In the air tonight.

Söndag 5 augusti - 07

Det är så mycket som hänger i luften just nu, och det är egentligen motsägelsefullt att säga så, för något som hänger i luften svävar och borde därmed vara lätt och luftigt, men det här tynger ner mig, en hel del.
Jag är på gång och ska flytta igen. Min bror och jag ska ta över Olofs lägenhet i Hallonbergen när Olof flyttar till Fruängen. Det är i princip det enda med flytten som är bestämt. Något flyttdatum är inte satt, någon flytthjälp har inte fixats och jag har inte ens talat om för min käre hyresvärd att jag ska härifrån. När jag flyttade hit sa jag till honom att jag inte hade några planer på att dra vidare på ett bra tag, då jag tror det var det han ville höra. Jag förstår ju att det blir jobbigt för honom att leta nya hyresgäster. På det viset känns det här inget vidare. Även om jag har svårt att tänka mig att Bosse skulle få ett psykbryt på mig, så är det alltid jobbigt med potentiellt konfliktframkallande situationer.
På de flesta andra sätt och vis känns det bra att lämna kryptan. Bra att få mer utrymme, få plats för sig själv och sina prylar, få ett vettigt kök och kunna laga bra mat. Boendet kommer att bli billigare också. Jag kommer betala nästan tusen kronor mindre för lägenheten i Hallonbergen. Tyvärr kommer jag också att få betydligt längre resväg till jobbet, behöva gå upp tidigare på morgonen, komma hem senare på kvällen, och bli tröttare och grinigare än jag redan är. Och tro mig, det är det sista jag behöver.
Trött och grinig har jag varit hela veckan. Till och från har det varit så illa att jag snäst och varit kort i tonen åt Johanna och pappa som varit här på besök, och när jag gör sånt mot folk som jag träffar så sällan får jag så dåligt samvete att jag bara vill dunka pannan blodig mot närmaste betongvägg. Och det gör ju inte att humöret blir bättre direkt.
--
Igår var det lördag, och jag var ute och drack öl. Jag trodde att jag skulle dricka öl med mina arbetskamrater denna kväll, men så blev det inte. De hade andra planer. Kvällen hängde, precis som allt annat gör just nu, i luften och jag blev trött bara av att tänka på den. Frågan för kvällen tycktes vara: should I stay or should I go? och ingen verkade kunna bestämma sig. Moa hörde av sig i alla fall, vilket var glädjande. Att min syster skulle med ut var redan spikat, och slutligen bestämde sig Olof och Emma för att de trots allt skulle unna sig en utgång. Ringde Fredrik också, utan några större förhoppningar, men det visade sig att han skulle jobba eftermiddag idag och därför redan hade bestämt sig för att sticka till Debaser Medis. Innan dess var han och Frida öppna för att dricka öl på valfritt passande ställe.
Valet föll på Morfar Ginko vid Mariatorget. Jag kom dit först av alla, och drack ur en öl medan jag inväntade Moa. Vi beställde varsin öl till när hon kommit, men hade inte tid att dricka ur dem, för Olof, Emma och Johanna stod och väntade utanför. Stället hade 23-årsgräns, så de kom inte in. Vi drack så mycket vi mäktade med, på så kort tid som möjligt och gav oss sedan ut. Vid tunnelbanan anslöt även Fredrik och Frida, och vi gick till Black & Brown Inn som kändes som det närmaste stället. Jag har varit där två gånger tidigare, och då kändes det som ett schyst ställe. Nu var det enda schysta att alla kom in utan problem. Där var bara pensionärer och alkisar, och ölen var vansinnigt dyr. Efter att ha druckit varsin gick vi därifrån till Debaser Medis.
Hur artade sig kvällen därefter då? Jodå, rätt okej. Vi som kom in på Debaser (somliga hade inte åldern inne) drack ytterligare några öl, dansade till en del skitbra musik (Service-Ola och hans posse hade den goda smaken att spela världens bästa låt, ”Bizarre Love Triangle”) och försökte föra skrikande dialog med varandra. Det är ett av mina största problem med utekvällar – jag avskyr verkligen att behöva stå och skrika folk i öronen för att de ska höra vad jag säger.
Ute på Medborgarplatsen var det tack och lov lite lugnare. Vi gick ut från stället ganska tidigt, käkade lite god, grekisk snabbmat, och sedan skildes vi åt.
--
För lite mer än ett år sedan arbetade jag, som vissa säkert vet, på Bredbandsbolagets tekniska support. Jag förundrades då över hur något så världsligt som en bredbandsanslutning kunde locka fram mänsklighetens allra sämsta sidor. Nu förstår jag. Jag sitter här med ett modem, alternativt ett gäng kopparkablar utanför huset, som beter sig fullständigt ologiskt. Alla lampor som ska lysa lyser, alla sladdar som ska vara inkopplade är inkopplade, ändå kommer jag inte ut på nätet. En ondskefull gul triangel lyser nere i hörnet av skärmen och förkunnar att jag inte tilldelas någon IP-adress. Såvitt jag kan minnas är detta något som drabbar kunder som inte betalt sin faktura i tid, och visst, jag har gått över tiden ett par dagar, men nätet ska stängas ner först efter två påminnelsefakturor, och någon påminnelsefaktura skickas inte ut efter tre arbetsdagar.
Högst besynnerligt detta, och så irriterande att jag vill se blod. Så irriterande att jag nästan vill ringa supporten och skälla ut dem för att de arbetar för ett ondskefullt skitföretag som inte kan göra någonting rätt.