Återkomsten.

Söndag 27 januari - 08

Veckan inleddes med två sjukdagar. Jag kräktes inte mer efter söndagen, men var alldeles groggy både måndagen och tisdagen, och tillbringade större delen av tiden nerbäddad i sängen. Det spöregnade utanför fönstret, och det kändes, trots yrsel och illamående, inte så tokigt att vara hemma. Då och då skrek det till i mobilen och någon mäklare informerade om vilket som var det senaste budet på de lägenheter jag tittat på. Som jag misstänkte drog priset iväg rejält på lägenheterna i Örnsberg och Enskede, medan den i Kärrtorp höll sig på en rimlig nivå. Faktiskt så rimlig att det slutade med att jag vann budgivningen. På onsdagsförmiddagen, då jag återvänt till jobbet, ringde mäklaren och informerade mig om det. Jag flög upp från stolen i skräckblandad förtjusning. En blandning mellan glädje och panik fyllde mitt bröst. Kärrtorp är fint, men var lägenheten verkligen så fin? Var den värd niohundrasjuttiotusen kronor? Skulle jag kunna sälja den för samma pris, eller skulle det bli en förlustaffär? Mäklaren ville att jag skulle komma och skriva kontrakt redan nästa morgon, vilket fick paniken att eskalera. Jag bad om en dags uppskov och fick det. Jag använde torsdagen till att gå igenom årsredovisning med banken, och allt såg okej ut. När jag ringde pappa på kvällen och informerade om läget avrådde han mig bestämt från att köpa. Min pappa kan betydligt mer om fastighetsaffärer än jag, och därför lyssnade jag på honom, dock en aning bedrövat. En del av mig ville bara få allt ur världen. Det här med budgivning var extremt ångestframkallande, och jag ville inte behöva vara med om det igen.
Mäklaren blev inte heller särskilt glad när jag avblåste affären.
”Det var verkligen inte roligt, det var inte roligt alls”, utbrast hon upprört.
”Jag förstår det”, sa jag, men vad skulle jag göra? Köpa lägenheten av sympati? Hon suckade, tackade för samtalet, och så la vi på. Jag kände mig plötsligt väldigt trött och kröp ner i sängen. Jag somnade tidigt den natten. När jag vaknade nästa morgon kändes allt mycket bättre. En lägenhet i Kärrtorp som man är osäker på om man verkligen vill ha, den ska man inte lägga niohundrasjuttiotusen kronor på. Det är vansinnigt. Men det är alltid jobbigt när folk blir arga på en. Förlåt mäklaren.
--
Idag kändes det lite som om turen - peppar peppar - vände. Jag hade hittat en lägenhet i Mälarhöjden till fast pris, och i fredags ringde jag mäklaren och frågade vad, exakt, det innebar.
”Vem får egentligen köpa?” frågade jag.
”Det är först till kvarn som gäller”, svarade han på bred småländska.
Jag formulerade en plan, och Maria var min partner in crime. Precis som förra veckan skulle hon följa med mig på visningen. Men den här gången skulle hon distrahera mäklaren med frågor medan jag tittade omkring, och om jag gillade det jag såg skulle jag signalera (genom en gest, en vissling eller något annat konstigt ljud), varpå hon skulle säga; ”Vi tar den!” och därmed rycka den mitt framför ögonen på de andra spekulanterna.
Vi kom till visningen i god tid. Vi klev av i Axelsberg. Lägenheten låg egentligen något närmare Mälarhöjden, men promenadvägen från Axelsbergs tunnelbanestation var enklare, och därmed att föredra. Hade vi blivit försenade på grund av att vi gått vilse bland Mälarhöjdens ringlande, pittoreska små villagator hade inga planer i världen hjälpt oss. Det var tjugo minuter kvar tills visningen skulle börja när vi hittat fram till adressen. Vi stod ute på gården och beundrade den fantastiska utsikten. Nedanför en trädbeklädd slänt bredde hela Mälaren ut sig. Vi befann oss högt upp, inte så högt att luften var tunn att andas, men tillräckligt för att det skulle blåsa kallt. Det spelade ingen roll.
”Här måste jag bo”, sa jag. Det var en helt annan känsla än den jag upplevt i Kärrtorp. Husen, som klättrade uppför en brant backe, var mysiga och hade sluttande tak, inte alls som den fula betongskokartong jag härdar ut i i Hallonbergen. Längst ner i backen låg en liten krog som jag mindes att jag irrat mig fram till under en ensam promenad jag tog under min första vistelse i området.
Solen sken, och det var liv och rörelse runt omkring. Cyklar svischade nerför backen, en folkilsken katt, byggd som en mindre pansarvagn, sprang omkring på gården och anföll våra fötter.
”Där har vi haken”, sa jag och pekade på katten. ”Anledningen till det låga priset.”
Lägenheten kostade niohundranittiofemtusen. En lika stor lägenhet några hundra meter bort, i Axelsberg, slutade efter budgivningen på en komma två miljoner.
Trots solskenet började vi huttra i snålblåsten, så vi gick in i trapphuset. Katten tittade in på oss och skrek ilsket. Efter en stund kom en annan spekulant, en konkurrent.
”Vet ni om det är här det ska vara visning?” frågade hon. Jag funderade ett ögonblick på att ljuga för henne, säga något i stil med; ”Nej, du ska fortsätta längre upp i backen. Du kommer se det, går inte att missa. Sluta inte gå förrän du hittat fram!” Men jag var vänlig och svarade att hon kommit rätt. Jag lät henne dock inte ställa sig framför mig. Någon måtta fick det lov att vara.
Och tro det eller ej, men min plan fungerade. När mäklaren dykt upp och släppt in oss tog jag en snabb runda i lägenheten, kollade så allt såg okej ut, och faktum är att jag aldrig ens behövde signalera. Maria tycktes läsa mina tankar.
”Han vill ha den”, sa hon, och snart fyllde jag i en intresseansökan, och den andre stackars spekulanten såg en aning nedstämd ut när hon fyllde i en likadan, längre ner på listan.
--
Efter att visningen var avklarad, mäklaren tagit mina uppgifter och lovat återkomma under kvällen, tog jag och Maria en promenad till Mälarhöjdens centrum, där vi sedan beställde varsin Vegetariana på samma pizzeria som jag, Anna och Åsa åt flyttpizza på en varm eftermiddag förra våren. Maria hade bråttom hem till en tvättid, så vi åt hastigt och skyndade sedan bort till tunnelbanan. Jag sprang in på kiosken och köpte ett nytt månadskort, och höll på att drabbas av en storskalig nostalgichock. Hur många gånger var jag inte inne där, i just den kiosken, och hyrde film, under de där första två vårmånaderna? Flera gånger i veckan. Jag såg fram emot att få bli stammis på nytt. Killen i kassan var lika trevlig som alltid, och tittade på mig som om han undrade var jag varit. Ja, var fan har jag varit?
--
Och senare samma kväll sitter mäklaren i mitt kök och läser upp kontraktet, och sen skriver jag min signatur på det. Och sen ska det vara beseglat. Släpp den allvarsamma leken, nu kommer jag tillbaks.