Kärlek.

Fredag 3 augusti - 07

Ingmar Bergman är död. Samma dag som nyheten läckte tänkte jag hylla honom genom att äntligen ta och se igenom ”Smultronstället” som jag har liggande på datorn, men ödet hade andra planer för mig. Jag tycker om ödet ibland. Nog för att jag ville se ”Smultronstället”, men den kan man se ungefär när som helst. En rolig och spontan (spontan är väl i de här sammanhangen nästan synonymt med rolig va?) utekväll med de finaste bland arbetskamrater får man däremot inte när som helst.

Jag var på eftermiddagen tvungen att åka in till jobbet och fylla i min tidrapport för juli månad, och hade egentligen inget alls emot det. Såg fram emot att kunna spatsera omkring på kontoret, småprata med kollegor och dricka äckligt automatkaffe utan att behöva lyfta ett finger. Lite orolig var jag ändå, för det kändes som om jag skulle kunna drabbas av en svår ångestchock genom att passera arbetsplatsens dörrar, men jag kände mig faktiskt märkligt harmonisk. Nog tänkte jag på all skit och allt slit som har med jobbet att göra, men också på de roliga stunderna, och det kändes, i alla fall just då, som om det ena tog ut det andra och vice versa.
I torsdags förra veckan ringde jag Maria och frågade om hon hade lust att ta en fika. Det hade hon, men arbetsdagen hade varit vansinnigt tung, så hon ville hellre ta den kommande veckan, det vill säga nu. Eftersom Louise kommit hem från sin semester frågade jag om även hon ville haka på, och det ville hon gärna.

Vi stack till Dolce på Götgatan. Jag beställde en kycklingsallad och ett glas vatten, och hann precis börja peta i maten innan Maria anslöt. När maten var avslutad, kaffe beställt och uppdrucket, konstaterade Louise att hon skulle kunna tänka sig att gå och dricka ett glas vin. Vi var inte sena att uppmuntra henne. Strax satt vi på en intilliggande krog, de med varsitt glas rosévin och jag med en öl. Det var farligt billigt där, nitton kronor glaset, och då kunde man stå ut med en lite för hög ljudnivå för att man skulle kunna samtala i vettig ton. Efter tre öl och lika många glas vin för mina kamrater, slog sig ett gäng brittiska huliganer med rödsvettiga ansikten och snaggade huvuden ner vid bordet intill. De började genast konkurrera med mig om mitt sällskaps uppmärksamhet. Eftersom ingen av britterna verkade vare sig intelligent, charmig eller snygg hade jag inga särskilda problem med det, men jobbiga var de, så jobbiga att jag snart lyckades övertyga Louise och Maria att vi borde gå till Carmen istället. Jag har tidigare berättat skräckhistorier för dem om Carmens sunkighet, om utekvällar med kväljande svettlukt i källaren, om kloakstank och bartendrar som ryckt ut med doftspray. Därför blev det en positiv överraskning för dem när vi väl kom dit och de upptäckte att det egentligen är som vilket ställe som helst. Själv blev jag mest överraskad av att se Fredrik Strage (eller någon MYCKET lik honom) där.
Kvällen fortsatte än trevligare än den börjat, men kärleksförklaringar av typen ”Ni är enda anledningen till att jag går till jobbet” och ”Om vi inte hittat någon när vi blivit fyrtio så får vi ta varandra”. Det var en kväll med mycket kärlek i luften, och den tog slut på tok för snabbt. Louise och Maria skulle ju trots allt till jobbet följande dag. Jag följde med dem till Slussen. Louise åkte hem omgående, men jag och Maria käkade lite skräp på McDonalds och snackade en stund. Under tiden hann Olof höra av sig, och vi bestämde att vi skulle ses vid spärrarna vid Slussen så snart han slutat jobbet. Jag mötte upp honom vid halv tolv, och vi tog ännu en öl på Indigo. Den smakade, märkligt nog, sämre än de billiga sunkölen på Carmen, så fler än en blev det inte. Jag åkte hem.

Morgonen därpå var jag riktigt pigg. Pappa och Johanna skulle komma senare på dagen, och jag kom upp i ganska god tid (jämfört med när jag normalt har klivit upp under semestern) och lyckades diska, städa och snygga till det en del hemma. Jag mötte upp dem vid tunnelbanestationen vid 14-tiden, vi käkade lite och gav oss sedan iväg för att åka in till stan.
Bland det första som hände sedan vi lämnat kryptan var att en mås sket på mig. Inte rakt på mig, utan mer så det snuddade vid min kind, som en stray bullet som bara rispar tillräckligt för att man ska blöda klädsamt, utan att ge några är eller bestående skador. Otrevligt var det, hur som helst. Men jag överlevde, och vi for in till Gamla Stan för att dricka någon öl och snacka lite.
--
Pappa for hem idag. Min syster är kvar i Stockholm men bor annorstädes just nu. Det är både skönt och jobbigt. Det har varit ett par bra, fina dagar. I onsdags tog vi en båt till Vaxholm och tillbringade större delen av dagen där, i soligt väder och en småstadsidyll som fick mig att tänka på Vadstena. På kvällen tog vi en långpromenad på söders höjder, njöt av utsikten och åt glass. Det känns tomt nu, när kryptan är tom sånär som på mig. Skönt, naturligtvis, att få vara ifred, se på film, läsa ”Brighton Rock” och bara vara, men varje gång jag haft konstant umgänge omkring mig blir jag så tom när det försvinner. Det har varit likadant sedan jag var liten. Varje gång min tremänning Patrik varit på besök över en helg och sedan åkt hem kändes allt plötsligt så hopplöst för ett tag. Men det gick över då, och går väl över nu.
Snart är det ju vardag igen.
--
Jag fattade för några nätter sedan beslutet att lägga ner min medverkan på forumet jag till och från skrivit på i några år. Varför ska man ha hålla fast vid något som bara gör en på dåligt humör? Varför ska man frottera sig med bittra och elaka människor? Finns ingen anledning alls. Såvida man inte själv vill bli bitter och elak då, och jag behöver ingen extra push i den riktningen.
Jag behöver nog mest pushas mot kärlek.