osedvanligt högljudda, och funderar för ett ögonblick på om de talar så högt för att de är hörselskadade. I gymnasiet läste jag en gång en tillvalskurs på Virginska skolan i Örebro, och där fann jag mig ofta i närheten av döva, som när de inte talade med händerna kommunicerade väldigt högljutt. Men de här tjejerna är inte döva. De är bara dumma i huvudet. De pratar om något, jag försöker undvika att höra, men det går inte. Jag tror folk i andra änden av vagnen har svårt att undvika det. I andra änden av tåget till och med. De talar om ett tillfälle då de badat nakna och någon hade sett dem. Det tycker de tydligen är otroligt roligt. Så roligt att de måste gestikulera vilt med händerna så den stackars gubben med laptopen ryggar tillbaka förskräckt, och skratta så högt att jag tror rutorna ska explodera. De har ett skratt som skär i huvudet. Det låter som ett ylande från någon av helvetets djupaste nivåer. Det är inte ett glatt skratt, det är ett skri. Jag har nog aldrig hört dess like. Jag vill sjunka genom det skitiga tunnelbanegolvet och ner på spåret där under, vad som helst bara jag slipper höra mer.
De två tjejerna får ganska snart sällskap av två manliga bekanta som verkade lida lika mycket av oljudet som jag. ”Asså, lyssna på oss när vi pratar”, säger de. ”Vi pratar såhär…”
Och så pratar de. I normal samtalston.
”En gång när en kompis pratade i telefon och vi var bredvid, då frågade killen i andra luren... om hon var i ett APHUS!” tjuter en av tjejerna stolt, och den andre faller in med ett hästgnägg som får rutorna att skallra. Deras killkompisar pressar in sina fingrar i öronen och grimaserar.
”Snälla…”, stönar gubben. ”Kan ni dämpa er lite?”
”Är vi för högljudda?” skriar tjejerna.
”Man kan väl säga att era vänner här har en poäng”, säger gubben diplomatiskt. Och tjejerna tjuter av glädje.
När de går av vid Näckrosen tittar gubben och jag på varandra och skakar på huvudet.
”Herregud”, säger jag. Han flinar. Det känns lite fint.
Inget enar människor som gemensamma fiender.
Tunnelbanan, blå linjen mot Akalla, klockan 17:45.
Jag har ett favoritsäte som jag alltid siktar in mig på. Det är den ensamma platsen längst fram i vagnen, där jag alltid sätter mig snett med ryggen mot fönstersidan och med huvudet begravt i en bok (den här gången Erland Josephsons dagböcker från en teaterturné i Ryssland 89).
Den här eftermiddagen, vid Fridhemsplan, kliver två tjejer in sällskap med en skarp doft av vaniljparfym. De är i sexton-, sjuttonårsåldern och luktar som om de badat i smält mjukglass. De slår sig ner i sätena mitt emot, strax bredvid en äldre man som knappar på en laptop.
Jag hör direkt att de är osedvanligt högljudda, och funderar för ett ögonblick på om de talar så högt för att de är hörselskadade. I gymnasiet läste jag en gång en tillvalskurs på Virginska skolan i Örebro, och där fann jag mig ofta i närheten av döva, som när de inte talade med händerna kommunicerade väldigt högljutt. Men de här tjejerna är inte döva. De är bara dumma i huvudet. De pratar om något, jag försöker undvika att höra, men det går inte. Jag tror folk i andra änden av vagnen har svårt att undvika det. I andra änden av tåget till och med. De talar om ett tillfälle då de badat nakna och någon hade sett dem. Det tycker de tydligen är otroligt roligt. Så roligt att de måste gestikulera vilt med händerna så den stackars gubben med laptopen ryggar tillbaka förskräckt, och skratta så högt att jag tror rutorna ska explodera. De har ett skratt som skär i huvudet. Det låter som ett ylande från någon av helvetets djupaste nivåer. Det är inte ett glatt skratt, det är ett skri. Jag har nog aldrig hört dess like. Jag vill sjunka genom det skitiga tunnelbanegolvet och ner på spåret där under, vad som helst bara jag slipper höra mer.
De två tjejerna får ganska snart sällskap av två manliga bekanta som verkade lida lika mycket av oljudet som jag. ”Asså, lyssna på oss när vi pratar”, säger de. ”Vi pratar såhär…”
Och så pratar de. I normal samtalston.
”En gång när en kompis pratade i telefon och vi var bredvid, då frågade killen i andra luren... om hon var i ett APHUS!” tjuter en av tjejerna stolt, och den andre faller in med ett hästgnägg som får rutorna att skallra. Deras killkompisar pressar in sina fingrar i öronen och grimaserar.
”Snälla…”, stönar gubben. ”Kan ni dämpa er lite?”
”Är vi för högljudda?” skriar tjejerna.
”Man kan väl säga att era vänner här har en poäng”, säger gubben diplomatiskt. Och tjejerna tjuter av glädje.
När de går av vid Näckrosen tittar gubben och jag på varandra och skakar på huvudet.
”Herregud”, säger jag. Han flinar. Det känns lite fint.
Inget enar människor som gemensamma fiender.
Monday, January 7, 2008
Ett halvt ark papper.
Måndag 7 januari - 08
Lördagsmorgon. Eller förmiddag. Eller vad man nu vill kalla det. Jag häller upp en ny kopp kaffe och låter blicken vila på träden som sakta svajar utanför fönstret. Bon Ivers melankoliska gitarrspel och hjärtknipande falsett strömmar ur datorns burkiga högtalare. Det är en ledsen dag det här, en sorgsen helg i en tung månad – inledningen på ett dåligt år? Det verkar inte bättre. Anledningarna är många. De flesta kretsar kring familj, relationer och boende. Låt mig berätta…
Två dagar före nyårsafton stod jag vid busshållplatsen i Hallonbergen och huttrade. Jag hade tillräckligt med packning för att knäcka en hel kamelrygg, det var för kallt för att vänta på bussen men packningen var för kämpig för att jag skulle känna för att bära hem den. Jag chansade och ringde min bror. Kanske befann han sig, om jag hade tur, hemma i lägenheten och kunde hjälpa mig att bära. Tur hade jag inte. Han var på väg till Stockholm från Gävle, och passade på att meddela att han ämnade flytta ut ur vårt gemensamma boende redan samma dag, något som kom som en total chock. Eller okej, det gjorde det inte. Jag visste att han hade pratat med mamma och pappa om det, men så vitt jag visste var ingenting färdigt. Men det var det tydligen, och där stod jag plötsligt med dubbelt så höga månadsutgifter. Plötsligt kände bagagets tyngd inte som ett riktigt problem längre, och jag släpade hem det i vredesmod.
Det hela har orsakat en ganska rejäl schism mellan mig och min bror, som kulminerade i ett telefongräl på fredagskvällen. Ångest, ångest och åter ångest. Jag klarar inte av konflikter, blir fullständigt uppriven, och det är extra tungt när det handlar om konflikter med familjemedlemmar. Jag slets mellan dåligt samvete och extrem ilska, mellan att vilja ringa och be om ursäkt och bara slunga saker omkring mig tills lägenheten mer än vanligt liknade ett slagfält. Det slutade i en fredagskväll av apatiskt stirrande i en i skärmens vita ljus.
Lördagen kom så till sist, och jag var pank och utan planer. Det var faktiskt inte enbart negativt. Jag åt frukost i sängen och tittade på ”Rescue Dawn”, Herzogs nya. Jag skrev lite, bland annat den deppiga inledningen på denna dagbokstext (som ni säkert märker blir den mer och mer optimistisk), jag snackade på MSN, jag tog det lugnt. Senare på dagen ringde min bror, och vi snackade ut. Det kändes bra. Ångesten släppte. Kvällen fortsatte i lugn. Jag såg ytterligare en film, fortsatte att prata med vänner på nätet, lyssnade på skivor. En sån där kväll som kan låta väldigt meningslös och trist, men som behövs oftare än man kan tro. En väldigt opretentiös kväll på gott och ont. Jag somnade på tok för sent, men kände att det kvittade.
Morgonen därpå var jag trött, men lyckades låta bli att sova kvar för länge. Hade bokat in en promenad med Louise efter lunch, så jag hade brådis. Ville ändå inte kasta i mig frukosten – att äta frukost i lugn och ro framför datorn är något av en guilty pleasure för mig, och det är ju tyvärr inget det finns tid till under vardagarna. Louise blev lite sur när jag flyttade fram promenaden en timme enbart av den anledningen, men när vi väl sågs var allt lugnt. Vi gick från Hornstull över bron till Årstaviken, där jag aldrig gått tidigare. Vädret var inte det finaste, gråbrunt, med snålblåst och kramsnö, men det var trevligt och friskt ändå. Från Gullmarsplan gick vi över till Skanstull, och det slumpade sig så trevligt att vi stötte på Fredrik och Frida, som också de valt att söndagsflanera, vid Eriksdalsbadet. Det var en onödig utgift, men jag unnade mig ändå en kopp kaffe på Fåtöljen efteråt, och sen for jag hem. Det hade varit en ganska bra söndag.
--
Det finns något som kanske inte låter särskilt spännande, men som ändå får livet att kännas lite hoppfullt mitt i all boendepanik. Jag pratar om det nya året. Jag är inte mycket för nyårslöften, men har ändå bestämt mig för att börja 2008 som ett blankt, vitt papper. Jag syftar då till mitt kärleksliv. Alla gamla prospekt har jag kastat i papperskorgen, kört ner i dokumentförstöraren, lagt på elden. Jag älskar ingen och ingen älskar mig, jag har en avslappnad relation till allt och alla i min närhet. Jag letar inte längre efter kärlek i min omedelbara närhet, utan hoppas på att snubbla över den någonstans där jag minst väntar den. Som jag trodde mig göra den där vårkvällen på Tranan…
Lördagsmorgon. Eller förmiddag. Eller vad man nu vill kalla det. Jag häller upp en ny kopp kaffe och låter blicken vila på träden som sakta svajar utanför fönstret. Bon Ivers melankoliska gitarrspel och hjärtknipande falsett strömmar ur datorns burkiga högtalare. Det är en ledsen dag det här, en sorgsen helg i en tung månad – inledningen på ett dåligt år? Det verkar inte bättre. Anledningarna är många. De flesta kretsar kring familj, relationer och boende. Låt mig berätta…
Två dagar före nyårsafton stod jag vid busshållplatsen i Hallonbergen och huttrade. Jag hade tillräckligt med packning för att knäcka en hel kamelrygg, det var för kallt för att vänta på bussen men packningen var för kämpig för att jag skulle känna för att bära hem den. Jag chansade och ringde min bror. Kanske befann han sig, om jag hade tur, hemma i lägenheten och kunde hjälpa mig att bära. Tur hade jag inte. Han var på väg till Stockholm från Gävle, och passade på att meddela att han ämnade flytta ut ur vårt gemensamma boende redan samma dag, något som kom som en total chock. Eller okej, det gjorde det inte. Jag visste att han hade pratat med mamma och pappa om det, men så vitt jag visste var ingenting färdigt. Men det var det tydligen, och där stod jag plötsligt med dubbelt så höga månadsutgifter. Plötsligt kände bagagets tyngd inte som ett riktigt problem längre, och jag släpade hem det i vredesmod.
Det hela har orsakat en ganska rejäl schism mellan mig och min bror, som kulminerade i ett telefongräl på fredagskvällen. Ångest, ångest och åter ångest. Jag klarar inte av konflikter, blir fullständigt uppriven, och det är extra tungt när det handlar om konflikter med familjemedlemmar. Jag slets mellan dåligt samvete och extrem ilska, mellan att vilja ringa och be om ursäkt och bara slunga saker omkring mig tills lägenheten mer än vanligt liknade ett slagfält. Det slutade i en fredagskväll av apatiskt stirrande i en i skärmens vita ljus.
Lördagen kom så till sist, och jag var pank och utan planer. Det var faktiskt inte enbart negativt. Jag åt frukost i sängen och tittade på ”Rescue Dawn”, Herzogs nya. Jag skrev lite, bland annat den deppiga inledningen på denna dagbokstext (som ni säkert märker blir den mer och mer optimistisk), jag snackade på MSN, jag tog det lugnt. Senare på dagen ringde min bror, och vi snackade ut. Det kändes bra. Ångesten släppte. Kvällen fortsatte i lugn. Jag såg ytterligare en film, fortsatte att prata med vänner på nätet, lyssnade på skivor. En sån där kväll som kan låta väldigt meningslös och trist, men som behövs oftare än man kan tro. En väldigt opretentiös kväll på gott och ont. Jag somnade på tok för sent, men kände att det kvittade.
Morgonen därpå var jag trött, men lyckades låta bli att sova kvar för länge. Hade bokat in en promenad med Louise efter lunch, så jag hade brådis. Ville ändå inte kasta i mig frukosten – att äta frukost i lugn och ro framför datorn är något av en guilty pleasure för mig, och det är ju tyvärr inget det finns tid till under vardagarna. Louise blev lite sur när jag flyttade fram promenaden en timme enbart av den anledningen, men när vi väl sågs var allt lugnt. Vi gick från Hornstull över bron till Årstaviken, där jag aldrig gått tidigare. Vädret var inte det finaste, gråbrunt, med snålblåst och kramsnö, men det var trevligt och friskt ändå. Från Gullmarsplan gick vi över till Skanstull, och det slumpade sig så trevligt att vi stötte på Fredrik och Frida, som också de valt att söndagsflanera, vid Eriksdalsbadet. Det var en onödig utgift, men jag unnade mig ändå en kopp kaffe på Fåtöljen efteråt, och sen for jag hem. Det hade varit en ganska bra söndag.
--
Det finns något som kanske inte låter särskilt spännande, men som ändå får livet att kännas lite hoppfullt mitt i all boendepanik. Jag pratar om det nya året. Jag är inte mycket för nyårslöften, men har ändå bestämt mig för att börja 2008 som ett blankt, vitt papper. Jag syftar då till mitt kärleksliv. Alla gamla prospekt har jag kastat i papperskorgen, kört ner i dokumentförstöraren, lagt på elden. Jag älskar ingen och ingen älskar mig, jag har en avslappnad relation till allt och alla i min närhet. Jag letar inte längre efter kärlek i min omedelbara närhet, utan hoppas på att snubbla över den någonstans där jag minst väntar den. Som jag trodde mig göra den där vårkvällen på Tranan…
Thursday, January 3, 2008
I am gonna make it through this year, if it kills me.
Torsdag 3 januari - 08
Det var mörkt när jag vaknade, men det var inte nattens eller den tidiga morgonens mörker, det var skymningsmörkt, och årets första dag var redan på väg att försvinna. Lika gott det. Jag mådde fruktansvärt. Huvudet värkte, blicken var dimmig, och i munnen hade jag en smak jag kände igen mer som en lukt än som en smak – lukten av för många cigaretter och för många burkar öl, glas vin, sprit, groggar. Den lukten som man ibland känner på tunnelbanan då någon riktigt trasig människa sätter sig i sätet bakom. Jag suckade. Att resa sig upp skulle komma att bli oundvikligt – jag var ju inte hemma – men jag såg inte fram emot det. Jag blickade mot en DVD-spelare, vars display förkunnade att klockan var kvart i fyra.
Jag blundade. Förbannade smak. Jag ska aldrig, aldrig börja röka. Idiotiskt.
Jag vaknade igen när mobilen ringde. Jag tittade ner på golvet och såg displayen lysa genom kavajfickans tyg, så jag sträckte mig ner och stängde av den. Ville inte väcka Fredrik och Frida som sov i rummet intill. Det var min bror som ringt, så jag ringde tillbaka, men talade med små bokstäver.
”Var är du?” frågade han.
”Bakis…” stönade jag.
”Du vill inte komma in till T-centralen och ta en kaffe?”
”Orkar inte… för bakis…” Jag funderade en stund, tittade på klockan, och tillade: ”Men om du vill komma in till Skanstull och ta en pizza så är jag på.”
Jag tänkte att lite flott kanske kunde göra underverk. Jag la på luren, tvingade upp mig på fötter, och hela världen snurrade. Jag ångrade mig genast och funderade på att avboka det hela. Det var bara att glömma att få i sig någon pizza. Jag sjönk ihop i soffan igen, med skjortan på trekvart. Jag funderade på gårdagskvällen, på katastrofnatten. Sedan jag däckat hade jag drömt ihop alternativa slut på aftonen, och nu var det svårt att skilja på verklighet och dikt. Hade Camilla verkligen jagats runt i lägenheten av sin pojkvän, kastat sig i mina armar och skrikit; ”Rädda mig Niklas!” ? Det kunde ju inte stämma. Och hade någon viftat med revolver? Nej. På tok för osannolikt. Jag gnuggade ansiktet i händerna och suckade. Sen gjorde jag ett nytt försök, fick på mig kläderna och vinglade ut i hallen för att leta upp mina ytterkläder som låg spridda över lägenheten.
”Får man följa med och äta pizza?” gnydde Frida från sängen.
”Absolut”, sa jag kort, inte för att vara otrevlig, utan för att jag behövde koncentrera alla mina resurser på att inte kräkas. Vi stapplade ner för trapporna, Fredrik sov vidare.
Ute snöade det. Kylan var behaglig, men gjorde inte riktigt de under för baksmällan som jag hoppats på.
”Jag drömde så verkligt inatt”, sa jag till Frida. ”Så jag vet inte riktigt vad som verkligen hänt och vad jag drömt”.
”Allt hände”, sa hon bittert, men jag visste att det inte var sant. Men nära nog för att få mig att nicka sorgset.
Vi mötte upp min bror och satte oss på en pizzeria strax nedanför Fredriks lägenhet. Brorsan var oförskämt pigg. Frida var röd i ögonen och jag var gul i ansiktet. De beställde varsin pizza, själv förstod jag direkt att jag inte skulle få i mig mer än en cola. Det räckte med att par klunkar för att jag skulle inse att jag inte ens skulle få i mig det. Jag rusade till toaletten och kräktes. Tack och lov hade det en uppiggande effekt på mig. Efter det klarade jag i alla fall att sitta upprätt.
Mitt sällskap kastade i sig sina pizzor, och Frida gick upp till Fredrik igen. Min bror och jag tog en promenad på Söder, och ganska snart började jag känna mig som en människa igen. En bruten människa med rykande lungor förvisso, men ändå en människa. Jag klarade av att åka hem utan missöden och lade mig direkt i badet. Jag lät 2007 skölja av mig och rinna ut i avloppet. Jag fick i mig lite pasta med ketchup. Jag försökte somna i rimlig tid, men det gick inte riktigt. Kommande dag skulle jag behöva gå upp och åka till jobbet igen.
Det fick vara så.
Det fick funka.
Det var mörkt när jag vaknade, men det var inte nattens eller den tidiga morgonens mörker, det var skymningsmörkt, och årets första dag var redan på väg att försvinna. Lika gott det. Jag mådde fruktansvärt. Huvudet värkte, blicken var dimmig, och i munnen hade jag en smak jag kände igen mer som en lukt än som en smak – lukten av för många cigaretter och för många burkar öl, glas vin, sprit, groggar. Den lukten som man ibland känner på tunnelbanan då någon riktigt trasig människa sätter sig i sätet bakom. Jag suckade. Att resa sig upp skulle komma att bli oundvikligt – jag var ju inte hemma – men jag såg inte fram emot det. Jag blickade mot en DVD-spelare, vars display förkunnade att klockan var kvart i fyra.
Jag blundade. Förbannade smak. Jag ska aldrig, aldrig börja röka. Idiotiskt.
Jag vaknade igen när mobilen ringde. Jag tittade ner på golvet och såg displayen lysa genom kavajfickans tyg, så jag sträckte mig ner och stängde av den. Ville inte väcka Fredrik och Frida som sov i rummet intill. Det var min bror som ringt, så jag ringde tillbaka, men talade med små bokstäver.
”Var är du?” frågade han.
”Bakis…” stönade jag.
”Du vill inte komma in till T-centralen och ta en kaffe?”
”Orkar inte… för bakis…” Jag funderade en stund, tittade på klockan, och tillade: ”Men om du vill komma in till Skanstull och ta en pizza så är jag på.”
Jag tänkte att lite flott kanske kunde göra underverk. Jag la på luren, tvingade upp mig på fötter, och hela världen snurrade. Jag ångrade mig genast och funderade på att avboka det hela. Det var bara att glömma att få i sig någon pizza. Jag sjönk ihop i soffan igen, med skjortan på trekvart. Jag funderade på gårdagskvällen, på katastrofnatten. Sedan jag däckat hade jag drömt ihop alternativa slut på aftonen, och nu var det svårt att skilja på verklighet och dikt. Hade Camilla verkligen jagats runt i lägenheten av sin pojkvän, kastat sig i mina armar och skrikit; ”Rädda mig Niklas!” ? Det kunde ju inte stämma. Och hade någon viftat med revolver? Nej. På tok för osannolikt. Jag gnuggade ansiktet i händerna och suckade. Sen gjorde jag ett nytt försök, fick på mig kläderna och vinglade ut i hallen för att leta upp mina ytterkläder som låg spridda över lägenheten.
”Får man följa med och äta pizza?” gnydde Frida från sängen.
”Absolut”, sa jag kort, inte för att vara otrevlig, utan för att jag behövde koncentrera alla mina resurser på att inte kräkas. Vi stapplade ner för trapporna, Fredrik sov vidare.
Ute snöade det. Kylan var behaglig, men gjorde inte riktigt de under för baksmällan som jag hoppats på.
”Jag drömde så verkligt inatt”, sa jag till Frida. ”Så jag vet inte riktigt vad som verkligen hänt och vad jag drömt”.
”Allt hände”, sa hon bittert, men jag visste att det inte var sant. Men nära nog för att få mig att nicka sorgset.
Vi mötte upp min bror och satte oss på en pizzeria strax nedanför Fredriks lägenhet. Brorsan var oförskämt pigg. Frida var röd i ögonen och jag var gul i ansiktet. De beställde varsin pizza, själv förstod jag direkt att jag inte skulle få i mig mer än en cola. Det räckte med att par klunkar för att jag skulle inse att jag inte ens skulle få i mig det. Jag rusade till toaletten och kräktes. Tack och lov hade det en uppiggande effekt på mig. Efter det klarade jag i alla fall att sitta upprätt.
Mitt sällskap kastade i sig sina pizzor, och Frida gick upp till Fredrik igen. Min bror och jag tog en promenad på Söder, och ganska snart började jag känna mig som en människa igen. En bruten människa med rykande lungor förvisso, men ändå en människa. Jag klarade av att åka hem utan missöden och lade mig direkt i badet. Jag lät 2007 skölja av mig och rinna ut i avloppet. Jag fick i mig lite pasta med ketchup. Jag försökte somna i rimlig tid, men det gick inte riktigt. Kommande dag skulle jag behöva gå upp och åka till jobbet igen.
Det fick vara så.
Det fick funka.
Wednesday, January 2, 2008
Crappy new year.
Onsdag 2 januari - 08
Det nya året inleddes med att den enda tjej jag verkligen förälskat mig i under det gångna året, stod och hånglade med sin vidriga pojkvän en meter bakom mig, medan fyrverkerierna störtade upp i rymden och detonerade i grönrödblålila färgregn bakom husfasaderna och kyrktornen. Jag sög desperat på en cigarett, som om jag trodde den kunde ge mig något som tog mig bort eller gjorde livet lite bättre för en stund. Det kunde den inte.
”Jag visste inte att du rökte?” sa Foffe.
”Det gör jag inte”, sa jag.
Frontalkrocken var över, och 2008 kravlade sig överlevande ut ur bilvraket. Jag kramade om Frida, kramade om Fredrik – han höll på att hamna i gräl med en hyfsat välkänd söderprofil och Bajen-supporter – och så kom Camilla fram och ville ha en kram, och jag kramade henne försiktigt medan jag höll ett vaksamt öga efter hennes vidriga och svartsjuka pojkvän. Han såg ingenting. Jag vet inte om jag hoppats på eller fruktat en scen.
Jag gick in igen. Dj:n spelade Abbas ”Happy New Year”, och ungefär fyra par dansande i det bleka discoljuset. Det låg konfetti på golvet. Någon stod lutad mot ett bord och tittade på de dansande paren. Någon sparkade lakoniskt omkring på en ballong över dansgolvet. Det var inte jag, men hade kunnat vara. Det var ingen uppmuntrande syn, så jag gick och beställde en öl.
--
En stund tidigare hade jag befunnit mig på en middagsbjudning någonstans vid Mariatorget, druckit massor av bål utan att skämmas, och ätit rostbiff, potatis och sallad som om det inte funnits någon morgondag. Det var kompisar till Olof som hade festen, men de var tyvärr inte särskilt roliga. Det var fyra tjejer, och de betedde sig som societetsdamer från den viktorianska eran. Talade bara med varandra och diskuterade saker som var förtjusande och tjusiga och bedårande. Först skrattade jag artigt, för jag trodde det var deras version av humor, men sen insåg jag att de menade allvar, och då blev det bara obehagligt. Jag klädde på mig och gick, men fann mig tvungen att återvända två gånger, för jag lyckades glömma viktiga klädesplagg, som jacka och halsduk.
--
Jag vandrade omkring med min öl en stund, köpte en in till, letade efter Fredrik och Frida, undvek Camilla och hennes pojkvän, och till slut hittade jag de jag letat efter. Vi språkade en stund, och kom överens om att en efterfest vore en god idé. Så fel vi hade. Problemen började redan på vägen dit. Camilla med pojkvän ville med, men ingen ville ha pojkvännen där, eftersom han tydligen alltid ställer till med bråk. Jag var inte heller så pigg på att ha dem där. Skulle det bli bråk kändes det som om jag var den förste som skulle åka på stryk.
Till en början var vi utan dem. Foffe och hans tjej, och två kompisar till henne, var dock med, och det började rätt bra. Vi drack öl och snackade och lyssnade på Rihanna. Det var en ovanligt lång efterfest; jag brukar vara ganska snabb på att däcka, men jag inledde det nya året med att hålla ut. Kanske ett gott tecken, kanske inte.
Efter en stund dök de dock upp, Camilla och hennes kille. Jag minns inte så mycket av just det faktiskt. Jag minns dock att jag låg på köksgolvet med en öl och en cigg och pratade med Maria i telefon, och att jag redan då sa att det var en fullständig katastrofkväll.
Jag hade inte sett något ännu. Det började med ett bråk om en stulen cigarett, och två av festens gäster blev utslängda. Sen började Camillas kille mycket riktigt att bråka, dock inte med mig. Jag tror jag var för upptagen med att vara köksmatta för att dra någon uppmärksamhet till mig. Snart var även det paret på väg därifrån. Jag öppnade öl efter öl i ren panik. Folk grät och ångesten låg som en tjock dimma i luften.
”Jag tycker så synd om dig som ska behöva stå ut med det här, du som inte ens är från Stockholm”, sluddrade Foffes tjej.
”Jag visste inte att du rökte?” sa Foffe igen. Det var den nivån konversationerna låg på. Och plötsligt hade alla gått, Fredrik och Frida pratade allvar i köket och jag satt på soffan i vardagsrummet, samma soffa som jag snart skulle sova på, och jag kände något blött under mina ögon, och jag hörde någon snyfta, och jag insåg att det var jag själv.
Det nya året inleddes med att den enda tjej jag verkligen förälskat mig i under det gångna året, stod och hånglade med sin vidriga pojkvän en meter bakom mig, medan fyrverkerierna störtade upp i rymden och detonerade i grönrödblålila färgregn bakom husfasaderna och kyrktornen. Jag sög desperat på en cigarett, som om jag trodde den kunde ge mig något som tog mig bort eller gjorde livet lite bättre för en stund. Det kunde den inte.
”Jag visste inte att du rökte?” sa Foffe.
”Det gör jag inte”, sa jag.
Frontalkrocken var över, och 2008 kravlade sig överlevande ut ur bilvraket. Jag kramade om Frida, kramade om Fredrik – han höll på att hamna i gräl med en hyfsat välkänd söderprofil och Bajen-supporter – och så kom Camilla fram och ville ha en kram, och jag kramade henne försiktigt medan jag höll ett vaksamt öga efter hennes vidriga och svartsjuka pojkvän. Han såg ingenting. Jag vet inte om jag hoppats på eller fruktat en scen.
Jag gick in igen. Dj:n spelade Abbas ”Happy New Year”, och ungefär fyra par dansande i det bleka discoljuset. Det låg konfetti på golvet. Någon stod lutad mot ett bord och tittade på de dansande paren. Någon sparkade lakoniskt omkring på en ballong över dansgolvet. Det var inte jag, men hade kunnat vara. Det var ingen uppmuntrande syn, så jag gick och beställde en öl.
--
En stund tidigare hade jag befunnit mig på en middagsbjudning någonstans vid Mariatorget, druckit massor av bål utan att skämmas, och ätit rostbiff, potatis och sallad som om det inte funnits någon morgondag. Det var kompisar till Olof som hade festen, men de var tyvärr inte särskilt roliga. Det var fyra tjejer, och de betedde sig som societetsdamer från den viktorianska eran. Talade bara med varandra och diskuterade saker som var förtjusande och tjusiga och bedårande. Först skrattade jag artigt, för jag trodde det var deras version av humor, men sen insåg jag att de menade allvar, och då blev det bara obehagligt. Jag klädde på mig och gick, men fann mig tvungen att återvända två gånger, för jag lyckades glömma viktiga klädesplagg, som jacka och halsduk.
--
Jag vandrade omkring med min öl en stund, köpte en in till, letade efter Fredrik och Frida, undvek Camilla och hennes pojkvän, och till slut hittade jag de jag letat efter. Vi språkade en stund, och kom överens om att en efterfest vore en god idé. Så fel vi hade. Problemen började redan på vägen dit. Camilla med pojkvän ville med, men ingen ville ha pojkvännen där, eftersom han tydligen alltid ställer till med bråk. Jag var inte heller så pigg på att ha dem där. Skulle det bli bråk kändes det som om jag var den förste som skulle åka på stryk.
Till en början var vi utan dem. Foffe och hans tjej, och två kompisar till henne, var dock med, och det började rätt bra. Vi drack öl och snackade och lyssnade på Rihanna. Det var en ovanligt lång efterfest; jag brukar vara ganska snabb på att däcka, men jag inledde det nya året med att hålla ut. Kanske ett gott tecken, kanske inte.
Efter en stund dök de dock upp, Camilla och hennes kille. Jag minns inte så mycket av just det faktiskt. Jag minns dock att jag låg på köksgolvet med en öl och en cigg och pratade med Maria i telefon, och att jag redan då sa att det var en fullständig katastrofkväll.
Jag hade inte sett något ännu. Det började med ett bråk om en stulen cigarett, och två av festens gäster blev utslängda. Sen började Camillas kille mycket riktigt att bråka, dock inte med mig. Jag tror jag var för upptagen med att vara köksmatta för att dra någon uppmärksamhet till mig. Snart var även det paret på väg därifrån. Jag öppnade öl efter öl i ren panik. Folk grät och ångesten låg som en tjock dimma i luften.
”Jag tycker så synd om dig som ska behöva stå ut med det här, du som inte ens är från Stockholm”, sluddrade Foffes tjej.
”Jag visste inte att du rökte?” sa Foffe igen. Det var den nivån konversationerna låg på. Och plötsligt hade alla gått, Fredrik och Frida pratade allvar i köket och jag satt på soffan i vardagsrummet, samma soffa som jag snart skulle sova på, och jag kände något blött under mina ögon, och jag hörde någon snyfta, och jag insåg att det var jag själv.
Subscribe to:
Comments (Atom)