Ballad of a thin-haired man.

Fredag 10 augusti - 07

Vet ni, jag tycker mig minnas att jag nyligen skrev att jag till viss del såg fram emot att komma tillbaka till jobbet. Bry er inte om mig mer, jag skriver så mycket dumt. Tre dagar in i den första arbetsveckan och jag är redan beredd att trycka en laddad revolver mot tinningen. Ja, jag överdriver. Nej, inte mycket.
Det har varit en jävla vecka.
--
Tisdagen var min sista lediga dag. Mot bättre vetande sov jag länge. Jag kände att jag förtjänade det, men visste samtidigt att det skulle bli problem att somna i vettig tid på natten. Men den vakennatten den sorgen. En lång stund satt jag sedan och bara okynnessurfade medan jag väntade på att mina kläder skulle bli torra i tumlaren. Läste om en massa filmer jag blev sugen på att se, lite serier jag blev sugen på att läsa, och sen var det hög tid att fara in till stan.
Mitt första mål var att hitta en billig frisersalong med drop-in, och se till att få håret klippt. Det målet klarade jag av. Jag gick till Salong Ali Baba vid Medborgarplatsen. Ska man bara klippa håret kort behöver man knappast gå till Toni & Guy och betala tretusen för att få det att se okej ut.
När jag kom in höll ställets för tillfället enda kund just på att bli färdigsnaggad. Jag satte mig lydigt på en stol och väntade några minuter, precis som jag blev tillsagd att göra. En smått förfriskad södergubbe, som hämtad ur en pilsnerfilm, klev in och frågade när det kunde tänkas finnas klipptid.
”Om en halvtimme, tjugo minuter ungefär”, svarade Ali Baba.
”Bra, bra. Då hinner jag slinka in runt hörnet och ta en öl innan!” sa gubben. Han vände sig om i dörren och sa glatt: ”Men du skulle behöva anställa några fler rövare! Det finns väl fyrtio stycken va?”
Frisören skrattade ansträngt och artigt. Så blev det min tur. Jag friserades snabbt och smärtfritt, och för första gången på länge blev jag nöjd med resultatet. Det är kort hår som gäller för mig nu, now and forever. Mitt hår har antingen börjat tunnas av uppe på huvudet, eller så har det alltid varit tunt och jag har insett det först nu. Hur det än må vara; det är ett faktum som jag kan komma att ägna tusen ångesttexter åt i framtiden, men just nu nöjer jag mig med att konstatera att så är fallet, och det enda värdiga jag kan göra åt saken är att hålla håret kortklippt.
Södergubben kom tillbaka med en svans av barstank efter sig och berömde min nya frilla.
”Så stilig du blev nu då! Ja, det säger jag det, det där var en klar förbättring! Nu kan du ge dig ut och jaga flickor!”
”Ja, jag hoppas det!” flinade jag, betalade frisören, nickade åt gubben och gick. Första uppdraget avklarat.
Nästa gick ut på att möta upp mina arbetskamrater Louise, Cilla och Ida vid Björns Trädgård.
Jag lutade mig mot tunnelbanestationens fasad, slog upp ”Brighton Rock” och läste den rafflande upplösningen ända fram till näst sista sidan, där jag avbröts av Louises ankomst. Vi satte oss på en trappa i solen och inväntade resten av arbetskamraterna som strax skulle anlända. En vattenspridare vars stråle slingrade sig som en drakhals vid trappkrönet skvätte ner oss med vatten till och från, men det var mest behagligt. Det var en varm dag, som led mot en varm kväll.
Och kvällen blev trevlig, men inte spektakulär. Vi hamnade på Snaps, där man alltid tycks hamna när det är kväll och sommar och man inte vill åka för långt från trygga Söder, och där är det oftast precis som det var den här kvällen – trevligt men inte spektakulärt.
Jag drack några öl och åt en hamburgertallrik, och det kostade betydligt mer än jag egentligen hade råd med. Imaginära malar fladdrade upp ur plånboken var gång jag öppnade den. En röst i min huvud (eller om det var någon av mina arbetskamrater, jag vet inte) sade att är det någon gång man ska leva ansvarslöst och för stunden så är det väl sista semesterdagen. Nu var det väl bara ansvarslöst rent ekonomiskt, för särskilt berusad blev jag aldrig, och den lilla yrsel som uppnåddes kurerade vi med varsin kopp kaffe på Muggen innan vi for iväg åt olika håll.
Jobbångesten klöste i mig med förgiftade klor hela natten. Jag sov sammanlagt tre timmar.
--
Klev genom glasdörrarna in i en vägg av ozonstinkande kontorsluft vid exakt fem över halv åtta på onsdagsmorgonen. Tillbaka till döden, livet var slut. Jag skulle befinna mig i en närliggande lokal och få utbildning vid halv nio, min chef skulle skjutsa mig dit, och innan hon var färdig för att sätta sig i bilen satte jag igång att läsa igenom de mail som regnat in i mailboxen under semestern. Ett av dem stod verkligen ut från mängden.
Jag tänker inte gå in på detaljer, men det handlade om en rabiat… ehum, dam, som jag glömt att återkoppla till innan jag gick på semester. Denna dam hade ringt upp under min första arbetsvecka och varit fullständigt vansinnig över att jag inte hört av mig. Som sagt, mer vill jag inte gå in på det, och jag känner mig illa till mods bara jag tänker på det. Hela historien hade fått absurda proportioner, och något sådant var det sista jag ville behöva möta när jag kom tillbaka till jobbet.
Jag sjönk ihop i stolen, hela jag transformerad till en levande, fysisk suck, och jag stannade kvar i den formen tills det var dags att åka på utbildning.
Jag ska bli redaktör för min grupps sidor på företagets webbsida. Det känns som en rolig uppgift som ju inte ligger särskilt långt från det yrke jag utbildat mig till. Säkert en bra grej att kunna skriva i sitt CV också. Det var den uppgiften jag, tillsammans med representanter från andra avdelningar på företaget, nu skulle utbildas inför. Tyvärr hängde det tidigare nämnda mailet som damoklessvärd över mig. Jag var sur och oengagerad, och ägnade mig mer åt att sitta och kladda i mitt anteckningsblock än att lyssna på vad utbildaren svamlade om. Jag började med att rita en teckning föreställande en gubbe som glatt satte i sig flugsvamp. Den blev ganska fin. Sen satt jag och ritade lite superhjältar och superskurkar och funderade på vad de skulle göra med varandra om jag vore serieförfattare och de mina figurer. Mest en massa våldsamma grejer antar jag.
Ja, jag kanske missade en del viktig avsnitt av utbildningen, men har man bara de mest basala kunskaperna om hur man redigerar html i exempelvis Bloggers publiceringsverktyg ska man nog kunna klara även detta galant.
Hoppas jag.
--
Utbildningen hade beräknats ta hela dagen, men redan vid två var vi klara, så jag fick glatt knalla tillbaka till jobbet. Värmen var som ett tjockt duntäcke, när jag kom fram efter en promenad på tjugo minuter kände jag mig skabbig och ville bara få åka hem och duscha. Istället kastades jag genast in i hetluften och tog emot ett samtal från ännu en rabiat dam som grät och skrek i telefonen.
I hate it here.
Det är inte bara min psykiska hälsa som är i fara, mitt jobb gör mig fet också. Och då syftar jag inte enbart på de långa stillasittande dagarna. Nej, det senaste året är det så många som haft den goda smaken att säga upp sig att man ätit gräddtårta var och varannan dag. Idag bjöd min chef på morotskaka eftersom en av våra sommarvikarier arbetade sin sista dag. I ett svagt ögonblick råkade jag av misstag mordhota alla mina arbetskamrater. Jag åt tårtan med god aptit, och chefen skojade om att den dagen jag slutar, då skulle jag minsann få baka en jättetårta.
”Ja, bakar jag en tårta åt er så blir det den sista tårtan ni någonsin smakar”, sade jag, och syftade naturligtvis på mina bristande kunskaper i bakandets ädla konst. Att man lika gärna kan tolka det som att jag skulle förgifta tårtan kom jag på så fort jag avslutat meningen. Jag tror inte att någon uppfattade riktigt vad jag sa, och tur är väl det, för det är arbetsveckor som denna som kan göra vänliga, tystlåtna människor till hänsynslösa massmördare, och det sista mina kollegor behöver är fler anledningar att oroa sig.