We will not be lovers.

Söndag 13 januari - 08

Vi har flextid på jobbet, vilket innebär att vi får komma in mellan halv åtta och halv nio och gå hem mellan fyra och fem. Om man vill kan går det att samla på sig övertid och sluta tidigare utan att för den sakens skull ha börjat jobba tidigare. Det var länge sen jag kunde göra det. Mina arbetsdagar har inte slutat tidigare än fem på väldigt länge, trots att jag samlat på mig en del övertid. Det är helt enkelt för mycket att göra. Nu är min kollega Charlotta ledig, och vi är därmed en man kort mest hela tiden. Jag förstår inte riktigt varför vi ska behöva vara det när vi har mer att göra än på länge. Charlotta är tjänstledig, så att ta in en vikarie skulle inte innebära några extraavgifter. Om hela gruppen däremot blir utbränd och alla sjukskrivna skulle det bli desto dyrare. Det känns i nuläget inte alls som ett otänkbart scenario.

På torsdagen gjorde jag ett undantag och åkte från jobbet vid halv fem. Jag gick av vid Slussen, tittade på klockan och såg att jag var tidig. Jag hade inga pengar, men valde ändå att slå ihjäl lite tid inne på Emmaus. Jag hittade en skiva med Tahiti 80 och Joseph Conrads roman ”Mörkrets Hjärta”, som jag gömde undan inför bättre tider, och sedan var det hög tid att korsa Götgatan och gå in på Handelsbanken. Det var lånelöftedags. Redan tidigare i veckan hade jag talat med SBAB och därifrån fått okej på ett banklån. Vi nämnde aldrig några summor då, men kom fram till att de prisklasser jag letar lägenheter i är ganska realistiska, och att den sammanlagda månadskostnaden bör landa på ungefär femtusen. Det är så mycket jag betalar för lägenheten i Hallonbergen nu när brorsan flyttat. Jag lägger hellre den summan på en lägenhet där jag vet att jag får stanna, där jag kan känna att det är värt besväret att inreda, köpa möbler, snygga till det. I den här lägenheten orkar jag knappt bemöda mig med att dammsuga, en soffa i hallen får agera jackhängare och övriga plagg hamnar oftast i en hög bredvid sängen. Jag för en tynande tillvaro i det här kyffet. Faktum är att jag nog trivdes bättre i Mälarhöjden. Faktum är att jag saknar min krypta ibland. Inte så att jag skulle vilja flytta tillbaka, men Mälarhöjden var vackert. Hallonbergen är bara betong, busskurer och rostiga kundvagnar. Hallonbergen är som scenografin i en reklamfilm av Roy Andersson.

En robust kvinna i fyrtiofemårsåldern tog emot mig på banken. Vi tittade på min ekonomi, som faktiskt fått ett lyft på tusen kronor tidigare under dagen (jag tycker jag var värd en högre löneförhöjning, men det är ju bättre än ingenting) och hon såg oroväckande bister ut när hon visade mig olika kalkyler. Men tack och lov!
”Skulle du ta en lägenhet i den här prisklassen skulle du ha sjutusen kvar efter att hyran och lånet är betalt, och det klarar du ju.”
Det klarar jag.
Jag firade genom att gå raka vägen tillbaka till Emmaus och köpa boken och skivan jag lagt undan.

Igår, lördag, unnade jag mig en liten utgång. Jag unnade mig också att ha folk på besök, något som annars händer ungefär lika ofta som jag går tidigare från jobbet. Jag hade ägnat lördagen åt att städa en smula. Som ni förstått så händer ju inte det heller särskilt ofta. Jag dammsög hela lägenheten, och hittade då bland annat två kuddar som legat under sängen ett bra tag. Jag hade inte saknat dem. Till slut såg det faktiskt ganska beboeligt ut, även om soffan fortfarande agerade klädhängare i hallen, och brorsans del av lägenheten lämnade jag orörd.
Det var Fredrik och Frida som förärade mig ett besök. Det är lustigt, jag har känt dem i över ett år, och det här är första gången de sett hur jag har det. Men det är klart, bor man vid Odenplan och Skanstull blir det liksom mer naturligt att ses där. Så det blir nog hos dem vi kommer att umgås även i fortsättningen. Inte för att det på något sätt var otrevligt att ses hos mig. Vi drack vin, snackade, spelade skivor, sånt som man gör helt enkelt. Efter en stund kom också Camilla över, lyckligtvis utan sin odrägliga pojkvän. Naturligtvis gjorde det mig glad, även om mina känslor svalnat lite.

Vi bestämde oss för att åka till Kvarnen. Egentligen hade vi tänkt gå på en nystartad klubb som heter ”The Last Club Of Scotland”, där Mogwais sångare skulle spela skivor, men den hade blivit inställd, och det kanske inte gjorde så mycket. Fredrik hade en poäng när han påpekade det absurda i att se ”sångaren i ett band vars musik saknar sång spela skivor”. Så, Kvarnen alltså. Jag har varit där en gång tidigare, och det var en märklig, men på sitt eget vis ganska rolig, kväll. Den här kvällen var också rolig, även om själva lokalen inte bidrog med så mycket. Klientelet var ungefär detsamma som det man ser på Statt i Karlskoga en lördagskväll, dansgolvet var fullt, stank svett och ur högtalarna ljöd beige NRJ-musik. Bardelen var något bättre, och vi hittade ett ledigt bord som vi fick ha för oss själva. Fredrik och Frida sprang då och då ut för att röka, och Camilla och jag fick då roa oss efter bästa förmåga. Det var inte som att vi pratade om något som var särskilt laddat eller så, men en dialog har i alla fall fastnat i mitt huvud. Vi talade om boende, detta ständigt aktuella samtalsämne. Hon är på gång att flytta till Midsommarkransen, som är mitt drömområde i Stockholm. Det har, som man brukar säga; ”småstadens charm och storstadens puls”.
”Men min lägenhet ligger snarare i Västberga”, sa hon.
”Oj, det är där jag jobbar”, sa jag.
Hon skrattade. Hon har ett charmerande skratt.
”Då kan vi äta lunch tillsammans!”
”Kan vi?” frågade jag överrumplat, men ändrade snabbt min fråga till en något trevligare om vad det finns för bra lunchställen i området. Jag vet att det var helt oskyldigt menat, och säkert betyder lika lite som när hon sa ”Vi ses i Mälarhöjden”, för snart ett år sedan, men den korta meningen var tillräckligt för att tillfälligt slänga bränsle på elden. Men jag vet att det inte kommer att bli något där. Kanske blir vi vänner. Det brukar vara så det blir.
Ändock; detta var första utekvällen på länge som inte ballade ur fullständigt. Inga tårar, inga allvarliga samtal, inget djupsinne, ingen tungsinthet. Det var också första utekvällen på länge som jag lyckades undgå att bli för full, och faktiskt orkade med att vara ute ända till stängning. Vid klockan tre trängde vi oss ut från Kvarnen, tuggade i oss hamburgare vid Medborgarplatsen, och sedan rusade jag ner i underjorden och hann med sista tåget hem. Klockan var ungefär fyra när jag kom till Hallonbergen. Jag nickade en kort hälsning åt ägaren till kebabstället vid tunnelbanestationen. Han stod och sopade golvet med ytterdörren öppen och ett utmattat uttryck i sitt plufsiga gnagaransikte. Den mannen jobbar dygnet runt. ’
Jag stupade i säng. Jag somnade.Och så väcktes jag, några timmar senare, av att telefonen ringde, och det var min pappa som var på besök i Stockholm, och han undrade om jag var vaken för han och Tobbe skulle komma och plocka upp lite grejer och köra dem till Tobbes nya boende på Lidingö, och hade jag ringt några mäklare och hört mig för om lägenhetsvisningar och hade jag skrivit ut några vägbeskrivningar? Klockan var knappt halv nio. Jag svarade jakande på alla frågor och föll tillbaka ner i sängen. Jag somnade inte ögonblickligen, utan såg till att känna efter hur läget var först. Det kändes stabilt. Det var under kontroll. Det kändes bra att inte ha druckit så mycket under gårdagen. Solen sken utanför. Det kändes som en bra dag. Och det blev det. Efter att pappa och bror hämtat prylar gick jag upp och åt frukost. Klädde sedan på mig gårdagens kläder, som lyckats hålla sig någorlunda fräscha, och gick ut den ljuvliga vårsolen. Det kändes mer som mars än som januari. Marken var torr. Jag tog tunnelbanan till Axelsberg, där jag tittade på en alldeles ljuvlig lägenhet, som tyvärr lär gå upp rejält i pris och kosta mer än jag har råd med. Pappa var med på visningen, så efteråt satte vi oss i hans bil och åkte till Årsta, där vi tittade på en annan lägenhet, som kanske inte var fullt lika billig, men hade ett lite humanare utropspris. Årsta är dessutom ett alldeles ypperligt område att bo i. Cykelavstånd, både till jobbet och till Södermalm. Fattas bara en cykel då.
--
Jag vill verkligen ha den där lägenheten i Årsta.