Tråkmåns.

Torsdag 11 september - 08

Solen skiner ute, men jag är inte riktigt på humör för solsken. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Saker är bra, egentligen, så jag borde vara glad. Jag börjar komma in i nya jobbet och jag har haft en rätt bra vecka både under och efter arbetstid. Livet är bättre än på länge, de flesta förutsättningarna finns ju där. Jag blev bara på så dåligt humör på vägen hem från jobbet. Människorna på Östermalm är så vidriga, miljöerna så tråkiga, och busschaufförerna är utan undantag otroligt otrevliga och spydiga. Varje dag är det samma visa; bussens säten fylls upp så snart dörrarna öppnats, och efter bara någon hållplats står folk som packade sillar, flåsar sina förkylningsbakterier i varandras ansikten och faller fram och tillbaka mot varandra när bussen börjar köra. För att nya passagerare nu ska kunna kliva på måste de tidigare röra sig mot bakre delen av bussen. Det är något busschauffören ständigt måste informera om. Man kan tänka sig att det är något man skulle kunna säga i en mjuk, hövlig ton, men icke. Inte busschaufförerna på Östermalm inte. Här ödslas ingen energi på artighetsfraser.
”Ni vill tydligen inte att någon mer ska få åka med den här bussen eller?”
”Du där vid bakdörren, ska du stå kvar där eller kan vi få åka någon gång?”
”Det är märkligt att det är sådan trängsel här fram i bussen när det är helt tomt på folk i bak…”
Det låter kanske inte så farligt, och det är det väl inte heller. Jorden går inte under. Och faktiskt; jag har full förståelse för att det kanske inte är så roligt att vara busschaufför. Men att höra samma otrevliga fräsande dag ut och dag in sätter sina spår.
Lite som att jobba med klagomålshantering utan att få betalt.
--
Annars har veckan gått ganska fort. Mikaela var här på tisdagen, men annars har jag inte gjort någonting förutom att jobba och vara hemma. Och en vecka som denna har jag inte begärt annat. Det har varit outsägligt ruggigt ute varje dag, med undantag för idag då. Jag har huttrat på vägen från tunnelbanan till lägenheten, när jag kommit in har jag bytt om till bekväma kläder, druckit kopiösa mängder te, lyssnat på skiva efter skiva, läst lite, försökt skrivit lite och bara låtit tiden gå. Att låta tiden gå må låta lite ångestladdat. Låta tiden gå är att låta dagen rinna likt vatten mellan fingrarna. Men jag har trivts med det. Jag har stressat av. Bara varit. Flutit fram genom tillvaron. Läst Henry Millers ”Kräftans Vändkrets” utan att riktigt gilla den, och inlett Kenzaburo Oes ”Mardrömmen”, som jag redan efter sextio sidor älskar.
Jag sitter hemma, jag läser och jag lyssnar på skivor. Jag är en tråkmåns. Men jag trivs rätt bra med det. Jag börjar rentav längta till den dag jag får gå i pension och bli tråkmåns på heltid.