Sweethearts on parade.

Torsdag 16 augusti - 07

Det såg ut att bli en eftermiddag som alla andra. Ville jag göra något fanns det alla möjligheter. ”Babel” visades utomhus i Tantolunden, och vänner och bekanta skulle dit. Nina hade hört av sig och frågat om jag ville komma och titta på en modevisning på Berns som hon medverkade på. Båda alternativen lät lockande, men jag var så otroligt trött att ingenting lockade mer än att få komma hem och sova. Jag beklagade mig lite inför Louise som genast fick mig på andra tankar.
”Det enda som hjälper är att du bryter den onda cirkeln, så vad säger du om att du och jag går på modevisningen så KAN du inte åka hem och sova!” Det lät som en god idé.
”Ska ni på modevisning?” frågade Maria. ”Då måste ni ha trendiga men personliga kläder, för alla kommer att kolla in er och bedöma er.”
Det lät plötsligt inte som en så god idé längre, men så fick jag snilleblixt. Louise skulle hem först, så mellan jobbet och modevisningen hade jag lite dötid att slå ihjäl på stan. Jag bestämde mig för att gå till ETC och spana in deras rea. Jag och Fredrik var och kollade på ETC i Vasastan i helgen, men butiken på Hornsgatan hade jag inte tittat så mycket i ännu. Kanske kunde man hitta något någorlunda värdigt att ha på sig?
Det var en rea som hette duga. Halva priset på de flesta plagg i butiken, och köpte man tre bjöd de på det billigaste. Jag unnade mig en grå kofta, eftersom jag letat efter en sådan i evigheter, en svart skjorta och en mörkblå tröja med svarta ränder. Riktigt stiliga paltor, och jag kom undan med lite över åttahundra kronor. Inte lite pengar, men relativt billigt för så snygga trasor. Nöjd traskade jag iväg mot Slussen.
Mindre nöjd blev jag kom fram och upptäckte att mina skor gått sönder. Nu har jag ju ett annat par sneakers, och säsongen för den sortens skor är ju ändå snart slut, men det kändes ändå retligt. Jag gillade de här. De var sköna. Kanske går de ändå att limma, och då är det ju inte hela världen, men det kändes ändå förargligt att gå på modevisning i skor med spruckna sidor.
Jag mötte upp Louise vid Slussen, vi tog en fika, kaffe med biskvi, och sen for vi med tunnelbana till Berns. Där tog vi ett varsitt glas att dricka och väntade på uteserveringen tills vi kände att det var dags att gå in. Jag såg fram emot att få säga mitt namn ”plus en”, då det fick mig att känna mig lite viktig, men ingen vakt frågade vilka vi var överhuvudtaget, det var bara att kliva in.
Och in klev vi, i vad som visade sig vara det närmaste jag någonsin varit en scen i en Bret Easton Ellis-roman. Det var kameror, kostymer och flådiga människor.
På andra sidan catwalken, från platsen där vi ställde oss, satt en excentrisk äldre man i silvriga byxor och blank kostym. Han hade läderartat ansikte som en mumie och kritvita ögon. På huvudet hade han en svart hatt. Det liknade en blandning mellan Neil Young och Christopher Lloyd i ”Tillbaka Till Framtiden”. Bredvid honom satt någon som Louise identifierade som en jurymedlem i amerikanska ”Top Model”, och på andra sidan en fotograf med kameran i knäet och apatisk uppsyn. Fascinerande figurer hela bunten, men tveksamt om man skulle vilja tala med dem.
Efter visningen mötte vi upp med Nina och Patrik med sällskap, och samtalade en kort stund med dem innan vi gick igen. Det fanns ju en morgondag också, vi hade inte riktigt tid att delta i de fortsatta festligheterna.
Det hade börjat regna ute, och jag tyckte om det. Jag lånade ut min nya tröja till Louise. Själv bar jag min nya kofta, och den blev prickig av regndropparna. Vi passerade skärgårdsbåtarna vid Skeppsbron, och jag kände mig märkligt manad att sätta mig på en och föras ut på havet. Jag vet inte vad det beror på , men det finns en något väldigt lockande med stormiga vatten., och någon kväll när de första riktiga höststormarna börjat dra in över stan ska jag åka ner till hamnen och bara njuta av skådespelet och doften av saltstänk. Havet skrämmer och fascinerar mig. Lite som modevisningar, men ändå inte.