I am gonna make it through this year, if it kills me.

Torsdag 3 januari - 08

Det var mörkt när jag vaknade, men det var inte nattens eller den tidiga morgonens mörker, det var skymningsmörkt, och årets första dag var redan på väg att försvinna. Lika gott det. Jag mådde fruktansvärt. Huvudet värkte, blicken var dimmig, och i munnen hade jag en smak jag kände igen mer som en lukt än som en smak – lukten av för många cigaretter och för många burkar öl, glas vin, sprit, groggar. Den lukten som man ibland känner på tunnelbanan då någon riktigt trasig människa sätter sig i sätet bakom. Jag suckade. Att resa sig upp skulle komma att bli oundvikligt – jag var ju inte hemma – men jag såg inte fram emot det. Jag blickade mot en DVD-spelare, vars display förkunnade att klockan var kvart i fyra.
Jag blundade. Förbannade smak. Jag ska aldrig, aldrig börja röka. Idiotiskt.
Jag vaknade igen när mobilen ringde. Jag tittade ner på golvet och såg displayen lysa genom kavajfickans tyg, så jag sträckte mig ner och stängde av den. Ville inte väcka Fredrik och Frida som sov i rummet intill. Det var min bror som ringt, så jag ringde tillbaka, men talade med små bokstäver.
”Var är du?” frågade han.
”Bakis…” stönade jag.
”Du vill inte komma in till T-centralen och ta en kaffe?”
”Orkar inte… för bakis…” Jag funderade en stund, tittade på klockan, och tillade: ”Men om du vill komma in till Skanstull och ta en pizza så är jag på.”
Jag tänkte att lite flott kanske kunde göra underverk. Jag la på luren, tvingade upp mig på fötter, och hela världen snurrade. Jag ångrade mig genast och funderade på att avboka det hela. Det var bara att glömma att få i sig någon pizza. Jag sjönk ihop i soffan igen, med skjortan på trekvart. Jag funderade på gårdagskvällen, på katastrofnatten. Sedan jag däckat hade jag drömt ihop alternativa slut på aftonen, och nu var det svårt att skilja på verklighet och dikt. Hade Camilla verkligen jagats runt i lägenheten av sin pojkvän, kastat sig i mina armar och skrikit; ”Rädda mig Niklas!” ? Det kunde ju inte stämma. Och hade någon viftat med revolver? Nej. På tok för osannolikt. Jag gnuggade ansiktet i händerna och suckade. Sen gjorde jag ett nytt försök, fick på mig kläderna och vinglade ut i hallen för att leta upp mina ytterkläder som låg spridda över lägenheten.
”Får man följa med och äta pizza?” gnydde Frida från sängen.
”Absolut”, sa jag kort, inte för att vara otrevlig, utan för att jag behövde koncentrera alla mina resurser på att inte kräkas. Vi stapplade ner för trapporna, Fredrik sov vidare.
Ute snöade det. Kylan var behaglig, men gjorde inte riktigt de under för baksmällan som jag hoppats på.
”Jag drömde så verkligt inatt”, sa jag till Frida. ”Så jag vet inte riktigt vad som verkligen hänt och vad jag drömt”.
”Allt hände”, sa hon bittert, men jag visste att det inte var sant. Men nära nog för att få mig att nicka sorgset.
Vi mötte upp min bror och satte oss på en pizzeria strax nedanför Fredriks lägenhet. Brorsan var oförskämt pigg. Frida var röd i ögonen och jag var gul i ansiktet. De beställde varsin pizza, själv förstod jag direkt att jag inte skulle få i mig mer än en cola. Det räckte med att par klunkar för att jag skulle inse att jag inte ens skulle få i mig det. Jag rusade till toaletten och kräktes. Tack och lov hade det en uppiggande effekt på mig. Efter det klarade jag i alla fall att sitta upprätt.
Mitt sällskap kastade i sig sina pizzor, och Frida gick upp till Fredrik igen. Min bror och jag tog en promenad på Söder, och ganska snart började jag känna mig som en människa igen. En bruten människa med rykande lungor förvisso, men ändå en människa. Jag klarade av att åka hem utan missöden och lade mig direkt i badet. Jag lät 2007 skölja av mig och rinna ut i avloppet. Jag fick i mig lite pasta med ketchup. Jag försökte somna i rimlig tid, men det gick inte riktigt. Kommande dag skulle jag behöva gå upp och åka till jobbet igen.
Det fick vara så.
Det fick funka.