Little Tomas Von Brömssen.

Tisdag 22 januari - 08

”Fan vilken stekig hatt”, sa Johan häromdagen. Det var eftermiddag, klockan var närmare fem, jag skulle precis till att gå för dagen, men han hade en uppgift som behövde göras. Lyckligtvis var det en mindre uppgift. Jag fixade den snabbt, och vi småpratade medan jag slängde på mig ytterkläderna.
”Stekig?” sa jag. ”Den är väl raka motsatsen till stekig. Den är väl pilsnerfilm om något?”
”Ja, du påminner om någon i den där utstyrseln, du är så jävla lik någon… En ung Tomas Von Brömssen kanske?”
”En ung Tomas Von Brömssen? Det var det jävligaste!”
Men Johan är schyst. En gång på fyllan förolämpade jag honom. Det ångrar jag lite. Jag insinuerade att han och jag omöjligtvis skulle kunna ha något annat än jobb att prata om. Som om vi kom från olika planeter, vilket vi kanske också gör. Han såg ut som om jag stött en dolk genom hans välstrukna vita skjorta, och stövlade sedan ilsket iväg och jag ryckte på axlarna. Det här var många månader sedan. Jag var sur den kvällen.
--
Nu var det fredag. Arbetsdagen tillbringades i en konferenslokal i Gamla Stan, trångt och träsmakande och en hel massa siffror och floskler, precis som brukligt. Efteråt gick vi över gatan till Lejontornet, där vi fick prova champagne – fint ska det vara – och dessutom bjöds det på en femrätters middag som förmodligen kostade betydligt mer än den smakade – jag vet inte, vi behövde ju tack och lov inte betala själva.
Och det var faktiskt helt okej. Jag hamnade med Louise, John, en kollega från säljavdelningen i Malmö, samt den tidigare nämnda Johan. Det kändes som att han ikväll försökte bemöta det jag hade sagt tidigare, då han flera gånger tog upp ämnen som kändes väldigt… jag. Som Sofia Coppola. Och Bill Murray.
”Du, det är inget ont blod mellan oss för det där med Von Brömssen va?” sa han efter ett tag.
”Nej då, du skulle bara höra vad jag tvingas stå ut med för glåpord i vanliga fall”, sa jag. Det var en snabb kontring. All champagne hade lossat min tunga rejält. Det var länge sedan alkohol hade den effekten på mig.
”Du är fan lite farlig du”, sa Johan.
”Ja, jag är en orm i fårakläder”, sa jag.
”Snarare en orm i Von Brömssen-kläder”, sa Henrik. Det var väldigt roligt.
Det var överlag en rolig och trevlig middag. John blir väldigt talför när han fått lite innanför västen, och vi kom överens om att ses över en öl bara han och jag någon gång. Det känns som en bra grej. Jag har för få pojkvänner (läs: killkompisar, manliga bekanta). Louise blev också trivsamt packad, och Maria från Malmö var också ganska trevlig, även om hon inte riktigt fattade min och Johns humor. När vi snackade om att vi aldrig riktigt förstod oss på intrigen i ”Fångarna På Fortet” förklarade hon allvarligt att det inte skulle vara någon intrig. Det var nämligen ett tävlingsprogram. Det gjorde det hela ännu skojigare.
Men säg det roliga som varar för evigt. Vid halv tolv-tiden skulle det övriga sällskapet vidare till Blue Moon Bar, och för min del räcker det med mingelbilderna i gratistidningarna för att jag ska hålla mig därifrån. Jag och det ställets klientel har inget att säga varandra. Jag satte mig på tunnelbanan istället och åkte hem. Två tåg mot Akalla var inställda utan förklaring, och jag funderade en stund, mot bättre vetande, på att ringa deras kundtjänst och skälla ut dem, men eftersom jag hade en någorlunda läsvärd bok med mig lyckades jag behärska mig. Väl i Hallonbergen köpte jag med mig pommes från grillen, dodgade ligisterna utanför och skyndade mig hem där jag föll i säng och somnade relativt tidigt.
--
Lördagen blev lugn, mycket lugn. Jag var lite mysbakis på morgonen, men inget allvarligt. Sov länge, bryggde kaffe, åt långfrukost i sängen. Det är nog det bästa med helgerna, att äta frukost i sängen och äta den långsamt. Fylla perkulatorn med vatten och brygga kaffe tills det nästan rinner över. Bara låta morgonen passera utan krav eller måsten. Slöseri med tid kanske somliga tycker. Kvalitetstid säger jag.
Jag ägnade en stor del av dagen åt planerande inför söndagens lägenhetsvisningar. Skrev ner adresser, telefonnummer och vägbeskrivningar. Försökte också styra upp en utgång på kvällen men alla vara panka, upptagna, sjuka eller deprimerade, så det blev det inget med. Istället blev det filmkväll med Linda, vilket i och för sig varit planerat en längre tid. Vi åt nachos, såg ”Plötsligt i Vinslöv” och ”Sweet Sixteen”. Hon åkte hem vid halv tolv-snåret, och jag ägnade resten av kvällen till att snacka med Maria på MSN.
--
Så blev det söndag. Jag väcktes på morgonen av ett dovt ljud från hallen. Det var Dagens Nyheter som damp ner på den stora högen reklam jag har som hallmatta (jag orkar inte sätta upp en ”nej tack”-skylt, och jag orkar inte ta rätt på den skräppost som kommer varje dag – jag är förslappad).
Det kändes bra att få en morgontidning igen. Det senaste året har jag varit totalt bortkopplad från omvärlden. Det blir så när man varken har teve eller dagstidning. Internet funkar väl i och för sig som nyhetskanal, men bättre i teorin än i praktiken. Det finns så mycket där som brusar och stör. Så fort man försöker läsa något börjar det blinka orange i skärmens nedkant, och någon vill en något.
Det finns en nackdel med att få morgontidning dock. Jag vet inte när jag ska få tid att läsa. Jag har inga marginaler i mina morgonrutiner, där är det bara wham-bam-thank-you-Ma’am som gäller. På tunnelbanan på väg till jobbet låter ju som det naturliga valet, men det är ju den tiden jag ägnat åt att läsa böcker. Kan man inte prenumerera på tid istället? Eller få en extra timme på köpet? Jag får ringa Dagens Nyheter och fråga…
Att kombinera morgontidningsläsande med långfrukost i sängen låter ju alldeles ultimat, men denna morgon fanns det ingen tid för sådant. Hade stämt träff med Maria redan klockan halv tolv, vilket just nu kändes okristligt tidigt. Hon skulle följa med mig på lägenhetsvisningarna och agera smakråd och moraliskt stöd. Jag litar nämligen inte riktigt på mitt eget omdöme alla gånger. Ibland är jag lite för förtjust i det risiga och ruffiga. Det som andra finner skabbigt finner jag romantiskt. Säkerligen är det positivt i vissa avseenden, men när det handlar om lägenhetsaffärer är det nog inte så smart att falla för charmiga skavanker.
--
Vi fick en trevlig förmiddag tillsammans. Vi tittade på lägenheter i Enskede, Örnsberg och Kärrtorp. Den första var finast, den andra lite mindre och den tredje fulast, även om ingen var sämre än helt okej. Den i Kärrtorp känns dessutom mest realistisk. Den bör landa på ett pris som funkar för min ekonomi. Men drömmen är förstår ettan i Enskede. Trettien kvadrat i ett k-märkt hus med trägolv och nyrenoverat kök, i ett underbart lugnt och lummigt område. Mycket mer kan man inte önska sig. Men det är jag inte ensam om att tycka. Lägenheten är redan uppe i 1,03 miljoner, och lär stiga i pris. Dessutom var månadsavgiften ganska hög.
Men Kärrtorp är ju också fint, och har visst affektionsvärde för mig. Jag har ju trots allt bott bara ett stenkast bort och stortrivts. Efter visningen gick vi över torget till en pizzeria, beställde och åt. Jag petade mest i min. Mådde lite illa, och funderade på om det hade med alla lägenhetsbryderier att göra, eller om jag blivit matförgiftad på restaurangen i fredags. Inget jag ätit där hade ju en konsistens fastare än ”slemmig”. Jag tittade på Maria och såg att hon fått bearnaisesås på näsan. Jag informerade henne artigt om det.
”Hur länge har jag haft den där?”
”Sedan Örnsberg”, sa jag.
Vi skrattade. Sen blev det lite tråkigare. Illamåendet ville nämligen inte riktigt ge med sig. Jag tänkte att det lika gärna som lägenhetsbryderier och matförgiftning kunde bero på gammal hederlig trötthet, så när jag kom hem baddade jag ner mig och somnade. Jag skulle inte komma ur sängen mer det dygnet, med undantag för att springa och kräkas och/eller försöka dricka vatten. Jag sov, eller försökte sova, från halv fyra på eftermiddagen till halv tolv morgonen därpå, men hur mycket som verkligen var sömn och hur mycket som var rena feberdrömmar vet jag inte.