Lördag 29 november - 08
Lördag igen, och jag är bakfull. Dricker kaffe och lyssnar på gamla skivor, just nu Ed Harcourt. Det är alldeles mörkt ute, men trots mitt eländiga tillstånd har jag lyckats med att både diska och montera upp min adventsljusstake. Igår kväll när jag kom hem hade jag också sinnesnärvaro nog att samla alla ölburkar i en kasse. Så lägenheten känns ganska trivsam trots allt. Det luktar starkt och juligt av hyacinten i fönstret. Kanske unnar jag mig strax en pepparkaka.
Om några timmar ska jag ge mig ut i kollektivtrafiken och ta mig till Högdalen och Mikaela. Fram till dess ska jag mest bara ta det lugnt. Jag behöver det. Det har varit en hektisk vecka, och fredagskvällen, som annars brukar vara min vilokväll, blev inte mindre hektisk. Jag hade John på besök, och vi konstaterade att det nog var första gången vi umgicks bara han och jag, på tu man hand. Det var trevligt, naturligtvis, och som sig bör en grabbkväll som denna drack vi öl istället för vin och åt chips istället för middag. Vi snackade musik och politik och litteratur och svunna tider, blev sentimentala och lyssnade på Eldkvarn. Framåt halv elva hade vi hällt i oss alla ölen och ätit upp chipsen, så det var läge att röra sig in mot stan. Vi hamnade på Bonden Bar, som dock inte var något höjdarställe den här kvällen. Musiken var småtrist, klientelet likaså, det fanns inga sittplatser, och dessutom luktade det som om någon gick omkring med sina inälvor utanför kroppen. Vedervärdigt. Vi drack en varsin öl i baren innan vi bestämde oss för att gå och äta kebab istället. På vägen ut mötte vi ett gäng som såg ut att tillhöra italienska Camorran. De var precis var på väg in. Verkar som om vi gick i grevens tid.
--
Hade glöggkväll i tisdags. Mötte upp Emma, John och Jenny på Systemet vid Liljeholmen, och vi köpte med oss flera flaskor med olika smaker. Snön yrde den kvällen, det var kallt och vitt. Vi skyndade oss hem till min varma lägenhet och drog på spisen. Det blev en riktigt gemytlig stämning. Doft av glögg, bra musik på stereon, pepparkakor och lussekatter, Maria kom förbi och Mikaela kom förbi. Vi höll inte igång mycket längre än till tio, men det var trevligt så länge det varade.
--
Dagen därpå var jag hembjuden till Maria efter jobbet. Vi skulle äta middag på rotfrukter, sallad och vin. Tyvärr var alla systembolag i hennes område stängda, så efter en stunds rännande på stan fick vi återvända till hennes lägenhet vid Fridhemsplan tomhänta. Maten var god ändå, men jag hade svårt att njuta av den. Jag hade nämligen enorm ångest, av skäl som jag inte vill gå in på så mycket närmare, men som kretsar kring att min framtid på jobbet kan vara hotad på grund av hänsynslösa psykopater på ett visst internetforum jag ibland hänger på. Jag säger nog inte mycket mer om den saken för än den dagen det verkligen blir aktuellt, en dag jag hoppas inte kommer. Jag gick hem med en gruvlig ångest, när jag la mig kunde jag inte sova, och jag låg och vred mig så länge att jag inte klarade av att gå till jobbet morgonen därpå. Istället vandrade jag omkring hemma, och lägenheten kändes märkligt främmande, som om jag varit borta en längre tid och först nu återvänt. Kanske hade det med ångesten att göra (overklighetskänslor?) eller så handlade det om att de senaste dagarna varit så fria från det jag vanligtvis kallar ”vardag”, den vardag som går ut på att vara själv hemma, skrota omkring, dricka te och lyssna på skivor.
Jag tror jag behöver den där vardagstiden lika mycket som jag inte behöver ångest.
--
En dag tidigt i veckan - var det kanske måndag? – stod jag och väntade på bussen vid Mälarhöjdens tunnelbanestation. Jag hade ingen lust att släpa mig hem genom stormen.
”Har bussen till Klubbacken gått?” frågade jag några som stod och väntade. Där fanns bland annat en ung kille, förmodligen i gymnasieåldern, en galant äldre dam och en rödnäst söderkis i femtioårsåldern som luktade sprit. Det visade sig att bussen inte hade gått, och att vi alla väntade på samma. Den omaka samlingen människor stod och språkade så smått med varandra, och det såg riktigt trivsamt ut.
”Så du bor också på Klubbacken?” frågade studenten.
”Japp.”
”Vilket nummer?”
Jag besvarade frågan.
“Vad heter du då?”
“Eh, Niklas…” Jag ställde ingen fråga tillbaka. Var väl inte så överdrivet intresserad.
Vi väntade länge och väl, men ingen buss syntes till. Vi trampade med fötterna, slog åkarbrasor, huttrade.
”Nu är den tio minuter sen”, muttrade fyllot. Det gick ytterligare fem minuter innan bussen dök upp.
”Nu ska jag peka strängt på klockan precis som min lärare brukar göra när jag är sen”, sa studenten och flinade. Dörrarna öppnades, jag visade mitt kort och satte mig längst bak i. Studenten höll sitt löfte och pekade irriterat på sin klocka. Jag sjönk ner i mitt säte. Snart hördes ett sprakande i bussens högtalare.
”Jag hoppas ni har förståelse för att det tar lite tid att köra när det är oväder och olyckor på vägarna…”
”Jaaaadå”, sa en av mina medpassagerare.
”Ja, för det är tydligen inte alla som har det”, muttrade chauffören i högtalaren.
Jag tyckte synd om honom. Sen tyckte jag synd om studenten. Han liksom sjönk ihop där han stod, ansiktet lös högrött. Han hade ju mest bara velat skämta till det lite. Hur man än försöker blir det fel.
En bagatell, helt klart, men jag ser något djupt tragiskt i situationer som denna.
Saturday, November 29, 2008
Monday, November 24, 2008
Oh my heart waits in winter now.
Måndag 24 november - 08
Vinterns första snöfall mötte mig när jag klev upp i lördags morse. Jag vaknade vid klockan nio, kände mig relativt uppvilad trots att jag lagt mig sent, så jag klev ur sängen och drog upp persiennerna. Världen utanför var vit, och tjocka bomullstussar seglade försiktigt ner från himlen. Vackert, riktigt vackert. Jag tände ljus och åt för en gångs skull frukost vid köksbordet istället för vid vardagsrumsbordet. Okej, min lägenhet har bara ett rum, så det är lite vanskligt att låta rumsplacering definiera borden, men det framgår nog vad jag menar ändå…
Efter frukosten satt jag kvar vid bordet en bra stund, läste i John Steinbecks ”Vredens Druvor” och lite i Klas Östergrens ”Fattiga Riddare Och Stora Svenskar”. Jag hade gått upp tidigt och hade all tid i världen. Lyssnade på några skivor, och satt sedan vid datorn en stund, trots att en del av mig verkligen försökte motstå frestelsen. När jag flyttade hit för ett år sedan, minus några månader, hade jag ingen uppkoppling. Jag inbillar mig att jag var en mer harmonisk och levande människa på den tiden.
--
Tiden går fort när man inte gör något alls, så snart var det eftermiddag. Jag skulle hem till Mikaela, så jag pälsade på mig så gott jag kunde: snodde de trasor som ska föreställa min vinterrock omkring mig, behöll mina nya tunna tygbyxor med för långa ben som jag ständigt trampar på, snörade på mig favoritskorna där sulorna håller på att lossna, och virade halsduken runt halsen. Jag såg nog inte riktigt ut som en luffare, men nästan.
Det var snorhalt ute, och i trapporna ner mot Axelsberg halkade jag och lyckades nära på vrida armen ur led när jag hindrade mig själv från att falla i marken. Hela vägen till tunnelbanestationen svor jag för mig själv och knöt min värkande hand i fickan. Resan till Liljeholmen var lugn och behaglig, men på bussen mot Högdalen blev det mer spännande. En spritstinkande mentalpatient slog sig ner två säten framför mig, började fäkta med armarna och utstötte oljud på bästa Lasse Kongo-manér. Han var nästan lite obehaglig, men inte lika obehaglig som den överklassdam som strax därpå marscherade in. Jag uppfattade inte vad som hände när hon klev på bussen, men tydligen hade chauffören förolämpat henne å det grövsta. Hon ångade fram som ett ånglok genom bussen, brölade ut att detta minsann var det värsta hon varit med om (vilket härligt liv hon måste ha haft fram till denna svarta dag!) och knappt hade jag hunnit himla färdigt med ögonen förrän jag hörde hur hon ringde upp SL och skällde ut någon stackars kundtjänstmänniska och krävde att någon ögonblickligen åtgärdade den oförskämda busschauffören.
”Men vänta tills jag kommit ur bussen, annars får jag väl stryk!”
Människan i andra änden av det telefonsamtalet har jag varit på tok för många gånger.
--
När jag kom fram till Högdalen var det mörkt. Jag lyssnade på James Yorkstons senaste i lurarna, en skiva som harmoniserade perfekt med mörkret, snön, ljusen och Högdalens lagom schaskiga charm. När jag tittade upp och såg Mikaelas balkong högt ovanför mig – ett varmt sken genom fönstret och en ljusslinga virad runt balkongräcket – så kändes det lite som att vara med i The Pogues ”Fairytale Of New York”.
Vi fick en fin kväll tillsammans. Åt omelett, bakade pepparkakor och såg på film. Drack ett par glas vin och somnade i hyfsad tid.
--
Vi sov i närmare tolv timmar. Mikaelas sovrum är fullständigt mörklagt, och sängen mjuk på precis rätt ställen. Man skulle kunna somna och aldrig vakna igen. Det gjorde vi dock den här morgonen, och vi fann till vår glädje att snön låg kvar. Efter helgens andra långfrukost, men den här gången i sällskap, sydde Mikaela upp mina byxor så jag skulle slippa trampa sönder dem. Sedan for vi hem till mig, åt pizza och jag frostade av mitt frysfack.
--
”Det blåser alltid på Klubbacken”, sa en av mina grannar när jag precis flyttade in, och han hade en poäng. Blåser det någonstans så blåser det alltid värre här. Ofta är det ganska mysigt. Jag har ingenting emot vinden. När man kommer hem efter jobbet och närmar sig entrédörren är det alltid som värst, men vinden fungerar då mest som en påminnelse om hur skönt det ska bli att få komma in i stugvärmen.
Den här söndagskvällen ylade det som en hel flock vargar utanför fönstret. Det riste i trädgrenarna utanför, snöflingorna föll horisontellt. Väder som får en att krypa tätare ihop när det är dags att sova. Väldigt mysigt, således.
Dock inte lika mysigt att vakna på måndagsmorgonen och märka att vinden inte mojnat det minsta, att den sliter i omvärlden med oförminskad styrka, och veta att man snart, om sisådär en halvtimme, måste ge sig ut i eländet. Har man dessutom väckts upprepade gånger under natten, av att bord och stolar på grannarnas balkonger blåst omkull, då känns livet ganska ovärdigt en morgon som denna.
Jag trotsade stormen och gav mig ut i måndagen. Det blev en okej dag.
Vintern har så här långt varit en positiv överraskning.
Vinterns första snöfall mötte mig när jag klev upp i lördags morse. Jag vaknade vid klockan nio, kände mig relativt uppvilad trots att jag lagt mig sent, så jag klev ur sängen och drog upp persiennerna. Världen utanför var vit, och tjocka bomullstussar seglade försiktigt ner från himlen. Vackert, riktigt vackert. Jag tände ljus och åt för en gångs skull frukost vid köksbordet istället för vid vardagsrumsbordet. Okej, min lägenhet har bara ett rum, så det är lite vanskligt att låta rumsplacering definiera borden, men det framgår nog vad jag menar ändå…
Efter frukosten satt jag kvar vid bordet en bra stund, läste i John Steinbecks ”Vredens Druvor” och lite i Klas Östergrens ”Fattiga Riddare Och Stora Svenskar”. Jag hade gått upp tidigt och hade all tid i världen. Lyssnade på några skivor, och satt sedan vid datorn en stund, trots att en del av mig verkligen försökte motstå frestelsen. När jag flyttade hit för ett år sedan, minus några månader, hade jag ingen uppkoppling. Jag inbillar mig att jag var en mer harmonisk och levande människa på den tiden.
--
Tiden går fort när man inte gör något alls, så snart var det eftermiddag. Jag skulle hem till Mikaela, så jag pälsade på mig så gott jag kunde: snodde de trasor som ska föreställa min vinterrock omkring mig, behöll mina nya tunna tygbyxor med för långa ben som jag ständigt trampar på, snörade på mig favoritskorna där sulorna håller på att lossna, och virade halsduken runt halsen. Jag såg nog inte riktigt ut som en luffare, men nästan.
Det var snorhalt ute, och i trapporna ner mot Axelsberg halkade jag och lyckades nära på vrida armen ur led när jag hindrade mig själv från att falla i marken. Hela vägen till tunnelbanestationen svor jag för mig själv och knöt min värkande hand i fickan. Resan till Liljeholmen var lugn och behaglig, men på bussen mot Högdalen blev det mer spännande. En spritstinkande mentalpatient slog sig ner två säten framför mig, började fäkta med armarna och utstötte oljud på bästa Lasse Kongo-manér. Han var nästan lite obehaglig, men inte lika obehaglig som den överklassdam som strax därpå marscherade in. Jag uppfattade inte vad som hände när hon klev på bussen, men tydligen hade chauffören förolämpat henne å det grövsta. Hon ångade fram som ett ånglok genom bussen, brölade ut att detta minsann var det värsta hon varit med om (vilket härligt liv hon måste ha haft fram till denna svarta dag!) och knappt hade jag hunnit himla färdigt med ögonen förrän jag hörde hur hon ringde upp SL och skällde ut någon stackars kundtjänstmänniska och krävde att någon ögonblickligen åtgärdade den oförskämda busschauffören.
”Men vänta tills jag kommit ur bussen, annars får jag väl stryk!”
Människan i andra änden av det telefonsamtalet har jag varit på tok för många gånger.
--
När jag kom fram till Högdalen var det mörkt. Jag lyssnade på James Yorkstons senaste i lurarna, en skiva som harmoniserade perfekt med mörkret, snön, ljusen och Högdalens lagom schaskiga charm. När jag tittade upp och såg Mikaelas balkong högt ovanför mig – ett varmt sken genom fönstret och en ljusslinga virad runt balkongräcket – så kändes det lite som att vara med i The Pogues ”Fairytale Of New York”.
Vi fick en fin kväll tillsammans. Åt omelett, bakade pepparkakor och såg på film. Drack ett par glas vin och somnade i hyfsad tid.
--
Vi sov i närmare tolv timmar. Mikaelas sovrum är fullständigt mörklagt, och sängen mjuk på precis rätt ställen. Man skulle kunna somna och aldrig vakna igen. Det gjorde vi dock den här morgonen, och vi fann till vår glädje att snön låg kvar. Efter helgens andra långfrukost, men den här gången i sällskap, sydde Mikaela upp mina byxor så jag skulle slippa trampa sönder dem. Sedan for vi hem till mig, åt pizza och jag frostade av mitt frysfack.
--
”Det blåser alltid på Klubbacken”, sa en av mina grannar när jag precis flyttade in, och han hade en poäng. Blåser det någonstans så blåser det alltid värre här. Ofta är det ganska mysigt. Jag har ingenting emot vinden. När man kommer hem efter jobbet och närmar sig entrédörren är det alltid som värst, men vinden fungerar då mest som en påminnelse om hur skönt det ska bli att få komma in i stugvärmen.
Den här söndagskvällen ylade det som en hel flock vargar utanför fönstret. Det riste i trädgrenarna utanför, snöflingorna föll horisontellt. Väder som får en att krypa tätare ihop när det är dags att sova. Väldigt mysigt, således.
Dock inte lika mysigt att vakna på måndagsmorgonen och märka att vinden inte mojnat det minsta, att den sliter i omvärlden med oförminskad styrka, och veta att man snart, om sisådär en halvtimme, måste ge sig ut i eländet. Har man dessutom väckts upprepade gånger under natten, av att bord och stolar på grannarnas balkonger blåst omkull, då känns livet ganska ovärdigt en morgon som denna.
Jag trotsade stormen och gav mig ut i måndagen. Det blev en okej dag.
Vintern har så här långt varit en positiv överraskning.
Friday, November 21, 2008
I think I smell a rat.
Fredag 21 november - 08
På vägen till jobbet, den sista lilla sträckan mellan tvärbanan och entrén, ser jag en skata som sliter inälvorna ur en död råtta, på precis samma sätt som man annars kan se fåglar slida daggmaskar ur jorden efter en regnig sommardag. ”Stora Essingen, dag 3”, tänker jag, drar mitt kort i kortläsaren och kliver in i värmen.
Trots syner som den tidigare nämnda finns det många plus med att ha flyttat. Utsikten från kontoret – vi sitter på näst högsta våningen – är fantastisk. Glittrande vatten alldeles nedanför, klippor och hus på andra sidan. Det är storslaget. När tvärbanan dundrar över Essingebron kan jag, om jag vinklar på huvudet, se mitt hus i horisonten. Och när våren kommer, om jag är kvar på jobbet när våren kommer, kan jag utan större åthävor cykla till min arbetsplats. Det är bara att cykla ner förbi Klubbensborg och sen sladda förbi Gröndal via Vinterviken och så upp på Essingeleden. Samma väg som Moa och jag promenerade för några veckor sedan, innan hösten blev till isande vinter.
--
Tidigare i veckan lyckades jag, min tomma plånbok till trots, att uppdatera jag min garderob. Efter ett antal misslyckade Tradera-köp, bland annat två Ben Sherman-kavajer, där den ena såg rent gräslig ut och den andra satt som ett tält, trots rätt mått och proportioner, har jag svurit att aldrig mer köpa kläder över nätet. Det är helt enkelt för riskabelt. Trots detta kunde jag inte motstå att bjuda hundraåttio kronor på ett par grå byxor häromveckan. De var av ansenligt märke, aldrig använda, och prislappen, som fortfarande satt på, visade ett pris på fem gånger den summa jag faktiskt betalade. Då jag kunde åka in till Södermalm och möta upp säljaren slapp jag också betala frakt, vilket var välkommet.
Innan mötet drog jag runt lite på stan för första gången på mycket länge. Slank in på Judiths och köpte mig en halsduk. Det var fruktansvärt kallt ute, snöblandat regn störtade mot ansiktet i horisontell riktning, så den var en välbehövlig investering. När jag slutligen kom hem ägnade jag återstoden av kvällen åt att sy i nya knappar i min vinterrock. Jag kände mig som ett fattighjon, fast på ett charmerande sätt.
--
Ikväll, fredag, ligger jag på soffan, dricker kaffe och lyssnar på skivor. Det är behagligt. Efter jobbet idag spontanstannade jag vid Stadsmissionen vid Liljeholmen, och gick därifrån med en hel uppsättning böcker, en cd-skiva och en singel. Kom hem, värmde gårdagens matrester – wokade grönsaker med köttfärs och sås på dijonsenap, och lutade mig sedan tillbaka på soffan. Tänkte sova, men ändrade mig, kokade upp kaffe, och så har kvällen förflutit, skivorna har lagts på hög, dialogfönster från MSN har hoppat upp och ner, värmeljus fladdrar på köksbordet, snart är det dags att gå och lägga sig.
--
Jag insåg här tidigare i veckan, eller om det var i slutet av förra, att jag skulle vilja arbeta med radio. Det är något jag insett redan för länge sedan, på den tiden vi sände närradio i Motala, men helt glömt bort. En nygammal insikt, således. Frågan är väl vad jag ska göra med den? Plugga radio? Yeah, that’ll happen… Men det är skönt ändå, att kunna drömma om en karriär bortom den tillvaro jag nu är, eh, mitt uppe i.
På vägen till jobbet, den sista lilla sträckan mellan tvärbanan och entrén, ser jag en skata som sliter inälvorna ur en död råtta, på precis samma sätt som man annars kan se fåglar slida daggmaskar ur jorden efter en regnig sommardag. ”Stora Essingen, dag 3”, tänker jag, drar mitt kort i kortläsaren och kliver in i värmen.
Trots syner som den tidigare nämnda finns det många plus med att ha flyttat. Utsikten från kontoret – vi sitter på näst högsta våningen – är fantastisk. Glittrande vatten alldeles nedanför, klippor och hus på andra sidan. Det är storslaget. När tvärbanan dundrar över Essingebron kan jag, om jag vinklar på huvudet, se mitt hus i horisonten. Och när våren kommer, om jag är kvar på jobbet när våren kommer, kan jag utan större åthävor cykla till min arbetsplats. Det är bara att cykla ner förbi Klubbensborg och sen sladda förbi Gröndal via Vinterviken och så upp på Essingeleden. Samma väg som Moa och jag promenerade för några veckor sedan, innan hösten blev till isande vinter.
--
Tidigare i veckan lyckades jag, min tomma plånbok till trots, att uppdatera jag min garderob. Efter ett antal misslyckade Tradera-köp, bland annat två Ben Sherman-kavajer, där den ena såg rent gräslig ut och den andra satt som ett tält, trots rätt mått och proportioner, har jag svurit att aldrig mer köpa kläder över nätet. Det är helt enkelt för riskabelt. Trots detta kunde jag inte motstå att bjuda hundraåttio kronor på ett par grå byxor häromveckan. De var av ansenligt märke, aldrig använda, och prislappen, som fortfarande satt på, visade ett pris på fem gånger den summa jag faktiskt betalade. Då jag kunde åka in till Södermalm och möta upp säljaren slapp jag också betala frakt, vilket var välkommet.
Innan mötet drog jag runt lite på stan för första gången på mycket länge. Slank in på Judiths och köpte mig en halsduk. Det var fruktansvärt kallt ute, snöblandat regn störtade mot ansiktet i horisontell riktning, så den var en välbehövlig investering. När jag slutligen kom hem ägnade jag återstoden av kvällen åt att sy i nya knappar i min vinterrock. Jag kände mig som ett fattighjon, fast på ett charmerande sätt.
--
Ikväll, fredag, ligger jag på soffan, dricker kaffe och lyssnar på skivor. Det är behagligt. Efter jobbet idag spontanstannade jag vid Stadsmissionen vid Liljeholmen, och gick därifrån med en hel uppsättning böcker, en cd-skiva och en singel. Kom hem, värmde gårdagens matrester – wokade grönsaker med köttfärs och sås på dijonsenap, och lutade mig sedan tillbaka på soffan. Tänkte sova, men ändrade mig, kokade upp kaffe, och så har kvällen förflutit, skivorna har lagts på hög, dialogfönster från MSN har hoppat upp och ner, värmeljus fladdrar på köksbordet, snart är det dags att gå och lägga sig.
--
Jag insåg här tidigare i veckan, eller om det var i slutet av förra, att jag skulle vilja arbeta med radio. Det är något jag insett redan för länge sedan, på den tiden vi sände närradio i Motala, men helt glömt bort. En nygammal insikt, således. Frågan är väl vad jag ska göra med den? Plugga radio? Yeah, that’ll happen… Men det är skönt ändå, att kunna drömma om en karriär bortom den tillvaro jag nu är, eh, mitt uppe i.
Saturday, November 15, 2008
Te med smak av svunna tider.
Lördag 15 november - 08
Te, liksom dofter och musik, är oslagbart när det handlar om att få gamla minnen att virvla upp i medvetandet. Som nu. Tidigare ikväll var jag och Mikaela på besök hos min bror på Lidingö. Min pappa och hans fru var där också, och i samlad trupp for vi till Willys och handlade kvällsmat bestående av nachoschips och öl. Jag handlade mat åt mig själv också, och passade på att köpa mig ett paket av Willys eget te med smak av rabarber och grädde. Det är inte ett favoritte, smakar egentligen lite för svagt för att jag helhjärtat ska kunna rekommendera det, men den svaga smaken av rabarber och grädde kändes ändå lockande denna lördagskväll. När jag kom hem vid niotiden kokade jag upp vatten, hällde upp en kopp och sörplade i mig ljuva minnen.
Karlskoga, våren 2006, årets första skälvande veckor. Snö på marken, en ny lägenhet där elementen inte gick att vrida ner, där möblerna var bedrövliga, där det saknades uppkoppling, men för första gången på ett halvår hade jag ett verkligt hem, ett hem som var mer än en säng och ett nattduksbord. Jag kunde stänga dörren och låsa, jag kunde laga min egen mat, jag kunde göra precis vad som föll mig in. Det var inte första gången jag bodde ensam, men första gången på länge. Varje kväll efter jobbet satt jag på min pinnstol framför datorn, en varm kopp rabarberte på fönsterbrädet, ögonen riktade mot skärmen eller ut mot gatan, kvällsmörkret, lyktorna från bilarna och bussarna som kom och som åkte.
--
Liptons Tropical Fruit-te smakar 2005, sommar, sensommar, höst. Min bror hade detta te i den källarhåla han kallade sitt hem. Han bodde en trappa ner från mig, och varje kväll jag tillbringade där tog jag mig en kopp, sörplade sedan på den medan brorsan spelade gitarr eller redigerade David Crosby-influerade melodier på datorn.
Liptons svartvinbärste å andra sidan, smakar precis som min första egna lägenhet, den rymliga trean jag tog över när min pappa flyttade ihop med sin nuvarande fru. Jag hade trädgårdsmöbler i köket, de var mörkblå, färgen var flagnad, men de fungerade ändå alldeles utmärkt att sitta vid när det vankades kesosmörgåsar och kvällste.
--
Den senaste veckan har jag gjort ett nytt försök med Grant Morrisons skruvade serie ”The Invisibles”. Jag har läst den innan jag somnat, och det har resulterat i väldigt intressanta drömmar. I en av utspelades alla olika epoker i mitt liv parallellt. Jag gick i högstadiet, gymnasiet och läste journalistik, allt på samma gång, och mitt i allt detta jobbade jag även på Transcom i Karlskoga, på CityMail och på Swedbank, hade flera flickvänner, abnorma mängder vänner, och flera olika bostäder att bolla med. Det var ett liv i den snabba filen, och drömmen var märklig, stressande och inte så lite Grant Morrisonsk. Den lämnade kvar en känsla som annars mest bara uppstår då man dricker te med smak av svunna tider.
Te, liksom dofter och musik, är oslagbart när det handlar om att få gamla minnen att virvla upp i medvetandet. Som nu. Tidigare ikväll var jag och Mikaela på besök hos min bror på Lidingö. Min pappa och hans fru var där också, och i samlad trupp for vi till Willys och handlade kvällsmat bestående av nachoschips och öl. Jag handlade mat åt mig själv också, och passade på att köpa mig ett paket av Willys eget te med smak av rabarber och grädde. Det är inte ett favoritte, smakar egentligen lite för svagt för att jag helhjärtat ska kunna rekommendera det, men den svaga smaken av rabarber och grädde kändes ändå lockande denna lördagskväll. När jag kom hem vid niotiden kokade jag upp vatten, hällde upp en kopp och sörplade i mig ljuva minnen.
Karlskoga, våren 2006, årets första skälvande veckor. Snö på marken, en ny lägenhet där elementen inte gick att vrida ner, där möblerna var bedrövliga, där det saknades uppkoppling, men för första gången på ett halvår hade jag ett verkligt hem, ett hem som var mer än en säng och ett nattduksbord. Jag kunde stänga dörren och låsa, jag kunde laga min egen mat, jag kunde göra precis vad som föll mig in. Det var inte första gången jag bodde ensam, men första gången på länge. Varje kväll efter jobbet satt jag på min pinnstol framför datorn, en varm kopp rabarberte på fönsterbrädet, ögonen riktade mot skärmen eller ut mot gatan, kvällsmörkret, lyktorna från bilarna och bussarna som kom och som åkte.
--
Liptons Tropical Fruit-te smakar 2005, sommar, sensommar, höst. Min bror hade detta te i den källarhåla han kallade sitt hem. Han bodde en trappa ner från mig, och varje kväll jag tillbringade där tog jag mig en kopp, sörplade sedan på den medan brorsan spelade gitarr eller redigerade David Crosby-influerade melodier på datorn.
Liptons svartvinbärste å andra sidan, smakar precis som min första egna lägenhet, den rymliga trean jag tog över när min pappa flyttade ihop med sin nuvarande fru. Jag hade trädgårdsmöbler i köket, de var mörkblå, färgen var flagnad, men de fungerade ändå alldeles utmärkt att sitta vid när det vankades kesosmörgåsar och kvällste.
--
Den senaste veckan har jag gjort ett nytt försök med Grant Morrisons skruvade serie ”The Invisibles”. Jag har läst den innan jag somnat, och det har resulterat i väldigt intressanta drömmar. I en av utspelades alla olika epoker i mitt liv parallellt. Jag gick i högstadiet, gymnasiet och läste journalistik, allt på samma gång, och mitt i allt detta jobbade jag även på Transcom i Karlskoga, på CityMail och på Swedbank, hade flera flickvänner, abnorma mängder vänner, och flera olika bostäder att bolla med. Det var ett liv i den snabba filen, och drömmen var märklig, stressande och inte så lite Grant Morrisonsk. Den lämnade kvar en känsla som annars mest bara uppstår då man dricker te med smak av svunna tider.
Thursday, November 13, 2008
Leave it all behind.
Torsdag 13 november - 08
Torsdag, snart fredag. Redan. Det är inte klokt vad fort tiden går. Det känns som om veckan just började, och nu är den snart förbi. Inte mig emot i och för sig, det får gärna vara helg året om. Men det är skrämmande hur dagarna bara rinner en ur fingrarna.
Ikväll ligger jag på soffan med laptopen i knät. Jag dricker te och har ätit skorpor. Innan dess har jag varit ute och sprungit. Trots att det var första gången på ett bra tag kändes det som om det gick lite smidigare än sist. Jag kunde pressa mig förbi fler gatlyktor utan att stanna och promenera (något jag gör då och då för att inte slita ut mig totalt – blir det för jobbigt blir det ju inte roligt, och jag är livrädd att känna mig mer motvillig än jag redan gör) och totalsträckan var dessutom något längre än sist. Men jag har en lång väg kvar att gå. Och jag måste verkligen se till att göra detta mer kontinuerligt.
Annars har veckan avlöpt ganska smärtfritt. Inga större kontroverser på jobbet, allt har flutit på. Jag lunchade med A i förrgår, på en sunkig lunchrestaurang alldeles runt hörnet från jobbet. Det var trevligt att träffa henne, och sannerligen länge sen sist. Hon hade flyttat till en lägenhet i närheten av Gullmarsplan nu, och vi bestämde att jag ska komma och hälsa på någon dag. Den här gången hann vi inte ses längre än de fyrtiofem minuter det tog mig att äta upp en sallad med blöt parmaskinka och smaklös parmesanost.
Detta är sista veckan i Frihamnen, på gott och ont. Ont, för att jag inte kommer ha möjlighet att ta fler luncher med A, och för att jag kommer sakna de trivsamma lunchpromenaderna jag tidigare i höstas ibland tog nere i hamnområdet. Jag har alltid tyckt om hav och båtar. Dock ska det bli oerhört skönt att komma bort från Stockholms östra delar. Alla dessa breda, livlösa gator, alla dessa små hundar, dessa frisyrer och kostymer, all denna brist på charm och genuinitet. Jag kommer inte att sakna det för fem öre. Dessutom ska det bli skönt med ett vettigt lunchrum där man kan micra sina matlådor. Enligt min arbetskamrat Linda ska det dessutom vara sjöutsikt, och när sommaren kommer ska det rent av gå att bada. Jag lär aldrig bada, men jag sa ändå; ”Hoppas jag fortfarande är kvar på jobbet till sommaren då”.
”Det är klart du är det”, sa Linda. Det kändes betryggande.
Torsdag, snart fredag. Redan. Det är inte klokt vad fort tiden går. Det känns som om veckan just började, och nu är den snart förbi. Inte mig emot i och för sig, det får gärna vara helg året om. Men det är skrämmande hur dagarna bara rinner en ur fingrarna.
Ikväll ligger jag på soffan med laptopen i knät. Jag dricker te och har ätit skorpor. Innan dess har jag varit ute och sprungit. Trots att det var första gången på ett bra tag kändes det som om det gick lite smidigare än sist. Jag kunde pressa mig förbi fler gatlyktor utan att stanna och promenera (något jag gör då och då för att inte slita ut mig totalt – blir det för jobbigt blir det ju inte roligt, och jag är livrädd att känna mig mer motvillig än jag redan gör) och totalsträckan var dessutom något längre än sist. Men jag har en lång väg kvar att gå. Och jag måste verkligen se till att göra detta mer kontinuerligt.
Annars har veckan avlöpt ganska smärtfritt. Inga större kontroverser på jobbet, allt har flutit på. Jag lunchade med A i förrgår, på en sunkig lunchrestaurang alldeles runt hörnet från jobbet. Det var trevligt att träffa henne, och sannerligen länge sen sist. Hon hade flyttat till en lägenhet i närheten av Gullmarsplan nu, och vi bestämde att jag ska komma och hälsa på någon dag. Den här gången hann vi inte ses längre än de fyrtiofem minuter det tog mig att äta upp en sallad med blöt parmaskinka och smaklös parmesanost.
Detta är sista veckan i Frihamnen, på gott och ont. Ont, för att jag inte kommer ha möjlighet att ta fler luncher med A, och för att jag kommer sakna de trivsamma lunchpromenaderna jag tidigare i höstas ibland tog nere i hamnområdet. Jag har alltid tyckt om hav och båtar. Dock ska det bli oerhört skönt att komma bort från Stockholms östra delar. Alla dessa breda, livlösa gator, alla dessa små hundar, dessa frisyrer och kostymer, all denna brist på charm och genuinitet. Jag kommer inte att sakna det för fem öre. Dessutom ska det bli skönt med ett vettigt lunchrum där man kan micra sina matlådor. Enligt min arbetskamrat Linda ska det dessutom vara sjöutsikt, och när sommaren kommer ska det rent av gå att bada. Jag lär aldrig bada, men jag sa ändå; ”Hoppas jag fortfarande är kvar på jobbet till sommaren då”.
”Det är klart du är det”, sa Linda. Det kändes betryggande.
Sunday, November 9, 2008
So much whine it should be served with some good cheese.
Söndag 9 november - 08
Vår värsta tid är nu. Snökallt ute, men ingen snö. Grå skyar, mörkbruna löv på svarta grenar. Lamporna tända hela dagarna, för dagsljuset lyser inte upp, det bara är där.
Och mitt i allt detta, den sämsta helgen på evigheter. Med grumliga telefonsamtal, ältande som inte leder någonstans, ansiktet begravd i kudden, högljudda svordomar i en ensam lägenhet, riktade mot ingen och alla. Stereon spelade dova, långsamma låtar med 80-talsproduktion.
Först på kvällen blev det bättre. Kanske för att mörkret plötsligt blev naturligt. Mikaela och jag åkte hem till hennes vänner J och F, och blev bjudna på en riktig brakmiddag. Kalvgryta med potatis, en hel massa vin och en efterrätt bestående av hemlagad glass med nötter, samt små bakverk som såg ut som små bullar men smakade himmelskt. Från att ha rört sig i slow motion hela dagen, flög nu tiden förbi. Jag var dubbelbokad och stressad, skulle träffa Fredrik kring nio, men nu hade klockan redan hunnit bli tio. Lyckligtvis bor F och J nära Skanstulls tunnelbanestation, och därifrån är det ju raka spåret till Odenplan, där Fredrik och jag skulle mötas upp. Han var sur när jag kom fram till Tranan. Inte för att jag var sen, utan för att jag hade dubbelbokat, när vi bestämt för flera veckor sen att vi skulle gå ut. Jag förstod honom. Det är bara så mitt liv ser ut numera; det är svårt att få allt att gå ihop.
Tjurigheten släppte snart och det blev rätt trevligt trots allt. Frida kom förbi, men Tranan kändes lite för trångt och högljutt, så vi gick upp till Vasas istället. Där var det betydligt mer sansat, så vi tog ett bord och beställde in en öl till mig och varsitt glas vin till dem. När dessa druckits upp var det redan dags för stängning. Hade det här varit för ett år sedan hade det säkert blivit efterfest hos Fredrik, men nu blev det direkt hemgång istället.
Lyssnade på Håkan Hellströms senaste på vägen hem, och mindes våren. Enklare tider. Det ösregnade när jag klev ut ur tunnelbanestationen i Mälarhöjden, och jag skyndade mig hemåt. När jag kom hem kokade jag nudlar och snackade med Maria i telefon. Somnade först vid tretiden, och drömde obehagliga drömmar.
Vår värsta tid är nu. Snökallt ute, men ingen snö. Grå skyar, mörkbruna löv på svarta grenar. Lamporna tända hela dagarna, för dagsljuset lyser inte upp, det bara är där.
Och mitt i allt detta, den sämsta helgen på evigheter. Med grumliga telefonsamtal, ältande som inte leder någonstans, ansiktet begravd i kudden, högljudda svordomar i en ensam lägenhet, riktade mot ingen och alla. Stereon spelade dova, långsamma låtar med 80-talsproduktion.
Först på kvällen blev det bättre. Kanske för att mörkret plötsligt blev naturligt. Mikaela och jag åkte hem till hennes vänner J och F, och blev bjudna på en riktig brakmiddag. Kalvgryta med potatis, en hel massa vin och en efterrätt bestående av hemlagad glass med nötter, samt små bakverk som såg ut som små bullar men smakade himmelskt. Från att ha rört sig i slow motion hela dagen, flög nu tiden förbi. Jag var dubbelbokad och stressad, skulle träffa Fredrik kring nio, men nu hade klockan redan hunnit bli tio. Lyckligtvis bor F och J nära Skanstulls tunnelbanestation, och därifrån är det ju raka spåret till Odenplan, där Fredrik och jag skulle mötas upp. Han var sur när jag kom fram till Tranan. Inte för att jag var sen, utan för att jag hade dubbelbokat, när vi bestämt för flera veckor sen att vi skulle gå ut. Jag förstod honom. Det är bara så mitt liv ser ut numera; det är svårt att få allt att gå ihop.
Tjurigheten släppte snart och det blev rätt trevligt trots allt. Frida kom förbi, men Tranan kändes lite för trångt och högljutt, så vi gick upp till Vasas istället. Där var det betydligt mer sansat, så vi tog ett bord och beställde in en öl till mig och varsitt glas vin till dem. När dessa druckits upp var det redan dags för stängning. Hade det här varit för ett år sedan hade det säkert blivit efterfest hos Fredrik, men nu blev det direkt hemgång istället.
Lyssnade på Håkan Hellströms senaste på vägen hem, och mindes våren. Enklare tider. Det ösregnade när jag klev ut ur tunnelbanestationen i Mälarhöjden, och jag skyndade mig hemåt. När jag kom hem kokade jag nudlar och snackade med Maria i telefon. Somnade först vid tretiden, och drömde obehagliga drömmar.
Saturday, November 8, 2008
Hårddiskar och Hidden Rock.
Lördag 8 november - 08
Vi jobbade bara halv dag förra fredagen, så jag lämnade kontoret vid två. Jag tänkte passa på att gå på stan, passa på att UNNA mig något, så jag for in till Södermalm, klev av vid Medborgarplatsen, trängdes med abnorma mängder småkids med höstlov, satte mig på tåget igen och klev slutligen av vid Skanstull. Det var bitande kallt ute. Snön hängde i luften men ville inte falla. Jag kastade ett getöga mot Ölandsgatan, där min vän Fredrik inte längre bor kvar, jag mindes svunna tider och tänkte på kommande tider. Jag gick till systemet och köpte en box Hidden Rock. Därefter gick jag till Kjell & Co. Jag har länge tänkt gå dit, men det har inte blivit av. Nu blev det.
Siktet var inställt på en ny extern hårddisk alternativt en billig mp3-spelare, alternativt bådadera. Båda mina tidigare säckade ihop i våras, med bara några månaders intervall.
Egentligen borde jag verkligen inte gå in i butiker och låta mig utsättas för säljare på det här viset. Jag är på tok för lättövertalad. Och jag vågar inte be om hjälp och ställa frågor om olika produkter utan att i slutändan faktiskt köpa något. Jag borde hålla mig till Internet för konsumentinformation. För självklart slutade mitt besök på Kjell & Co med att jag köpte både mp3-spelare och ny hårddisk, trots att de överskred min planerade budget med många hundra, trots att jag egentligen inte alls hade råd.
När jag kom hem och kopplade in hårddisken fungerade den inte. Jag insåg att det förmodligen är min dator det är fel på. Det är inget man vill inse när man precis slängt åttahundra på en ny hårddisk.
--
Den senaste veckan har väl förflutit relativt smärtfritt, med undantag för en rejält stressig måndag och en försovning igår som resulterade i att jag kom en timme för sent till jobbet. Annars har veckan varit rätt fri från dramatik (förutom i mitt huvud). I onsdags hade jag John och Emma på besök. Vi gjorde varma mackor, drack lite vin och öl och snackade om gamla och nya tider. John gjorde ett håglöst och ganska utmattat intryck. Sedan han kom tillbaka till CityMail har han tydligen suttit på telefonen konstant, åtta till fem, varje dag. Det gör ju jag också, på mitt nya jobb, men där är telefonsamtalen av en helt annan karaktär. Kretsar mer kring problemlösning än kring att få galloner av skit slängd i ansiktet med jämna mellanrum…
Trots detta hade vi trevligt. Det var så länge sedan jag sist träffade dem, och jag har saknat att ha dem omkring mig.
--
Det var fint att Obama vann presidentvalet i veckan. Jag vågade knappt hoppas på en demokrat i Vita Huset, vågade inte ens tro att en president kunde bli demokratiskt vald överhuvudtaget. Allt snack om röstfusk och manipulation har gjort mig cynisk. När jag vaknade morgonen efter valet hade jag ingen aning om resultatet. Hade inte tid att kolla upp det på nätet, och morgontidningen hade tryckts långt innan valet avgjorts. Det var inte förrän jag kom upp ur tunnelbanan vid Karlaplan jag såg löpsedlarna med texten ”Obama vann inatt”. Malarna i magen blev fjärilar, och det kändes som om solen gick upp.
Vi jobbade bara halv dag förra fredagen, så jag lämnade kontoret vid två. Jag tänkte passa på att gå på stan, passa på att UNNA mig något, så jag for in till Södermalm, klev av vid Medborgarplatsen, trängdes med abnorma mängder småkids med höstlov, satte mig på tåget igen och klev slutligen av vid Skanstull. Det var bitande kallt ute. Snön hängde i luften men ville inte falla. Jag kastade ett getöga mot Ölandsgatan, där min vän Fredrik inte längre bor kvar, jag mindes svunna tider och tänkte på kommande tider. Jag gick till systemet och köpte en box Hidden Rock. Därefter gick jag till Kjell & Co. Jag har länge tänkt gå dit, men det har inte blivit av. Nu blev det.
Siktet var inställt på en ny extern hårddisk alternativt en billig mp3-spelare, alternativt bådadera. Båda mina tidigare säckade ihop i våras, med bara några månaders intervall.
Egentligen borde jag verkligen inte gå in i butiker och låta mig utsättas för säljare på det här viset. Jag är på tok för lättövertalad. Och jag vågar inte be om hjälp och ställa frågor om olika produkter utan att i slutändan faktiskt köpa något. Jag borde hålla mig till Internet för konsumentinformation. För självklart slutade mitt besök på Kjell & Co med att jag köpte både mp3-spelare och ny hårddisk, trots att de överskred min planerade budget med många hundra, trots att jag egentligen inte alls hade råd.
När jag kom hem och kopplade in hårddisken fungerade den inte. Jag insåg att det förmodligen är min dator det är fel på. Det är inget man vill inse när man precis slängt åttahundra på en ny hårddisk.
--
Den senaste veckan har väl förflutit relativt smärtfritt, med undantag för en rejält stressig måndag och en försovning igår som resulterade i att jag kom en timme för sent till jobbet. Annars har veckan varit rätt fri från dramatik (förutom i mitt huvud). I onsdags hade jag John och Emma på besök. Vi gjorde varma mackor, drack lite vin och öl och snackade om gamla och nya tider. John gjorde ett håglöst och ganska utmattat intryck. Sedan han kom tillbaka till CityMail har han tydligen suttit på telefonen konstant, åtta till fem, varje dag. Det gör ju jag också, på mitt nya jobb, men där är telefonsamtalen av en helt annan karaktär. Kretsar mer kring problemlösning än kring att få galloner av skit slängd i ansiktet med jämna mellanrum…
Trots detta hade vi trevligt. Det var så länge sedan jag sist träffade dem, och jag har saknat att ha dem omkring mig.
--
Det var fint att Obama vann presidentvalet i veckan. Jag vågade knappt hoppas på en demokrat i Vita Huset, vågade inte ens tro att en president kunde bli demokratiskt vald överhuvudtaget. Allt snack om röstfusk och manipulation har gjort mig cynisk. När jag vaknade morgonen efter valet hade jag ingen aning om resultatet. Hade inte tid att kolla upp det på nätet, och morgontidningen hade tryckts långt innan valet avgjorts. Det var inte förrän jag kom upp ur tunnelbanan vid Karlaplan jag såg löpsedlarna med texten ”Obama vann inatt”. Malarna i magen blev fjärilar, och det kändes som om solen gick upp.
Sunday, November 2, 2008
Death is beside me now.
Söndag 2 november - 08
Jag sitter ner. Jag sitter ner på soffan. Soffan är under mig. Musiken i högtalarna är lugn och melankolisk. Det är söndag och det är kväll. Ur fönstren i husen runt omkring glittrar teveapparater i olika färger. Man äter kvällsmackorna, dricker te. Världen varvar ner, gör sig redo att gå och lägga sig. Men i mig är det bara kaos och kalabalik.
Söndag är liksom dagen då det är viktigare än någonsin att ta tillvara på varenda minut. Morgonen därpå är det tillbaka till fem dagars arbetsvecka igen, fem dagar då man, om man inte passar sig, ägnar varje minut åt att gräma sig åt allt det man inte passade på att göra då man var ledig. Varför passade jag inte på att sova när jag hade chansen? Varför tog jag inte en riktigt lång promenad? Varför passade jag inte på att umgås med alla de där människorna jag aldrig längre har tid att träffa? Varför besvarade jag inte de där mailen och de där SMS:en, varför skrev jag inte de där texterna, såg jag inte de där filmerna, läste jag inte fler kapitel i de där böckerna, varför joggade jag inte minst en runda, och varför i helvete passade jag inte på att bara varva ner, ta ett djupt andetag, sluta ögonen och slappna av?
Jag gör ett försök. Jag kokar upp nytt tevatten. Tar ett djupt andetag, sluter ögonen, slappnar av. Försöker glömma alla de vänner som sakta men säkert glider bort ifrån mig.
--
Var på Skogskyrkogården igår, med Mikaela. Bilköerna ringlade långa, men efter en stund lyckades vi krångla oss fram och kunde parkera alldeles vid entrén.
Ingen av oss har vänner, släktingar eller bekanta begravda där. Båda är lyckliga nog att inte behöva ha särskilt många närstående alls begravda. Därför är inte Allhelgona någon särskilt tung högtid för någon av oss. Men speciell ändå, naturligtvis. För nackdelen med att inte ha behövt begrava särskilt många omkring sig är att man har mycket kvar att förlora, mängder av sorg och förtvivlan framför sig (om man inte själv är näste man att kola förstås - inte heller någon uppmuntrande tanke). Synen av tusentals fladdrande ljus i mörkret är imponerande, men det som egentligen påminner oss om vår dödlighet är något helt annat. De gräsmattor som gapar tomma. De gräsmattor som väntar på att fyllas med nya gravstenar, nya kransar, nya fladdrande ljus.
--
Efter besöket på kyrkogården åkte vi tillbaka hem, lagade mat, drack vin, hade en trevlig kväll. Min telefon ringde vid ett tillfälle, men jag svarade inte. Jag kände på mig att det var ett fyllesamtal och hade ingen lust att tala just då. Kort därefter kom ett SMS. Avsändaren var samma person som nyligen ringt. Meddelandet löd: ”Vad skulle du tycka om jag tog livet av mig?”
Det lade förstås lite sordin över kvällen. Milt uttryckt. Inte för att jag trodde hon skulle göra något dumt, men jag blev självklart orolig. Gjorde några tappra försök att ringa, men fick inget svar. Så, efter en stund, ringde telefonen igen. En full och ledsen röst i andra änden, hög musik och sorl i bakgrunden. Jag talade och lyssnade en stund, men det jag hörde var rätt osammanhängande. Vi kom överens om att det nog vore bäst att hon åkte hem och sov ruset av sig, sen la vi på.
Jag vet inte vad det säger om mig, men jag har fler vänner som är fucked up in the head än vänner som inte är det. En av många anledningar till mitt inre kaos, min inre kalabalik, är det faktum att jag omöjligen kan finnas där för dem alla.
Jag sitter ner. Jag sitter ner på soffan. Soffan är under mig. Musiken i högtalarna är lugn och melankolisk. Det är söndag och det är kväll. Ur fönstren i husen runt omkring glittrar teveapparater i olika färger. Man äter kvällsmackorna, dricker te. Världen varvar ner, gör sig redo att gå och lägga sig. Men i mig är det bara kaos och kalabalik.
Söndag är liksom dagen då det är viktigare än någonsin att ta tillvara på varenda minut. Morgonen därpå är det tillbaka till fem dagars arbetsvecka igen, fem dagar då man, om man inte passar sig, ägnar varje minut åt att gräma sig åt allt det man inte passade på att göra då man var ledig. Varför passade jag inte på att sova när jag hade chansen? Varför tog jag inte en riktigt lång promenad? Varför passade jag inte på att umgås med alla de där människorna jag aldrig längre har tid att träffa? Varför besvarade jag inte de där mailen och de där SMS:en, varför skrev jag inte de där texterna, såg jag inte de där filmerna, läste jag inte fler kapitel i de där böckerna, varför joggade jag inte minst en runda, och varför i helvete passade jag inte på att bara varva ner, ta ett djupt andetag, sluta ögonen och slappna av?
Jag gör ett försök. Jag kokar upp nytt tevatten. Tar ett djupt andetag, sluter ögonen, slappnar av. Försöker glömma alla de vänner som sakta men säkert glider bort ifrån mig.
--
Var på Skogskyrkogården igår, med Mikaela. Bilköerna ringlade långa, men efter en stund lyckades vi krångla oss fram och kunde parkera alldeles vid entrén.
Ingen av oss har vänner, släktingar eller bekanta begravda där. Båda är lyckliga nog att inte behöva ha särskilt många närstående alls begravda. Därför är inte Allhelgona någon särskilt tung högtid för någon av oss. Men speciell ändå, naturligtvis. För nackdelen med att inte ha behövt begrava särskilt många omkring sig är att man har mycket kvar att förlora, mängder av sorg och förtvivlan framför sig (om man inte själv är näste man att kola förstås - inte heller någon uppmuntrande tanke). Synen av tusentals fladdrande ljus i mörkret är imponerande, men det som egentligen påminner oss om vår dödlighet är något helt annat. De gräsmattor som gapar tomma. De gräsmattor som väntar på att fyllas med nya gravstenar, nya kransar, nya fladdrande ljus.
--
Efter besöket på kyrkogården åkte vi tillbaka hem, lagade mat, drack vin, hade en trevlig kväll. Min telefon ringde vid ett tillfälle, men jag svarade inte. Jag kände på mig att det var ett fyllesamtal och hade ingen lust att tala just då. Kort därefter kom ett SMS. Avsändaren var samma person som nyligen ringt. Meddelandet löd: ”Vad skulle du tycka om jag tog livet av mig?”
Det lade förstås lite sordin över kvällen. Milt uttryckt. Inte för att jag trodde hon skulle göra något dumt, men jag blev självklart orolig. Gjorde några tappra försök att ringa, men fick inget svar. Så, efter en stund, ringde telefonen igen. En full och ledsen röst i andra änden, hög musik och sorl i bakgrunden. Jag talade och lyssnade en stund, men det jag hörde var rätt osammanhängande. Vi kom överens om att det nog vore bäst att hon åkte hem och sov ruset av sig, sen la vi på.
Jag vet inte vad det säger om mig, men jag har fler vänner som är fucked up in the head än vänner som inte är det. En av många anledningar till mitt inre kaos, min inre kalabalik, är det faktum att jag omöjligen kan finnas där för dem alla.
Subscribe to:
Comments (Atom)