Tisdag 28 augusti - 07
Söndagens promenad gav mersmak. Jag vill göra fler långvandringar, upptäcka mer av Stockholm, ta med mig fika och en kaffetermos och trevligt sällskap och ha gubbiga kläder på kroppen, och höstlöven ska falla i slow-motion kring mig och det trevliga sällskapet, och våra kyliga händer ska söka värme hos varandra och efteråt ska det bli te och film och välförtjänt vila i soffan, och mer än så begär jag inte av livet. Just nu skulle resten av det gärna kunna se ut så vad mig anbelangar.
--
Imorgon ska jag, om saker och ting går enligt planen, promenera från jobbet till Slussen med Louise. Det ska inte bli början, utan fortsättningen, på mitt nya hälsosamma mysliv. Vi ska stanna vid Zinkensdamm och jag ska köpa kläder, skjorta och finskor och gubbkeps, och sedan ska jag handla lite mat och sist men inte minst packa inför flytten. Och sedan jag flyttat ska mitt nya, seriösa liv eskalera. Jag ska promenera frekvent, jag ska promenera så mycket jag kan. Jag ska äta bra mat, skära ner på ölen och chipsen, köpa mörkare bröd och dränka salladen i mindre volymer dressing. Kaffemissbruket och de blöta krogkvällarna kan jag nog inte lägga åt sidan än på ett tag (även om jag lugnat mig gällande det sistnämnda nu de gångna veckorna). Lite måste man ju få leva också, och caféer och varma pubbar lockar sällan så mycket som under vinterhalvåret.
--
När jag öppnade dörren imorse möttes jag av en vägg av kyla. Igår svettades jag i t-shirt och kofta, idag huttrade jag i skjorta, kofta och jacka. Iskalla regndroppar smattrade mot huvudet medan jag släntrade nerför Mälarhöjdsvägen i riktning mot tunnelbanan. Vinterhalvåret är med andra ord redan här. Det kändes bra. När jag många timmar senare återvände till Mälarhöjden hade himmelen färgats i en blå ton jag inte sett sedan någon gång jag var liten. Jag är, som säkert märkts, väldigt nostalgisk just nu. Tänker tillbaka på fotbollsplanen utanför Sandviksskolan och promenadvägen mot Norra Bråten, Idris Livs i Bagarmossen och en hel mängd andra platser där den enda gemensamma nämnaren är att jag väldigt starkt minns hur de såg ut, lät och luktade när de var täckta i röda och gula löv. Gud vad jag älskar hösten. Har jag sagt det förr?
Lämpligt nog ramlade tre Felt-skivor ner i brevlådan idag. Ännu en plats, eller snarare en sträcka, dyker upp i minnet. Tvärbanan, hösten 2006. De pittoreska medelklassområdena utanför fönstret, män och kvinnor i North Face-jackor och Burberry-halsdukar som kliver på och av, portföljer och skolböcker och trängsel och tankar; ”How could you be so cold with me, when I have been so warm with you?”…
--
Jakobs Stege är avstängd. Jag har inte kollat varför, men ett provisoriskt rött staket har smällts upp med en gul skylt längst fram. Trappan kanske har rasat? Jag som hade så storslagna planer på att träna där. Nu flyttar jag ju i och för sig om bara några dagar, och jag började planera den här träningen för flera månader sedan utan att något hände, så någon större förlust är det ju inte. Men desto mer mystiskt.
Tuesday, August 28, 2007
Monday, August 27, 2007
Promenader och nostalgichocker.
Måndag 27 augusti - 07
Under arbetsveckorna längtar man efter helgen, och det av flera anledningar. En rätt stor sådan är att man får sova ut på morgonen. Men hur ofta är det man verkligen gör det? Hur ofta är det man passar på att njuta av sömnen? Själv vaknar jag oftast ångestsvettig kring klockan 11, med ett ansikte som ser ut som ”Skriet” och kastar mig upp ur sängen för att inte sova bort mer av min lediga tid. Sen faller jag tillbaka ner igen, för trött för att kunna röra mig, men för stressad för att kunna somna om. Jag blickar längtansfullt bort mot mitt pentry och önskar att jag hade ben som kunde bära mig dit, armar som kunde öppna kylskåpsdörren och plocka ut smör och pålägg, hälla upp kaffe i perkulatorn och slå på en bra, uppiggande skiva. De armarna och benen brukar inte börja fungera förrän efter någon halvtimmes stirrande i taket. Då börjar motoriken så sakteliga komma igång igen, jag kan placera mina fötter på golvet och sakta, sakta baxa mig upp.
I fredags klarade jag inte av det. Det var ju ingen helgdag, men på sätt och vis blev det en ändå, för jag kom inte upp på morgonen. Hade somnat sent och hostat mig genom de få timmar jag hade att sova, så jag tog mig verkligen inte upp. Det fick, tyvärr, bli sjukskrivning. Jag somnade om och sov länge, länge. Det blev en tämligen menlös dag, då jag inte uträttade nånting av värde förrän jag på kvällen trotsade sjukdomen och åkte till Fredrik. Vi drack lite öl och åt chips, jag fick en Boat Club-ep som han inte gillade (men som jag tycker är kanon), och sen gick vi ner till Tranan. Trots att de slår igen sina portar klockan ett gick vi innan de stängde, och det var nog bra det. Jag var trött och hängig och ölen ville inte smaka riktigt bra. Det var ändå en trevlig kväll. Man får alltid mycket kärlek när man är ute med Fredrik och Frida. Det tycker jag är fint. I regel är folk för dåliga på att ge sånt, och jag är nog allra sämst.
På vägen hem träffade jag, helt slumpmässigt, min internetvän Martina. Det var trevligt. Märkligt att det inte hänt tidigare med tanke på att hon bor två stationer från mig.
--
Lördagsmorgonen inledde jag, efter en stunds takstirrande, med en alldeles sinnessjukt välsmakande frukost. Smörgåsar med mjukost och tomat, hett kaffe och ett kallt äpple, och så ett helt gäng rädishalvor på en talrik. Jag satt på sängen och åt medan jag skrev texter till min blogg, som jag plötsligt inspirerats till att börja uppdatera regelbundet igen. Utanför sken en försiktig men värmande höstsol och jag var tvungen att hålla båda fönstren öppna för att inte svettas ihjäl. Jag mådde betydligt bättre och var redo att möta världen igen.
Den första jag mötte var Moa, i parken vid Nytorget. Vi promenerade ner till Eriksdalsbadet och sedan ner mot vattnet. Det var, som sagt, en solig dag, och massor av människor var i rörelse. Vi promenerade till reggaecaféet där vi köpte kaffebröd och lite att dricka och slog oss sedan ner på bryggan med fötterna dinglande över vattnet. Båtar körde förbi och skickade upp vågor som blötte våra fötter. Vi hade inte suttit där så länge förrän vi var tvungna att ge oss iväg igen. Jag skulle möta upp min bror vid Skanstull och A vid Sneakers ’n Stuff som hade rea denna kväll. Trodde jag.
De hade tydligen bara rea på nätet, vilket de varit ganska dåliga på att informera om. Vi var inte de enda som stod och köade utanför butiken vid klockan 18. Till slut stack någon ut huvudet genom dörren och informerade oss om att vi fattat helt fel. Skulle man ha sneakers skulle man köpa dem framför datorn. Ett tjugotal besvikna konsumenter lommade iväg – A och jag mot Video No. 1, där vi skulle hyra film inför kvällen, och därefter raka vägen mot Enskede. Det var en rejäl vandring. Är det något jag gjort den här helgen så är det vandrat. En helg som känns i benen.
Vi stannade till vid en Ica-butik och köpte med micropizza att äta. Jag avstod från godis, chips och annat osunt. Kände mig riktigt sund, tills jag insåg att jag kvällen innan hade kastat i mig både pizza, öl, chips och geléhallon.
Hos A inledde vi med att surfa in på Sneakers ’n Stuffs hemsida, där jag efter många om och men köpte, inte ett utan två par nya PF Flyers i olika färgkombinationer. Mina nuvarande, en gång vita men nu grågula med ett stort hål längst fram på högerskon, köpte jag samma dag som jag sprang på A för första gången efter sexårsuppehållet. Är det ironi, eller något helt annat? Jag vet inte. Men lite lustigt är det åtminstone.
Efter pizzan satte vi oss i soffan med varsin kopp te och kollade på film. Vi hade hyrt ”About Schmidt”, och det var en bra film. Efteråt lyssnade vi på skivor och kollade roliga klipp på YouTube, och sen kände jag för att åka hem, så det gjorde jag.
--
I tunnelbanan drabbades jag av svår nostalgichock. Jag klev på vid Kärrtorp, stationen före Bagarmossen. Förr brukade jag gå hit och handla. Det var en behaglig promenad, varken för lång eller för kort. När jag fyllt två billiga matkassar på Netto brukade jag ta tunnelbanan hem igen. Det var ganska exakt ett år sedan jag flyttade dit, och en säsong sedan jag flyttade därifrån.
Jag saknar Bagarmossen och jag saknar gröna linjen.
Björkhagen, Hammarbyhöjden, Skärmarbrink, Gullmarsplan.
Jag skulle kunna skriva en roman om alla mina minnen, och i mitt huvud satt jag antagligen och formulerade meningar, tills en solbränd, spritstinkande stekare ramlade ner i knät på mig med en sluddrig ursäkt hängande mellan läpparna. Han ragglade ihop på sätet mitt emot, men det var okej. Sånt händer öven på röda linjen.
--
Lördagsnattens drömmar var märkliga. Jag var på fest hos Max Von Sydow, som avslöjade att han var homosexuell. Han flirtade dessutom rätt friskt med mig. Jag satt mest och ställde frågor om hans liv, om hans medverkan i Bergmans filmer, om Woody Allen och liknande, medan han försökte föra in samtalet på mer laddade ämnen. Tack och lov vaknade jag innan något hände. Max är en bra skådis, men mer än så kan jag inte säga om honom. Jag var lite kallsvettig och kände inte för att somna om, trots att jag behövde. Jag hade under natten vaknat och somnat om ett antal gånger, och varje gång hade drömmen fortsatt, som en videofilm man inte kan stänga av. Det kändes bäst att hålla ögonen öppna.
--
På eftermiddagen åkte jag in till stan. Louise och jag hade snackat om att ta en promenad och skulle mötas vid Slussen vid tretiden. Jag kom dit lite för tidigt, så jag gick ner och satte mig i hamnen en liten bit från Djurgårdsfärjan. Åt en mosbricka, tittade på båtarna och vattnet som sköt solkatter mot staden, och jag kände mig nöjd med det mesta.
Ett SMS indikerade att Louise anlänt, så jag gick upp till Södermalmstorg och mötte upp henne utanför spärrarna. Vi tog nämnda Djurgårdfärja över vattnet och gick sedan förbi Skansen, genom Rosendals trädgårdar och längs med en kanal som liksom tunnelbanans gröna linje gav mig en rejäl nostalgichock. Det såg ut precis som Göta Kanal! Dessutom var luften precis sådär frisk som den är mitt emellan sensommar och höst, precis sådär som den var när skolan startade för vad som känns som en halv livstid sedan. Det var härligt.
På vägen tillbaka började det dugga. Vi hade kommit ungefär till Kaknästornet, och tänkte promenera hela vägen in till stan, men regnet tilltog i styrka tills det öste ner. Vi satte oss under ett tak av vinrankor och löv, men det var som att byta ut ett duschmunstycke mot ett durkslag. Vi blev inte mindre blöta, det tog bara lite längre tid för vattnet att nå kläderna. Det var ett fullständigt meningslöst skydd, så när vi såg en buss närma sig rusade vi ut, över en gräsmatta och genom ett buskage, över ett övergångsställe och in i bussen, som chauffören hade haft vänligheten att stanna åt oss. När vi kom in till Östermalm sken solen igen. Vi klev av bussen och kläderna torkade ganska omgående.
När jag kom hem var jag mör, men det var en behaglig mörhet, en sån som man känner att man förtjänar, en sån som gör att man kan sjunka ihop på sängen framför en film med gott samvete. Så det gjorde jag.
Under arbetsveckorna längtar man efter helgen, och det av flera anledningar. En rätt stor sådan är att man får sova ut på morgonen. Men hur ofta är det man verkligen gör det? Hur ofta är det man passar på att njuta av sömnen? Själv vaknar jag oftast ångestsvettig kring klockan 11, med ett ansikte som ser ut som ”Skriet” och kastar mig upp ur sängen för att inte sova bort mer av min lediga tid. Sen faller jag tillbaka ner igen, för trött för att kunna röra mig, men för stressad för att kunna somna om. Jag blickar längtansfullt bort mot mitt pentry och önskar att jag hade ben som kunde bära mig dit, armar som kunde öppna kylskåpsdörren och plocka ut smör och pålägg, hälla upp kaffe i perkulatorn och slå på en bra, uppiggande skiva. De armarna och benen brukar inte börja fungera förrän efter någon halvtimmes stirrande i taket. Då börjar motoriken så sakteliga komma igång igen, jag kan placera mina fötter på golvet och sakta, sakta baxa mig upp.
I fredags klarade jag inte av det. Det var ju ingen helgdag, men på sätt och vis blev det en ändå, för jag kom inte upp på morgonen. Hade somnat sent och hostat mig genom de få timmar jag hade att sova, så jag tog mig verkligen inte upp. Det fick, tyvärr, bli sjukskrivning. Jag somnade om och sov länge, länge. Det blev en tämligen menlös dag, då jag inte uträttade nånting av värde förrän jag på kvällen trotsade sjukdomen och åkte till Fredrik. Vi drack lite öl och åt chips, jag fick en Boat Club-ep som han inte gillade (men som jag tycker är kanon), och sen gick vi ner till Tranan. Trots att de slår igen sina portar klockan ett gick vi innan de stängde, och det var nog bra det. Jag var trött och hängig och ölen ville inte smaka riktigt bra. Det var ändå en trevlig kväll. Man får alltid mycket kärlek när man är ute med Fredrik och Frida. Det tycker jag är fint. I regel är folk för dåliga på att ge sånt, och jag är nog allra sämst.
På vägen hem träffade jag, helt slumpmässigt, min internetvän Martina. Det var trevligt. Märkligt att det inte hänt tidigare med tanke på att hon bor två stationer från mig.
--
Lördagsmorgonen inledde jag, efter en stunds takstirrande, med en alldeles sinnessjukt välsmakande frukost. Smörgåsar med mjukost och tomat, hett kaffe och ett kallt äpple, och så ett helt gäng rädishalvor på en talrik. Jag satt på sängen och åt medan jag skrev texter till min blogg, som jag plötsligt inspirerats till att börja uppdatera regelbundet igen. Utanför sken en försiktig men värmande höstsol och jag var tvungen att hålla båda fönstren öppna för att inte svettas ihjäl. Jag mådde betydligt bättre och var redo att möta världen igen.
Den första jag mötte var Moa, i parken vid Nytorget. Vi promenerade ner till Eriksdalsbadet och sedan ner mot vattnet. Det var, som sagt, en solig dag, och massor av människor var i rörelse. Vi promenerade till reggaecaféet där vi köpte kaffebröd och lite att dricka och slog oss sedan ner på bryggan med fötterna dinglande över vattnet. Båtar körde förbi och skickade upp vågor som blötte våra fötter. Vi hade inte suttit där så länge förrän vi var tvungna att ge oss iväg igen. Jag skulle möta upp min bror vid Skanstull och A vid Sneakers ’n Stuff som hade rea denna kväll. Trodde jag.
De hade tydligen bara rea på nätet, vilket de varit ganska dåliga på att informera om. Vi var inte de enda som stod och köade utanför butiken vid klockan 18. Till slut stack någon ut huvudet genom dörren och informerade oss om att vi fattat helt fel. Skulle man ha sneakers skulle man köpa dem framför datorn. Ett tjugotal besvikna konsumenter lommade iväg – A och jag mot Video No. 1, där vi skulle hyra film inför kvällen, och därefter raka vägen mot Enskede. Det var en rejäl vandring. Är det något jag gjort den här helgen så är det vandrat. En helg som känns i benen.
Vi stannade till vid en Ica-butik och köpte med micropizza att äta. Jag avstod från godis, chips och annat osunt. Kände mig riktigt sund, tills jag insåg att jag kvällen innan hade kastat i mig både pizza, öl, chips och geléhallon.
Hos A inledde vi med att surfa in på Sneakers ’n Stuffs hemsida, där jag efter många om och men köpte, inte ett utan två par nya PF Flyers i olika färgkombinationer. Mina nuvarande, en gång vita men nu grågula med ett stort hål längst fram på högerskon, köpte jag samma dag som jag sprang på A för första gången efter sexårsuppehållet. Är det ironi, eller något helt annat? Jag vet inte. Men lite lustigt är det åtminstone.
Efter pizzan satte vi oss i soffan med varsin kopp te och kollade på film. Vi hade hyrt ”About Schmidt”, och det var en bra film. Efteråt lyssnade vi på skivor och kollade roliga klipp på YouTube, och sen kände jag för att åka hem, så det gjorde jag.
--
I tunnelbanan drabbades jag av svår nostalgichock. Jag klev på vid Kärrtorp, stationen före Bagarmossen. Förr brukade jag gå hit och handla. Det var en behaglig promenad, varken för lång eller för kort. När jag fyllt två billiga matkassar på Netto brukade jag ta tunnelbanan hem igen. Det var ganska exakt ett år sedan jag flyttade dit, och en säsong sedan jag flyttade därifrån.
Jag saknar Bagarmossen och jag saknar gröna linjen.
Björkhagen, Hammarbyhöjden, Skärmarbrink, Gullmarsplan.
Jag skulle kunna skriva en roman om alla mina minnen, och i mitt huvud satt jag antagligen och formulerade meningar, tills en solbränd, spritstinkande stekare ramlade ner i knät på mig med en sluddrig ursäkt hängande mellan läpparna. Han ragglade ihop på sätet mitt emot, men det var okej. Sånt händer öven på röda linjen.
--
Lördagsnattens drömmar var märkliga. Jag var på fest hos Max Von Sydow, som avslöjade att han var homosexuell. Han flirtade dessutom rätt friskt med mig. Jag satt mest och ställde frågor om hans liv, om hans medverkan i Bergmans filmer, om Woody Allen och liknande, medan han försökte föra in samtalet på mer laddade ämnen. Tack och lov vaknade jag innan något hände. Max är en bra skådis, men mer än så kan jag inte säga om honom. Jag var lite kallsvettig och kände inte för att somna om, trots att jag behövde. Jag hade under natten vaknat och somnat om ett antal gånger, och varje gång hade drömmen fortsatt, som en videofilm man inte kan stänga av. Det kändes bäst att hålla ögonen öppna.
--
På eftermiddagen åkte jag in till stan. Louise och jag hade snackat om att ta en promenad och skulle mötas vid Slussen vid tretiden. Jag kom dit lite för tidigt, så jag gick ner och satte mig i hamnen en liten bit från Djurgårdsfärjan. Åt en mosbricka, tittade på båtarna och vattnet som sköt solkatter mot staden, och jag kände mig nöjd med det mesta.
Ett SMS indikerade att Louise anlänt, så jag gick upp till Södermalmstorg och mötte upp henne utanför spärrarna. Vi tog nämnda Djurgårdfärja över vattnet och gick sedan förbi Skansen, genom Rosendals trädgårdar och längs med en kanal som liksom tunnelbanans gröna linje gav mig en rejäl nostalgichock. Det såg ut precis som Göta Kanal! Dessutom var luften precis sådär frisk som den är mitt emellan sensommar och höst, precis sådär som den var när skolan startade för vad som känns som en halv livstid sedan. Det var härligt.
På vägen tillbaka började det dugga. Vi hade kommit ungefär till Kaknästornet, och tänkte promenera hela vägen in till stan, men regnet tilltog i styrka tills det öste ner. Vi satte oss under ett tak av vinrankor och löv, men det var som att byta ut ett duschmunstycke mot ett durkslag. Vi blev inte mindre blöta, det tog bara lite längre tid för vattnet att nå kläderna. Det var ett fullständigt meningslöst skydd, så när vi såg en buss närma sig rusade vi ut, över en gräsmatta och genom ett buskage, över ett övergångsställe och in i bussen, som chauffören hade haft vänligheten att stanna åt oss. När vi kom in till Östermalm sken solen igen. Vi klev av bussen och kläderna torkade ganska omgående.
När jag kom hem var jag mör, men det var en behaglig mörhet, en sån som man känner att man förtjänar, en sån som gör att man kan sjunka ihop på sängen framför en film med gott samvete. Så det gjorde jag.
Thursday, August 23, 2007
Exit: Gråskägg.
Torsdag 24 augusti - 07
I väntan på inflytt i Hallonbergen bor min bror nu hos mig i kryptan. Det funkar bra, åtminstone för min del (det är ju inte jag som måste sova på en luftmadrass på golvet.) Nätterna blir dock sena, så det blir, som jag alltid klagar om, till att sova bort eftermiddagarna istället. Jag är dessutom sjuklig denna vecka. Jag är förkyld igen. Snuvig och med en trasig hals som jäklas med mig. Jag har varit duktig och gått till jobbet ändå, men sjukskrivningen har hängt i luften konstant. Det som hindrat mig från att stanna hemma är att jag redan är fullständigt utblottad, och bara tanken på att sitta i samma sits i slutet av månaden skulle kunna få mig att kravla mig till jobbet om jag så drabbats av svår aids. Jag är nere i bufferten och gräver nu igen, och bufferten är nere på hälften av vad jag hade innan jag flyttade till Stockholm. Det är en farlig stad det här.
--
Gråskägg är inte kvar på jobbet längre. Vet inte om han fått sparken eller sagt upp sig självmant, men lämnat det sjunkande skeppet, det har han. Och inte är det för att han har tröttnat, utan för att han inte levererat. Företaget har helt enkelt gått dåligt under hans styre.
”Jag vet nog vad du tycker om det”, sa en av mina kollegor och flinade. Men det vet hon inte alls. Visst, jag tyckte inte om Gråskägg, och jag sörjer inte att han försvinner, men jag är samtidigt inte så småsint att jag gläds åt att någon förlorar sitt jobb.
--
Det har varit en totalt händelös vecka. Jag griper efter orden som om de vore halmstrån, men de rinner mellan fingrarna. Det blir så när det inte finns något annat att berätta om än jobb och sömn.
I väntan på inflytt i Hallonbergen bor min bror nu hos mig i kryptan. Det funkar bra, åtminstone för min del (det är ju inte jag som måste sova på en luftmadrass på golvet.) Nätterna blir dock sena, så det blir, som jag alltid klagar om, till att sova bort eftermiddagarna istället. Jag är dessutom sjuklig denna vecka. Jag är förkyld igen. Snuvig och med en trasig hals som jäklas med mig. Jag har varit duktig och gått till jobbet ändå, men sjukskrivningen har hängt i luften konstant. Det som hindrat mig från att stanna hemma är att jag redan är fullständigt utblottad, och bara tanken på att sitta i samma sits i slutet av månaden skulle kunna få mig att kravla mig till jobbet om jag så drabbats av svår aids. Jag är nere i bufferten och gräver nu igen, och bufferten är nere på hälften av vad jag hade innan jag flyttade till Stockholm. Det är en farlig stad det här.
--
Gråskägg är inte kvar på jobbet längre. Vet inte om han fått sparken eller sagt upp sig självmant, men lämnat det sjunkande skeppet, det har han. Och inte är det för att han har tröttnat, utan för att han inte levererat. Företaget har helt enkelt gått dåligt under hans styre.
”Jag vet nog vad du tycker om det”, sa en av mina kollegor och flinade. Men det vet hon inte alls. Visst, jag tyckte inte om Gråskägg, och jag sörjer inte att han försvinner, men jag är samtidigt inte så småsint att jag gläds åt att någon förlorar sitt jobb.
--
Det har varit en totalt händelös vecka. Jag griper efter orden som om de vore halmstrån, men de rinner mellan fingrarna. Det blir så när det inte finns något annat att berätta om än jobb och sömn.
Tuesday, August 21, 2007
This old gang of mine.
Tisdag 21 augusti - 07
Kniven skar genom avokadon som om den vore smör, och avslöjade en mörkgrön massa innanför det svartnade skalet. Jag hade sett fram emot potatissallad med avokado, bönor och burkskinka hela dagen, men när jag nu, efter att ha stirrat skeptiskt på innehållet en stund, förde det till munnen och nästan kräktes av den härskna smaken, förstod jag att mina middagsplaner skulle gå i stöpet.
Det kändes på något vis symboliskt, som en sammanfattning av de senaste dagarna.
--
Jag hade sett fram mycket mot helgen. Ledighet, ljuva ledighet, och så skulle Stockholm fyllas till bristningsgränsen av gamla goda vänner. Sedan länge var det bestämt att Mattias och hans tjej Sandra skulle komma på besök. I sista sekunden fick jag dessutom höra att mina gamla klass- och skolkamrater Johan, Johan, Leo och Kristofer också skulle ansluta. En surprisereunion med andra ord! Jag lämnade jobbet vid femtiden på fredagen, med en lätt euforisk känsla i kroppen. Jag köpte folköl och chips på Coop, gick hem och drack upp en kall framför datorn medan jag väntade på att Mattias och Sandra skulle komma.
När de väl anlänt åkte vi ganska omgående ner till Björns Trädgård för att möta upp resten av gänget som skulle vänta där. Det var här mina problem började. Att möta dem var nämligen inte helt ångestfritt. Leo har jag nog inte sett sedan jag slutade skolan, och han såg ut som en grottmänniska. Alldeles igenvuxen i ansiktet. Han var nog fullare än jag någonsin sett honom, helt speedad. Han pratade i ett om hur glad han var att se alla, men det kändes som om det snarare var spriten än någon genuin glädje som talade. Det är inte tillåtet att dricka alkohol i Björns Trädgård, så snart kom polisen och beslagtog mina kamraters öl. Jag fann det varken märkligt eller särskilt upprörande. Själv lät jag mina öl ligga kvar i påsen, och tyckte de andra fick skylla sig själva. Jag var nog ganska ensam om den åsikten, för det blev en hätsk diskussion med poliserna, och ett tag blev jag nästan rädd att det skulle bli slagsmål och att jag skulle få lov att vittna mot mina vänner. Jag hade inte varit helt bekväm med det. Lyckligtvis klarade vi mer beskedligt sinnade att lugna ner dem, och övertalade dem att vi kunde gå till Carmen istället. Och där fortsatte kaoset. Vi träffade vår gamla klasskamrat Anna, och hon verkade måttligt glad att se oss, vilket jag förstår med tanke på Leos agerande. Det hela kändes mest bara pinsamt, och det var inte utan att jag funderade på att bli helnykterist. Så fantastiskt roligt har det ändå inte varit att gå ut den senaste tiden.
Plötsligt var Leo borta. Han skulle på någon världsmusikkonsert någon annanstans i stan. Efter lite resonerande hit och dit bestämde vi oss för att åka dit vi också. Där var det dock måttligt kul. Jag föreslog att vi kunde gå till Magnus Ladulås istället, och de andra gick med på det, men inte utan protester. De verkade inte tro att jag hittade. Jag blev irriterad. Väl på plats blev det lite trevligare ändå, för Olof och min bror anslöt. Jag snackade lite med dem, eftersom de inte var odrägligt fulla, och efter en stund gav vi oss iväg till Bacci. Där var det väl inte fantastiskt, men det blev åtminstone trevligt när Olof satte sig vid pianot och vi drog igång lite allsång som säkert irriterade stekarna som beslagtagit stället, och när det sedan stängde åt vi god skräpmat på Sibylla. I övrigt var det en rätt menlös kväll.
--
Dagen därpå vaknade jag ganska obakis, men sov ändå vidare i etapper för att slå ihjäl timmarna tills Mattias och Sandra vaknade. När de väl kommit upp och gjort sig i ordning åkte vi in till stan. Vi förväntade oss nästan att se Leo och gänget vid Björns Trädgård igen, då någon av dem sagt till Mattias att de skulle sitta där idag igen. Tack och lov var så inte fallet. Däremot mötte jag, precis som planerat, Fredrik. Vi gick och tog en kaffe på Dolce och lämnade Mattias och Sandra fria att ensamma utforska Stockholm. Det hann bli en påtår också, men tiden går fort när man har trevligt, och snart var vi tvungna att sticka till Systembolaget.
--
På kvällen, efter en halväcklig lunch hemma i kryptan, åkte vi in till Zinkensdamm och besteg Skinnarviksberget. Det var kallt där uppe, men vi satte oss ändå, Mattias, Sandra, Kristofer, Tobbe och jag, och beundrade utsikten. De andra korkade upp, men jag var inte sugen på att dricka riktigt än. Jag visste inte vad jag var sugen på. Ingenting egentligen. Det var kallt däruppe, och alla var ganska tysta. Kristofer och jag citerade en gammal film som spelades in av några skolkamrater för några år sedan. Vi brukar citera den i brist på vettigare grejer att snacka om.
Jag drog en lättnadens suck när Louise ringde så jag fick springa ner till tunnelbanan och möta upp henne. Vi handlade lite mat på Coop, en baguette för min del, och på vägen upp till berget mötte vi upp de andra. De hade gett upp och var på väg ner. Det var helt enkelt för kallt att sitta kvar där uppe. Istället satte vi oss på en klippa längre ner. Olof anslöt efter en kort stund också. Det var nu dags att öppna vinet, så det gjorde jag. Jag drack det ur plastglas, och det smakade gott. Åsa, mitt ex, ringde, och vi talade en stund, men mina batterier började ge upp på en gång, så det blev inget längre samtal.
Ganska snart ville Sandra, Kristofer och Mattias gå från parken, och Olof var sugen på att dra ut på krogen, så hela det gänget drog. Louise, Tobbe och jag satte oss på en trästam dold i ett buskage, drack ur det sista och snackade en lång stund. Vi hade mycket trevligt. Det här med ”the more the merrier” stämmer uppenbarligen inte alltid.
När vinet var slut packade vi ihop våra flaskor och påsar och lämnade det hela i en papperskorg. Vi gick sedan till t-banan och åkte till Medborgarplatsen. Vi tänkte sitta på Snaps en stund, men det var tydligen inte så populärt, för de höll precis på att stänga. Vi diskuterade potentiella uteställen, och mitt i diskussionen försvann Sandra och Mattias. Valet föll på Trädgården, och jag blev plötsligt sur. Jag minns inte mycket av tunnelbaneresan dit, men det kostade 120 kronor i inträde, och såväl jag som Louise och Kristofer tröttnade efter tjugo minuter. Det var värt varenda öre.
Louise och jag avslutade kvällen på McDonalds.
--
Dagen därpå åkte Mattias och Sandra hem. Jag städade undan lite och åkte ensam in till stan. Där vandrade jag omkring planlöst på Drottninggatan en lång stund. Det såldes böcker överallt, men jag hade inte särskilt mycket pengar på mig. Hittade ändå en novellsamling och ett par billiga skivor med Yvonne och D’Angelo. Tog en glass med Olof och Tobbe, och lite senare åt jag en pizza. Men det var en menlös dag. Ännu en menlös dag ska jag säga.
Kniven skar genom avokadon som om den vore smör, och avslöjade en mörkgrön massa innanför det svartnade skalet. Jag hade sett fram emot potatissallad med avokado, bönor och burkskinka hela dagen, men när jag nu, efter att ha stirrat skeptiskt på innehållet en stund, förde det till munnen och nästan kräktes av den härskna smaken, förstod jag att mina middagsplaner skulle gå i stöpet.
Det kändes på något vis symboliskt, som en sammanfattning av de senaste dagarna.
--
Jag hade sett fram mycket mot helgen. Ledighet, ljuva ledighet, och så skulle Stockholm fyllas till bristningsgränsen av gamla goda vänner. Sedan länge var det bestämt att Mattias och hans tjej Sandra skulle komma på besök. I sista sekunden fick jag dessutom höra att mina gamla klass- och skolkamrater Johan, Johan, Leo och Kristofer också skulle ansluta. En surprisereunion med andra ord! Jag lämnade jobbet vid femtiden på fredagen, med en lätt euforisk känsla i kroppen. Jag köpte folköl och chips på Coop, gick hem och drack upp en kall framför datorn medan jag väntade på att Mattias och Sandra skulle komma.
När de väl anlänt åkte vi ganska omgående ner till Björns Trädgård för att möta upp resten av gänget som skulle vänta där. Det var här mina problem började. Att möta dem var nämligen inte helt ångestfritt. Leo har jag nog inte sett sedan jag slutade skolan, och han såg ut som en grottmänniska. Alldeles igenvuxen i ansiktet. Han var nog fullare än jag någonsin sett honom, helt speedad. Han pratade i ett om hur glad han var att se alla, men det kändes som om det snarare var spriten än någon genuin glädje som talade. Det är inte tillåtet att dricka alkohol i Björns Trädgård, så snart kom polisen och beslagtog mina kamraters öl. Jag fann det varken märkligt eller särskilt upprörande. Själv lät jag mina öl ligga kvar i påsen, och tyckte de andra fick skylla sig själva. Jag var nog ganska ensam om den åsikten, för det blev en hätsk diskussion med poliserna, och ett tag blev jag nästan rädd att det skulle bli slagsmål och att jag skulle få lov att vittna mot mina vänner. Jag hade inte varit helt bekväm med det. Lyckligtvis klarade vi mer beskedligt sinnade att lugna ner dem, och övertalade dem att vi kunde gå till Carmen istället. Och där fortsatte kaoset. Vi träffade vår gamla klasskamrat Anna, och hon verkade måttligt glad att se oss, vilket jag förstår med tanke på Leos agerande. Det hela kändes mest bara pinsamt, och det var inte utan att jag funderade på att bli helnykterist. Så fantastiskt roligt har det ändå inte varit att gå ut den senaste tiden.
Plötsligt var Leo borta. Han skulle på någon världsmusikkonsert någon annanstans i stan. Efter lite resonerande hit och dit bestämde vi oss för att åka dit vi också. Där var det dock måttligt kul. Jag föreslog att vi kunde gå till Magnus Ladulås istället, och de andra gick med på det, men inte utan protester. De verkade inte tro att jag hittade. Jag blev irriterad. Väl på plats blev det lite trevligare ändå, för Olof och min bror anslöt. Jag snackade lite med dem, eftersom de inte var odrägligt fulla, och efter en stund gav vi oss iväg till Bacci. Där var det väl inte fantastiskt, men det blev åtminstone trevligt när Olof satte sig vid pianot och vi drog igång lite allsång som säkert irriterade stekarna som beslagtagit stället, och när det sedan stängde åt vi god skräpmat på Sibylla. I övrigt var det en rätt menlös kväll.
--
Dagen därpå vaknade jag ganska obakis, men sov ändå vidare i etapper för att slå ihjäl timmarna tills Mattias och Sandra vaknade. När de väl kommit upp och gjort sig i ordning åkte vi in till stan. Vi förväntade oss nästan att se Leo och gänget vid Björns Trädgård igen, då någon av dem sagt till Mattias att de skulle sitta där idag igen. Tack och lov var så inte fallet. Däremot mötte jag, precis som planerat, Fredrik. Vi gick och tog en kaffe på Dolce och lämnade Mattias och Sandra fria att ensamma utforska Stockholm. Det hann bli en påtår också, men tiden går fort när man har trevligt, och snart var vi tvungna att sticka till Systembolaget.
--
På kvällen, efter en halväcklig lunch hemma i kryptan, åkte vi in till Zinkensdamm och besteg Skinnarviksberget. Det var kallt där uppe, men vi satte oss ändå, Mattias, Sandra, Kristofer, Tobbe och jag, och beundrade utsikten. De andra korkade upp, men jag var inte sugen på att dricka riktigt än. Jag visste inte vad jag var sugen på. Ingenting egentligen. Det var kallt däruppe, och alla var ganska tysta. Kristofer och jag citerade en gammal film som spelades in av några skolkamrater för några år sedan. Vi brukar citera den i brist på vettigare grejer att snacka om.
Jag drog en lättnadens suck när Louise ringde så jag fick springa ner till tunnelbanan och möta upp henne. Vi handlade lite mat på Coop, en baguette för min del, och på vägen upp till berget mötte vi upp de andra. De hade gett upp och var på väg ner. Det var helt enkelt för kallt att sitta kvar där uppe. Istället satte vi oss på en klippa längre ner. Olof anslöt efter en kort stund också. Det var nu dags att öppna vinet, så det gjorde jag. Jag drack det ur plastglas, och det smakade gott. Åsa, mitt ex, ringde, och vi talade en stund, men mina batterier började ge upp på en gång, så det blev inget längre samtal.
Ganska snart ville Sandra, Kristofer och Mattias gå från parken, och Olof var sugen på att dra ut på krogen, så hela det gänget drog. Louise, Tobbe och jag satte oss på en trästam dold i ett buskage, drack ur det sista och snackade en lång stund. Vi hade mycket trevligt. Det här med ”the more the merrier” stämmer uppenbarligen inte alltid.
När vinet var slut packade vi ihop våra flaskor och påsar och lämnade det hela i en papperskorg. Vi gick sedan till t-banan och åkte till Medborgarplatsen. Vi tänkte sitta på Snaps en stund, men det var tydligen inte så populärt, för de höll precis på att stänga. Vi diskuterade potentiella uteställen, och mitt i diskussionen försvann Sandra och Mattias. Valet föll på Trädgården, och jag blev plötsligt sur. Jag minns inte mycket av tunnelbaneresan dit, men det kostade 120 kronor i inträde, och såväl jag som Louise och Kristofer tröttnade efter tjugo minuter. Det var värt varenda öre.
Louise och jag avslutade kvällen på McDonalds.
--
Dagen därpå åkte Mattias och Sandra hem. Jag städade undan lite och åkte ensam in till stan. Där vandrade jag omkring planlöst på Drottninggatan en lång stund. Det såldes böcker överallt, men jag hade inte särskilt mycket pengar på mig. Hittade ändå en novellsamling och ett par billiga skivor med Yvonne och D’Angelo. Tog en glass med Olof och Tobbe, och lite senare åt jag en pizza. Men det var en menlös dag. Ännu en menlös dag ska jag säga.
Thursday, August 16, 2007
Sweethearts on parade.
Torsdag 16 augusti - 07
Det såg ut att bli en eftermiddag som alla andra. Ville jag göra något fanns det alla möjligheter. ”Babel” visades utomhus i Tantolunden, och vänner och bekanta skulle dit. Nina hade hört av sig och frågat om jag ville komma och titta på en modevisning på Berns som hon medverkade på. Båda alternativen lät lockande, men jag var så otroligt trött att ingenting lockade mer än att få komma hem och sova. Jag beklagade mig lite inför Louise som genast fick mig på andra tankar.
”Det enda som hjälper är att du bryter den onda cirkeln, så vad säger du om att du och jag går på modevisningen så KAN du inte åka hem och sova!” Det lät som en god idé.
”Ska ni på modevisning?” frågade Maria. ”Då måste ni ha trendiga men personliga kläder, för alla kommer att kolla in er och bedöma er.”
Det lät plötsligt inte som en så god idé längre, men så fick jag snilleblixt. Louise skulle hem först, så mellan jobbet och modevisningen hade jag lite dötid att slå ihjäl på stan. Jag bestämde mig för att gå till ETC och spana in deras rea. Jag och Fredrik var och kollade på ETC i Vasastan i helgen, men butiken på Hornsgatan hade jag inte tittat så mycket i ännu. Kanske kunde man hitta något någorlunda värdigt att ha på sig?
Det var en rea som hette duga. Halva priset på de flesta plagg i butiken, och köpte man tre bjöd de på det billigaste. Jag unnade mig en grå kofta, eftersom jag letat efter en sådan i evigheter, en svart skjorta och en mörkblå tröja med svarta ränder. Riktigt stiliga paltor, och jag kom undan med lite över åttahundra kronor. Inte lite pengar, men relativt billigt för så snygga trasor. Nöjd traskade jag iväg mot Slussen.
Mindre nöjd blev jag kom fram och upptäckte att mina skor gått sönder. Nu har jag ju ett annat par sneakers, och säsongen för den sortens skor är ju ändå snart slut, men det kändes ändå retligt. Jag gillade de här. De var sköna. Kanske går de ändå att limma, och då är det ju inte hela världen, men det kändes ändå förargligt att gå på modevisning i skor med spruckna sidor.
Jag mötte upp Louise vid Slussen, vi tog en fika, kaffe med biskvi, och sen for vi med tunnelbana till Berns. Där tog vi ett varsitt glas att dricka och väntade på uteserveringen tills vi kände att det var dags att gå in. Jag såg fram emot att få säga mitt namn ”plus en”, då det fick mig att känna mig lite viktig, men ingen vakt frågade vilka vi var överhuvudtaget, det var bara att kliva in.
Och in klev vi, i vad som visade sig vara det närmaste jag någonsin varit en scen i en Bret Easton Ellis-roman. Det var kameror, kostymer och flådiga människor.
På andra sidan catwalken, från platsen där vi ställde oss, satt en excentrisk äldre man i silvriga byxor och blank kostym. Han hade läderartat ansikte som en mumie och kritvita ögon. På huvudet hade han en svart hatt. Det liknade en blandning mellan Neil Young och Christopher Lloyd i ”Tillbaka Till Framtiden”. Bredvid honom satt någon som Louise identifierade som en jurymedlem i amerikanska ”Top Model”, och på andra sidan en fotograf med kameran i knäet och apatisk uppsyn. Fascinerande figurer hela bunten, men tveksamt om man skulle vilja tala med dem.
Efter visningen mötte vi upp med Nina och Patrik med sällskap, och samtalade en kort stund med dem innan vi gick igen. Det fanns ju en morgondag också, vi hade inte riktigt tid att delta i de fortsatta festligheterna.
Det hade börjat regna ute, och jag tyckte om det. Jag lånade ut min nya tröja till Louise. Själv bar jag min nya kofta, och den blev prickig av regndropparna. Vi passerade skärgårdsbåtarna vid Skeppsbron, och jag kände mig märkligt manad att sätta mig på en och föras ut på havet. Jag vet inte vad det beror på , men det finns en något väldigt lockande med stormiga vatten., och någon kväll när de första riktiga höststormarna börjat dra in över stan ska jag åka ner till hamnen och bara njuta av skådespelet och doften av saltstänk. Havet skrämmer och fascinerar mig. Lite som modevisningar, men ändå inte.
Det såg ut att bli en eftermiddag som alla andra. Ville jag göra något fanns det alla möjligheter. ”Babel” visades utomhus i Tantolunden, och vänner och bekanta skulle dit. Nina hade hört av sig och frågat om jag ville komma och titta på en modevisning på Berns som hon medverkade på. Båda alternativen lät lockande, men jag var så otroligt trött att ingenting lockade mer än att få komma hem och sova. Jag beklagade mig lite inför Louise som genast fick mig på andra tankar.
”Det enda som hjälper är att du bryter den onda cirkeln, så vad säger du om att du och jag går på modevisningen så KAN du inte åka hem och sova!” Det lät som en god idé.
”Ska ni på modevisning?” frågade Maria. ”Då måste ni ha trendiga men personliga kläder, för alla kommer att kolla in er och bedöma er.”
Det lät plötsligt inte som en så god idé längre, men så fick jag snilleblixt. Louise skulle hem först, så mellan jobbet och modevisningen hade jag lite dötid att slå ihjäl på stan. Jag bestämde mig för att gå till ETC och spana in deras rea. Jag och Fredrik var och kollade på ETC i Vasastan i helgen, men butiken på Hornsgatan hade jag inte tittat så mycket i ännu. Kanske kunde man hitta något någorlunda värdigt att ha på sig?
Det var en rea som hette duga. Halva priset på de flesta plagg i butiken, och köpte man tre bjöd de på det billigaste. Jag unnade mig en grå kofta, eftersom jag letat efter en sådan i evigheter, en svart skjorta och en mörkblå tröja med svarta ränder. Riktigt stiliga paltor, och jag kom undan med lite över åttahundra kronor. Inte lite pengar, men relativt billigt för så snygga trasor. Nöjd traskade jag iväg mot Slussen.
Mindre nöjd blev jag kom fram och upptäckte att mina skor gått sönder. Nu har jag ju ett annat par sneakers, och säsongen för den sortens skor är ju ändå snart slut, men det kändes ändå retligt. Jag gillade de här. De var sköna. Kanske går de ändå att limma, och då är det ju inte hela världen, men det kändes ändå förargligt att gå på modevisning i skor med spruckna sidor.
Jag mötte upp Louise vid Slussen, vi tog en fika, kaffe med biskvi, och sen for vi med tunnelbana till Berns. Där tog vi ett varsitt glas att dricka och väntade på uteserveringen tills vi kände att det var dags att gå in. Jag såg fram emot att få säga mitt namn ”plus en”, då det fick mig att känna mig lite viktig, men ingen vakt frågade vilka vi var överhuvudtaget, det var bara att kliva in.
Och in klev vi, i vad som visade sig vara det närmaste jag någonsin varit en scen i en Bret Easton Ellis-roman. Det var kameror, kostymer och flådiga människor.
På andra sidan catwalken, från platsen där vi ställde oss, satt en excentrisk äldre man i silvriga byxor och blank kostym. Han hade läderartat ansikte som en mumie och kritvita ögon. På huvudet hade han en svart hatt. Det liknade en blandning mellan Neil Young och Christopher Lloyd i ”Tillbaka Till Framtiden”. Bredvid honom satt någon som Louise identifierade som en jurymedlem i amerikanska ”Top Model”, och på andra sidan en fotograf med kameran i knäet och apatisk uppsyn. Fascinerande figurer hela bunten, men tveksamt om man skulle vilja tala med dem.
Efter visningen mötte vi upp med Nina och Patrik med sällskap, och samtalade en kort stund med dem innan vi gick igen. Det fanns ju en morgondag också, vi hade inte riktigt tid att delta i de fortsatta festligheterna.
Det hade börjat regna ute, och jag tyckte om det. Jag lånade ut min nya tröja till Louise. Själv bar jag min nya kofta, och den blev prickig av regndropparna. Vi passerade skärgårdsbåtarna vid Skeppsbron, och jag kände mig märkligt manad att sätta mig på en och föras ut på havet. Jag vet inte vad det beror på , men det finns en något väldigt lockande med stormiga vatten., och någon kväll när de första riktiga höststormarna börjat dra in över stan ska jag åka ner till hamnen och bara njuta av skådespelet och doften av saltstänk. Havet skrämmer och fascinerar mig. Lite som modevisningar, men ändå inte.
Tuesday, August 14, 2007
A dream, dreamt #3.
Tisdag 14 augusti - 07
Nu har jag fallit in i gamla onda rutiner igen. Vara uppe till sent på natten och ta igen det genom att sova bort halva kvällen. Ligga påklädd på överkastet med en filt över ögonen för att stänga ute det farliga solljuset och drömma skruvade ångestdrömmar tills jag vaknar i en pöl av saliv och med mönster i ansiktet, allmänt desorienterad och yr.
Lika desorienterad som jag var när jag vaknade var jag i drömmen. Det var en jobbig dröm som handlade om att jag förlorade förståndet. Det är ett återkommande tema. Mina värsta mardrömmar handlar om konflikter som slutar med att jag ligger på golvet och bara sparkar med benen, skriker och sliter mitt hår. Här var det inte riktigt så, men inte långt ifrån. Jag drömde att min mamma varit på besök och lämnat sin bil utanför lägenhet, en lägenhet som var ganska annorlunda mot den krypta jag bor i nu. Den här var betydligt större, men påminde mer om en källare, med kala betongväggar och rör och slangar i taket. Det var raka motsatsen till mysigt. Nu hade jag dessutom en bil som stod där utanför, som jag inte alls visste vad jag skulle göra med. Jag har ju inget körkort, inte skulle jag kunna köra hem den till mamma?
Jag fick annat att tänka på när jag en stund senare tittade ut genom fönstret och fann att bilen blivit stulen. Genast tog jag upp telefonen och ringde mamma. Hon blev inte så förtvivlad som jag trott. Själv var jag i upplösningstillstånd. Jag skrek och gormade att hela världen var emot mig. Jag hittade en lyktstolpe som jag började sparka på och slita i. Jag ville ha omkull den. Det kändes som en omkullvält lyktstolpe kunde symbolisera något. Men jag misslyckades. Jag hittade ett torn som jag klättrade upp i. Massor av människor verkade vara inne på samma idé, för det var fullt med folk i trappan, och när jag kommit upp upptäckte jag att man var tvungen att gå ner samma väg igen, och det var i stort sett omöjligt med tanke på hur många som var på väg upp.
Just det, tidigare i samma dröm hittade jag en upptinad falukorv i frysen. Det innebär tre fallossymboler i samma dröm. Falukorv, lyktstolpe och torn. Olustigt.
När jag kom ner från tornet hade jag glömt bort var jag var. Jag kände inte alls igen mig. Det var som om jag kommit ut i en annan stad. Jag irrade runt en stund utan att bli det minsta klokare. Såg en McDonalds-skylt och en Lidl-butik vilket fick mig att tänka ”Skärholmen”, men det såg inte alls ut som Skärholmen i övrigt. Jag var fullständigt lost.
Just då fick jag, i drömmen, SMS från Moa, som undrade om jag ville ta en fika. Jag blev glad och försökte ringa upp henne. Kanske hade hon någon aning om var jag var? Stressat tryckte jag in hennes nummer på telefonen (varför jag inte letade upp henne i telefonboken lite snabbt vet jag inte) men lyckades slå fel siffor varje gång. När jag äntligen slog rätt var det ingen som svarade. Jag svor.
En buss stannade till alldeles intill mig. Jag klev på. Den var i stort sett full med folk, men ett säte var ledigt, så där slog jag mig ner. Utanför fönstret virvlade kvarteren förbi, ibland kände jag igen mig, ibland inte. Det sista jag minns är att jag tittade ner på mina fötter. Jag var barfota. Ett tuggummi hade fastnat under ena foten.
Jag vaknade och mådde kass, men kurerade mig med lite MSN och Dexy’s Midnight Runners.
Nu har jag fallit in i gamla onda rutiner igen. Vara uppe till sent på natten och ta igen det genom att sova bort halva kvällen. Ligga påklädd på överkastet med en filt över ögonen för att stänga ute det farliga solljuset och drömma skruvade ångestdrömmar tills jag vaknar i en pöl av saliv och med mönster i ansiktet, allmänt desorienterad och yr.
Lika desorienterad som jag var när jag vaknade var jag i drömmen. Det var en jobbig dröm som handlade om att jag förlorade förståndet. Det är ett återkommande tema. Mina värsta mardrömmar handlar om konflikter som slutar med att jag ligger på golvet och bara sparkar med benen, skriker och sliter mitt hår. Här var det inte riktigt så, men inte långt ifrån. Jag drömde att min mamma varit på besök och lämnat sin bil utanför lägenhet, en lägenhet som var ganska annorlunda mot den krypta jag bor i nu. Den här var betydligt större, men påminde mer om en källare, med kala betongväggar och rör och slangar i taket. Det var raka motsatsen till mysigt. Nu hade jag dessutom en bil som stod där utanför, som jag inte alls visste vad jag skulle göra med. Jag har ju inget körkort, inte skulle jag kunna köra hem den till mamma?
Jag fick annat att tänka på när jag en stund senare tittade ut genom fönstret och fann att bilen blivit stulen. Genast tog jag upp telefonen och ringde mamma. Hon blev inte så förtvivlad som jag trott. Själv var jag i upplösningstillstånd. Jag skrek och gormade att hela världen var emot mig. Jag hittade en lyktstolpe som jag började sparka på och slita i. Jag ville ha omkull den. Det kändes som en omkullvält lyktstolpe kunde symbolisera något. Men jag misslyckades. Jag hittade ett torn som jag klättrade upp i. Massor av människor verkade vara inne på samma idé, för det var fullt med folk i trappan, och när jag kommit upp upptäckte jag att man var tvungen att gå ner samma väg igen, och det var i stort sett omöjligt med tanke på hur många som var på väg upp.
Just det, tidigare i samma dröm hittade jag en upptinad falukorv i frysen. Det innebär tre fallossymboler i samma dröm. Falukorv, lyktstolpe och torn. Olustigt.
När jag kom ner från tornet hade jag glömt bort var jag var. Jag kände inte alls igen mig. Det var som om jag kommit ut i en annan stad. Jag irrade runt en stund utan att bli det minsta klokare. Såg en McDonalds-skylt och en Lidl-butik vilket fick mig att tänka ”Skärholmen”, men det såg inte alls ut som Skärholmen i övrigt. Jag var fullständigt lost.
Just då fick jag, i drömmen, SMS från Moa, som undrade om jag ville ta en fika. Jag blev glad och försökte ringa upp henne. Kanske hade hon någon aning om var jag var? Stressat tryckte jag in hennes nummer på telefonen (varför jag inte letade upp henne i telefonboken lite snabbt vet jag inte) men lyckades slå fel siffor varje gång. När jag äntligen slog rätt var det ingen som svarade. Jag svor.
En buss stannade till alldeles intill mig. Jag klev på. Den var i stort sett full med folk, men ett säte var ledigt, så där slog jag mig ner. Utanför fönstret virvlade kvarteren förbi, ibland kände jag igen mig, ibland inte. Det sista jag minns är att jag tittade ner på mina fötter. Jag var barfota. Ett tuggummi hade fastnat under ena foten.
Jag vaknade och mådde kass, men kurerade mig med lite MSN och Dexy’s Midnight Runners.
Sunday, August 12, 2007
August, die she must.
Söndag 12 augusti - 07
Augusti är på många sätt årets ljuvligaste månad, och framförallt då om natten. Kombinationen beckmörker och värme är oslagbar. Det finns något odefinierbart, något darrande, nästan magiskt i luften. Det känns som om vad som helst kan hända. På väg hem till kryptan igår kände jag kalla rysningar längs ryggraden, men det var behagliga rysningar av det slag jag inbillar mig att en larv känner då den börjar utvecklas till en fjäril. Inte för att jag börjar utvecklas till något särskilt, men jag kände mig upprymd, som om jag om jag bara velat hade kunnat bestiga Vindbacken med ett enda jätteskutt.
Jag minns ett liknande tillfälle, för många herrans år sedan, då jag kände likadant. Jag gick i mellanstadiet och hade ägnat några veckor åt att sälja jordgubbar. Det var ett skittråkigt jobb, men för en mellanstadieelev var lönen fantastisk och jag slösade jag bort så snart jag fått den. Pengarna byttes ut mot en Atari Lynx, en freestyle, en soft air gun och en kamouflagedräkt. Prylar som en kille i tolvårsåldern gillar helt enkelt. Prylar som får en nördig kille i tolvårsåldern att känna sig lite häftig.
Den här kvällen var det fest i radhuset där jag bodde. Min bäste vän Alex bodde vägg i vägg med mig, hans mamma och mina föräldrar satt i vårt kök och drack vin, pratade, åt säkert kräftor eller vitlöksbröd och rökte under fläkten. Vi barn; jag, Alex och våra syskon, fick vara uppe ungefär hur länge vi ville. Vi lekte dunken i lekparken, pallade äpplen i grannkvarteret och gjorde konsthopp i gungorna. Vi var raka motsatsen till brådmogna. Vi kunde utan problem umgås med våra syskon trots att de inte fyllt tvåsiffrigt ännu, vi kunde leka trots att vi visste att vi höll på att bli för gamla.
Mörkret var kompakt där ute i lekparken, man såg knappt handen framför sig. De enda ljuskällorna var de artificiella, jag minns varken någon måne eller några stjärnor. Det kändes som om vi ägde världen. Mörkret var inte skrämmande, det var en filt vi gömde oss under.
Under ett parti dunken då det inte var jag som räknade skyndade jag mig in i huset och upp till mitt rum. Jag hörde föräldrarnas och gästernas druckna röster medan jag sprang upp för trappan och öppnade garderoben. Där hängde kamouflagedräkten. Jag tog ut den, och drog den på mig. Den hängde som en säck på mig, då den förmodligen var sydd för vuxna paintballspelare eller åtminstone för ungdomar i lumpen. Jag vek upp ärmarna och benen så jag kunde röra mig utan att snubbla och återvände ut i lekparken.
Det var inga problem för mina kamrater att hitta mig medan jag rörde mig. Jag blev dunkade ganska omgående. Men vid nästa omgång gick jag in i vår trädgård och lade mig i vinbärsbuskarna. Därifrån kunde jag sträcka ut armen och nudda vid kökdörren, och för att testa kamouflaget knackade jag på och kröp ihop. Min pappa öppnade och klev ut på altanen. ”Hallå?” sa han, men jag svarade inte. Jag låg kvar. Han vände sig om och tittade ner. Pappa stod där en lång stund och bara tittade tomt på mig, och jag tittade tillbaka. Han tittade rakt fram och såg mig inte. Jag var osynlig. Det var fantastiskt. Ett hysteriskt skratt bubblade i mig. Jag lät bli att släppa ut det, trots att jag inte kunde tro att någon skulle kunna höra mig. Det kändes som om jag kunde göra mig själv osynlig, ohörbar, genomskinlig, ja, som om jag skulle kunna göra vad som helst. Som om jag fått superkrafter.
Jag minns inte riktigt hur kvällen fortsatte. Vi fortsatte väl att leka tills vi blev för trötta och gick och la oss frivilligt. Men det är inte det historien handlar om. Den handlar om den där känslan av att vara oövervinnerlig och osynlig, den där känslan som dyker upp vissa speciella sommarnätter då det är så mörkt att man upphör att existera som fysisk varelse, då man förångas och blir en del av värmen och mörkret. Som jag gjorde igår natt.
--
Det har varit en bra helg även i övrigt. Lugn och behaglig. Jag har sett på film och suttit vid datorn hela fredagskvällen, umgåtts med Fredrik på lördagseftermiddagen och med Åsa på kvällen. Det är bra med vänner som bor i samma stadsdel, jag kunde dricka kaffe med Fredrik i Vasaparken medan jag väntade på att Åsa skulle sluta jobbet. När hon anlänt gick vi hem till henne, käkade pasta med champinjoner, rödlök och ädelost och snackade om allt som hänt sedan vi sist sågs. Henne har det hänt mycket, mig ganska lite, ändå fick jag samtalet att mestadels kretsa kring mig – jag är oförbätterlig. Vi avslutade med att kolla på ”Badlands”, och sen följde hon mig till tunnelbanan. Jag hoppas det inte dröjer flera månader tills vi ses härnäst. Vi har en väldigt okomplicerad relation som gör att vi (eller åtminstone jag) kan prata om vad som helst. Sen var lördagen också bra av den anledningen att jag äntligen fick tummen ur och meddelade Bosse att jag ämnar flytta. Först lät han, precis som jag fruktat, ganska besviken, men så berättade jag att jag känner någon som vill flytta in i samma veva som jag flyttar ut, och då blev han jätteglad. Antar att han var rädd att behöva börja annonsera, ha rummet obebott och förlora pengar. Nu flyttar brorsans tjej in när flyttar ut, och det känns som en ganska klockren lösning. Det behöver inte bli någon jättestress med flytten, för skulle jag inte hitta någon som kan hjälpa till på en gång så kan ju säkert Sara och min bror bo i Hallonbergen ett tag, tills allt löst sig. Det känns bra, som om jag kanske vågar slappna av ett tag.
Augusti är på många sätt årets ljuvligaste månad, och framförallt då om natten. Kombinationen beckmörker och värme är oslagbar. Det finns något odefinierbart, något darrande, nästan magiskt i luften. Det känns som om vad som helst kan hända. På väg hem till kryptan igår kände jag kalla rysningar längs ryggraden, men det var behagliga rysningar av det slag jag inbillar mig att en larv känner då den börjar utvecklas till en fjäril. Inte för att jag börjar utvecklas till något särskilt, men jag kände mig upprymd, som om jag om jag bara velat hade kunnat bestiga Vindbacken med ett enda jätteskutt.
Jag minns ett liknande tillfälle, för många herrans år sedan, då jag kände likadant. Jag gick i mellanstadiet och hade ägnat några veckor åt att sälja jordgubbar. Det var ett skittråkigt jobb, men för en mellanstadieelev var lönen fantastisk och jag slösade jag bort så snart jag fått den. Pengarna byttes ut mot en Atari Lynx, en freestyle, en soft air gun och en kamouflagedräkt. Prylar som en kille i tolvårsåldern gillar helt enkelt. Prylar som får en nördig kille i tolvårsåldern att känna sig lite häftig.
Den här kvällen var det fest i radhuset där jag bodde. Min bäste vän Alex bodde vägg i vägg med mig, hans mamma och mina föräldrar satt i vårt kök och drack vin, pratade, åt säkert kräftor eller vitlöksbröd och rökte under fläkten. Vi barn; jag, Alex och våra syskon, fick vara uppe ungefär hur länge vi ville. Vi lekte dunken i lekparken, pallade äpplen i grannkvarteret och gjorde konsthopp i gungorna. Vi var raka motsatsen till brådmogna. Vi kunde utan problem umgås med våra syskon trots att de inte fyllt tvåsiffrigt ännu, vi kunde leka trots att vi visste att vi höll på att bli för gamla.
Mörkret var kompakt där ute i lekparken, man såg knappt handen framför sig. De enda ljuskällorna var de artificiella, jag minns varken någon måne eller några stjärnor. Det kändes som om vi ägde världen. Mörkret var inte skrämmande, det var en filt vi gömde oss under.
Under ett parti dunken då det inte var jag som räknade skyndade jag mig in i huset och upp till mitt rum. Jag hörde föräldrarnas och gästernas druckna röster medan jag sprang upp för trappan och öppnade garderoben. Där hängde kamouflagedräkten. Jag tog ut den, och drog den på mig. Den hängde som en säck på mig, då den förmodligen var sydd för vuxna paintballspelare eller åtminstone för ungdomar i lumpen. Jag vek upp ärmarna och benen så jag kunde röra mig utan att snubbla och återvände ut i lekparken.
Det var inga problem för mina kamrater att hitta mig medan jag rörde mig. Jag blev dunkade ganska omgående. Men vid nästa omgång gick jag in i vår trädgård och lade mig i vinbärsbuskarna. Därifrån kunde jag sträcka ut armen och nudda vid kökdörren, och för att testa kamouflaget knackade jag på och kröp ihop. Min pappa öppnade och klev ut på altanen. ”Hallå?” sa han, men jag svarade inte. Jag låg kvar. Han vände sig om och tittade ner. Pappa stod där en lång stund och bara tittade tomt på mig, och jag tittade tillbaka. Han tittade rakt fram och såg mig inte. Jag var osynlig. Det var fantastiskt. Ett hysteriskt skratt bubblade i mig. Jag lät bli att släppa ut det, trots att jag inte kunde tro att någon skulle kunna höra mig. Det kändes som om jag kunde göra mig själv osynlig, ohörbar, genomskinlig, ja, som om jag skulle kunna göra vad som helst. Som om jag fått superkrafter.
Jag minns inte riktigt hur kvällen fortsatte. Vi fortsatte väl att leka tills vi blev för trötta och gick och la oss frivilligt. Men det är inte det historien handlar om. Den handlar om den där känslan av att vara oövervinnerlig och osynlig, den där känslan som dyker upp vissa speciella sommarnätter då det är så mörkt att man upphör att existera som fysisk varelse, då man förångas och blir en del av värmen och mörkret. Som jag gjorde igår natt.
--
Det har varit en bra helg även i övrigt. Lugn och behaglig. Jag har sett på film och suttit vid datorn hela fredagskvällen, umgåtts med Fredrik på lördagseftermiddagen och med Åsa på kvällen. Det är bra med vänner som bor i samma stadsdel, jag kunde dricka kaffe med Fredrik i Vasaparken medan jag väntade på att Åsa skulle sluta jobbet. När hon anlänt gick vi hem till henne, käkade pasta med champinjoner, rödlök och ädelost och snackade om allt som hänt sedan vi sist sågs. Henne har det hänt mycket, mig ganska lite, ändå fick jag samtalet att mestadels kretsa kring mig – jag är oförbätterlig. Vi avslutade med att kolla på ”Badlands”, och sen följde hon mig till tunnelbanan. Jag hoppas det inte dröjer flera månader tills vi ses härnäst. Vi har en väldigt okomplicerad relation som gör att vi (eller åtminstone jag) kan prata om vad som helst. Sen var lördagen också bra av den anledningen att jag äntligen fick tummen ur och meddelade Bosse att jag ämnar flytta. Först lät han, precis som jag fruktat, ganska besviken, men så berättade jag att jag känner någon som vill flytta in i samma veva som jag flyttar ut, och då blev han jätteglad. Antar att han var rädd att behöva börja annonsera, ha rummet obebott och förlora pengar. Nu flyttar brorsans tjej in när flyttar ut, och det känns som en ganska klockren lösning. Det behöver inte bli någon jättestress med flytten, för skulle jag inte hitta någon som kan hjälpa till på en gång så kan ju säkert Sara och min bror bo i Hallonbergen ett tag, tills allt löst sig. Det känns bra, som om jag kanske vågar slappna av ett tag.
Friday, August 10, 2007
Ballad of a thin-haired man.
Fredag 10 augusti - 07
Vet ni, jag tycker mig minnas att jag nyligen skrev att jag till viss del såg fram emot att komma tillbaka till jobbet. Bry er inte om mig mer, jag skriver så mycket dumt. Tre dagar in i den första arbetsveckan och jag är redan beredd att trycka en laddad revolver mot tinningen. Ja, jag överdriver. Nej, inte mycket.
Det har varit en jävla vecka.
--
Tisdagen var min sista lediga dag. Mot bättre vetande sov jag länge. Jag kände att jag förtjänade det, men visste samtidigt att det skulle bli problem att somna i vettig tid på natten. Men den vakennatten den sorgen. En lång stund satt jag sedan och bara okynnessurfade medan jag väntade på att mina kläder skulle bli torra i tumlaren. Läste om en massa filmer jag blev sugen på att se, lite serier jag blev sugen på att läsa, och sen var det hög tid att fara in till stan.
Mitt första mål var att hitta en billig frisersalong med drop-in, och se till att få håret klippt. Det målet klarade jag av. Jag gick till Salong Ali Baba vid Medborgarplatsen. Ska man bara klippa håret kort behöver man knappast gå till Toni & Guy och betala tretusen för att få det att se okej ut.
När jag kom in höll ställets för tillfället enda kund just på att bli färdigsnaggad. Jag satte mig lydigt på en stol och väntade några minuter, precis som jag blev tillsagd att göra. En smått förfriskad södergubbe, som hämtad ur en pilsnerfilm, klev in och frågade när det kunde tänkas finnas klipptid.
”Om en halvtimme, tjugo minuter ungefär”, svarade Ali Baba.
”Bra, bra. Då hinner jag slinka in runt hörnet och ta en öl innan!” sa gubben. Han vände sig om i dörren och sa glatt: ”Men du skulle behöva anställa några fler rövare! Det finns väl fyrtio stycken va?”
Frisören skrattade ansträngt och artigt. Så blev det min tur. Jag friserades snabbt och smärtfritt, och för första gången på länge blev jag nöjd med resultatet. Det är kort hår som gäller för mig nu, now and forever. Mitt hår har antingen börjat tunnas av uppe på huvudet, eller så har det alltid varit tunt och jag har insett det först nu. Hur det än må vara; det är ett faktum som jag kan komma att ägna tusen ångesttexter åt i framtiden, men just nu nöjer jag mig med att konstatera att så är fallet, och det enda värdiga jag kan göra åt saken är att hålla håret kortklippt.
Södergubben kom tillbaka med en svans av barstank efter sig och berömde min nya frilla.
”Så stilig du blev nu då! Ja, det säger jag det, det där var en klar förbättring! Nu kan du ge dig ut och jaga flickor!”
”Ja, jag hoppas det!” flinade jag, betalade frisören, nickade åt gubben och gick. Första uppdraget avklarat.
Nästa gick ut på att möta upp mina arbetskamrater Louise, Cilla och Ida vid Björns Trädgård.
Jag lutade mig mot tunnelbanestationens fasad, slog upp ”Brighton Rock” och läste den rafflande upplösningen ända fram till näst sista sidan, där jag avbröts av Louises ankomst. Vi satte oss på en trappa i solen och inväntade resten av arbetskamraterna som strax skulle anlända. En vattenspridare vars stråle slingrade sig som en drakhals vid trappkrönet skvätte ner oss med vatten till och från, men det var mest behagligt. Det var en varm dag, som led mot en varm kväll.
Och kvällen blev trevlig, men inte spektakulär. Vi hamnade på Snaps, där man alltid tycks hamna när det är kväll och sommar och man inte vill åka för långt från trygga Söder, och där är det oftast precis som det var den här kvällen – trevligt men inte spektakulärt.
Jag drack några öl och åt en hamburgertallrik, och det kostade betydligt mer än jag egentligen hade råd med. Imaginära malar fladdrade upp ur plånboken var gång jag öppnade den. En röst i min huvud (eller om det var någon av mina arbetskamrater, jag vet inte) sade att är det någon gång man ska leva ansvarslöst och för stunden så är det väl sista semesterdagen. Nu var det väl bara ansvarslöst rent ekonomiskt, för särskilt berusad blev jag aldrig, och den lilla yrsel som uppnåddes kurerade vi med varsin kopp kaffe på Muggen innan vi for iväg åt olika håll.
Jobbångesten klöste i mig med förgiftade klor hela natten. Jag sov sammanlagt tre timmar.
--
Klev genom glasdörrarna in i en vägg av ozonstinkande kontorsluft vid exakt fem över halv åtta på onsdagsmorgonen. Tillbaka till döden, livet var slut. Jag skulle befinna mig i en närliggande lokal och få utbildning vid halv nio, min chef skulle skjutsa mig dit, och innan hon var färdig för att sätta sig i bilen satte jag igång att läsa igenom de mail som regnat in i mailboxen under semestern. Ett av dem stod verkligen ut från mängden.
Jag tänker inte gå in på detaljer, men det handlade om en rabiat… ehum, dam, som jag glömt att återkoppla till innan jag gick på semester. Denna dam hade ringt upp under min första arbetsvecka och varit fullständigt vansinnig över att jag inte hört av mig. Som sagt, mer vill jag inte gå in på det, och jag känner mig illa till mods bara jag tänker på det. Hela historien hade fått absurda proportioner, och något sådant var det sista jag ville behöva möta när jag kom tillbaka till jobbet.
Jag sjönk ihop i stolen, hela jag transformerad till en levande, fysisk suck, och jag stannade kvar i den formen tills det var dags att åka på utbildning.
Jag ska bli redaktör för min grupps sidor på företagets webbsida. Det känns som en rolig uppgift som ju inte ligger särskilt långt från det yrke jag utbildat mig till. Säkert en bra grej att kunna skriva i sitt CV också. Det var den uppgiften jag, tillsammans med representanter från andra avdelningar på företaget, nu skulle utbildas inför. Tyvärr hängde det tidigare nämnda mailet som damoklessvärd över mig. Jag var sur och oengagerad, och ägnade mig mer åt att sitta och kladda i mitt anteckningsblock än att lyssna på vad utbildaren svamlade om. Jag började med att rita en teckning föreställande en gubbe som glatt satte i sig flugsvamp. Den blev ganska fin. Sen satt jag och ritade lite superhjältar och superskurkar och funderade på vad de skulle göra med varandra om jag vore serieförfattare och de mina figurer. Mest en massa våldsamma grejer antar jag.
Ja, jag kanske missade en del viktig avsnitt av utbildningen, men har man bara de mest basala kunskaperna om hur man redigerar html i exempelvis Bloggers publiceringsverktyg ska man nog kunna klara även detta galant.
Hoppas jag.
--
Utbildningen hade beräknats ta hela dagen, men redan vid två var vi klara, så jag fick glatt knalla tillbaka till jobbet. Värmen var som ett tjockt duntäcke, när jag kom fram efter en promenad på tjugo minuter kände jag mig skabbig och ville bara få åka hem och duscha. Istället kastades jag genast in i hetluften och tog emot ett samtal från ännu en rabiat dam som grät och skrek i telefonen.
I hate it here.
Det är inte bara min psykiska hälsa som är i fara, mitt jobb gör mig fet också. Och då syftar jag inte enbart på de långa stillasittande dagarna. Nej, det senaste året är det så många som haft den goda smaken att säga upp sig att man ätit gräddtårta var och varannan dag. Idag bjöd min chef på morotskaka eftersom en av våra sommarvikarier arbetade sin sista dag. I ett svagt ögonblick råkade jag av misstag mordhota alla mina arbetskamrater. Jag åt tårtan med god aptit, och chefen skojade om att den dagen jag slutar, då skulle jag minsann få baka en jättetårta.
”Ja, bakar jag en tårta åt er så blir det den sista tårtan ni någonsin smakar”, sade jag, och syftade naturligtvis på mina bristande kunskaper i bakandets ädla konst. Att man lika gärna kan tolka det som att jag skulle förgifta tårtan kom jag på så fort jag avslutat meningen. Jag tror inte att någon uppfattade riktigt vad jag sa, och tur är väl det, för det är arbetsveckor som denna som kan göra vänliga, tystlåtna människor till hänsynslösa massmördare, och det sista mina kollegor behöver är fler anledningar att oroa sig.
Vet ni, jag tycker mig minnas att jag nyligen skrev att jag till viss del såg fram emot att komma tillbaka till jobbet. Bry er inte om mig mer, jag skriver så mycket dumt. Tre dagar in i den första arbetsveckan och jag är redan beredd att trycka en laddad revolver mot tinningen. Ja, jag överdriver. Nej, inte mycket.
Det har varit en jävla vecka.
--
Tisdagen var min sista lediga dag. Mot bättre vetande sov jag länge. Jag kände att jag förtjänade det, men visste samtidigt att det skulle bli problem att somna i vettig tid på natten. Men den vakennatten den sorgen. En lång stund satt jag sedan och bara okynnessurfade medan jag väntade på att mina kläder skulle bli torra i tumlaren. Läste om en massa filmer jag blev sugen på att se, lite serier jag blev sugen på att läsa, och sen var det hög tid att fara in till stan.
Mitt första mål var att hitta en billig frisersalong med drop-in, och se till att få håret klippt. Det målet klarade jag av. Jag gick till Salong Ali Baba vid Medborgarplatsen. Ska man bara klippa håret kort behöver man knappast gå till Toni & Guy och betala tretusen för att få det att se okej ut.
När jag kom in höll ställets för tillfället enda kund just på att bli färdigsnaggad. Jag satte mig lydigt på en stol och väntade några minuter, precis som jag blev tillsagd att göra. En smått förfriskad södergubbe, som hämtad ur en pilsnerfilm, klev in och frågade när det kunde tänkas finnas klipptid.
”Om en halvtimme, tjugo minuter ungefär”, svarade Ali Baba.
”Bra, bra. Då hinner jag slinka in runt hörnet och ta en öl innan!” sa gubben. Han vände sig om i dörren och sa glatt: ”Men du skulle behöva anställa några fler rövare! Det finns väl fyrtio stycken va?”
Frisören skrattade ansträngt och artigt. Så blev det min tur. Jag friserades snabbt och smärtfritt, och för första gången på länge blev jag nöjd med resultatet. Det är kort hår som gäller för mig nu, now and forever. Mitt hår har antingen börjat tunnas av uppe på huvudet, eller så har det alltid varit tunt och jag har insett det först nu. Hur det än må vara; det är ett faktum som jag kan komma att ägna tusen ångesttexter åt i framtiden, men just nu nöjer jag mig med att konstatera att så är fallet, och det enda värdiga jag kan göra åt saken är att hålla håret kortklippt.
Södergubben kom tillbaka med en svans av barstank efter sig och berömde min nya frilla.
”Så stilig du blev nu då! Ja, det säger jag det, det där var en klar förbättring! Nu kan du ge dig ut och jaga flickor!”
”Ja, jag hoppas det!” flinade jag, betalade frisören, nickade åt gubben och gick. Första uppdraget avklarat.
Nästa gick ut på att möta upp mina arbetskamrater Louise, Cilla och Ida vid Björns Trädgård.
Jag lutade mig mot tunnelbanestationens fasad, slog upp ”Brighton Rock” och läste den rafflande upplösningen ända fram till näst sista sidan, där jag avbröts av Louises ankomst. Vi satte oss på en trappa i solen och inväntade resten av arbetskamraterna som strax skulle anlända. En vattenspridare vars stråle slingrade sig som en drakhals vid trappkrönet skvätte ner oss med vatten till och från, men det var mest behagligt. Det var en varm dag, som led mot en varm kväll.
Och kvällen blev trevlig, men inte spektakulär. Vi hamnade på Snaps, där man alltid tycks hamna när det är kväll och sommar och man inte vill åka för långt från trygga Söder, och där är det oftast precis som det var den här kvällen – trevligt men inte spektakulärt.
Jag drack några öl och åt en hamburgertallrik, och det kostade betydligt mer än jag egentligen hade råd med. Imaginära malar fladdrade upp ur plånboken var gång jag öppnade den. En röst i min huvud (eller om det var någon av mina arbetskamrater, jag vet inte) sade att är det någon gång man ska leva ansvarslöst och för stunden så är det väl sista semesterdagen. Nu var det väl bara ansvarslöst rent ekonomiskt, för särskilt berusad blev jag aldrig, och den lilla yrsel som uppnåddes kurerade vi med varsin kopp kaffe på Muggen innan vi for iväg åt olika håll.
Jobbångesten klöste i mig med förgiftade klor hela natten. Jag sov sammanlagt tre timmar.
--
Klev genom glasdörrarna in i en vägg av ozonstinkande kontorsluft vid exakt fem över halv åtta på onsdagsmorgonen. Tillbaka till döden, livet var slut. Jag skulle befinna mig i en närliggande lokal och få utbildning vid halv nio, min chef skulle skjutsa mig dit, och innan hon var färdig för att sätta sig i bilen satte jag igång att läsa igenom de mail som regnat in i mailboxen under semestern. Ett av dem stod verkligen ut från mängden.
Jag tänker inte gå in på detaljer, men det handlade om en rabiat… ehum, dam, som jag glömt att återkoppla till innan jag gick på semester. Denna dam hade ringt upp under min första arbetsvecka och varit fullständigt vansinnig över att jag inte hört av mig. Som sagt, mer vill jag inte gå in på det, och jag känner mig illa till mods bara jag tänker på det. Hela historien hade fått absurda proportioner, och något sådant var det sista jag ville behöva möta när jag kom tillbaka till jobbet.
Jag sjönk ihop i stolen, hela jag transformerad till en levande, fysisk suck, och jag stannade kvar i den formen tills det var dags att åka på utbildning.
Jag ska bli redaktör för min grupps sidor på företagets webbsida. Det känns som en rolig uppgift som ju inte ligger särskilt långt från det yrke jag utbildat mig till. Säkert en bra grej att kunna skriva i sitt CV också. Det var den uppgiften jag, tillsammans med representanter från andra avdelningar på företaget, nu skulle utbildas inför. Tyvärr hängde det tidigare nämnda mailet som damoklessvärd över mig. Jag var sur och oengagerad, och ägnade mig mer åt att sitta och kladda i mitt anteckningsblock än att lyssna på vad utbildaren svamlade om. Jag började med att rita en teckning föreställande en gubbe som glatt satte i sig flugsvamp. Den blev ganska fin. Sen satt jag och ritade lite superhjältar och superskurkar och funderade på vad de skulle göra med varandra om jag vore serieförfattare och de mina figurer. Mest en massa våldsamma grejer antar jag.
Ja, jag kanske missade en del viktig avsnitt av utbildningen, men har man bara de mest basala kunskaperna om hur man redigerar html i exempelvis Bloggers publiceringsverktyg ska man nog kunna klara även detta galant.
Hoppas jag.
--
Utbildningen hade beräknats ta hela dagen, men redan vid två var vi klara, så jag fick glatt knalla tillbaka till jobbet. Värmen var som ett tjockt duntäcke, när jag kom fram efter en promenad på tjugo minuter kände jag mig skabbig och ville bara få åka hem och duscha. Istället kastades jag genast in i hetluften och tog emot ett samtal från ännu en rabiat dam som grät och skrek i telefonen.
I hate it here.
Det är inte bara min psykiska hälsa som är i fara, mitt jobb gör mig fet också. Och då syftar jag inte enbart på de långa stillasittande dagarna. Nej, det senaste året är det så många som haft den goda smaken att säga upp sig att man ätit gräddtårta var och varannan dag. Idag bjöd min chef på morotskaka eftersom en av våra sommarvikarier arbetade sin sista dag. I ett svagt ögonblick råkade jag av misstag mordhota alla mina arbetskamrater. Jag åt tårtan med god aptit, och chefen skojade om att den dagen jag slutar, då skulle jag minsann få baka en jättetårta.
”Ja, bakar jag en tårta åt er så blir det den sista tårtan ni någonsin smakar”, sade jag, och syftade naturligtvis på mina bristande kunskaper i bakandets ädla konst. Att man lika gärna kan tolka det som att jag skulle förgifta tårtan kom jag på så fort jag avslutat meningen. Jag tror inte att någon uppfattade riktigt vad jag sa, och tur är väl det, för det är arbetsveckor som denna som kan göra vänliga, tystlåtna människor till hänsynslösa massmördare, och det sista mina kollegor behöver är fler anledningar att oroa sig.
Tuesday, August 7, 2007
Girls of summer.
Tisdag 7 augusti - 07
Semestern är slut. Imorgon börjar jobbet igen. Lagom till detta kom värmen, som hållit sig borta sedan i april någon gång, tillbaka. Jag skulle kunna skriva något om att den kommit tillbaka enbart i syfte att jävlas. Det vore så typiskt mig. Men faktum är att värmen är så behaglig och upplivande att jag inte förmår det. Jag försöker njuta av den så mycket jag bara kan istället, njuta av solen, hettan och att jag, arbetet till trots, har mitt schema fullklottrat med saker att göra i veckan. Öl med arbetskamraterna ikväll – Cissi slutade i fredags, och ikväll ska vi fira av henne. Spaghetti, köttfärssås och film med Fredrik på onsdag. Fika med Linda på torsdag, för första gången på evigheter – hon har varit bortrest och sedan bott i Uppsala ett tag. Fredag blir egentid om inget annat dyker upp, och på lördag ska jag träffa Åsa, också för första gången på evigheter. Tänka sig, vi brukade bo tillsammans och umgås varje dag. Nu har jag inte sett henne på hela sommaren. Ingens särskilds fel eller så, men lite märkligt och sorgligt är det.
Nu vet jag vad ni tänker: ”Den där Niklas, oj vilken player han måste vara som frotterar sig med så mycket tjejer hela tiden.”
Jag tror också att några tänker: ”Oj vad den där Niklas skriver om öl hela tiden. Han ser sig säkert som någon häftig, dekadent Bukowski-typ, när han i själva verket bara framstår som en förvuxen fjortonåring som skryter om hur full han varit i helgen.”
Jag väljer att bemöta påstående ett med att säga såhär: Nej. Saken är den att jag har fler tjejkompisar än killkompisar. Konstigare än så är det inte. Så har det varit länge. Vet inte vad det beror på riktigt. Att jag sedan tycker om att berätta om utekvällar, ölpimplande, och de kryptiska, tvetydiga ord och meningar som ibland yttras vänner emellan under alkoholens påverkan, beror helt enkelt på att jag inte har något mer spännande att berätta. Jag lever ett ganska enkelt, enformigt liv. Det händer inte så mycket. Jag jobbar och sliter och sover och äter och umgås, och oftast är allt ganska tråkigt. Men så sitter man där med varsin öl, och så kommer en sån där mening som man inte riktigt vet hur man ska tolka, och plötsligt känns livet lite fascinerande att leva för en stund. Och det är väldigt sällan de där meningarna kommer utan att alkohol är inblandat. Tyvärr.
Där någonstans bemötte jag nog påstående två också.
--
På sätt och vis känns det skönt att börja jobba imorgon. Det finns naturligtvis tusen anledningar att börja kallsvettas bara vid tanken på att sjunka ner i den där förbannade kontorsstolen igen, men det finns aspekter av arbetslivet som jag saknat nu under semestern. Rutinerna, till exempel. Att gå upp på morgonen och gå och lägga sig på kvällen. Att tvingas ta vara på de lediga timmarna. Att komma i balans. Frågan är om det finns någon verklighet i mina föreställningar om hur det ska vara att komma tillbaka, eller om jag bara romantiserar? Jag vet inte. Men en sak är (ganska) säker: jag ska inleda med en vit vecka. Jag har varken råd eller lust att dricka mer nu på ett tag. Att fortsätta i samma tempo som jag gjort den här sista semesterveckan vore nog inte lämpligt ur hälsosynpunkt heller. Dessutom ser jag fram emot att ta det lugnt, läsa, se filmer, reflektera och umgås under ordnade former. Så idylliskt det låter. Får se hur det fungerar i praktiken.
--
Satt på Debasers uteservering en stund med Louise, Olof och Emma igår. En mås bajsade på mig igen. Två gånger inom loppet av en vecka, och ändå har de inte fått till någon riktig fullträff. Denna gång klarade jag mig undan med lite kladd på byxbenet, och det mesta fick jag bort med lite papper och vatten på toaletten. Jävla måsar.
I övrigt var det en toppendag. Innan Debaser-besöket hade Louise och jag tryckt i oss rejält med mat på Fåtöljen på Hornsgatan, vandrat runt lite planlöst, flanerat, som det heter. Jag köpte en billig men tegelstenstjock Tom Wolfe-pocket på Stadsmissionen och lade därmed till ytterligare en bok i den ständigt växande ”ska läsas”-högen, som nu alltså består av Tom Wolfe – En Riktig Man, Norman Mailer – Hårda Killar Dansar Inte, Peter Weiss – Exil – Två Romaner, Chuck Palahniuk – Lullaby, Steve Sem-Sandberg – Theres, Nick Flynn – Ännu En Jävla Natt I Suck City och Klas Östergren – Attila. Mest en massa machoskit, men en del av det är säkert bra.
Hursom, efter Debaser följde jag med Louise till Östermalm och hälsade på hennes mamma och hennes hund i mammans frisersalong. Åkte därifrån tillbaka till Söder och mötte upp A på Medborgarplatsen. Vi tog två öl på Snapps uteservering och promenerade sedan ner till Slussen. Det hade som sagt varit ljuvligt varmt hela dagen, och kvällen var en av sommarens finaste. Vi köpte varsin glass och gick sedan längs Mälaren bort till Skinnarviksberget, varifrån man hade utsikt över i princip hela stan.
”Har vi inte varit här tidigare, för länge sedan?” frågade jag.
Det hade vi inte, jag tänkte tydligen på något berg vid Vasaparken. Jag kan inte min Stockholmsgeografi så bra, men vi satt ändå där en stund och försökte utröna var olika förorter kunde tänkas ligga någonstans. Det var en mysig kväll, en bra avslutning på en ganska perfekt dag.
Semestern är slut. Imorgon börjar jobbet igen. Lagom till detta kom värmen, som hållit sig borta sedan i april någon gång, tillbaka. Jag skulle kunna skriva något om att den kommit tillbaka enbart i syfte att jävlas. Det vore så typiskt mig. Men faktum är att värmen är så behaglig och upplivande att jag inte förmår det. Jag försöker njuta av den så mycket jag bara kan istället, njuta av solen, hettan och att jag, arbetet till trots, har mitt schema fullklottrat med saker att göra i veckan. Öl med arbetskamraterna ikväll – Cissi slutade i fredags, och ikväll ska vi fira av henne. Spaghetti, köttfärssås och film med Fredrik på onsdag. Fika med Linda på torsdag, för första gången på evigheter – hon har varit bortrest och sedan bott i Uppsala ett tag. Fredag blir egentid om inget annat dyker upp, och på lördag ska jag träffa Åsa, också för första gången på evigheter. Tänka sig, vi brukade bo tillsammans och umgås varje dag. Nu har jag inte sett henne på hela sommaren. Ingens särskilds fel eller så, men lite märkligt och sorgligt är det.
Nu vet jag vad ni tänker: ”Den där Niklas, oj vilken player han måste vara som frotterar sig med så mycket tjejer hela tiden.”
Jag tror också att några tänker: ”Oj vad den där Niklas skriver om öl hela tiden. Han ser sig säkert som någon häftig, dekadent Bukowski-typ, när han i själva verket bara framstår som en förvuxen fjortonåring som skryter om hur full han varit i helgen.”
Jag väljer att bemöta påstående ett med att säga såhär: Nej. Saken är den att jag har fler tjejkompisar än killkompisar. Konstigare än så är det inte. Så har det varit länge. Vet inte vad det beror på riktigt. Att jag sedan tycker om att berätta om utekvällar, ölpimplande, och de kryptiska, tvetydiga ord och meningar som ibland yttras vänner emellan under alkoholens påverkan, beror helt enkelt på att jag inte har något mer spännande att berätta. Jag lever ett ganska enkelt, enformigt liv. Det händer inte så mycket. Jag jobbar och sliter och sover och äter och umgås, och oftast är allt ganska tråkigt. Men så sitter man där med varsin öl, och så kommer en sån där mening som man inte riktigt vet hur man ska tolka, och plötsligt känns livet lite fascinerande att leva för en stund. Och det är väldigt sällan de där meningarna kommer utan att alkohol är inblandat. Tyvärr.
Där någonstans bemötte jag nog påstående två också.
--
På sätt och vis känns det skönt att börja jobba imorgon. Det finns naturligtvis tusen anledningar att börja kallsvettas bara vid tanken på att sjunka ner i den där förbannade kontorsstolen igen, men det finns aspekter av arbetslivet som jag saknat nu under semestern. Rutinerna, till exempel. Att gå upp på morgonen och gå och lägga sig på kvällen. Att tvingas ta vara på de lediga timmarna. Att komma i balans. Frågan är om det finns någon verklighet i mina föreställningar om hur det ska vara att komma tillbaka, eller om jag bara romantiserar? Jag vet inte. Men en sak är (ganska) säker: jag ska inleda med en vit vecka. Jag har varken råd eller lust att dricka mer nu på ett tag. Att fortsätta i samma tempo som jag gjort den här sista semesterveckan vore nog inte lämpligt ur hälsosynpunkt heller. Dessutom ser jag fram emot att ta det lugnt, läsa, se filmer, reflektera och umgås under ordnade former. Så idylliskt det låter. Får se hur det fungerar i praktiken.
--
Satt på Debasers uteservering en stund med Louise, Olof och Emma igår. En mås bajsade på mig igen. Två gånger inom loppet av en vecka, och ändå har de inte fått till någon riktig fullträff. Denna gång klarade jag mig undan med lite kladd på byxbenet, och det mesta fick jag bort med lite papper och vatten på toaletten. Jävla måsar.
I övrigt var det en toppendag. Innan Debaser-besöket hade Louise och jag tryckt i oss rejält med mat på Fåtöljen på Hornsgatan, vandrat runt lite planlöst, flanerat, som det heter. Jag köpte en billig men tegelstenstjock Tom Wolfe-pocket på Stadsmissionen och lade därmed till ytterligare en bok i den ständigt växande ”ska läsas”-högen, som nu alltså består av Tom Wolfe – En Riktig Man, Norman Mailer – Hårda Killar Dansar Inte, Peter Weiss – Exil – Två Romaner, Chuck Palahniuk – Lullaby, Steve Sem-Sandberg – Theres, Nick Flynn – Ännu En Jävla Natt I Suck City och Klas Östergren – Attila. Mest en massa machoskit, men en del av det är säkert bra.
Hursom, efter Debaser följde jag med Louise till Östermalm och hälsade på hennes mamma och hennes hund i mammans frisersalong. Åkte därifrån tillbaka till Söder och mötte upp A på Medborgarplatsen. Vi tog två öl på Snapps uteservering och promenerade sedan ner till Slussen. Det hade som sagt varit ljuvligt varmt hela dagen, och kvällen var en av sommarens finaste. Vi köpte varsin glass och gick sedan längs Mälaren bort till Skinnarviksberget, varifrån man hade utsikt över i princip hela stan.
”Har vi inte varit här tidigare, för länge sedan?” frågade jag.
Det hade vi inte, jag tänkte tydligen på något berg vid Vasaparken. Jag kan inte min Stockholmsgeografi så bra, men vi satt ändå där en stund och försökte utröna var olika förorter kunde tänkas ligga någonstans. Det var en mysig kväll, en bra avslutning på en ganska perfekt dag.
Monday, August 6, 2007
In the air tonight.
Söndag 5 augusti - 07
Det är så mycket som hänger i luften just nu, och det är egentligen motsägelsefullt att säga så, för något som hänger i luften svävar och borde därmed vara lätt och luftigt, men det här tynger ner mig, en hel del.
Jag är på gång och ska flytta igen. Min bror och jag ska ta över Olofs lägenhet i Hallonbergen när Olof flyttar till Fruängen. Det är i princip det enda med flytten som är bestämt. Något flyttdatum är inte satt, någon flytthjälp har inte fixats och jag har inte ens talat om för min käre hyresvärd att jag ska härifrån. När jag flyttade hit sa jag till honom att jag inte hade några planer på att dra vidare på ett bra tag, då jag tror det var det han ville höra. Jag förstår ju att det blir jobbigt för honom att leta nya hyresgäster. På det viset känns det här inget vidare. Även om jag har svårt att tänka mig att Bosse skulle få ett psykbryt på mig, så är det alltid jobbigt med potentiellt konfliktframkallande situationer.
På de flesta andra sätt och vis känns det bra att lämna kryptan. Bra att få mer utrymme, få plats för sig själv och sina prylar, få ett vettigt kök och kunna laga bra mat. Boendet kommer att bli billigare också. Jag kommer betala nästan tusen kronor mindre för lägenheten i Hallonbergen. Tyvärr kommer jag också att få betydligt längre resväg till jobbet, behöva gå upp tidigare på morgonen, komma hem senare på kvällen, och bli tröttare och grinigare än jag redan är. Och tro mig, det är det sista jag behöver.
Trött och grinig har jag varit hela veckan. Till och från har det varit så illa att jag snäst och varit kort i tonen åt Johanna och pappa som varit här på besök, och när jag gör sånt mot folk som jag träffar så sällan får jag så dåligt samvete att jag bara vill dunka pannan blodig mot närmaste betongvägg. Och det gör ju inte att humöret blir bättre direkt.
--
Igår var det lördag, och jag var ute och drack öl. Jag trodde att jag skulle dricka öl med mina arbetskamrater denna kväll, men så blev det inte. De hade andra planer. Kvällen hängde, precis som allt annat gör just nu, i luften och jag blev trött bara av att tänka på den. Frågan för kvällen tycktes vara: should I stay or should I go? och ingen verkade kunna bestämma sig. Moa hörde av sig i alla fall, vilket var glädjande. Att min syster skulle med ut var redan spikat, och slutligen bestämde sig Olof och Emma för att de trots allt skulle unna sig en utgång. Ringde Fredrik också, utan några större förhoppningar, men det visade sig att han skulle jobba eftermiddag idag och därför redan hade bestämt sig för att sticka till Debaser Medis. Innan dess var han och Frida öppna för att dricka öl på valfritt passande ställe.
Valet föll på Morfar Ginko vid Mariatorget. Jag kom dit först av alla, och drack ur en öl medan jag inväntade Moa. Vi beställde varsin öl till när hon kommit, men hade inte tid att dricka ur dem, för Olof, Emma och Johanna stod och väntade utanför. Stället hade 23-årsgräns, så de kom inte in. Vi drack så mycket vi mäktade med, på så kort tid som möjligt och gav oss sedan ut. Vid tunnelbanan anslöt även Fredrik och Frida, och vi gick till Black & Brown Inn som kändes som det närmaste stället. Jag har varit där två gånger tidigare, och då kändes det som ett schyst ställe. Nu var det enda schysta att alla kom in utan problem. Där var bara pensionärer och alkisar, och ölen var vansinnigt dyr. Efter att ha druckit varsin gick vi därifrån till Debaser Medis.
Hur artade sig kvällen därefter då? Jodå, rätt okej. Vi som kom in på Debaser (somliga hade inte åldern inne) drack ytterligare några öl, dansade till en del skitbra musik (Service-Ola och hans posse hade den goda smaken att spela världens bästa låt, ”Bizarre Love Triangle”) och försökte föra skrikande dialog med varandra. Det är ett av mina största problem med utekvällar – jag avskyr verkligen att behöva stå och skrika folk i öronen för att de ska höra vad jag säger.
Ute på Medborgarplatsen var det tack och lov lite lugnare. Vi gick ut från stället ganska tidigt, käkade lite god, grekisk snabbmat, och sedan skildes vi åt.
--
För lite mer än ett år sedan arbetade jag, som vissa säkert vet, på Bredbandsbolagets tekniska support. Jag förundrades då över hur något så världsligt som en bredbandsanslutning kunde locka fram mänsklighetens allra sämsta sidor. Nu förstår jag. Jag sitter här med ett modem, alternativt ett gäng kopparkablar utanför huset, som beter sig fullständigt ologiskt. Alla lampor som ska lysa lyser, alla sladdar som ska vara inkopplade är inkopplade, ändå kommer jag inte ut på nätet. En ondskefull gul triangel lyser nere i hörnet av skärmen och förkunnar att jag inte tilldelas någon IP-adress. Såvitt jag kan minnas är detta något som drabbar kunder som inte betalt sin faktura i tid, och visst, jag har gått över tiden ett par dagar, men nätet ska stängas ner först efter två påminnelsefakturor, och någon påminnelsefaktura skickas inte ut efter tre arbetsdagar.
Högst besynnerligt detta, och så irriterande att jag vill se blod. Så irriterande att jag nästan vill ringa supporten och skälla ut dem för att de arbetar för ett ondskefullt skitföretag som inte kan göra någonting rätt.
Det är så mycket som hänger i luften just nu, och det är egentligen motsägelsefullt att säga så, för något som hänger i luften svävar och borde därmed vara lätt och luftigt, men det här tynger ner mig, en hel del.
Jag är på gång och ska flytta igen. Min bror och jag ska ta över Olofs lägenhet i Hallonbergen när Olof flyttar till Fruängen. Det är i princip det enda med flytten som är bestämt. Något flyttdatum är inte satt, någon flytthjälp har inte fixats och jag har inte ens talat om för min käre hyresvärd att jag ska härifrån. När jag flyttade hit sa jag till honom att jag inte hade några planer på att dra vidare på ett bra tag, då jag tror det var det han ville höra. Jag förstår ju att det blir jobbigt för honom att leta nya hyresgäster. På det viset känns det här inget vidare. Även om jag har svårt att tänka mig att Bosse skulle få ett psykbryt på mig, så är det alltid jobbigt med potentiellt konfliktframkallande situationer.
På de flesta andra sätt och vis känns det bra att lämna kryptan. Bra att få mer utrymme, få plats för sig själv och sina prylar, få ett vettigt kök och kunna laga bra mat. Boendet kommer att bli billigare också. Jag kommer betala nästan tusen kronor mindre för lägenheten i Hallonbergen. Tyvärr kommer jag också att få betydligt längre resväg till jobbet, behöva gå upp tidigare på morgonen, komma hem senare på kvällen, och bli tröttare och grinigare än jag redan är. Och tro mig, det är det sista jag behöver.
Trött och grinig har jag varit hela veckan. Till och från har det varit så illa att jag snäst och varit kort i tonen åt Johanna och pappa som varit här på besök, och när jag gör sånt mot folk som jag träffar så sällan får jag så dåligt samvete att jag bara vill dunka pannan blodig mot närmaste betongvägg. Och det gör ju inte att humöret blir bättre direkt.
--
Igår var det lördag, och jag var ute och drack öl. Jag trodde att jag skulle dricka öl med mina arbetskamrater denna kväll, men så blev det inte. De hade andra planer. Kvällen hängde, precis som allt annat gör just nu, i luften och jag blev trött bara av att tänka på den. Frågan för kvällen tycktes vara: should I stay or should I go? och ingen verkade kunna bestämma sig. Moa hörde av sig i alla fall, vilket var glädjande. Att min syster skulle med ut var redan spikat, och slutligen bestämde sig Olof och Emma för att de trots allt skulle unna sig en utgång. Ringde Fredrik också, utan några större förhoppningar, men det visade sig att han skulle jobba eftermiddag idag och därför redan hade bestämt sig för att sticka till Debaser Medis. Innan dess var han och Frida öppna för att dricka öl på valfritt passande ställe.
Valet föll på Morfar Ginko vid Mariatorget. Jag kom dit först av alla, och drack ur en öl medan jag inväntade Moa. Vi beställde varsin öl till när hon kommit, men hade inte tid att dricka ur dem, för Olof, Emma och Johanna stod och väntade utanför. Stället hade 23-årsgräns, så de kom inte in. Vi drack så mycket vi mäktade med, på så kort tid som möjligt och gav oss sedan ut. Vid tunnelbanan anslöt även Fredrik och Frida, och vi gick till Black & Brown Inn som kändes som det närmaste stället. Jag har varit där två gånger tidigare, och då kändes det som ett schyst ställe. Nu var det enda schysta att alla kom in utan problem. Där var bara pensionärer och alkisar, och ölen var vansinnigt dyr. Efter att ha druckit varsin gick vi därifrån till Debaser Medis.
Hur artade sig kvällen därefter då? Jodå, rätt okej. Vi som kom in på Debaser (somliga hade inte åldern inne) drack ytterligare några öl, dansade till en del skitbra musik (Service-Ola och hans posse hade den goda smaken att spela världens bästa låt, ”Bizarre Love Triangle”) och försökte föra skrikande dialog med varandra. Det är ett av mina största problem med utekvällar – jag avskyr verkligen att behöva stå och skrika folk i öronen för att de ska höra vad jag säger.
Ute på Medborgarplatsen var det tack och lov lite lugnare. Vi gick ut från stället ganska tidigt, käkade lite god, grekisk snabbmat, och sedan skildes vi åt.
--
För lite mer än ett år sedan arbetade jag, som vissa säkert vet, på Bredbandsbolagets tekniska support. Jag förundrades då över hur något så världsligt som en bredbandsanslutning kunde locka fram mänsklighetens allra sämsta sidor. Nu förstår jag. Jag sitter här med ett modem, alternativt ett gäng kopparkablar utanför huset, som beter sig fullständigt ologiskt. Alla lampor som ska lysa lyser, alla sladdar som ska vara inkopplade är inkopplade, ändå kommer jag inte ut på nätet. En ondskefull gul triangel lyser nere i hörnet av skärmen och förkunnar att jag inte tilldelas någon IP-adress. Såvitt jag kan minnas är detta något som drabbar kunder som inte betalt sin faktura i tid, och visst, jag har gått över tiden ett par dagar, men nätet ska stängas ner först efter två påminnelsefakturor, och någon påminnelsefaktura skickas inte ut efter tre arbetsdagar.
Högst besynnerligt detta, och så irriterande att jag vill se blod. Så irriterande att jag nästan vill ringa supporten och skälla ut dem för att de arbetar för ett ondskefullt skitföretag som inte kan göra någonting rätt.
Friday, August 3, 2007
Kärlek.
Fredag 3 augusti - 07
Ingmar Bergman är död. Samma dag som nyheten läckte tänkte jag hylla honom genom att äntligen ta och se igenom ”Smultronstället” som jag har liggande på datorn, men ödet hade andra planer för mig. Jag tycker om ödet ibland. Nog för att jag ville se ”Smultronstället”, men den kan man se ungefär när som helst. En rolig och spontan (spontan är väl i de här sammanhangen nästan synonymt med rolig va?) utekväll med de finaste bland arbetskamrater får man däremot inte när som helst.
Jag var på eftermiddagen tvungen att åka in till jobbet och fylla i min tidrapport för juli månad, och hade egentligen inget alls emot det. Såg fram emot att kunna spatsera omkring på kontoret, småprata med kollegor och dricka äckligt automatkaffe utan att behöva lyfta ett finger. Lite orolig var jag ändå, för det kändes som om jag skulle kunna drabbas av en svår ångestchock genom att passera arbetsplatsens dörrar, men jag kände mig faktiskt märkligt harmonisk. Nog tänkte jag på all skit och allt slit som har med jobbet att göra, men också på de roliga stunderna, och det kändes, i alla fall just då, som om det ena tog ut det andra och vice versa.
I torsdags förra veckan ringde jag Maria och frågade om hon hade lust att ta en fika. Det hade hon, men arbetsdagen hade varit vansinnigt tung, så hon ville hellre ta den kommande veckan, det vill säga nu. Eftersom Louise kommit hem från sin semester frågade jag om även hon ville haka på, och det ville hon gärna.
Vi stack till Dolce på Götgatan. Jag beställde en kycklingsallad och ett glas vatten, och hann precis börja peta i maten innan Maria anslöt. När maten var avslutad, kaffe beställt och uppdrucket, konstaterade Louise att hon skulle kunna tänka sig att gå och dricka ett glas vin. Vi var inte sena att uppmuntra henne. Strax satt vi på en intilliggande krog, de med varsitt glas rosévin och jag med en öl. Det var farligt billigt där, nitton kronor glaset, och då kunde man stå ut med en lite för hög ljudnivå för att man skulle kunna samtala i vettig ton. Efter tre öl och lika många glas vin för mina kamrater, slog sig ett gäng brittiska huliganer med rödsvettiga ansikten och snaggade huvuden ner vid bordet intill. De började genast konkurrera med mig om mitt sällskaps uppmärksamhet. Eftersom ingen av britterna verkade vare sig intelligent, charmig eller snygg hade jag inga särskilda problem med det, men jobbiga var de, så jobbiga att jag snart lyckades övertyga Louise och Maria att vi borde gå till Carmen istället. Jag har tidigare berättat skräckhistorier för dem om Carmens sunkighet, om utekvällar med kväljande svettlukt i källaren, om kloakstank och bartendrar som ryckt ut med doftspray. Därför blev det en positiv överraskning för dem när vi väl kom dit och de upptäckte att det egentligen är som vilket ställe som helst. Själv blev jag mest överraskad av att se Fredrik Strage (eller någon MYCKET lik honom) där.
Kvällen fortsatte än trevligare än den börjat, men kärleksförklaringar av typen ”Ni är enda anledningen till att jag går till jobbet” och ”Om vi inte hittat någon när vi blivit fyrtio så får vi ta varandra”. Det var en kväll med mycket kärlek i luften, och den tog slut på tok för snabbt. Louise och Maria skulle ju trots allt till jobbet följande dag. Jag följde med dem till Slussen. Louise åkte hem omgående, men jag och Maria käkade lite skräp på McDonalds och snackade en stund. Under tiden hann Olof höra av sig, och vi bestämde att vi skulle ses vid spärrarna vid Slussen så snart han slutat jobbet. Jag mötte upp honom vid halv tolv, och vi tog ännu en öl på Indigo. Den smakade, märkligt nog, sämre än de billiga sunkölen på Carmen, så fler än en blev det inte. Jag åkte hem.
Morgonen därpå var jag riktigt pigg. Pappa och Johanna skulle komma senare på dagen, och jag kom upp i ganska god tid (jämfört med när jag normalt har klivit upp under semestern) och lyckades diska, städa och snygga till det en del hemma. Jag mötte upp dem vid tunnelbanestationen vid 14-tiden, vi käkade lite och gav oss sedan iväg för att åka in till stan.
Bland det första som hände sedan vi lämnat kryptan var att en mås sket på mig. Inte rakt på mig, utan mer så det snuddade vid min kind, som en stray bullet som bara rispar tillräckligt för att man ska blöda klädsamt, utan att ge några är eller bestående skador. Otrevligt var det, hur som helst. Men jag överlevde, och vi for in till Gamla Stan för att dricka någon öl och snacka lite.
--
Pappa for hem idag. Min syster är kvar i Stockholm men bor annorstädes just nu. Det är både skönt och jobbigt. Det har varit ett par bra, fina dagar. I onsdags tog vi en båt till Vaxholm och tillbringade större delen av dagen där, i soligt väder och en småstadsidyll som fick mig att tänka på Vadstena. På kvällen tog vi en långpromenad på söders höjder, njöt av utsikten och åt glass. Det känns tomt nu, när kryptan är tom sånär som på mig. Skönt, naturligtvis, att få vara ifred, se på film, läsa ”Brighton Rock” och bara vara, men varje gång jag haft konstant umgänge omkring mig blir jag så tom när det försvinner. Det har varit likadant sedan jag var liten. Varje gång min tremänning Patrik varit på besök över en helg och sedan åkt hem kändes allt plötsligt så hopplöst för ett tag. Men det gick över då, och går väl över nu.
Snart är det ju vardag igen.
--
Jag fattade för några nätter sedan beslutet att lägga ner min medverkan på forumet jag till och från skrivit på i några år. Varför ska man ha hålla fast vid något som bara gör en på dåligt humör? Varför ska man frottera sig med bittra och elaka människor? Finns ingen anledning alls. Såvida man inte själv vill bli bitter och elak då, och jag behöver ingen extra push i den riktningen.
Jag behöver nog mest pushas mot kärlek.
Ingmar Bergman är död. Samma dag som nyheten läckte tänkte jag hylla honom genom att äntligen ta och se igenom ”Smultronstället” som jag har liggande på datorn, men ödet hade andra planer för mig. Jag tycker om ödet ibland. Nog för att jag ville se ”Smultronstället”, men den kan man se ungefär när som helst. En rolig och spontan (spontan är väl i de här sammanhangen nästan synonymt med rolig va?) utekväll med de finaste bland arbetskamrater får man däremot inte när som helst.
Jag var på eftermiddagen tvungen att åka in till jobbet och fylla i min tidrapport för juli månad, och hade egentligen inget alls emot det. Såg fram emot att kunna spatsera omkring på kontoret, småprata med kollegor och dricka äckligt automatkaffe utan att behöva lyfta ett finger. Lite orolig var jag ändå, för det kändes som om jag skulle kunna drabbas av en svår ångestchock genom att passera arbetsplatsens dörrar, men jag kände mig faktiskt märkligt harmonisk. Nog tänkte jag på all skit och allt slit som har med jobbet att göra, men också på de roliga stunderna, och det kändes, i alla fall just då, som om det ena tog ut det andra och vice versa.
I torsdags förra veckan ringde jag Maria och frågade om hon hade lust att ta en fika. Det hade hon, men arbetsdagen hade varit vansinnigt tung, så hon ville hellre ta den kommande veckan, det vill säga nu. Eftersom Louise kommit hem från sin semester frågade jag om även hon ville haka på, och det ville hon gärna.
Vi stack till Dolce på Götgatan. Jag beställde en kycklingsallad och ett glas vatten, och hann precis börja peta i maten innan Maria anslöt. När maten var avslutad, kaffe beställt och uppdrucket, konstaterade Louise att hon skulle kunna tänka sig att gå och dricka ett glas vin. Vi var inte sena att uppmuntra henne. Strax satt vi på en intilliggande krog, de med varsitt glas rosévin och jag med en öl. Det var farligt billigt där, nitton kronor glaset, och då kunde man stå ut med en lite för hög ljudnivå för att man skulle kunna samtala i vettig ton. Efter tre öl och lika många glas vin för mina kamrater, slog sig ett gäng brittiska huliganer med rödsvettiga ansikten och snaggade huvuden ner vid bordet intill. De började genast konkurrera med mig om mitt sällskaps uppmärksamhet. Eftersom ingen av britterna verkade vare sig intelligent, charmig eller snygg hade jag inga särskilda problem med det, men jobbiga var de, så jobbiga att jag snart lyckades övertyga Louise och Maria att vi borde gå till Carmen istället. Jag har tidigare berättat skräckhistorier för dem om Carmens sunkighet, om utekvällar med kväljande svettlukt i källaren, om kloakstank och bartendrar som ryckt ut med doftspray. Därför blev det en positiv överraskning för dem när vi väl kom dit och de upptäckte att det egentligen är som vilket ställe som helst. Själv blev jag mest överraskad av att se Fredrik Strage (eller någon MYCKET lik honom) där.
Kvällen fortsatte än trevligare än den börjat, men kärleksförklaringar av typen ”Ni är enda anledningen till att jag går till jobbet” och ”Om vi inte hittat någon när vi blivit fyrtio så får vi ta varandra”. Det var en kväll med mycket kärlek i luften, och den tog slut på tok för snabbt. Louise och Maria skulle ju trots allt till jobbet följande dag. Jag följde med dem till Slussen. Louise åkte hem omgående, men jag och Maria käkade lite skräp på McDonalds och snackade en stund. Under tiden hann Olof höra av sig, och vi bestämde att vi skulle ses vid spärrarna vid Slussen så snart han slutat jobbet. Jag mötte upp honom vid halv tolv, och vi tog ännu en öl på Indigo. Den smakade, märkligt nog, sämre än de billiga sunkölen på Carmen, så fler än en blev det inte. Jag åkte hem.
Morgonen därpå var jag riktigt pigg. Pappa och Johanna skulle komma senare på dagen, och jag kom upp i ganska god tid (jämfört med när jag normalt har klivit upp under semestern) och lyckades diska, städa och snygga till det en del hemma. Jag mötte upp dem vid tunnelbanestationen vid 14-tiden, vi käkade lite och gav oss sedan iväg för att åka in till stan.
Bland det första som hände sedan vi lämnat kryptan var att en mås sket på mig. Inte rakt på mig, utan mer så det snuddade vid min kind, som en stray bullet som bara rispar tillräckligt för att man ska blöda klädsamt, utan att ge några är eller bestående skador. Otrevligt var det, hur som helst. Men jag överlevde, och vi for in till Gamla Stan för att dricka någon öl och snacka lite.
--
Pappa for hem idag. Min syster är kvar i Stockholm men bor annorstädes just nu. Det är både skönt och jobbigt. Det har varit ett par bra, fina dagar. I onsdags tog vi en båt till Vaxholm och tillbringade större delen av dagen där, i soligt väder och en småstadsidyll som fick mig att tänka på Vadstena. På kvällen tog vi en långpromenad på söders höjder, njöt av utsikten och åt glass. Det känns tomt nu, när kryptan är tom sånär som på mig. Skönt, naturligtvis, att få vara ifred, se på film, läsa ”Brighton Rock” och bara vara, men varje gång jag haft konstant umgänge omkring mig blir jag så tom när det försvinner. Det har varit likadant sedan jag var liten. Varje gång min tremänning Patrik varit på besök över en helg och sedan åkt hem kändes allt plötsligt så hopplöst för ett tag. Men det gick över då, och går väl över nu.
Snart är det ju vardag igen.
--
Jag fattade för några nätter sedan beslutet att lägga ner min medverkan på forumet jag till och från skrivit på i några år. Varför ska man ha hålla fast vid något som bara gör en på dåligt humör? Varför ska man frottera sig med bittra och elaka människor? Finns ingen anledning alls. Såvida man inte själv vill bli bitter och elak då, och jag behöver ingen extra push i den riktningen.
Jag behöver nog mest pushas mot kärlek.
Subscribe to:
Comments (Atom)