Ett halvt ark papper.

Måndag 7 januari - 08

Lördagsmorgon. Eller förmiddag. Eller vad man nu vill kalla det. Jag häller upp en ny kopp kaffe och låter blicken vila på träden som sakta svajar utanför fönstret. Bon Ivers melankoliska gitarrspel och hjärtknipande falsett strömmar ur datorns burkiga högtalare. Det är en ledsen dag det här, en sorgsen helg i en tung månad – inledningen på ett dåligt år? Det verkar inte bättre. Anledningarna är många. De flesta kretsar kring familj, relationer och boende. Låt mig berätta…

Två dagar före nyårsafton stod jag vid busshållplatsen i Hallonbergen och huttrade. Jag hade tillräckligt med packning för att knäcka en hel kamelrygg, det var för kallt för att vänta på bussen men packningen var för kämpig för att jag skulle känna för att bära hem den. Jag chansade och ringde min bror. Kanske befann han sig, om jag hade tur, hemma i lägenheten och kunde hjälpa mig att bära. Tur hade jag inte. Han var på väg till Stockholm från Gävle, och passade på att meddela att han ämnade flytta ut ur vårt gemensamma boende redan samma dag, något som kom som en total chock. Eller okej, det gjorde det inte. Jag visste att han hade pratat med mamma och pappa om det, men så vitt jag visste var ingenting färdigt. Men det var det tydligen, och där stod jag plötsligt med dubbelt så höga månadsutgifter. Plötsligt kände bagagets tyngd inte som ett riktigt problem längre, och jag släpade hem det i vredesmod.

Det hela har orsakat en ganska rejäl schism mellan mig och min bror, som kulminerade i ett telefongräl på fredagskvällen. Ångest, ångest och åter ångest. Jag klarar inte av konflikter, blir fullständigt uppriven, och det är extra tungt när det handlar om konflikter med familjemedlemmar. Jag slets mellan dåligt samvete och extrem ilska, mellan att vilja ringa och be om ursäkt och bara slunga saker omkring mig tills lägenheten mer än vanligt liknade ett slagfält. Det slutade i en fredagskväll av apatiskt stirrande i en i skärmens vita ljus.

Lördagen kom så till sist, och jag var pank och utan planer. Det var faktiskt inte enbart negativt. Jag åt frukost i sängen och tittade på ”Rescue Dawn”, Herzogs nya. Jag skrev lite, bland annat den deppiga inledningen på denna dagbokstext (som ni säkert märker blir den mer och mer optimistisk), jag snackade på MSN, jag tog det lugnt. Senare på dagen ringde min bror, och vi snackade ut. Det kändes bra. Ångesten släppte. Kvällen fortsatte i lugn. Jag såg ytterligare en film, fortsatte att prata med vänner på nätet, lyssnade på skivor. En sån där kväll som kan låta väldigt meningslös och trist, men som behövs oftare än man kan tro. En väldigt opretentiös kväll på gott och ont. Jag somnade på tok för sent, men kände att det kvittade.

Morgonen därpå var jag trött, men lyckades låta bli att sova kvar för länge. Hade bokat in en promenad med Louise efter lunch, så jag hade brådis. Ville ändå inte kasta i mig frukosten – att äta frukost i lugn och ro framför datorn är något av en guilty pleasure för mig, och det är ju tyvärr inget det finns tid till under vardagarna. Louise blev lite sur när jag flyttade fram promenaden en timme enbart av den anledningen, men när vi väl sågs var allt lugnt. Vi gick från Hornstull över bron till Årstaviken, där jag aldrig gått tidigare. Vädret var inte det finaste, gråbrunt, med snålblåst och kramsnö, men det var trevligt och friskt ändå. Från Gullmarsplan gick vi över till Skanstull, och det slumpade sig så trevligt att vi stötte på Fredrik och Frida, som också de valt att söndagsflanera, vid Eriksdalsbadet. Det var en onödig utgift, men jag unnade mig ändå en kopp kaffe på Fåtöljen efteråt, och sen for jag hem. Det hade varit en ganska bra söndag.
--
Det finns något som kanske inte låter särskilt spännande, men som ändå får livet att kännas lite hoppfullt mitt i all boendepanik. Jag pratar om det nya året. Jag är inte mycket för nyårslöften, men har ändå bestämt mig för att börja 2008 som ett blankt, vitt papper. Jag syftar då till mitt kärleksliv. Alla gamla prospekt har jag kastat i papperskorgen, kört ner i dokumentförstöraren, lagt på elden. Jag älskar ingen och ingen älskar mig, jag har en avslappnad relation till allt och alla i min närhet. Jag letar inte längre efter kärlek i min omedelbara närhet, utan hoppas på att snubbla över den någonstans där jag minst väntar den. Som jag trodde mig göra den där vårkvällen på Tranan…