August, die she must.

Söndag 12 augusti - 07

Augusti är på många sätt årets ljuvligaste månad, och framförallt då om natten. Kombinationen beckmörker och värme är oslagbar. Det finns något odefinierbart, något darrande, nästan magiskt i luften. Det känns som om vad som helst kan hända. På väg hem till kryptan igår kände jag kalla rysningar längs ryggraden, men det var behagliga rysningar av det slag jag inbillar mig att en larv känner då den börjar utvecklas till en fjäril. Inte för att jag börjar utvecklas till något särskilt, men jag kände mig upprymd, som om jag om jag bara velat hade kunnat bestiga Vindbacken med ett enda jätteskutt.
Jag minns ett liknande tillfälle, för många herrans år sedan, då jag kände likadant. Jag gick i mellanstadiet och hade ägnat några veckor åt att sälja jordgubbar. Det var ett skittråkigt jobb, men för en mellanstadieelev var lönen fantastisk och jag slösade jag bort så snart jag fått den. Pengarna byttes ut mot en Atari Lynx, en freestyle, en soft air gun och en kamouflagedräkt. Prylar som en kille i tolvårsåldern gillar helt enkelt. Prylar som får en nördig kille i tolvårsåldern att känna sig lite häftig.
Den här kvällen var det fest i radhuset där jag bodde. Min bäste vän Alex bodde vägg i vägg med mig, hans mamma och mina föräldrar satt i vårt kök och drack vin, pratade, åt säkert kräftor eller vitlöksbröd och rökte under fläkten. Vi barn; jag, Alex och våra syskon, fick vara uppe ungefär hur länge vi ville. Vi lekte dunken i lekparken, pallade äpplen i grannkvarteret och gjorde konsthopp i gungorna. Vi var raka motsatsen till brådmogna. Vi kunde utan problem umgås med våra syskon trots att de inte fyllt tvåsiffrigt ännu, vi kunde leka trots att vi visste att vi höll på att bli för gamla.
Mörkret var kompakt där ute i lekparken, man såg knappt handen framför sig. De enda ljuskällorna var de artificiella, jag minns varken någon måne eller några stjärnor. Det kändes som om vi ägde världen. Mörkret var inte skrämmande, det var en filt vi gömde oss under.
Under ett parti dunken då det inte var jag som räknade skyndade jag mig in i huset och upp till mitt rum. Jag hörde föräldrarnas och gästernas druckna röster medan jag sprang upp för trappan och öppnade garderoben. Där hängde kamouflagedräkten. Jag tog ut den, och drog den på mig. Den hängde som en säck på mig, då den förmodligen var sydd för vuxna paintballspelare eller åtminstone för ungdomar i lumpen. Jag vek upp ärmarna och benen så jag kunde röra mig utan att snubbla och återvände ut i lekparken.
Det var inga problem för mina kamrater att hitta mig medan jag rörde mig. Jag blev dunkade ganska omgående. Men vid nästa omgång gick jag in i vår trädgård och lade mig i vinbärsbuskarna. Därifrån kunde jag sträcka ut armen och nudda vid kökdörren, och för att testa kamouflaget knackade jag på och kröp ihop. Min pappa öppnade och klev ut på altanen. ”Hallå?” sa han, men jag svarade inte. Jag låg kvar. Han vände sig om och tittade ner. Pappa stod där en lång stund och bara tittade tomt på mig, och jag tittade tillbaka. Han tittade rakt fram och såg mig inte. Jag var osynlig. Det var fantastiskt. Ett hysteriskt skratt bubblade i mig. Jag lät bli att släppa ut det, trots att jag inte kunde tro att någon skulle kunna höra mig. Det kändes som om jag kunde göra mig själv osynlig, ohörbar, genomskinlig, ja, som om jag skulle kunna göra vad som helst. Som om jag fått superkrafter.
Jag minns inte riktigt hur kvällen fortsatte. Vi fortsatte väl att leka tills vi blev för trötta och gick och la oss frivilligt. Men det är inte det historien handlar om. Den handlar om den där känslan av att vara oövervinnerlig och osynlig, den där känslan som dyker upp vissa speciella sommarnätter då det är så mörkt att man upphör att existera som fysisk varelse, då man förångas och blir en del av värmen och mörkret. Som jag gjorde igår natt.
--
Det har varit en bra helg även i övrigt. Lugn och behaglig. Jag har sett på film och suttit vid datorn hela fredagskvällen, umgåtts med Fredrik på lördagseftermiddagen och med Åsa på kvällen. Det är bra med vänner som bor i samma stadsdel, jag kunde dricka kaffe med Fredrik i Vasaparken medan jag väntade på att Åsa skulle sluta jobbet. När hon anlänt gick vi hem till henne, käkade pasta med champinjoner, rödlök och ädelost och snackade om allt som hänt sedan vi sist sågs. Henne har det hänt mycket, mig ganska lite, ändå fick jag samtalet att mestadels kretsa kring mig – jag är oförbätterlig. Vi avslutade med att kolla på ”Badlands”, och sen följde hon mig till tunnelbanan. Jag hoppas det inte dröjer flera månader tills vi ses härnäst. Vi har en väldigt okomplicerad relation som gör att vi (eller åtminstone jag) kan prata om vad som helst. Sen var lördagen också bra av den anledningen att jag äntligen fick tummen ur och meddelade Bosse att jag ämnar flytta. Först lät han, precis som jag fruktat, ganska besviken, men så berättade jag att jag känner någon som vill flytta in i samma veva som jag flyttar ut, och då blev han jätteglad. Antar att han var rädd att behöva börja annonsera, ha rummet obebott och förlora pengar. Nu flyttar brorsans tjej in när flyttar ut, och det känns som en ganska klockren lösning. Det behöver inte bli någon jättestress med flytten, för skulle jag inte hitta någon som kan hjälpa till på en gång så kan ju säkert Sara och min bror bo i Hallonbergen ett tag, tills allt löst sig. Det känns bra, som om jag kanske vågar slappna av ett tag.