Måndag 26 maj - 08
Jag befann mig på en flygplats. Mitt bagage bestod av en tunn, sprucken plastpåse, där vinylskivor trängdes med böcker och serietidningar. Flygplatspersonalen suckade när jag placerade packningen på ett rullband och innehållet ramlade ut på golvet.
Jag gick ut på en stor gård utanför flygplatsens väntsal. Där fanns uteserveringar, fontäner, en konstgjord kanal med små stenbroar över. Det var skymning. Inne på en av uteserveringarna såg jag en av säljarna från jobbet. Han var full och otrevlig. Plötsligt fick han för sig att han skulle kasta något i vattnet, så han kastade sig över honom, jagade honom mellan borden, ut från uteserveringen och över en av broarna. Jag vände mig bort, jag hörde ett skrik, jag hörde ett plask. Jag gick därifrån.
Nu befann jag mig någon helt annanstans, i ett stort hus. Det var byggt i ljust trä, men var ändå mörkt, dunkelt och dystert. Kanske berodde det på stämningen. En kuslig atmosfär vilade över huset. Rummen var många, jag gick mellan dem och det var som att röra sig i en labyrint. Min mormor var där, med mig. Vi var alldeles tysta, smög oss fram mellan rummen. På golvet kröp stora tusenfotingar, runt runt, i cirklar. De hade tjocka svarta träben och tycktes mekaniska, som uppdragbara leksaker, men var samtidigt, på något märkligt vis, uppenbart levande.
Det stod sängar längs väggarna, och uråldriga skäggiga figurer sov i dem, orörliga. De hade hud som tycktes vara snidad i trä. Ögonen var slutna, men man kunde höra hur de andades.
”Det är här Kung Vinter och Farbror Rimfrost bor”, viskade min mormor. Jag rös till. Så otäckt. Som barn hyste jag alltid en oerhörd respekt för dessa figurer ur Elsa Beskows sagovärld. Att få veta att de var verkliga gav mig kalla kårar.
Vi kom fram till en mörk stentrappa, min mormor och jag. Den snirklade sig ner i underjorden, och vi gick nerför den. Jag höll henne i armen för att hon inte skulle falla.
”Vi har alltid haft en speciell koppling du och jag”, viskade hon. ”För vi har sett det ingen annan kunnat se.”
Hon syftade naturligtvis på de mystiska figurerna på våningen ovanför. Det kändes som hon sa farväl. Det vilade en olycksbådande stämning över alltsammans.
Längs ner i trappan fanns en stor mörkbrun träport. Jag visste inte var den ledde, in eller ut, men det kändes viktigt att jag fick reda på det. Dörrhandtaget var av järn, och kändes kallt i handen när jag tryckte ner det. Jag pressade dörren inåt, men något höll emot från insidan. Jag pressade hårdare, och genom en liten springa kunde jag se att en man stod där bakom, tryckt mot dörren. Han var lätt tunnhårig och bar glasögon. Han såg ut lite som den arbetskamrat jag tidigare sett på uteserveringen vid flygplatsen. Dörren gled igen med en smäll. Jag kastade mig mot den. Mannen på andra sidan skrek nu, han var uppenbarligen fast inställd på att hålla mig ute. Eller inne. Han skrek inga ord, han bara skrek. Jag kastade mig mot dörren igen, och han skrek högre. Men det var ett annorlunda skrik nu, ett omänskligt skrik, som steg i volym. Det var ett skri från helvetet, och det skar i mig, det fick håret att resa sig över hela kroppen. Min mormor skrek nu också, och snubblade uppför trappan i panik. Vad fanns på andra sidan dörren? Jag ville inte längre veta. Jag ville bara bort. Allt var svart, och det kändes som om jag slungades genom ett hål.
Jag vaknade med ansiktet begravt i kudden och jag drog häftigt efter andan, fullständigt skräckslagen. Blicken flackade över väggarna, jag rullade runt med täcket tätt runt kroppen. Jag ville fly, gömma mig, ville ha sällskap, dagsljus, vad som helst. Jag kunde se köksfönstret i ögonvrån, men vågade inte titta mot det, rädd för vad som skulle kunna titta in på mig från andra sidan.
Min första tanke sedan hjärtat börjat slå i en något mer sansad takt var att jag höll på att dö. Jag kunde inte finna någon annan förklaring till drömmen än att det var döden som väntade där på andra sidan dörren. Därefter fick jag för mig att jag började bli tokig, vansinnig. Att det var en dröm som inte skulle försvinna, att den skulle återkomma, hemsöka mig även i dagsljuset. Mina ögonlock var tunga, och gång på gång höll jag på att somna om, men jag tvingade mig själv att hålla mig vaken, rädd för vad som kunde vänta på mig på andra sidan sömnen. Till slut hade jag lugnat mig tillräckligt för att sträcka mig efter ett anteckningsblock och en penna. Jag kladdade ner några kråkfötter, slarvigt nedtecknade ord som ”Mormor”, ”flygplatsen”, ”Trähud”, ”tusenfoting” och ”farbror rimfrost”. Dörren, mannen och skriket behövde jag inte skriva ner. Det minnet sitter fastsvetsat i mitt huvud.
Monday, May 26, 2008
Sunday, May 25, 2008
I fell right into the arms of Venus De Milo.
Söndag 25 maj - 08
Ännu en helg har kommit och gått. De går så snabbt, helgerna. Lyckligtvis händer det att veckorna går snabbt de också. Den gånga veckan har jag till exempel haft ganska fullt upp. Dagarna tenderar att flyga förbi då. Det gillar jag.
Första två dagarna var väl relativt lugna, och jag kom i ett makligt tempo, där jag varje dag efter jobbet la mig i sängen och sov bort några timmar, för att sedan sitta uppe och uggla till långt inpå småtimmarna. Det blir så ibland, särskilt när vädret är som det är – kyligt, betonggrått, och små vattendroppar som då och då faller som småspik över taken. Inget vidare inspirerande väder. Det var dagar fulla med suckar. När onsdagen kom började man dock ana ett ljus i tunnelns slut. Dels visste jag att jag fått min fredagsledighet beviljad, vilket kändes fantastiskt, dels var det utbildningsdag, och jag kom bort från kontoret för en stund. Jag kunde till och med sluta ett par timmar tidigare. Mycket välkommet.
Egentligen skulle jag gå på någon vernissage som L:s skola hade, men trots min slöa utbildningsdag var jag på tok för trött när jag kom hem. John skulle egentligen ha följt med, men han bangade, så jag skickade ett SMS till L och ställde in min närvaro. Jag sov ut en timme istället, och åkte sedan ner till stan. A och hennes sambo Karin satt på Berlin, vid Nytorget, och Ass skulle spela där senare på kvällen. Jag gled in, slog mig ner, köpte en öl och språkade med dem. Efter en stund kom Moa också. Hon har varit i Sydamerika hela våren, och det var kul att återse henne. Johan, min gamla klasskamrat från folkhögskolan, dök helt otippat upp också. Strax innan Ass började spela gick Moa hem, och Maria kom förbi. Det var en kul kväll, med precis lagom mängd alkohol, och den tog slut precis lagom tidigt.
På torsdagen var det vanlig arbetsdag igen, med den skillnaden att jag var tvungen att gå tidigare för att gå på intervju nummer två på det där företaget vid Globen. Intervjun gick bra, om än inte fullt så bra som den förra. Jag fick träffa VD:n denna gång, en stekig typ som gjorde mig nervös bara han kom in rummet. Han talade och jag lyssnade. Jag kände att jag inte gav något särskilt självsäkert intryck, och när vi kommit till slutet av intervjun avrundade han med orden:
”Och det är därför vi söker en person med lite ’go’ i.”
Förmodligen kan det tolkas:
”Och det är därför vi söker någon annan än dig.”
Men jag vet inte.
--
Fredag, min lediga dag. Jag sov ganska länge, frukostade, började plocka ordning i lägenheten medan jag spelade skivor och surfade runt på nätet. Jag städade i maklig takt, men jag städade rejält och noga. Torkade till och med golven. Jag kände mig mycket stolt och nöjd med mig själv. På eftermiddagen, efter att storstädningen var avklarad, åkte jag in till stan. Jag gick av vid T-centralen och trängde mig upp till Sergels Torg, pressade mig ut genom emoflockarna, vidare uppför betongtrapporna, Kulturhusets rulltrappor, och in i Läsesalongen. Där lämnade tillbaka en bok av Chuck Palahniuk och lånade en av Amy Hempel. Jag tittade på klockan, och den visade redan halv fem. Klockan fem skulle mina stackars kollegor, som inte var lediga som jag, sluta jobbet, och jag skulle möta upp dem vid Liljeholmen, så jag satte mig på tunnelbanan och åkte dit. Jag beställde en kopp kaffe på en uteservering, satte mig i den stekande solen, läste Amy Hempel, drack mitt kaffe och njöt av livet och ledigheten. När klockan närmade sig det klockslag då jag anade att John och Emma skulle kliva av bussen var jag färdig med kaffet, så jag satte mig på en bänk på torget och väntade på dem. Snart klev de ut, och vi gick i samlad trupp till Systemet. Jag köpte några öl till kvällen, en bag-in-box inför morgondagen och en flaska rött i inflyttningsgåva till Jenny, som vi därefter gav oss iväg till. Hon hade flyttat in i en fin vindslägenhet alldeles vid Mariatorget. Det gick att klättra ut genom fönstret och sätta sig på taket, om man ville njuta av utsikten, röka, eller rent av bådadera. Det ville vi. Vi korkade upp och satte oss till rätta.
En tjej med en hund var där. Inte på taket alltså, utan på festen. Linda hette hon. Hunden var korvig och social, Linda var solbränd och såg lite stekig ut, men hon var väldigt trevlig. Vi hamnade i en diskussion om politik, och det förvånade mig att höra att vi hade samma uppfattningar om saker och ting. Efter det gjorde jag några tappra försök att visa henne vilken sympatisk kille jag är, genom att ägna hennes hund en hel massa uppmärksamhet. Och sympatisk fann hon mig nog, men inte så mycket mer. Hon hade pojkvän dessutom.
Såhär i efterhand minns jag inte så mycket mer av festen. Ja, jag drack en del och var rätt full, men största anledningen till mitt bristande minne är förmodligen att det aldrig hände särskilt mycket. Mot slutet av kvällen fann jag mig behagligt tillbakalutad i en hög kuddar som låg på golvet. Det var ju inte otrevligt, men man var ju inte festens centrum direkt. Festens centrum var Jenny, Linda och en tredje tjej som anslutit. De var alla barndomskamrater som pratade barndomsminnen, och jag hade helt enkelt inte särskilt mycket att tillägga. Så jag for hem.
När jag vaknade på morgonen hade jag panik. Jag kände av baksmällan så fort jag slog upp ögonen, och var livrädd att den skulle vara så illa att jag inte skulle komma ur sängen. Det vill säga lika illa som lördagen innan. Jag gav mig ingen tid att känna efter, utan kastade mig ut i köket där jag drog igång kaffebryggaren, sedan in i duschen, tillbaka till köket, och så till soffan där jag åt en stadig frukost. Jag hade klarat mig och mådde okej. Tack och lov. Jag hade ju lovat Moa att befinna mig vid Södra Station vid halv tolv. Vi skulle åka till Biskops Arnös folkhögskola, där det arrangerades litteraturfestival. Celebra gäster som Sara Stridberg och Daniel Sjölin lockade, men också gamla bekanta från min folkhögskoletid, och, naturligtvis, att komma bort från stan, ut i grönskan, för en stund.
Jag insåg, när jag en lång stund senare, satt på en gratisbuss från Bålsta ut till Biskops Arnö och tittade ut genom fönstret, att jag verkligen saknar resandet. När jag bodde i Motala och Karlskoga var jag ständigt på resande fot. Dels för att jag hade ett distansförhållande att hålla vid liv, dels för att städerna jag levde i inte hade särskilt mycket för mig. Nu reser jag sällan längre än in till Södermalm. Det mesta jag behöver, sånär som på min familj, finns ju där. Vänner, butiker, krogar, promenadstråk. Och det är ju naturligtvis trevligt. Det var ju mycket därför jag flyttade hit. Men resandet, känslan av att vara på väg, rörelsen… Det må låta högtravande, men det gav en förstärkt känsla av att vara levande.
Och så var vi framme och klev ut. Jag var den ende som hade vin med mig, och det fick mig att känna mig väldigt självmedveten. Jag försökte proppa ner hela boxen i väskan, men halva tittade ut, och jag försökte täcka över den med armen när folk passerade. Jag kände mig som den pinsamma partykillen som åker på litteraturfestival med intentionen att där finna en massa svåra konstnärstjejer att limma på. Jag lät boxen stanna i väskan.
Men det blev en trevlig eftermiddag, mest av allt när solen sken och man kunde ligga utsträckt i gräset, behagligt dimmig efter gårdagens alkoholintag, lyssnandes till poesin som lästes upp från scenen. Tyvärr var vädret lite instabilt, då och då försvann solen och det började droppa från himmelen. Inget ösregn tack och lov, men tillräckligt för att man skulle bli frusen och trumpen.
Och det här med poesi… Det tar emot att erkänna det, men jag är väldigt ambivalent inställd till det. Det finns mycket jag gillar, men jag vill gärna kunna förstå det. Det behöver inte vara solklart, men jag har inte längre tålamod till att sitta och lösa några gåtor. För några år sen såg jag charmen i att sitta och dechiffrera en text, men inte längre. Livet är för kort. I alla fall mitt.
Vi fick skjuts tillbaka till stan av några av Moas vänner, och åkte direkt hem till mig, där jag äntligen fick öppna mitt lådvin. Vi satt ute i solen en stund, men det var kyligare än det såg ut, så vi gick in igen. Jag såg att det skulle vara skotskt tema på Landet senare på kvällen, så vi bestämde oss för att åka dit. Jag ringde John och Emma, och de kom över efter lite övertalning. Tillsammans drack vi upp majoriteten av vinet, och åkte sedan till Telefonplan.
Det var trevligt på Landet. Bra musik, god öl. Moa och jag dansade lite framåt slutet av kvällen. Men det var inte spektakulärt på något sätt. Landet stänger lite för tidigt för att det ska hinna bli det. Och överlag var det väl länge sedan något riktigt spektakulär hände. Jag skrev det en gång för länge sedan, och det tål att upprepas. Ett citat från en låt av Ben Lee.
”A lot goes on
But nothing happens”
Ännu en helg har kommit och gått. De går så snabbt, helgerna. Lyckligtvis händer det att veckorna går snabbt de också. Den gånga veckan har jag till exempel haft ganska fullt upp. Dagarna tenderar att flyga förbi då. Det gillar jag.
Första två dagarna var väl relativt lugna, och jag kom i ett makligt tempo, där jag varje dag efter jobbet la mig i sängen och sov bort några timmar, för att sedan sitta uppe och uggla till långt inpå småtimmarna. Det blir så ibland, särskilt när vädret är som det är – kyligt, betonggrått, och små vattendroppar som då och då faller som småspik över taken. Inget vidare inspirerande väder. Det var dagar fulla med suckar. När onsdagen kom började man dock ana ett ljus i tunnelns slut. Dels visste jag att jag fått min fredagsledighet beviljad, vilket kändes fantastiskt, dels var det utbildningsdag, och jag kom bort från kontoret för en stund. Jag kunde till och med sluta ett par timmar tidigare. Mycket välkommet.
Egentligen skulle jag gå på någon vernissage som L:s skola hade, men trots min slöa utbildningsdag var jag på tok för trött när jag kom hem. John skulle egentligen ha följt med, men han bangade, så jag skickade ett SMS till L och ställde in min närvaro. Jag sov ut en timme istället, och åkte sedan ner till stan. A och hennes sambo Karin satt på Berlin, vid Nytorget, och Ass skulle spela där senare på kvällen. Jag gled in, slog mig ner, köpte en öl och språkade med dem. Efter en stund kom Moa också. Hon har varit i Sydamerika hela våren, och det var kul att återse henne. Johan, min gamla klasskamrat från folkhögskolan, dök helt otippat upp också. Strax innan Ass började spela gick Moa hem, och Maria kom förbi. Det var en kul kväll, med precis lagom mängd alkohol, och den tog slut precis lagom tidigt.
På torsdagen var det vanlig arbetsdag igen, med den skillnaden att jag var tvungen att gå tidigare för att gå på intervju nummer två på det där företaget vid Globen. Intervjun gick bra, om än inte fullt så bra som den förra. Jag fick träffa VD:n denna gång, en stekig typ som gjorde mig nervös bara han kom in rummet. Han talade och jag lyssnade. Jag kände att jag inte gav något särskilt självsäkert intryck, och när vi kommit till slutet av intervjun avrundade han med orden:
”Och det är därför vi söker en person med lite ’go’ i.”
Förmodligen kan det tolkas:
”Och det är därför vi söker någon annan än dig.”
Men jag vet inte.
--
Fredag, min lediga dag. Jag sov ganska länge, frukostade, började plocka ordning i lägenheten medan jag spelade skivor och surfade runt på nätet. Jag städade i maklig takt, men jag städade rejält och noga. Torkade till och med golven. Jag kände mig mycket stolt och nöjd med mig själv. På eftermiddagen, efter att storstädningen var avklarad, åkte jag in till stan. Jag gick av vid T-centralen och trängde mig upp till Sergels Torg, pressade mig ut genom emoflockarna, vidare uppför betongtrapporna, Kulturhusets rulltrappor, och in i Läsesalongen. Där lämnade tillbaka en bok av Chuck Palahniuk och lånade en av Amy Hempel. Jag tittade på klockan, och den visade redan halv fem. Klockan fem skulle mina stackars kollegor, som inte var lediga som jag, sluta jobbet, och jag skulle möta upp dem vid Liljeholmen, så jag satte mig på tunnelbanan och åkte dit. Jag beställde en kopp kaffe på en uteservering, satte mig i den stekande solen, läste Amy Hempel, drack mitt kaffe och njöt av livet och ledigheten. När klockan närmade sig det klockslag då jag anade att John och Emma skulle kliva av bussen var jag färdig med kaffet, så jag satte mig på en bänk på torget och väntade på dem. Snart klev de ut, och vi gick i samlad trupp till Systemet. Jag köpte några öl till kvällen, en bag-in-box inför morgondagen och en flaska rött i inflyttningsgåva till Jenny, som vi därefter gav oss iväg till. Hon hade flyttat in i en fin vindslägenhet alldeles vid Mariatorget. Det gick att klättra ut genom fönstret och sätta sig på taket, om man ville njuta av utsikten, röka, eller rent av bådadera. Det ville vi. Vi korkade upp och satte oss till rätta.
En tjej med en hund var där. Inte på taket alltså, utan på festen. Linda hette hon. Hunden var korvig och social, Linda var solbränd och såg lite stekig ut, men hon var väldigt trevlig. Vi hamnade i en diskussion om politik, och det förvånade mig att höra att vi hade samma uppfattningar om saker och ting. Efter det gjorde jag några tappra försök att visa henne vilken sympatisk kille jag är, genom att ägna hennes hund en hel massa uppmärksamhet. Och sympatisk fann hon mig nog, men inte så mycket mer. Hon hade pojkvän dessutom.
Såhär i efterhand minns jag inte så mycket mer av festen. Ja, jag drack en del och var rätt full, men största anledningen till mitt bristande minne är förmodligen att det aldrig hände särskilt mycket. Mot slutet av kvällen fann jag mig behagligt tillbakalutad i en hög kuddar som låg på golvet. Det var ju inte otrevligt, men man var ju inte festens centrum direkt. Festens centrum var Jenny, Linda och en tredje tjej som anslutit. De var alla barndomskamrater som pratade barndomsminnen, och jag hade helt enkelt inte särskilt mycket att tillägga. Så jag for hem.
När jag vaknade på morgonen hade jag panik. Jag kände av baksmällan så fort jag slog upp ögonen, och var livrädd att den skulle vara så illa att jag inte skulle komma ur sängen. Det vill säga lika illa som lördagen innan. Jag gav mig ingen tid att känna efter, utan kastade mig ut i köket där jag drog igång kaffebryggaren, sedan in i duschen, tillbaka till köket, och så till soffan där jag åt en stadig frukost. Jag hade klarat mig och mådde okej. Tack och lov. Jag hade ju lovat Moa att befinna mig vid Södra Station vid halv tolv. Vi skulle åka till Biskops Arnös folkhögskola, där det arrangerades litteraturfestival. Celebra gäster som Sara Stridberg och Daniel Sjölin lockade, men också gamla bekanta från min folkhögskoletid, och, naturligtvis, att komma bort från stan, ut i grönskan, för en stund.
Jag insåg, när jag en lång stund senare, satt på en gratisbuss från Bålsta ut till Biskops Arnö och tittade ut genom fönstret, att jag verkligen saknar resandet. När jag bodde i Motala och Karlskoga var jag ständigt på resande fot. Dels för att jag hade ett distansförhållande att hålla vid liv, dels för att städerna jag levde i inte hade särskilt mycket för mig. Nu reser jag sällan längre än in till Södermalm. Det mesta jag behöver, sånär som på min familj, finns ju där. Vänner, butiker, krogar, promenadstråk. Och det är ju naturligtvis trevligt. Det var ju mycket därför jag flyttade hit. Men resandet, känslan av att vara på väg, rörelsen… Det må låta högtravande, men det gav en förstärkt känsla av att vara levande.
Och så var vi framme och klev ut. Jag var den ende som hade vin med mig, och det fick mig att känna mig väldigt självmedveten. Jag försökte proppa ner hela boxen i väskan, men halva tittade ut, och jag försökte täcka över den med armen när folk passerade. Jag kände mig som den pinsamma partykillen som åker på litteraturfestival med intentionen att där finna en massa svåra konstnärstjejer att limma på. Jag lät boxen stanna i väskan.
Men det blev en trevlig eftermiddag, mest av allt när solen sken och man kunde ligga utsträckt i gräset, behagligt dimmig efter gårdagens alkoholintag, lyssnandes till poesin som lästes upp från scenen. Tyvärr var vädret lite instabilt, då och då försvann solen och det började droppa från himmelen. Inget ösregn tack och lov, men tillräckligt för att man skulle bli frusen och trumpen.
Och det här med poesi… Det tar emot att erkänna det, men jag är väldigt ambivalent inställd till det. Det finns mycket jag gillar, men jag vill gärna kunna förstå det. Det behöver inte vara solklart, men jag har inte längre tålamod till att sitta och lösa några gåtor. För några år sen såg jag charmen i att sitta och dechiffrera en text, men inte längre. Livet är för kort. I alla fall mitt.
Vi fick skjuts tillbaka till stan av några av Moas vänner, och åkte direkt hem till mig, där jag äntligen fick öppna mitt lådvin. Vi satt ute i solen en stund, men det var kyligare än det såg ut, så vi gick in igen. Jag såg att det skulle vara skotskt tema på Landet senare på kvällen, så vi bestämde oss för att åka dit. Jag ringde John och Emma, och de kom över efter lite övertalning. Tillsammans drack vi upp majoriteten av vinet, och åkte sedan till Telefonplan.
Det var trevligt på Landet. Bra musik, god öl. Moa och jag dansade lite framåt slutet av kvällen. Men det var inte spektakulärt på något sätt. Landet stänger lite för tidigt för att det ska hinna bli det. Och överlag var det väl länge sedan något riktigt spektakulär hände. Jag skrev det en gång för länge sedan, och det tål att upprepas. Ett citat från en låt av Ben Lee.
”A lot goes on
But nothing happens”
Monday, May 19, 2008
Don’t be afraid of dreams of leaving.
Måndag 19 maj - 08
Salladen växer i krukan, växer så det knakar, ur den blomjord jag skrapat ihop ur rabatten utanför. Snart är bladen stora nog att skördas. Bara någon vecka kvar. Skördar man dem försiktigt kan salladen fortsätta växa, det har texten på fröpåsen förkunnat. På många sätt vore det ju drömmen. Ett litet steg på väg mot självförsörjning. Det är en tanke jag tycker om. Jag har börjat fundera på att baka eget bröd. Det behöver inte vara något komplicerat, ett enkelt basbröd räcker långt. Direkt ur ugnen, ut på balkongen, med smöret smältande och en ostskiva svettandes på ovansidan.
Jag måste köpa mer frön, fler krukor, smyga ut på natten och snylta mer jord. Om sommaren kommer tillbaka vill jag ha balkongen full av växter och frukter, en dignande babylonisk trädgård, doftades av blommor och klorofyll. Där ska finnas tomater, en korgstol, en klängväxt, kanske en liten katt som springer upp och ner för en liten stege jag monterat från balkongtäcket. På balkongbordet av metall ska en vinflaska stå. En flaska, halvdrucken. Inte mer. Allt ska vara mysigt och lagom sådär. Hälsosamt. Raka motsatsen till destruktivt. Det börjar med några salladsfrön, i en perfekt värld slutar det i paradiset.
Min destruktiva helg har fått in mig på dessa tankar. Det är väl så det allt som oftast är. Aktion och reaktion. Överdos kräver underdos. En helg i kaos och kalabalik gör längtan efter lugn, ro och rekreation svårhanterbar. Nu lämpar det sig så väl att nästa helg, förmodligen, kommer att bjuda på just detta. I dagarna kommer Moa hem, och jag har sett fram emot att umgås med henne. Till helgen lutar det åt att vi åker på litteraturfestival på Biskop Arnö. Det är kanske inte riktigt samma sak som min dröm om den prunkande balkongen, men nästan. Ingen kan ju komma och säga att det är ohälsosamt i alla fall.
--
I plånboken är det inte lika grönt, men eventuellt, i en perfekt värld, väntar bättre tider. Företaget som intervjuade mig förra tisdagen vill ha dit mig på en intervju till. Jag ska få träffa VD:n och få berätta mer om mig själv. Jag är nervös. Jag vill ha jobbet. Jag vill ha mer pengar. Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka. Jag vill kunna unna mig saker då och då. Inget överflöd. Bara något.
Jag är väldigt ambivalent inställd till mitt nuvarande jobb just nu. Det finns fortfarande mycket att avsky, men sedan chefen gick på mammaledighet och vikarien Katrin tog över har mycket förbättrats. Katrin är bra. Hon lyssnar på oss och tar till sig av det vi säger och ger raka besked istället för floskler. Hon ser vår absurda överbelastning och försöker göra något åt saken. Oavsett hon lyckas eller ej känns det enormt inspirerande att hon faktiskt gör något istället för att kuttra något om att ”det är roligt att ha mycket att göra”.
Det känns lite som att ha jobbat under David Brent och plötsligt fått en riktig chef.
Absolut bäst är nog ändå att hon faktiskt ser det jobb Jag, undertecknad, gör. Min förra chef visste allt om mitt dåliga självförtroende och utnyttjade det faktum att jag ofta kände mig värdelös till att hålla mig på mattan. När jag försökte förhandla upp min usla lön ändrade hon förhandlingen till ett samtal om allt jag själv var tvungen att ändra på och förbättra. Som kontrast kom Katrin förbi min plats häromdagen, endast för att säga att hon hade pratat med de säljare jag arbetar under, och att de enbart haft bra saker att säga om mig. Då kan man liksom ha överseende med att det blev en och en halv timme övertid idag.
Men mycket har försämrats också. Sedan Louise bytte avdelning pratar vi inte längre. Jag vet inte vad det beror på, och det stör mig väl egentligen mer än något annat med detta faktum. Jag har andra att umgås och prata med, så någon jätteförlust är det väl inte, men får man välja behåller man ju hellre sina vänner än förlorar dem. Framförallt när man inte vet vad den eventuella schismen beror på.
Även Cilla har bytt avdelning. Hon brukade sitta snett mitt emot mig, och vi brukade ha oerhört roligt tillsammans. Jag gillade att hon stundtals var lika bitter som jag. Ibland låtsades hon börja böla. Det var bland det roligaste jag visste, för det lät verkligen raka motsatsen till trovärdigt. Trots att hon bara sitter cirka tio meter längre bort numera har allt detta förändrats. Inte så att vi inte pratar längre, men det kommer inte naturligt, och hon är alltid uppstressad. Det är naturligtvis trist. Även John och Emma sitter lite för långt bort för att det ska gå att ha en avslappnad dialog, och där har ju även annat förändrats…
Följden av detta blir att företagets gråstenar tar mer plats, skaver mer på psyket, än de någonsin gjort. De får stå oemotsagda på ett annat sätt än tidigare. Dessa präktiga varelser med den lutheranska arbetsmoralen tatuerad innanför panngloben och personligheten placerad någonstans där solen aldrig skiner in. Jag står bara inte ut med dem.
För allt som blivit bättre har något också blivit sämre. Får jag chansen att lämna detta vore jag en idiot om jag inte tog den.
Salladen växer i krukan, växer så det knakar, ur den blomjord jag skrapat ihop ur rabatten utanför. Snart är bladen stora nog att skördas. Bara någon vecka kvar. Skördar man dem försiktigt kan salladen fortsätta växa, det har texten på fröpåsen förkunnat. På många sätt vore det ju drömmen. Ett litet steg på väg mot självförsörjning. Det är en tanke jag tycker om. Jag har börjat fundera på att baka eget bröd. Det behöver inte vara något komplicerat, ett enkelt basbröd räcker långt. Direkt ur ugnen, ut på balkongen, med smöret smältande och en ostskiva svettandes på ovansidan.
Jag måste köpa mer frön, fler krukor, smyga ut på natten och snylta mer jord. Om sommaren kommer tillbaka vill jag ha balkongen full av växter och frukter, en dignande babylonisk trädgård, doftades av blommor och klorofyll. Där ska finnas tomater, en korgstol, en klängväxt, kanske en liten katt som springer upp och ner för en liten stege jag monterat från balkongtäcket. På balkongbordet av metall ska en vinflaska stå. En flaska, halvdrucken. Inte mer. Allt ska vara mysigt och lagom sådär. Hälsosamt. Raka motsatsen till destruktivt. Det börjar med några salladsfrön, i en perfekt värld slutar det i paradiset.
Min destruktiva helg har fått in mig på dessa tankar. Det är väl så det allt som oftast är. Aktion och reaktion. Överdos kräver underdos. En helg i kaos och kalabalik gör längtan efter lugn, ro och rekreation svårhanterbar. Nu lämpar det sig så väl att nästa helg, förmodligen, kommer att bjuda på just detta. I dagarna kommer Moa hem, och jag har sett fram emot att umgås med henne. Till helgen lutar det åt att vi åker på litteraturfestival på Biskop Arnö. Det är kanske inte riktigt samma sak som min dröm om den prunkande balkongen, men nästan. Ingen kan ju komma och säga att det är ohälsosamt i alla fall.
--
I plånboken är det inte lika grönt, men eventuellt, i en perfekt värld, väntar bättre tider. Företaget som intervjuade mig förra tisdagen vill ha dit mig på en intervju till. Jag ska få träffa VD:n och få berätta mer om mig själv. Jag är nervös. Jag vill ha jobbet. Jag vill ha mer pengar. Jag vill ha mitt gamla liv tillbaka. Jag vill kunna unna mig saker då och då. Inget överflöd. Bara något.
Jag är väldigt ambivalent inställd till mitt nuvarande jobb just nu. Det finns fortfarande mycket att avsky, men sedan chefen gick på mammaledighet och vikarien Katrin tog över har mycket förbättrats. Katrin är bra. Hon lyssnar på oss och tar till sig av det vi säger och ger raka besked istället för floskler. Hon ser vår absurda överbelastning och försöker göra något åt saken. Oavsett hon lyckas eller ej känns det enormt inspirerande att hon faktiskt gör något istället för att kuttra något om att ”det är roligt att ha mycket att göra”.
Det känns lite som att ha jobbat under David Brent och plötsligt fått en riktig chef.
Absolut bäst är nog ändå att hon faktiskt ser det jobb Jag, undertecknad, gör. Min förra chef visste allt om mitt dåliga självförtroende och utnyttjade det faktum att jag ofta kände mig värdelös till att hålla mig på mattan. När jag försökte förhandla upp min usla lön ändrade hon förhandlingen till ett samtal om allt jag själv var tvungen att ändra på och förbättra. Som kontrast kom Katrin förbi min plats häromdagen, endast för att säga att hon hade pratat med de säljare jag arbetar under, och att de enbart haft bra saker att säga om mig. Då kan man liksom ha överseende med att det blev en och en halv timme övertid idag.
Men mycket har försämrats också. Sedan Louise bytte avdelning pratar vi inte längre. Jag vet inte vad det beror på, och det stör mig väl egentligen mer än något annat med detta faktum. Jag har andra att umgås och prata med, så någon jätteförlust är det väl inte, men får man välja behåller man ju hellre sina vänner än förlorar dem. Framförallt när man inte vet vad den eventuella schismen beror på.
Även Cilla har bytt avdelning. Hon brukade sitta snett mitt emot mig, och vi brukade ha oerhört roligt tillsammans. Jag gillade att hon stundtals var lika bitter som jag. Ibland låtsades hon börja böla. Det var bland det roligaste jag visste, för det lät verkligen raka motsatsen till trovärdigt. Trots att hon bara sitter cirka tio meter längre bort numera har allt detta förändrats. Inte så att vi inte pratar längre, men det kommer inte naturligt, och hon är alltid uppstressad. Det är naturligtvis trist. Även John och Emma sitter lite för långt bort för att det ska gå att ha en avslappnad dialog, och där har ju även annat förändrats…
Följden av detta blir att företagets gråstenar tar mer plats, skaver mer på psyket, än de någonsin gjort. De får stå oemotsagda på ett annat sätt än tidigare. Dessa präktiga varelser med den lutheranska arbetsmoralen tatuerad innanför panngloben och personligheten placerad någonstans där solen aldrig skiner in. Jag står bara inte ut med dem.
För allt som blivit bättre har något också blivit sämre. Får jag chansen att lämna detta vore jag en idiot om jag inte tog den.
Sunday, May 18, 2008
En dålig historia.
Söndag 18 maj - 08
I sängen, inlindad i sängkläderna likt ett bandagerat vårdpaket, obducerar jag den gångna natten. Lyfter ut händelser, repliker, radar upp dem och försöker organisera dem. Men det är svårt. Det är ett enda virrvarr.
--
Efter jobbet bestämde jag, Maria och John oss för att ta en after work, och vi siktade in oss på billigaste och sunkigaste möjliga hak. Vi hamnade lämpligt nog på Söderport. Inte nog med att de utnämnts till Stockholms mesta sunkhak, de har förmodligen Stockholms billigaste öl också. Tyvärr hade de höjt priset med fem kronor glaset, från nitton till tjugofyra, men det gick ändå att beställa in en pommestallrik med bearnaisesås och tre öl för totalt hundrasjutton kronor, så det gjorde jag. De andra beställde in öl och vin, och vi satt där en stund, snackade, bondade, avslöjade hemligheter, och när klockan började dra iväg lyckades jag lura i mina vänner att det skulle vara en bra idé att haka på hem till Fredrik, så vi tog en buss till Skanstull, och när vi väl var framme ringde jag och hörde så det var okej. Och det var det. Så snart satt vi i hans lägenhet som så många gånger förr, dock en ganska ny konstellation människor, smuttade vin, lyssnade på skivor och snackade. Tyvärr snackades det en del politik, och Maria, som väl är den enda i sällskapet med avvikande syn på hur landet borde styras, kände sig nog en aning utanför. Jag lyckades, trots detta, få både henne och John att haka på oss andra till Pet Sounds Bar. Jag behövde en del övertalning själv. Jag har, som sagt, aldrig haft särskilt roligt på det stället. Den här kvällen flöt det dock på bättre än någonsin, förmodligen eftersom vi faktiskt fick tag på sittplatser, vilket inte tillhör vanligheterna. För det mesta blir man bara ståendes någonstans med en öl i handen, och vaggar nervöst av och an på stället. Nu kunde vi istället sitta och snacka, vilket sällan är helt otrevligt.
Det var dock här, vid bordet på Pet Sounds Bar, som kvällen tog en vändning mot det mer absurda. John försvann iväg på jakt efter jazztobak. Maria, som satt och SMS:ade med en manlig bekant, meddelade att nämnde bekant ämnade komma och spöa oss. Vi bestämde oss för att pysa.
Fredrik hade missförstått saker och ting, och var nojig.
”Jaha, ska det komma nån jävla langare och spöa oss eller?” Jag var sur.
”Var det verkligen nödvändigt att höra av sig till honom?”
Maria blev sur.
”Men hallå! Skuldbelägg inte mig här!”
Det slutade med att jag, Fredrik och Frida själva hamnade på efterfest i Fredriks lägenhet. Jag köpte med kebab och tunnbrödsrulle upp, och vi drack varsin folköl till det. Efter en stund anslöt John. Saker och ting blev än konstigare. Jag och John satt och fnittrade i köket. Fredrik låg i sängen och fnittrade åt något roligt i taket, och strax därefter somnade han. Emma kom förbi, helt otippat. Jag gav henne en folköl, och vi snackade en stund. Jag frågade Frida, som också höll på att lägga sig, om jag kunde låna soffan och sova över, och det kunde jag, men hon tyckte jag kunde be mina arbetskamrater att gå först. Emma protesterade och ville inte gå.
”Vi stör väl ingen?” tyckte hon.
”Men… de sover ju där ute”, sa jag, och till sist lyckades jag schasa iväg dem, och i hallen bestämde jag mig för att dra jag också. Att åka hem skulle bli jobbigt, men att få sova i sin egen säng och vakna upp sin egen takt, är oftast, för att inte säga alltid, värt besväret. Så var definitivt fallet denna natt. När jag vaknade på lördagsmorgonen var det med en baksmälla av sällan skådat slag, och den höll i sig ett helt helvetiskt dygn. Var fredagskvällen värd en hel förlorad lördag? Nej. Blev det en bra historia av det? Inte ens det.
I sängen, inlindad i sängkläderna likt ett bandagerat vårdpaket, obducerar jag den gångna natten. Lyfter ut händelser, repliker, radar upp dem och försöker organisera dem. Men det är svårt. Det är ett enda virrvarr.
--
Efter jobbet bestämde jag, Maria och John oss för att ta en after work, och vi siktade in oss på billigaste och sunkigaste möjliga hak. Vi hamnade lämpligt nog på Söderport. Inte nog med att de utnämnts till Stockholms mesta sunkhak, de har förmodligen Stockholms billigaste öl också. Tyvärr hade de höjt priset med fem kronor glaset, från nitton till tjugofyra, men det gick ändå att beställa in en pommestallrik med bearnaisesås och tre öl för totalt hundrasjutton kronor, så det gjorde jag. De andra beställde in öl och vin, och vi satt där en stund, snackade, bondade, avslöjade hemligheter, och när klockan började dra iväg lyckades jag lura i mina vänner att det skulle vara en bra idé att haka på hem till Fredrik, så vi tog en buss till Skanstull, och när vi väl var framme ringde jag och hörde så det var okej. Och det var det. Så snart satt vi i hans lägenhet som så många gånger förr, dock en ganska ny konstellation människor, smuttade vin, lyssnade på skivor och snackade. Tyvärr snackades det en del politik, och Maria, som väl är den enda i sällskapet med avvikande syn på hur landet borde styras, kände sig nog en aning utanför. Jag lyckades, trots detta, få både henne och John att haka på oss andra till Pet Sounds Bar. Jag behövde en del övertalning själv. Jag har, som sagt, aldrig haft särskilt roligt på det stället. Den här kvällen flöt det dock på bättre än någonsin, förmodligen eftersom vi faktiskt fick tag på sittplatser, vilket inte tillhör vanligheterna. För det mesta blir man bara ståendes någonstans med en öl i handen, och vaggar nervöst av och an på stället. Nu kunde vi istället sitta och snacka, vilket sällan är helt otrevligt.
Det var dock här, vid bordet på Pet Sounds Bar, som kvällen tog en vändning mot det mer absurda. John försvann iväg på jakt efter jazztobak. Maria, som satt och SMS:ade med en manlig bekant, meddelade att nämnde bekant ämnade komma och spöa oss. Vi bestämde oss för att pysa.
Fredrik hade missförstått saker och ting, och var nojig.
”Jaha, ska det komma nån jävla langare och spöa oss eller?” Jag var sur.
”Var det verkligen nödvändigt att höra av sig till honom?”
Maria blev sur.
”Men hallå! Skuldbelägg inte mig här!”
Det slutade med att jag, Fredrik och Frida själva hamnade på efterfest i Fredriks lägenhet. Jag köpte med kebab och tunnbrödsrulle upp, och vi drack varsin folköl till det. Efter en stund anslöt John. Saker och ting blev än konstigare. Jag och John satt och fnittrade i köket. Fredrik låg i sängen och fnittrade åt något roligt i taket, och strax därefter somnade han. Emma kom förbi, helt otippat. Jag gav henne en folköl, och vi snackade en stund. Jag frågade Frida, som också höll på att lägga sig, om jag kunde låna soffan och sova över, och det kunde jag, men hon tyckte jag kunde be mina arbetskamrater att gå först. Emma protesterade och ville inte gå.
”Vi stör väl ingen?” tyckte hon.
”Men… de sover ju där ute”, sa jag, och till sist lyckades jag schasa iväg dem, och i hallen bestämde jag mig för att dra jag också. Att åka hem skulle bli jobbigt, men att få sova i sin egen säng och vakna upp sin egen takt, är oftast, för att inte säga alltid, värt besväret. Så var definitivt fallet denna natt. När jag vaknade på lördagsmorgonen var det med en baksmälla av sällan skådat slag, och den höll i sig ett helt helvetiskt dygn. Var fredagskvällen värd en hel förlorad lördag? Nej. Blev det en bra historia av det? Inte ens det.
Wednesday, May 14, 2008
We’re half awake in a fake empire.
Onsdag 14 maj - 08
Det har blivit så kallt igen. Över bara någon natt sjönk temperaturen med säkert tio grader, och när jag gav mig ut i måndagsmorgonen med bara skjorta under kavajen var det som att kliva in i en vägg. En vägg av is. Jag drog på mig en tröja, skyndade mig till tunnelbanan och kände det glada humöret jag byggt upp under den gångna veckan föll ihop som ett korthus. Plötsligt kändes allt hopplöst och tråkigt och grått. Förkylningen ville inte ge med sig. På jobbet ringde telefonen och rösterna i mitt headset var mer arga och krävande än på länge, och efter bara några timmar hackade jag sönder mitt anteckningsblock med pennan i ren frustration. Jag svor mellan sammanbitna tänder. Allt kändes, och känns, väldigt monotomt och meningslöst. Inga pengar har man, till frukost äter man formfranska med en skiva ost och en skiva gurka, på kvällen kommer man hem och är trött och lägenheten är tom och skärmen skiner blå och kall, och balkongen är ogästvänlig och kylig och mat ska man laga och vaken ska man hålla sig.
--
Var på en anställningsintervju på ett företag vid Globen igår, och det kändes som det gick rätt bra.
”Du är en väldigt lovande kandidat” sa en av intervjuarna när vi var färdig.
”Det var roligt att höra”, sa jag och tryckte hennes hand. Samtidigt mindes jag bittert att jag hört samma ord yttras så sent som i höstas. De betydde inget då, och jag vet ju inte om det betyder något nu. Men hoppas, det gör jag. Det verkar inte vara världens roligaste jobb, och arbetskamraterna verkar betydligt tråkigare än mina nuvarande, men lönen kan knappast vara sämre, och mer pengar kan ju innebära ett lite drägligare liv. En svag låga av hopp tändes, och efter intervjun gick jag hem till L som bor ett stenkast från Globen, bjöds på en kopp kaffe, snackade en stund, och sen for jag hem. Jag köpte en pizza, för jag orkade inte laga någon mat, och när jag ätit färdig var jag så trött att jag gick direkt och la mig. All nervositet som föregått intervjun hade gett mig huvudvärk, så jag läste inte mer än några sidor i min bok innan jag lade den ifrån mig, släckte och somnade. På natten drömde jag att jag var Spider-man, men det var ingen vidare angenäm dröm. Jag jagades av en ovanligt hänsynslös superskurk genom ett labyrintsystem, och strax innan jag vaknade kröp jag in i ett skåp där jag satt och hörde skurken rota omkring efter mig utanför. Jag drömde om badhus också, badhus med hala golv, om arbeten som jag misslyckades kapitalt med, om skenande bilar med mig bakom ratten och om döda djur.
--
Fick chockerande, och ändå inte särskilt chockerande, nyheter idag. Nyheter som kanske inte kan skrivas ut såhär för vem som helst att läsa, men som kan innebära slutet på en era. De tre musketörernas era. Jag hoppas att det inte behöver vara så illa, för det har varit en väldigt glad era, med många fantastiska kvällar. Den som lever får väl se. Antar jag.
Det har blivit så kallt igen. Över bara någon natt sjönk temperaturen med säkert tio grader, och när jag gav mig ut i måndagsmorgonen med bara skjorta under kavajen var det som att kliva in i en vägg. En vägg av is. Jag drog på mig en tröja, skyndade mig till tunnelbanan och kände det glada humöret jag byggt upp under den gångna veckan föll ihop som ett korthus. Plötsligt kändes allt hopplöst och tråkigt och grått. Förkylningen ville inte ge med sig. På jobbet ringde telefonen och rösterna i mitt headset var mer arga och krävande än på länge, och efter bara några timmar hackade jag sönder mitt anteckningsblock med pennan i ren frustration. Jag svor mellan sammanbitna tänder. Allt kändes, och känns, väldigt monotomt och meningslöst. Inga pengar har man, till frukost äter man formfranska med en skiva ost och en skiva gurka, på kvällen kommer man hem och är trött och lägenheten är tom och skärmen skiner blå och kall, och balkongen är ogästvänlig och kylig och mat ska man laga och vaken ska man hålla sig.
--
Var på en anställningsintervju på ett företag vid Globen igår, och det kändes som det gick rätt bra.
”Du är en väldigt lovande kandidat” sa en av intervjuarna när vi var färdig.
”Det var roligt att höra”, sa jag och tryckte hennes hand. Samtidigt mindes jag bittert att jag hört samma ord yttras så sent som i höstas. De betydde inget då, och jag vet ju inte om det betyder något nu. Men hoppas, det gör jag. Det verkar inte vara världens roligaste jobb, och arbetskamraterna verkar betydligt tråkigare än mina nuvarande, men lönen kan knappast vara sämre, och mer pengar kan ju innebära ett lite drägligare liv. En svag låga av hopp tändes, och efter intervjun gick jag hem till L som bor ett stenkast från Globen, bjöds på en kopp kaffe, snackade en stund, och sen for jag hem. Jag köpte en pizza, för jag orkade inte laga någon mat, och när jag ätit färdig var jag så trött att jag gick direkt och la mig. All nervositet som föregått intervjun hade gett mig huvudvärk, så jag läste inte mer än några sidor i min bok innan jag lade den ifrån mig, släckte och somnade. På natten drömde jag att jag var Spider-man, men det var ingen vidare angenäm dröm. Jag jagades av en ovanligt hänsynslös superskurk genom ett labyrintsystem, och strax innan jag vaknade kröp jag in i ett skåp där jag satt och hörde skurken rota omkring efter mig utanför. Jag drömde om badhus också, badhus med hala golv, om arbeten som jag misslyckades kapitalt med, om skenande bilar med mig bakom ratten och om döda djur.
--
Fick chockerande, och ändå inte särskilt chockerande, nyheter idag. Nyheter som kanske inte kan skrivas ut såhär för vem som helst att läsa, men som kan innebära slutet på en era. De tre musketörernas era. Jag hoppas att det inte behöver vara så illa, för det har varit en väldigt glad era, med många fantastiska kvällar. Den som lever får väl se. Antar jag.
Sunday, May 11, 2008
I get sick again.
Söndag 11 maj - 08
Jag inledde veckan med en trio sjukdagar. På söndagskvällen kände jag hur det började smärta i halsen, och det kändes än värre på måndagen. På natten till tisdagen drömde jag märkliga feberdrömmar där jag sprang runt i skyttegravar, utkämpandes något slags krig mot diverse chefer på jobbet. Jag sköt mot dem, och varje gång skrek jag ut namnet på den jag siktade på. Freudianskt?
På tisdagskvällen kände jag mig lite piggare, så jag gick ut för att handla. Köpte på mig lite proviant på Willys i Örnsberg och tog sedan tunnelbanan till Mälarhöjden. Jag tänkte våga mig på att ta en alternativ väg hem från tunnelbanestationen. En granne sa för några veckor sedan att det fanns en snabbare väg som gick genom villakvarteren. Och ja, det stämmer säkert, om man hittar. Själv gick jag vilse med mina två fullastade matkassar i händerna. Solen stekte, och snart fann jag mig själv på en pittoresk gata, kantad av gigantiska kåkar med prunkande trädgårdar. Jag flåsade och snörvlade som en gammal gubbe. Mitt i alltihop ringde Emma, så jag pressade mobilen mellan kinden och axeln och försökte föra en normal konversation med henne medan jag kämpade mig fram genom den backiga terrängen. Till slut, efter många om och men, såg jag Klubbacken i horisonten. Jag rasade in genom dörren.
Inte förrän på torsdagen kände jag mig frisk nog att komma tillbaka till jobbet. Katrin, vår vikarierande chef, välkomnade mig med ett möte. Tack och lov handlade det inte om min sjukfrånvaro, utan var mest för att vi skulle lära känna varandra nu när vi ska jobba tillsammans i över ett år. Det var ett bra möte. Hon verkar sympatisk, och jag tror hon kan styra upp saker och ting en del. Resten av dagen gick jag mest runt och snörvlade och ojade mig och önskade att jag stannat hemma en dag till.
John och Emma hängde med på besök efter jobbet. Vi köpte på oss folköl i Axelsberg, lite chips, lite dipp, lite wok och qourn, När vi tillrett maten och ätit den gick vi ner till vattnet och promenerade ut på en udde som sträcker sig långt ut i Mälaren. Vi satte oss på stenarna, öppnade varsin öl och satt sedan där och snackade tills det började skymma. Båtar, både stora och små, gled förbi bakom oss, och det var som att medverka i en Pripps Blå-reklam. På ett bra sätt alltså. Det blev kyligt när solen sjönk ner i vattnet, så vi gick tillbaka upp till lägenheten, men alla tre var rätt trötta vid det laget, så John och Emma for hem till sitt. Jag blev sittande vid datorn en stund innan jag somnade.
På fredagen var jag trött av öl och av att ha lagt mig sent, men mådde ändå betydligt bättre än vad jag gjort på hela veckan. Mot slutet av arbetsdagen undrade John om jag ville följa med till Vitabergsparken och sitta i solen ett tag. Jag var trött och skeptisk, men det slutade med att jag hakade på ändå. Solen stekte, och vi slog oss ner med ryggarna mot kyrkmuren. Det var behagligt, men tröttheten gjorde sig påmind efter en stund, så jag åkte hem. Det var dumt. De verkar ha haft en riktigt fin kväll, och jag gjorde inte så mycket mer än att sova och se en film. En ganska menlös fredagskväll blev det.
Lördagen började bra med frukost på balkongen och tvätt i tvättmaskinen. Jag försökte läsa lite, men orkade inte. Istället tog jag tag i disken som blivit stående sedan torsdagen, och när jag ändå var i farten såg jag till att städa resten av lägenheten också. Sen var det dags för lunch, vilket naturligtvis resulterade i ännu mer disk. Eftersom jag hade gått upp tidigt för att hinna med min tvättstugetid var jag rätt trött, men bestämde mig ändå för att åka in till biblioteket. Jag ville tillbringa min eftermiddag på en filt i solen någonstans, men hade inget att läsa. Dessutom börjar det bli hög tid att lämna tillbaka några böcker jag lånade med mig till Lissabonresan.
Jag tror jag fortfarande var sjuk, för i tunnelbanevagnen miste jag balansen och föll handlöst ner i ett säte.
”Hur GICK det?” flämtade en tant.
”Jodå, det gick bra”, försäkrade jag så lugnt jag förmådde, men hade rejäl hjärtklappning, och det flimrade för ögonen. När jag kom fram till biblioteket var det stängt. Jag blev så arg att jag gick och muttrade och svor för mig själv, och ville mest sparka hårt på något. Jag åkte hem och la mig och sov.
Det kunde ha blivit en lika menlös lördagskväll som fredagskvällen var. Från början hade jag planerat att dra till KGB, eftersom Henkes band skulle spela där. Det var tänkt att John och Emma skulle haka på, och för min inre syn såg jag en lika rolig kväll som sist jag var där. Nu hade John bangat, och Emma informerade att hon skulle grilla hos sina föräldrar hela kvällen. Så när jag vaknade efter några timmar välbehövlig sömn gjorde jag varma mackor och ställde in mig på en tråkig kväll i lägenhetsmörkret. Möjligen kunde jag dricka en folköl och tröströka den cigarett som Emma eller John glömde hos mig i torsdags. Döm min förvåning när L hörde av sig via MSN och ville gå ut och hitta på något. Trevligt. Det blev dock inte KGB utan något litet mysigt ställe på Hornsgatan där jag aldrig varit tidigare. Det var billigt, och nästan helt folktomt. Volymen var behaglig, och det strömmade klassisk soul ut högtalarna.
Vi hade trevligt, och kommer säkert att ses igen, men mer än vänskap blir det nog inte.
--
Idag har jag promenerat till Långholmen. Det var första gången jag gick hela vägen in till stan, och det var härligt. Solen gassade även idag, och hela världen var overkligt grön. Det var loppis på Långholmen, men jag kom dit ganska sent, så det var tyvärr rätt avplockat. Några böcker hittade jag ändå, och på vägen hem stannade jag till vid Mickes Skivor och köpte en Built To Spill-platta. Jag snackade lite med Micke himself också. Han spelade en tidig Kent-skiva i butiksstereon och beklagade sig över att alla band från 90-talet begravde bra låtar i en massa skramliga gitarrattacker. Jag nickade och höll med, och fann det en smula lustigt att jag samtidigt betalade för en skiva med Built To Spill, som ju är skramliga om något. Sen ändrade han sig och tyckte skivan var rätt bra ändå. En sällsynt trevlig karl, Micke.
Jag inledde veckan med en trio sjukdagar. På söndagskvällen kände jag hur det började smärta i halsen, och det kändes än värre på måndagen. På natten till tisdagen drömde jag märkliga feberdrömmar där jag sprang runt i skyttegravar, utkämpandes något slags krig mot diverse chefer på jobbet. Jag sköt mot dem, och varje gång skrek jag ut namnet på den jag siktade på. Freudianskt?
På tisdagskvällen kände jag mig lite piggare, så jag gick ut för att handla. Köpte på mig lite proviant på Willys i Örnsberg och tog sedan tunnelbanan till Mälarhöjden. Jag tänkte våga mig på att ta en alternativ väg hem från tunnelbanestationen. En granne sa för några veckor sedan att det fanns en snabbare väg som gick genom villakvarteren. Och ja, det stämmer säkert, om man hittar. Själv gick jag vilse med mina två fullastade matkassar i händerna. Solen stekte, och snart fann jag mig själv på en pittoresk gata, kantad av gigantiska kåkar med prunkande trädgårdar. Jag flåsade och snörvlade som en gammal gubbe. Mitt i alltihop ringde Emma, så jag pressade mobilen mellan kinden och axeln och försökte föra en normal konversation med henne medan jag kämpade mig fram genom den backiga terrängen. Till slut, efter många om och men, såg jag Klubbacken i horisonten. Jag rasade in genom dörren.
Inte förrän på torsdagen kände jag mig frisk nog att komma tillbaka till jobbet. Katrin, vår vikarierande chef, välkomnade mig med ett möte. Tack och lov handlade det inte om min sjukfrånvaro, utan var mest för att vi skulle lära känna varandra nu när vi ska jobba tillsammans i över ett år. Det var ett bra möte. Hon verkar sympatisk, och jag tror hon kan styra upp saker och ting en del. Resten av dagen gick jag mest runt och snörvlade och ojade mig och önskade att jag stannat hemma en dag till.
John och Emma hängde med på besök efter jobbet. Vi köpte på oss folköl i Axelsberg, lite chips, lite dipp, lite wok och qourn, När vi tillrett maten och ätit den gick vi ner till vattnet och promenerade ut på en udde som sträcker sig långt ut i Mälaren. Vi satte oss på stenarna, öppnade varsin öl och satt sedan där och snackade tills det började skymma. Båtar, både stora och små, gled förbi bakom oss, och det var som att medverka i en Pripps Blå-reklam. På ett bra sätt alltså. Det blev kyligt när solen sjönk ner i vattnet, så vi gick tillbaka upp till lägenheten, men alla tre var rätt trötta vid det laget, så John och Emma for hem till sitt. Jag blev sittande vid datorn en stund innan jag somnade.
På fredagen var jag trött av öl och av att ha lagt mig sent, men mådde ändå betydligt bättre än vad jag gjort på hela veckan. Mot slutet av arbetsdagen undrade John om jag ville följa med till Vitabergsparken och sitta i solen ett tag. Jag var trött och skeptisk, men det slutade med att jag hakade på ändå. Solen stekte, och vi slog oss ner med ryggarna mot kyrkmuren. Det var behagligt, men tröttheten gjorde sig påmind efter en stund, så jag åkte hem. Det var dumt. De verkar ha haft en riktigt fin kväll, och jag gjorde inte så mycket mer än att sova och se en film. En ganska menlös fredagskväll blev det.
Lördagen började bra med frukost på balkongen och tvätt i tvättmaskinen. Jag försökte läsa lite, men orkade inte. Istället tog jag tag i disken som blivit stående sedan torsdagen, och när jag ändå var i farten såg jag till att städa resten av lägenheten också. Sen var det dags för lunch, vilket naturligtvis resulterade i ännu mer disk. Eftersom jag hade gått upp tidigt för att hinna med min tvättstugetid var jag rätt trött, men bestämde mig ändå för att åka in till biblioteket. Jag ville tillbringa min eftermiddag på en filt i solen någonstans, men hade inget att läsa. Dessutom börjar det bli hög tid att lämna tillbaka några böcker jag lånade med mig till Lissabonresan.
Jag tror jag fortfarande var sjuk, för i tunnelbanevagnen miste jag balansen och föll handlöst ner i ett säte.
”Hur GICK det?” flämtade en tant.
”Jodå, det gick bra”, försäkrade jag så lugnt jag förmådde, men hade rejäl hjärtklappning, och det flimrade för ögonen. När jag kom fram till biblioteket var det stängt. Jag blev så arg att jag gick och muttrade och svor för mig själv, och ville mest sparka hårt på något. Jag åkte hem och la mig och sov.
Det kunde ha blivit en lika menlös lördagskväll som fredagskvällen var. Från början hade jag planerat att dra till KGB, eftersom Henkes band skulle spela där. Det var tänkt att John och Emma skulle haka på, och för min inre syn såg jag en lika rolig kväll som sist jag var där. Nu hade John bangat, och Emma informerade att hon skulle grilla hos sina föräldrar hela kvällen. Så när jag vaknade efter några timmar välbehövlig sömn gjorde jag varma mackor och ställde in mig på en tråkig kväll i lägenhetsmörkret. Möjligen kunde jag dricka en folköl och tröströka den cigarett som Emma eller John glömde hos mig i torsdags. Döm min förvåning när L hörde av sig via MSN och ville gå ut och hitta på något. Trevligt. Det blev dock inte KGB utan något litet mysigt ställe på Hornsgatan där jag aldrig varit tidigare. Det var billigt, och nästan helt folktomt. Volymen var behaglig, och det strömmade klassisk soul ut högtalarna.
Vi hade trevligt, och kommer säkert att ses igen, men mer än vänskap blir det nog inte.
--
Idag har jag promenerat till Långholmen. Det var första gången jag gick hela vägen in till stan, och det var härligt. Solen gassade även idag, och hela världen var overkligt grön. Det var loppis på Långholmen, men jag kom dit ganska sent, så det var tyvärr rätt avplockat. Några böcker hittade jag ändå, och på vägen hem stannade jag till vid Mickes Skivor och köpte en Built To Spill-platta. Jag snackade lite med Micke himself också. Han spelade en tidig Kent-skiva i butiksstereon och beklagade sig över att alla band från 90-talet begravde bra låtar i en massa skramliga gitarrattacker. Jag nickade och höll med, och fann det en smula lustigt att jag samtidigt betalade för en skiva med Built To Spill, som ju är skramliga om något. Sen ändrade han sig och tyckte skivan var rätt bra ändå. En sällsynt trevlig karl, Micke.
Monday, May 5, 2008
Brutal beatings and name callings.
Måndag 5 maj - 08
Det här med namn är ganska problematiskt. Det är problematiskt när de återkommer.
Jag skrev en novell en gång och lät huvudpersonen heta ”Rickard”. Jag hade mött så många Rickard i mina dar att jag inte längre såg en person framför mig när jag hörde namnet. Där fanns inget ansikte, bara en huvudform med en suddig massa där anletsdragen skulle finnas. Numera känner jag inte särskilt många Rickard. Det ansikte som ligger närmast till hands tillhör en avlägsen kollega på jobbet.
Jenny till exempel. Hur många Jenny har jag inte känt i mina dagar? Min vän Jenny från Karlskoga. Jenny från parallellklassen i gymnasiet. Jenny från Lunnedet som jag dejtade ett par gånger strax innan jag tog mitt pick och pack och lämnade stan. Jenny som jag dejtade helt nyligen, som det aldrig funkade något vidare med. Emmas sympatiska sambo.
Louise? En gammal klasskamrat. Hennes före detta pojkvän, också en klasskamrat, hotade under en lektion med att bränna ner hennes hus. Louise. Arbetskamrat sedan ett par år tillbaka. Nu i dagarna byter hon avdelning. Louise. Tjej jag träffade på en fest helt nyligen. Blev intresserad, får se hur det går.
Fredrik? Elak granne från barndomen, den förste som någonsin mobbade mig. Klasskamrat från gymnasiet som var kleptoman, elak och ful. Försökte mobba mig han också, men ingen hakade på. Trevlig och god vän, dryckesbroder.
Åsa? Mammas gamla vän från barndomen, mor till två barn som jag under större delen av uppväxten trodde var släktingar, när de i själva verket bara var vänner till familjen. Klasskamrat, tvilling med Pia. Min före detta flickvän. Min granne från studentkorridoren och sambo i Bagarmossen. Receptionisten på mitt jobb.
Anna? Så hette min första vän. Så hette en av mina första klasskamrater. Så hette en klasskamrat från gymnasiet som jag var kär i under större delen av sista skolåret. Så hette min andra flickvän, numera god vän. Så hette en klasskamrat och en skolkamrat under folkhögskoleåren. Så heter en hel uppsjö arbetskamrater som egentligen inte är intressanta nog att nämnas.
Namn som det inte finns några kopior på (i min bekantskapskrets, that is): Valdemar, Moa, Julie, John. Kanske några fler. Inte för att det säger något av vikt om dessa personer. De är varken bättre eller sämre än några andra.
--Söndagen var en god dag. Jag hade redan på lördagen bestämt mig för att det inte fick bli ännu en dag av ugglande i lägenhetsmörkret, så på morgonen gjorde jag mig i ordning och åkte sedan in till stan. Jag hade väskan packad med böcker och tänkte lägga mig i Skinnarviksparkens grönska och läsa några timmar under solen. Jag gjorde det någon gång förra året vid ungefär samma tid, och jag minns det som en angenäm upplevelse. Eftersom lördagen varit en tämligen ensam dag funderade jag länge på om jag skulle höra av mig till någon eller om jag skulle tillbringa även denna dag allena. Jag ville läsa ut minst en av de böcker jag tagit med mig, och det skulle vara lättare ordnat på tu man hand. Men till slut, på tunnelbanan, blev längtan efter mänskligt sällskap för påtaglig, och jag skickade ett mess till John. Till min glädje ville han gärna haka på in till stan, och jag kontaktade även Emma, som även hon ställde sig positiv. Innan jag mötte upp dem åkte jag till Mariatorget och satte mig på Café Soda en stund. Åsa jobbade, och hon bjöd på mat – tomatsoppa med sallad och briemacka. Mycket gott. Hon tog en kort rast, och vi hann språkas en stund innan hon fick lov att återgå till jobbet. Jag satt kvar i morgonsolen, läste lite i Peter Weiss ”Exil – Två Romaner” och drack två koppar kaffe. Efter en stund dök John upp, och ytterligare någon kopp senare gick vi iväg till Skinnarviksparken, där vi mötte upp med Emma och Jenny. Tillsammans besteg vi Skinnarviksberget, och spenderade någon timme på dess topp, avnjutandes utsikten och sällskapet. Så mycket läsning blev det aldrig, men det kan man leva med. Istället blev det en långpromenad, först till Jag Är Nyfiken… Gul, där vi åt kvällsmat och drack en öl, och sedan till Tantolunden där vi slog ihjäl någon timme i gröngräset. Jag köpte en lampa också, av en tant som sålde gamla prylar utanför sin kolonilott. Den kostade bara en tia, och tro det eller ej – den fungerade. Det var bra. Jag behöver fler lampor. Min lägenhet känns ibland ganska luguber.
Det här med namn är ganska problematiskt. Det är problematiskt när de återkommer.
Jag skrev en novell en gång och lät huvudpersonen heta ”Rickard”. Jag hade mött så många Rickard i mina dar att jag inte längre såg en person framför mig när jag hörde namnet. Där fanns inget ansikte, bara en huvudform med en suddig massa där anletsdragen skulle finnas. Numera känner jag inte särskilt många Rickard. Det ansikte som ligger närmast till hands tillhör en avlägsen kollega på jobbet.
Jenny till exempel. Hur många Jenny har jag inte känt i mina dagar? Min vän Jenny från Karlskoga. Jenny från parallellklassen i gymnasiet. Jenny från Lunnedet som jag dejtade ett par gånger strax innan jag tog mitt pick och pack och lämnade stan. Jenny som jag dejtade helt nyligen, som det aldrig funkade något vidare med. Emmas sympatiska sambo.
Louise? En gammal klasskamrat. Hennes före detta pojkvän, också en klasskamrat, hotade under en lektion med att bränna ner hennes hus. Louise. Arbetskamrat sedan ett par år tillbaka. Nu i dagarna byter hon avdelning. Louise. Tjej jag träffade på en fest helt nyligen. Blev intresserad, får se hur det går.
Fredrik? Elak granne från barndomen, den förste som någonsin mobbade mig. Klasskamrat från gymnasiet som var kleptoman, elak och ful. Försökte mobba mig han också, men ingen hakade på. Trevlig och god vän, dryckesbroder.
Åsa? Mammas gamla vän från barndomen, mor till två barn som jag under större delen av uppväxten trodde var släktingar, när de i själva verket bara var vänner till familjen. Klasskamrat, tvilling med Pia. Min före detta flickvän. Min granne från studentkorridoren och sambo i Bagarmossen. Receptionisten på mitt jobb.
Anna? Så hette min första vän. Så hette en av mina första klasskamrater. Så hette en klasskamrat från gymnasiet som jag var kär i under större delen av sista skolåret. Så hette min andra flickvän, numera god vän. Så hette en klasskamrat och en skolkamrat under folkhögskoleåren. Så heter en hel uppsjö arbetskamrater som egentligen inte är intressanta nog att nämnas.
Namn som det inte finns några kopior på (i min bekantskapskrets, that is): Valdemar, Moa, Julie, John. Kanske några fler. Inte för att det säger något av vikt om dessa personer. De är varken bättre eller sämre än några andra.
--Söndagen var en god dag. Jag hade redan på lördagen bestämt mig för att det inte fick bli ännu en dag av ugglande i lägenhetsmörkret, så på morgonen gjorde jag mig i ordning och åkte sedan in till stan. Jag hade väskan packad med böcker och tänkte lägga mig i Skinnarviksparkens grönska och läsa några timmar under solen. Jag gjorde det någon gång förra året vid ungefär samma tid, och jag minns det som en angenäm upplevelse. Eftersom lördagen varit en tämligen ensam dag funderade jag länge på om jag skulle höra av mig till någon eller om jag skulle tillbringa även denna dag allena. Jag ville läsa ut minst en av de böcker jag tagit med mig, och det skulle vara lättare ordnat på tu man hand. Men till slut, på tunnelbanan, blev längtan efter mänskligt sällskap för påtaglig, och jag skickade ett mess till John. Till min glädje ville han gärna haka på in till stan, och jag kontaktade även Emma, som även hon ställde sig positiv. Innan jag mötte upp dem åkte jag till Mariatorget och satte mig på Café Soda en stund. Åsa jobbade, och hon bjöd på mat – tomatsoppa med sallad och briemacka. Mycket gott. Hon tog en kort rast, och vi hann språkas en stund innan hon fick lov att återgå till jobbet. Jag satt kvar i morgonsolen, läste lite i Peter Weiss ”Exil – Två Romaner” och drack två koppar kaffe. Efter en stund dök John upp, och ytterligare någon kopp senare gick vi iväg till Skinnarviksparken, där vi mötte upp med Emma och Jenny. Tillsammans besteg vi Skinnarviksberget, och spenderade någon timme på dess topp, avnjutandes utsikten och sällskapet. Så mycket läsning blev det aldrig, men det kan man leva med. Istället blev det en långpromenad, först till Jag Är Nyfiken… Gul, där vi åt kvällsmat och drack en öl, och sedan till Tantolunden där vi slog ihjäl någon timme i gröngräset. Jag köpte en lampa också, av en tant som sålde gamla prylar utanför sin kolonilott. Den kostade bara en tia, och tro det eller ej – den fungerade. Det var bra. Jag behöver fler lampor. Min lägenhet känns ibland ganska luguber.
Sunday, May 4, 2008
Dagen efter-ånger.
Lördag 3 maj - 08
En himmel som växlar mellan mörkblått och vitt. Skator hoppar runt på gräsmattan nedanför balkongen, kraxar och lyfter på svarta vingar. Jag är trött. Jag är rastlös. Jag är pank. Jag vet inte vad jag ska göra med den här lördagen. Jag är skäggig men orkar inte göra något åt saken.
--
Jag har funderat en del på det här med dagen efter-ångest. Länge trodde jag att det var något som inte drabbade mig, något jag var förskonad från. Det hade ju onekligen varit ganska jäkla skönt. Ångest har jag ju så det räcker och blir över ändå. Men fullt så enkelt är det ju inte. Det som andra kallar dagen efter-ångest har jag bara valt att kalla något annat. Tomhet. Aldrig är jag så tom som dagen efter. Morgonen brukar gå bra. Jag vaknar, är lite snurrig, ibland väldigt snurrig, ibland mår jag hemskt dåligt rent fysiskt, och naturligtvis är det ingen humörhöjare. Men ångest? Nej. Snarare ånger. Jag förbannar mig själv för att jag försatt mig i detta djävulska tillstånd, men jag tar det ändå med ro. Imorgon är en annan dag, efter regnet kommer solsken, och så vidare. I yrseln virvlar minnen av gårdagskvällen upp, saker som sagts, saker som gjorts. Jag gör sällan bort mig på fyllan. Alkoholen förändrar inte min personlighet så pass mycket att jag ställer till med några större skandaler. Således är förmiddagen oftast lugn, även när illamåendet är som mest påtagligt. Men det blir alltid värre framåt eftermiddagen. Det är då den bryter ut, tomheten. En mörkblå känsla lägger sig över tillvaron. En känsla av längtan, en känsla av saknad. Den kommer varje gång, oavsett hur gårdagen varit.
--
I onsdags hade jag fest. Det har blivit mycket fest senaste tiden. Det hör väl våren till antar jag. Får bli lite skärpning nu ett tag. Det här är inte bra för ekonomin, och inte för levern heller. Men trevligt var det, till och med mycket trevligt. Louise hängde på direkt efter jobbet, och vi köpte pizza på pizzerian uppe i backen. Det var mitt första besök där, men inte sista. Pizzan var mycket god. Jag drack en öl till, och sen öppnade jag en flaska vin. Min syster och hennes pojkvän var på besök i stan, och de anlände strax efter att vi blivit klara med pizzorna. Därefter anlände Ola, sedan John och Jens, Maria och Ida, Camilla och hennes vän Tess (grannen som jag delade taxi med för några veckor sedan), och till sist även Tobbe och Sara. Så många människor har jag aldrig haft i min lilla lägenhet tidigare, och det lär nog dröja tills jag har en lika stor samling här igen. Jag hade rätt underhållande samtal med de flesta festdeltagarna, och alla såg ut att ha roligt. En höjdpunkt var när Maria och jag dansade till Mylo på den en kvadratmeter lilla delen av vardagsrumsgolvet som finns tillgänglig mellan stereon och köksbordet. Vi skulle egentligen till Debaser, som hade premiär för uteservering denna Valborgsmässoafton, men vi hade så trevligt hos mig att vi struntade i det. Istället drack vi upp allt mitt Lissabon-vin, alla de fyra och en halv flaskorna, den sista slurken ur plastglas som vi tog med oss till tunnelbanan.
Under hela kvällen väntade jag på att L skulle ringa, men det gjorde hon aldrig. Jag hade ringt henne kvällen innan och hört om hon ville komma, och det ville hon eventuellt. Hon skulle närvara på en skolfest, men eventuellt skulle hon dyka upp hos mig lite senare. Eller så så skulle vi ses ute, det fick tiden utvisa.
”Jag ringer dig”, sa hon, men det gjorde hon alltså aldrig. Det gjorde mig lite besviken, men samtidigt hade jag så roligt att jag kunde hantera det. Vi hamnade på Baba Sonic, och jag dansade en hel del med Camilla, och det gjorde ju naturligtvis också sitt till. Vid tre stängde stället. Jag, syrran och hennes kille gick och käkade äcklig kebab och delade sedan en taxi hem till Mälarhöjden. Jag sov, vaknade, till första maj-frukost åt jag gammal kinamat i solskenet på balkongen, och resten av dagen ägnade jag åt den tidigare nämnda och beskrivna tomheten.
--
Även igår var jag ute. Efter jobbet tog jag en fika med Julie och Andreas som var i stan tillfälligt, och efteråt knallade jag bort till Fredrik. Vi lyssnade på skivor, drack lite öl och vin, snackade, gick till Pet Sounds Bar, som var lika frustrerande som alltid, gick sedan till Debaser, där jag bara orkade stanna en liten stund innan jag åkte hem. Jag var väldigt off den här fredagen.
Och det samma kan väl sägas om dagen som varit. Jag har tagit en promenad till Axelsberg och tillbaka, och i skydd av kvällsmörkret har jag bökat upp lite jord ur rabatten så att jag äntligen har kunnat plantera några av de salladsfrön jag köpte för över en månad sedan. Antingen är detta en totalt meningslös lördag, eller så är det baksmällan som fortfarande sitter i sedan onsdagen.
En himmel som växlar mellan mörkblått och vitt. Skator hoppar runt på gräsmattan nedanför balkongen, kraxar och lyfter på svarta vingar. Jag är trött. Jag är rastlös. Jag är pank. Jag vet inte vad jag ska göra med den här lördagen. Jag är skäggig men orkar inte göra något åt saken.
--
Jag har funderat en del på det här med dagen efter-ångest. Länge trodde jag att det var något som inte drabbade mig, något jag var förskonad från. Det hade ju onekligen varit ganska jäkla skönt. Ångest har jag ju så det räcker och blir över ändå. Men fullt så enkelt är det ju inte. Det som andra kallar dagen efter-ångest har jag bara valt att kalla något annat. Tomhet. Aldrig är jag så tom som dagen efter. Morgonen brukar gå bra. Jag vaknar, är lite snurrig, ibland väldigt snurrig, ibland mår jag hemskt dåligt rent fysiskt, och naturligtvis är det ingen humörhöjare. Men ångest? Nej. Snarare ånger. Jag förbannar mig själv för att jag försatt mig i detta djävulska tillstånd, men jag tar det ändå med ro. Imorgon är en annan dag, efter regnet kommer solsken, och så vidare. I yrseln virvlar minnen av gårdagskvällen upp, saker som sagts, saker som gjorts. Jag gör sällan bort mig på fyllan. Alkoholen förändrar inte min personlighet så pass mycket att jag ställer till med några större skandaler. Således är förmiddagen oftast lugn, även när illamåendet är som mest påtagligt. Men det blir alltid värre framåt eftermiddagen. Det är då den bryter ut, tomheten. En mörkblå känsla lägger sig över tillvaron. En känsla av längtan, en känsla av saknad. Den kommer varje gång, oavsett hur gårdagen varit.
--
I onsdags hade jag fest. Det har blivit mycket fest senaste tiden. Det hör väl våren till antar jag. Får bli lite skärpning nu ett tag. Det här är inte bra för ekonomin, och inte för levern heller. Men trevligt var det, till och med mycket trevligt. Louise hängde på direkt efter jobbet, och vi köpte pizza på pizzerian uppe i backen. Det var mitt första besök där, men inte sista. Pizzan var mycket god. Jag drack en öl till, och sen öppnade jag en flaska vin. Min syster och hennes pojkvän var på besök i stan, och de anlände strax efter att vi blivit klara med pizzorna. Därefter anlände Ola, sedan John och Jens, Maria och Ida, Camilla och hennes vän Tess (grannen som jag delade taxi med för några veckor sedan), och till sist även Tobbe och Sara. Så många människor har jag aldrig haft i min lilla lägenhet tidigare, och det lär nog dröja tills jag har en lika stor samling här igen. Jag hade rätt underhållande samtal med de flesta festdeltagarna, och alla såg ut att ha roligt. En höjdpunkt var när Maria och jag dansade till Mylo på den en kvadratmeter lilla delen av vardagsrumsgolvet som finns tillgänglig mellan stereon och köksbordet. Vi skulle egentligen till Debaser, som hade premiär för uteservering denna Valborgsmässoafton, men vi hade så trevligt hos mig att vi struntade i det. Istället drack vi upp allt mitt Lissabon-vin, alla de fyra och en halv flaskorna, den sista slurken ur plastglas som vi tog med oss till tunnelbanan.
Under hela kvällen väntade jag på att L skulle ringa, men det gjorde hon aldrig. Jag hade ringt henne kvällen innan och hört om hon ville komma, och det ville hon eventuellt. Hon skulle närvara på en skolfest, men eventuellt skulle hon dyka upp hos mig lite senare. Eller så så skulle vi ses ute, det fick tiden utvisa.
”Jag ringer dig”, sa hon, men det gjorde hon alltså aldrig. Det gjorde mig lite besviken, men samtidigt hade jag så roligt att jag kunde hantera det. Vi hamnade på Baba Sonic, och jag dansade en hel del med Camilla, och det gjorde ju naturligtvis också sitt till. Vid tre stängde stället. Jag, syrran och hennes kille gick och käkade äcklig kebab och delade sedan en taxi hem till Mälarhöjden. Jag sov, vaknade, till första maj-frukost åt jag gammal kinamat i solskenet på balkongen, och resten av dagen ägnade jag åt den tidigare nämnda och beskrivna tomheten.
--
Även igår var jag ute. Efter jobbet tog jag en fika med Julie och Andreas som var i stan tillfälligt, och efteråt knallade jag bort till Fredrik. Vi lyssnade på skivor, drack lite öl och vin, snackade, gick till Pet Sounds Bar, som var lika frustrerande som alltid, gick sedan till Debaser, där jag bara orkade stanna en liten stund innan jag åkte hem. Jag var väldigt off den här fredagen.
Och det samma kan väl sägas om dagen som varit. Jag har tagit en promenad till Axelsberg och tillbaka, och i skydd av kvällsmörkret har jag bökat upp lite jord ur rabatten så att jag äntligen har kunnat plantera några av de salladsfrön jag köpte för över en månad sedan. Antingen är detta en totalt meningslös lördag, eller så är det baksmällan som fortfarande sitter i sedan onsdagen.
Subscribe to:
Comments (Atom)