Promenader och nostalgichocker.

Måndag 27 augusti - 07

Under arbetsveckorna längtar man efter helgen, och det av flera anledningar. En rätt stor sådan är att man får sova ut på morgonen. Men hur ofta är det man verkligen gör det? Hur ofta är det man passar på att njuta av sömnen? Själv vaknar jag oftast ångestsvettig kring klockan 11, med ett ansikte som ser ut som ”Skriet” och kastar mig upp ur sängen för att inte sova bort mer av min lediga tid. Sen faller jag tillbaka ner igen, för trött för att kunna röra mig, men för stressad för att kunna somna om. Jag blickar längtansfullt bort mot mitt pentry och önskar att jag hade ben som kunde bära mig dit, armar som kunde öppna kylskåpsdörren och plocka ut smör och pålägg, hälla upp kaffe i perkulatorn och slå på en bra, uppiggande skiva. De armarna och benen brukar inte börja fungera förrän efter någon halvtimmes stirrande i taket. Då börjar motoriken så sakteliga komma igång igen, jag kan placera mina fötter på golvet och sakta, sakta baxa mig upp.

I fredags klarade jag inte av det. Det var ju ingen helgdag, men på sätt och vis blev det en ändå, för jag kom inte upp på morgonen. Hade somnat sent och hostat mig genom de få timmar jag hade att sova, så jag tog mig verkligen inte upp. Det fick, tyvärr, bli sjukskrivning. Jag somnade om och sov länge, länge. Det blev en tämligen menlös dag, då jag inte uträttade nånting av värde förrän jag på kvällen trotsade sjukdomen och åkte till Fredrik. Vi drack lite öl och åt chips, jag fick en Boat Club-ep som han inte gillade (men som jag tycker är kanon), och sen gick vi ner till Tranan. Trots att de slår igen sina portar klockan ett gick vi innan de stängde, och det var nog bra det. Jag var trött och hängig och ölen ville inte smaka riktigt bra. Det var ändå en trevlig kväll. Man får alltid mycket kärlek när man är ute med Fredrik och Frida. Det tycker jag är fint. I regel är folk för dåliga på att ge sånt, och jag är nog allra sämst.
På vägen hem träffade jag, helt slumpmässigt, min internetvän Martina. Det var trevligt. Märkligt att det inte hänt tidigare med tanke på att hon bor två stationer från mig.
--
Lördagsmorgonen inledde jag, efter en stunds takstirrande, med en alldeles sinnessjukt välsmakande frukost. Smörgåsar med mjukost och tomat, hett kaffe och ett kallt äpple, och så ett helt gäng rädishalvor på en talrik. Jag satt på sängen och åt medan jag skrev texter till min blogg, som jag plötsligt inspirerats till att börja uppdatera regelbundet igen. Utanför sken en försiktig men värmande höstsol och jag var tvungen att hålla båda fönstren öppna för att inte svettas ihjäl. Jag mådde betydligt bättre och var redo att möta världen igen.
Den första jag mötte var Moa, i parken vid Nytorget. Vi promenerade ner till Eriksdalsbadet och sedan ner mot vattnet. Det var, som sagt, en solig dag, och massor av människor var i rörelse. Vi promenerade till reggaecaféet där vi köpte kaffebröd och lite att dricka och slog oss sedan ner på bryggan med fötterna dinglande över vattnet. Båtar körde förbi och skickade upp vågor som blötte våra fötter. Vi hade inte suttit där så länge förrän vi var tvungna att ge oss iväg igen. Jag skulle möta upp min bror vid Skanstull och A vid Sneakers ’n Stuff som hade rea denna kväll. Trodde jag.
De hade tydligen bara rea på nätet, vilket de varit ganska dåliga på att informera om. Vi var inte de enda som stod och köade utanför butiken vid klockan 18. Till slut stack någon ut huvudet genom dörren och informerade oss om att vi fattat helt fel. Skulle man ha sneakers skulle man köpa dem framför datorn. Ett tjugotal besvikna konsumenter lommade iväg – A och jag mot Video No. 1, där vi skulle hyra film inför kvällen, och därefter raka vägen mot Enskede. Det var en rejäl vandring. Är det något jag gjort den här helgen så är det vandrat. En helg som känns i benen.
Vi stannade till vid en Ica-butik och köpte med micropizza att äta. Jag avstod från godis, chips och annat osunt. Kände mig riktigt sund, tills jag insåg att jag kvällen innan hade kastat i mig både pizza, öl, chips och geléhallon.
Hos A inledde vi med att surfa in på Sneakers ’n Stuffs hemsida, där jag efter många om och men köpte, inte ett utan två par nya PF Flyers i olika färgkombinationer. Mina nuvarande, en gång vita men nu grågula med ett stort hål längst fram på högerskon, köpte jag samma dag som jag sprang på A för första gången efter sexårsuppehållet. Är det ironi, eller något helt annat? Jag vet inte. Men lite lustigt är det åtminstone.
Efter pizzan satte vi oss i soffan med varsin kopp te och kollade på film. Vi hade hyrt ”About Schmidt”, och det var en bra film. Efteråt lyssnade vi på skivor och kollade roliga klipp på YouTube, och sen kände jag för att åka hem, så det gjorde jag.
--
I tunnelbanan drabbades jag av svår nostalgichock. Jag klev på vid Kärrtorp, stationen före Bagarmossen. Förr brukade jag gå hit och handla. Det var en behaglig promenad, varken för lång eller för kort. När jag fyllt två billiga matkassar på Netto brukade jag ta tunnelbanan hem igen. Det var ganska exakt ett år sedan jag flyttade dit, och en säsong sedan jag flyttade därifrån.
Jag saknar Bagarmossen och jag saknar gröna linjen.
Björkhagen, Hammarbyhöjden, Skärmarbrink, Gullmarsplan.
Jag skulle kunna skriva en roman om alla mina minnen, och i mitt huvud satt jag antagligen och formulerade meningar, tills en solbränd, spritstinkande stekare ramlade ner i knät på mig med en sluddrig ursäkt hängande mellan läpparna. Han ragglade ihop på sätet mitt emot, men det var okej. Sånt händer öven på röda linjen.
--
Lördagsnattens drömmar var märkliga. Jag var på fest hos Max Von Sydow, som avslöjade att han var homosexuell. Han flirtade dessutom rätt friskt med mig. Jag satt mest och ställde frågor om hans liv, om hans medverkan i Bergmans filmer, om Woody Allen och liknande, medan han försökte föra in samtalet på mer laddade ämnen. Tack och lov vaknade jag innan något hände. Max är en bra skådis, men mer än så kan jag inte säga om honom. Jag var lite kallsvettig och kände inte för att somna om, trots att jag behövde. Jag hade under natten vaknat och somnat om ett antal gånger, och varje gång hade drömmen fortsatt, som en videofilm man inte kan stänga av. Det kändes bäst att hålla ögonen öppna.
--
På eftermiddagen åkte jag in till stan. Louise och jag hade snackat om att ta en promenad och skulle mötas vid Slussen vid tretiden. Jag kom dit lite för tidigt, så jag gick ner och satte mig i hamnen en liten bit från Djurgårdsfärjan. Åt en mosbricka, tittade på båtarna och vattnet som sköt solkatter mot staden, och jag kände mig nöjd med det mesta.
Ett SMS indikerade att Louise anlänt, så jag gick upp till Södermalmstorg och mötte upp henne utanför spärrarna. Vi tog nämnda Djurgårdfärja över vattnet och gick sedan förbi Skansen, genom Rosendals trädgårdar och längs med en kanal som liksom tunnelbanans gröna linje gav mig en rejäl nostalgichock. Det såg ut precis som Göta Kanal! Dessutom var luften precis sådär frisk som den är mitt emellan sensommar och höst, precis sådär som den var när skolan startade för vad som känns som en halv livstid sedan. Det var härligt.
På vägen tillbaka började det dugga. Vi hade kommit ungefär till Kaknästornet, och tänkte promenera hela vägen in till stan, men regnet tilltog i styrka tills det öste ner. Vi satte oss under ett tak av vinrankor och löv, men det var som att byta ut ett duschmunstycke mot ett durkslag. Vi blev inte mindre blöta, det tog bara lite längre tid för vattnet att nå kläderna. Det var ett fullständigt meningslöst skydd, så när vi såg en buss närma sig rusade vi ut, över en gräsmatta och genom ett buskage, över ett övergångsställe och in i bussen, som chauffören hade haft vänligheten att stanna åt oss. När vi kom in till Östermalm sken solen igen. Vi klev av bussen och kläderna torkade ganska omgående.
När jag kom hem var jag mör, men det var en behaglig mörhet, en sån som man känner att man förtjänar, en sån som gör att man kan sjunka ihop på sängen framför en film med gott samvete. Så det gjorde jag.