Dagar, lägenheter, sällskap.

Torsdag 17 januari - 08

Okej, vad är väl en lägenhet i Årsta?
Den kan ju ha alldeles ångestframkallande kritvita väggar, knappt vara större än en studentlägenhet, sakna vettiga garderober och förvaringsutrymmen, ha högt i tak som i ett kapell…
Den kan ju gå för åttahundratrettiotusen, trots alla dessa lyten.
Och vad är väl en lägenhet i Axelsberg med pyttelitet dvärgkök, minispis med två plattor och utsikt över ett stort garagetak?
Tydligen en lägenhet som folk vill buda en komma tre miljoner på. Det är faktiskt helt sanslöst. Jag visste att bostadsmarknaden i Stockholm var en djungel, men det här är värre än väntat. Ska man behöva flytta ut i någon gudsförgäten förort längst ut på pendeltågslinjen för att ha råd att bo här? Det är ju fan löjligt.
--
I övrigt har det varit en, om inte händelserik, så åtminstone en vecka ovanligt fylld med umgänge. I måndags var Moa på besök. Vi köpte hem Vienetta, honungsmelon och gott bröd, åt och kollade på film. Det var trevligt, även om filmen kunde ha varit bättre.Dagen därpå fick jag sällskap av A till Årsta för den andra titten på lägenheten där. Den kändes inte mycket mer än okej egentligen, och när jag fick höra vad den var uppe i för pris hoppade jag av projektet. A och jag promenerade över Årstabron tillbaka till Södermalm. Det blåste halv kuling och jag kände mig märkligt desorienterad. Min bror ringde och ville umgås, men jag hade inte tid eller lust. Jag tog tunnelbanan hem, åt lite och lade mig sedan att sova. Igår var Petter på besök. Vi lagade carbonara och kollade på film. Det var trevligt, men vid halv tio följde jag honom till tunnelbanan och gick sedan hem. Umgänge är trevligt, men jag behöver ensamheten också.
--
Ikväll är jag ensam, självvalt ensam. Jag dricker té, lyssnar på skivor och samtalar via nätet. Man är aldrig riktigt ensam med bredband, såvida MSN inte strular då, vilket det gör just nu. Ingen katastrof, mest lite irriterande. Men samtidigt blir det ju lättare att skriva då.

Det har varit en förfärlig arbetsdag, en sån som kan få en annars sansad människa att dra vapen. Jag förstår mig inte på folk ibland, hur elaka de kan vara, hur småsinta, giriga, tjurskalliga och korkade de envisas med att framstå. En dag som denna, när telefonen gått varm och den ena människan varit otrevligare än den andra, tappar jag allt mitt hopp om mänskligheten.
Lyckligtvis lär morgondagen bli bättre. Det är ingen ordinär arbetsdag, utan en konferensdag fylld av floskler, bjudmat, gratis sprit och galna upptåg. Får se hur länge jag pallar, senaste jobbfesten var ju inte allt för rolig. Samtidigt brukar de bli roligare ju mindre förväntningar jag har. Jag får helt enkelt fokusera på att hålla mig så negativ som möjligt.
--
Och helgen ska ägnas åt lägenheter, lägenheter och åter lägenheter. Någonstans, någon gång, måste det ju turen vända.