Howl.

Tisdag 29 januari - 08

Jag drömde att jag fick sparken.
Jag hade lyckats ställa till med något, och Malin, en av företagets säljare, var fullständigt vansinnig. Jag satt på min stol och hon stod bredvid och gallskrek på mig, alldeles högröd i ansiktet. Hon skrek och skrek, och jag tog emot och tog emot. Till slut blev det för mycket. Jag reste mig och skrek tillbaka. Det skulle jag inte ha gjort. Snart fann jag mig stående ensam och anklagad med en hel cirkel av gastande arbetskamrater omkring mig. Jag minns inte vad de anklagade mig för, men något hade jag gjort. Eller inte gjort, ibland är det svårt att veta skillnaden.
Som i så många av mina värsta mardrömmar slutade med något som måste ha varit ett sammanbrott. Jag tappade kontrollen fullständigt. Inte för att jag minns att jag gjorde något särskilt häpnadsväckande, men jag skrek tillbaka, jag spottade och svor, jag bad allt och alla att fara åt helvete. Det kändes inte som om det kunde bli så mycket värre.

En stund senare kallade min chef Millan in mig till ett mötesrum. Det är också en sån sak som ofta återkommer i mina drömmar, kanske för att varje verklig händelse som kan liknas med det, varit så vansinnigt ångestframkallande. Hon såg allvarligt på mig, och jag visste vad som komma skulle, även om jag hoppades på ett mirakel.
Millan suckade. Inget gott tecken.
”Jag skulle så gärna vilja behålla dig, för du har gjort ett bra jobb tidigare, men med tanke på det här…”
Hon la upp ett papper på bordet framför mig. Det var en lista. En protestlista, mot mig. En namninsamling. Hela företaget hade skrivit på. Jag sjönk ihop i stolen. Det blev värre. Hon tog upp ännu ett papper.
”Här har de dessutom sammanställt en lista på alla misstag du begått sedan du började, och de konsekvenser de fått för företaget, och det är ingen rolig läsning…”
Hon började gråta, vilket är vad jag tror att hon faktiskt hade gjort om situationen vore verklig.
”Jag ville verkligen inte att det skulle behöva bli såhär, men…” Hon tittade ner i bordet, tryckte tummarna mot ögonen och torkade bort tårarna. Sen tittade hon upp och spände en sträng blick i mig.
”Det bästa är om du går och städar av ditt skrivbord nu på en gång.”
”Men…” sa jag, och det var det sista ordet jag fick ur mig. ”Jag ska ju köpa lägenhet!” försökte jag säga, men ut kom något som mest påminde om ett långt, utdraget ylande.
--
Jag vaknade, och behövde inte stiga upp än på en lång stund, men ångesten var så påtaglig att jag var tvungen att slå på datorn och slösurfa en stund för att rensa tankarna.