Feeling no pain.

Hemkomna efter en kväll med Erika och V. Frank somnade direkt efter godnattsagan, trött men till synes harmonisk och lycklig. Han och V lekte fint ihop, skrattade mycket och bråkade mycket lite. Vi placerade dem framför Netflix och fick lite egentid, Erika och jag. Pratade och skrattade vi också. Vid sju skildes vi åt, Frank och jag for mot Hökarängen, och ikväll skiljs vi också åt från hösten. November övergår i december. Jag kan nog säga att november i år varit en av de bästa novembermånaderna, om inte rent av den bästa, i hela mitt liv. Erika har fyllt min tillvaro med så mycket ljus. Läser jag henne rätt gör jag detsamma för henne. Och just i detta nu slumpade det sig så att stereon spelade Josh Rouses ”Feeling No Pain”, och refrängen ”Lately I’m feeling no pain, my heart is wide open and somehow everything falls into place, and it’s love” känns oerhört träffande.

Ja, det har faktiskt varit en period av närmast genomgående goda dagar. Därav min tystnad, kanske? Jag drabbades av en förkylning inför helgen, men eftersom Erika drabbades av samma sak gav det oss bara en gemensam sjukdag på måndagen, som vi tillbringade hemma i min säng, vid mitt köksbord, och med en kort promenad till Farsta Centrum. Vi sov, kelade och gjorde upp planer omvartannat. En helt perfekt sjukdag.

Hon fick träffa min familj i helgen också. På söndagen anordnades adventsfika i min lägenhet, med mamma, Frank, mina syskon och så Erika då. Mamma bakade kaka och hjälpte mig att adventspynta lägenheten. Hon är bra på sånt. Hon avlastade mig också med Frank så jag kunde handla och förbereda middag i lugn och ro - falafel och rotsaker, inget märkvärdigt men smakade helt okej. Och det blev en väldigt lyckad kväll. Avslappnad och smärtfri, helt fri också från plågsamma scener. Härligt.

Gårdagen däremot var ingen höjdardag. Trött och sliten var jag, fortfarande sjukskriven, och ägnade hela eftermiddagen åt att jaga runt på medicin som inte fanns i lager på ett enda apotek. Dessutom, sjukskrivning till trots, var jobbet på mig som en flock skällande hundar. Inte en lugn stund fick jag.

Flyter på ytan.

Soffan. Aftonen. Smak av grönt te av citronmeliss, jag dricker det hela tiden för att undvika att bli förkyld, och det verkar fungera, för än så länge har jag varit ganska förskonad från sjukdomar denna höst, trots att jag var fullkomligt omringad av sjuklingar. Som i helgen, då jag sov hos Erika, och V satt och gallskrek i en timme över det faktum att hon var snorig, vilket hon tydligen finner outsägligt äckligt. Hon är en väldigt söt unge, men där och då påmindes jag om att små barn små problem stora barn stora problem men även små barn stora problem, ibland. Men vi sov ikapp på eftermiddagen, när V var med sin pappa. Jag bakom Erika, med näsan i hennes nacke. En underbar minnesbild. En av många.

Förutom tillvaron med Erika, som jag inte vill kommentera mer utförligt än jag redan gjort, lunkar livet på ungefär som vanligt. Jag fick inget konkret svar på läkarundersökningen i fredags, men de hittade inget farligt, och det är på sätt och vis en lättnad. Fortsättning följer. På jobbet jobbar jag och Frank hämtas och lämnas på dagis. Jag har ont om pengar, för jag lever lite för vidlyftigt de dagar jag är med Erika.

December är ett fullbokat kaos, jag har inga planer för jul, men jag tar det med ro.

Dödsdom.

Det är sen kväll och jag borde sova, men jag köpte en lampa igår, en hög golvlampa spm står vid soffan och lyser starkt, och plötsligt är jag inte längre sådär förlamande trött efter att ha läst en stund i kvällsdunklet, utan snarare fylld med ny energi, och därför finner jag mig manad att sätta mig vid tangentbordet igen, skriva några rader. Det är mycket som händer just nu. Mycket som snurrar. Mycket som behöver bearbetas. Det handlar om jobbet och kärleken och barnet och hälsan.

Situationen med Frank och dagis gör mig förtvivlad, frustrerad och arg just nu. Jag vet inte åt vilket håll jag ska rikta känslorna. Jag vet ju att han bara är ett barn och inte rår för sitt stormiga känsloregistrer, men jag kan ändå inte förstå varför det är så omöjligt för honom att behärska sig, varför han måste ställa till med våldsamma scener, varför hans ilska inte kan hålla sig på en rationell nivå. En del av mig vill bara krama honom hårt och viska att allt ska bli bra, en annan vill ruska om honom och fråga vad fan problemet är. Jag funderar också på om vi ska försöka byta dagis, om en nystart skulle kunna lösa vissa av problemen, och jag tänker att en barnpsykolog borde få ge ett utlåtande. För situationen är ohållbar. Han var arg, sur, tvär och grinfärdig när jag lämnade imorse, och när jag hämtade honom skakade han fortfarande efter sitt senaste raseriutbrott. Sedan, ett par hundra meter från dagis, var han sitt vanliga glada jag igen.

Erika och V kom över på kvällen. Jag bävade lite inför hur Frank skulle hantera det, men det gick faktiskt bra. Det blev en mysig kväll. V och Frank lekte lite, utan större dispyter, vi åt linsgryta och fikade, Frank visade upp Minecraft och sin legostad, och så fastnade de framför ett par filmer i Franks rum, medan jag och Erika passade på att hålla om varandra och prata försiktigt om sådant som kändes angeläget. Ett fint avslut på dagen. Erika är fantastisk, V väldigt rar, och jag berömde Frank för hur duktig han varit. Inte ett enda utbrott. Bara lite knorrande.

Imorgon ska jag på läkarbesök. Det är nervöst. Jag vet inte om de kommer kunna ge något utlåtande om huruvida de smärtor jag till och från känner av är farliga eller ej, nej, hur skulle jag kunna veta det? Men det oroar mig, förstås. Situationen med Erika känns så pass positiv att det vore bra typiskt att få en dödsdom just nu.

Ceremony.

Det är en kväll i november och snön är på väg att smälta bort. En återgång till det normala för årstiden. Man klafsar och halkar under transportsträckorna mellan kommunala färdmedel, arbete och fritid. Jag oroar mig just nu över diffusa, bultande smärtor i kroppsdelar där man inte vill känna diffusa bultande smärtor. Men jag tröstar mig med att sökningarna jag gör på internet inte får mig att dra några jättedrastiska slutsatser. På fredag ska jag kolla upp det. Till dess härda ut.

Det är tisdag. Jag vaknade med Erika intill mig imorse. Vi hade en fin morgon och en fin kväll och natt. Vi promenerade, drack te och försökte boka boende i skärgården helgen före jul. Bara hon och jag, på ett B&B på Ingmarsö. Inget svar på bokningen ännu dock. Vi avvaktar och ser. Vi fördjupade också vår relation. Vi pratade om vad det innebär att vara tillsammans, vad skillnaden är mot att bara träffas som vi gjorde innan vi uttalade vårt tillsammansskap. Vi pratade också om drömmar. Vi vågade formulera dem i ord. I mörkret, under täcket, utan att möta varandras blickar. Men ändå. Det kändes stort och lite högtidligt. Som någon slags cermoni.
   ”Jag tänker så mycket på framtiden att jag kommer skrämma bort dig om jag berättar det”, sa jag.
   ”Nej, berätta vad du tänker”, sa hon.
   Och jag berättade. Drömmarna om henne och mig och ett hus i skärgården eller på landet och en liten lägenhet i stan, och varsitt arbete som ska uppta lagom mängder tid och energi, och som ska vara stimulerande nog att inte tråka ut oss, och vårt tillsammansskap som ska vara sunt och hälsosamt och harmoniskt och hur vi tillsammans ska gå och påta i vårt trädgårdsland, bläddra i och diskutera våra böcker, utforska tillvaron och varandra och bygga något stort av tiden som är kvar. Ja, exakt så sa jag inte, men delar av det.
   ”Ska vi se om jag kan skrämma bort dig då?” frågade hon.
   ”Det kan du inte!” sa jag.
   ”Inte ens om jag friar till dig?”
   Det gjorde hon inte. Men ändå, någon slags cermoni.

Det blev aldrig Karlskoga i helgen. För mycket snö, för mycket oklart. så vi avbokade biljetterna. Reser den nionde december istället. Helgen tillbringades istället mestadels hemma, Frank vid sin dator, jag i soffan, vid min. Vi kom iväg till Vasamuseet på lördagseftermiddagen iallafall. Alltid något. Frank var imponerad en stund, men ville sen hem till datorn igen. Förmodligen hans långdragna förkylning som talade, till viss del. Kanske den som talar även denna vecka. Det har tydligen varit problematiska dagar på dagis, igen. Så trött på problematiska dagar.

Fascistiska stövel-Trump.

Trösten i den härva som är presidentvalet i USA är att, sett i ett större perspektiv; universum, evigheten, världsalltet, filosofin, ekologin, så är Donald Trump bara ännu en samling ben med kött, senor och nerver som en dag ska bli maskföda och sedan jord. Och om han så avfyrar kärnvapnen och gör hela mänskligheten till stoft, så kommer det en tid när även det blott är ett litet hack i en tunn årsring på ett väldigt träd.

Men skrämmande är han. Och kaxig var jag inte när jag öppnade datorn klockan fyra på natten, väckt av att brandvarnaren börjat pipa - av batteribrist eller som varning för vad som komma skulle? - och såg att Trump tagit ledningen, att Clinton var så gott som uträknad och att alla prognoser och mätningar visat fel. Jag lade mig igen, och efter en lång stund av grubblande lyckades jag somna. Det var min vanliga kvällsfantasi; stugan i skogan, kylan och snön utanför, och en hög filtar med mig under, hopkrupen som en sovande gnagare, som fick mig att slumra. När jag sedan vaknade föll snön mer intensivt i verkligheten än i fantasin. Som om mänsklighetens kollektiva tårar över valutgången hade frusit i atmosfären och nu dalade ner. Jag pälsade på mig och gav mig ut i ett kollektivtrafikkaos lika frustrerande som väntat.

Arbetsdagen blev märklig. Snön hade bäddat in hela Stora Essingen i märklig stämning, vi såg bilarna stå stilla på Essingeleden, och i kombination med Trump-nyheten påminde det hela om domedagsskildringar där människor plötsligt börjar festa för att fira den tid som varit och välkomna undergången. Nu var det väl ingen euforisk stämning direkt, men märkligt uppslupen. Vi köpte småkakor i cafeterian och fikade på tok för länge, diskuterandes olika tänkbara scenarios, allt från tredje världskriget till  mer osannolika händelseutvecklingar.

Jag åkte till Erika efter arbetsdagen. Hennes dotter var hemma. Vi åt middag, jag hade med mig vin, ost, kex och marmelad, som jag köpt av en försäljare på jobbet. Dottern var sprudlande glad, och jag mindes Frank som fyraåring, vad mycket som hänt sedan dess, hur han utvecklats, på gott och ont. Jag kan sakna det där vilda, oförutsägbara. Hon tog det bra att jag var där på kvällen, men var mer konfunderad när jag fortfarande var kvar på morgonen. Ja, hon vänjer sig väl. Erika och jag pratade oss genom kvällen, och drack nästan upp vinflaskan helt. En fin pratstund, men tända ljus.

Om vädret inte är allt för bedrövligt ska jag och Frank resa till Karlskoga imorgon. Biljetter är bokade, men kan bokas av med kort varsel. Det är ingen dröm att bli sittandes i ett fastfruset tåg utan mat och med en frustrerad sexåring.

Snön föll.

Det blev lördag. Snön som fallit låg fortfarande kvar. Jag vaknade till en kall och tom lägenhet, somnade om, vaknade två timmar senare till en lika kall och tom lägenhet, men tog mig upp ur sängen, kokade kaffe och åt frukost. Tobias hade varit här kvällen innan, vi hade druckit några öl, men det var inget jag kände av nu. Bara en lätt trötthet. Dagar och veckor av mörker, jobb och stress fram och tillbaka till dagis hade värkt fram den. Jag skulle träffa Åsa denna lördag, så jag gjorde mig i ordning, sakta men säkert. Drack en andra kopp kaffe, lyssnade på skivor, började rensa i en garderob, och plötsligt var klockan ganska mycket och jag såg dessutom att Åsa hört av sig och undrat om jag ville ses vd halv elva. Klockan var då tjugo i. För sent. Men vi styrde upp nya planer och jag for in till stan och sedan Kristineberg. Presenten till Åsas nya bäbis glömde jag förstås i hallen. Inte bara trött utan glömsk och tankspridd också. Häromdagen försvann min tygpåse med Miles Davis-tryck utan att jag på något vis kan förklara hur det gick till. Det är det nya normala.

Det var väldigt fint att träffa Åsa igen. Hennes och mina promenader runt Högdalen och Bandhagen tillhörde vardagens höjdpunkter när Frank var nyfödd. Nu blev det lite av en repris av detta, det var bara en egen barnvagn som saknades. Bäbisen sov, och vi promenerade längs Hornsbergs strand, kantad av nybyggda hus och utplanterade små grönområden med väldoftande exotiska barrträd. Ett område jag tidigare aldrig upplevt. Vi pratade om livet, att bli vuxen, de val man gör, de (nya) val av partners vi gjort; trygghet och försiktigt spirande kärlek istället för explosiv passion med stora känslor och tunga tårar. Jag vill tro att det kommer en dag då vi promenerar så och pratar om ålderdomen, pensionen, går igenom våra respektive livs facit… Efter så många år av vänskap kan jag inte se att något annat än plötslig död skulle få den att ta slut nu. Vi avslutade promenaden med kaffe hemma hos henne och Simon, och sedan for jag in till stan. Kikade runt i butiker en stund, köpte en Barbour-skjorta på Röda Korset, en Mattias Alkberg-skiva på Mickes, och på Mickes mötte jag också upp Tobias. Vi gick till Stage, där vi drack två öl och varsin cola, tills klockan blev sju. Då kom Erika hem till sin lägenhet, och jag for dit. Hennes dotter var hos mormor, så vi hade kvällen för oss själva. Efter en stunds hemmavaro tog vi oss ut i Allhelgonakvällen för en bit mat. Valet föll på en vietnamesisk restaurang, där jag åt fantastisk tofu. Medan vi åt började snön falla utanför, och någon slags snöstorm drog igång. Vi gav oss ut i den, trotsade den, gick till Katarina Kyrka, där snön virvlade vilt runt gravstenar och ljus. Vackert som en tavla. En scen jag sent ska glömma: gravljusen som flämtade och fladdrade i den hårda blöta vinden, och människor som rörde sig som skuggfigurer i skenet mellan gravarna. Vi stannade upp, kysstes, gick vidare. Kom hem till henne, avslutade dagen med att somna i varandras armar.

Idag har vi unnat oss en långsam morgon tillsammans, åt frukost och gick sedan och lade oss igen. Tog oss ut vid elva, ut i en stad som fortfarande var vit och vacker. Och hal. Med nöd och näppe tog vi oss levande ner för Mariaberget, och sedan över bron till Gamla Stan, där vi gick omkring ett par timmar, åt mat på Postmuseet, och promenerade sedan tillbaka igen. Vi låg och pratade i väntan på att hennes mamma som skulle komma hem och lämna över barnet igen. Hon sa att hon skulle vilja resa bort med mig, vart som helst. Det vill jag också, sa jag. Vi kom fram till att en vinterhelg i skärgården kunde vara något. Ja. Det är något jag drömt om i många år, precis som jag drömt om resan till Skottland. Kanske 2016 kan bli året av förverkligade drömmar, och året därefter kan bli året av nya drömmar, drömda tillsammans med Erika? Jag vågar knappt skriva det, för det låter för bra för att vara sant. Någon katastrof måste ju inträffa, något som punkterar lyckan. Eller så får det bara vara bra nu. Låt det.

Blåslampa.

Vi vaknade imorse och snön föll. November har precis börjat och snön föll. Kanske är det inte konstigt, men det är ovant. För bara någon vecka sedan skördade jag en sista näve små tomatkrakar från de döende plantorna på balkongen. Nu är julen snart här, signalerar snön. Tyvärr var det elak snö. Den föll från alla håll utom uppifrån, trängde in under rocken och halsduken, blötte ner min grå kashmirtröja, flingorna fäste på alla textilytor som omhuldade mig, där de snart smälte och bildade små mörka pölar. Men Frank höll sig torr i sin overall i tekniskt material, och skrattade glatt åt det faktum att vinden kom honom att tappa andan. Så lycklig han varit de senaste dagarna, veckorna. Måtte det hålla i sig.

Själv var jag mindre lycklig idag. Stressens blåslampa svedde och hetsade mig. Jag följde på eftermiddagen med M-L till Solna på besök hos en av våra största kunder, ett faktiskt oväntat trivsamt möte med glada, positiva och entusiastiska människor, vilket är en härlig kontrast mot de bittra jävlar jag annars brukar behöva tampas med i jobbsammanhang. Men mötet drog ut på tiden. M-L hade tidigare försäkrat att det förmodligen skulle hållas under en och en halvtimmesgränsen, men det höll snarare på lite längre än så, och Solna är en bra bit från Farsta Strand där Frank skulle hämtas upp klockan fyra. Mötet avslutades halv. Med hjärtat dunkande och ögonen mot mobilklockan dundrade jag iväg mot Farsta. Självklart gick kollektivtrafiken bedövande sakta. Någon hade roat sig med att sabotera pendeltåget framför, så från Karlberg och framåt kröp mitt tåg fram på ett sätt som i andra sammanhang hade varit rofyllt och mysigt - jag hade kunnat njuta av att tvingas släppa kontrollen, slagit upp Patti Smiths ”M Train” och bara vaggats med i den långsamma lunken. Men i mitt huvud såg jag en gråtande Frank på den snöslaskiga dagisgården och en syrlig fröken som trampade med foten i marken och tittade på klockan. Lyckligtvis var det inte vad som mötte mig när jag väl kom fram. Frank var glad som en lärka och hade ett tufft pannband om huvudet. Fröken var söt och glad, en vikarie. Vi pulsade hem genom mörkret och snön, stannade till vid kiosken i Farsta Strand, Frank fick en korv och jag en kebab med bröd. Imorgon jobbar jag hemifrån och slipper helst lämna lägenheten.

Finer days.

Vilken skillnad en dag gör. Tjugofyra små timmar. Igår var det oktober. När arbetsdagen led mot sitt slut såg jag solen gå ner bakom horisontens höghus som speglade sig i knappt dallrande Mälarvatten. Idag är det november, solen har slocknat, ett iskallt regn sköljer över staden och de sista löven ruskas hänsynslöst av trädgrenarna. Men jag är glad ändå. Lycklig rentav. En otäck men behaglig och skrämmande och härlig känsla. Det kan ju ta slut, på lyckan. Men den är här nu, och jag njuter av den. I söndags kväll var jag hos Erika. Vi pratade om våra respektive terapisessioner; vi rotar båda i det förflutna just nu. Vi talade om våra ryggsäckar, som båda är lastade med sargad självkänsla och en ständig strävan efter att vara till lags med alla, att aldrig vara obekväm. Som om det var i det hela ens människovärde låg: avsaknaden av skavande kanter. Jag fick ett ryck, mitt under samtalet. Ville revoltera mot ryggsäckens innehåll och mina gamla invanda mönster, och sade helt sonika:
   ”Jag måste bara säga en sak. Jag kanske förstör något nu, men jag säger det ändå.  Jag vill att vi ska vara tillsammans”.
   Jag sa det för att det var vad jag ville och är vad jag vill, men jag hade fram till dess undvikt att uttrycka det av rädsla för att uppfattas som, ja, obekväm. Och hon tittade på mig och sa:
   ”Det vill jag också”.
   Och vi skrattade och höll om varandra och kysstes, och låg sedan där på soffan och samtalade och tog på varandra tills kvällen började övergå till natt, och jag traskade ner till tunnelbanestationen och åkte hem, yr av glädje och full av tankar och förhoppningar på framtiden. Allt vi skulle kunna göra, allt vi skulle kunna förverkliga. Om detta får fortsätta, om det får vara verkligt, om inget sätter käppar i hjulen.

Vi sågs på lördagen också, innan vårt förhållande var ett uttalat faktum, med barnen i släptåg. Vi åt pannkakor på en barnvänlig restaurang på Ringvägen, och gick sedan ner till Trädgård på Spåret, där trädgårdarna var på väg att dö bort för i år. Barnen jagade varandra runt runt, tills Frank ledsnade och ilsket förklarade att han kunde ta tillvara på sig själv. Men överlag gick det bra. De accepterade rent av att Erika och jag ägnade oss lite åt varandra, och ingen gjorde någon stor sak av att vi höll varandras händer och kysstes. Innan vi skildes åt för dagen suddade vi bort alla minnen av sura miner med ett rejält höstlövskrig nedanför Eriksdalsbadet, till barnens förtjusning. Det var ett par verkligt fina timmar. Efteråt gick Frank och jag upp till Johanna, fikade, och jag fick sedan en stunds egentid då jag traskande runt på stan, köpte en skiva på Pet Sounds, och sedan åkte vi tillsammans hem till mig där jag lagade halloumi och rotsaker medan Johanna och Frank lekte med lego. Frank fick också en mycket uppskattad skelettpyjamas av henne.

Igår hade Erika en kort lucka efter jobbet, så vi sågs på Hedengrens vid Stureplan, och åt sedan en lätt middag på restaurangen Babs Bar Och Kök vid Zita, Ugnsbakad rotselleri med rödbetor och getost, och en kall öl till. Fantastiskt gott i all sin anspråkslöshet, kan vara en av de bästa middagar jag ätit. Efteråt var jag berusad och kände mig levande och upprymd. Tog vägen förbi mina gamla arbetskvarter efter att Erika cyklat hem, slank in på Akademibokhandeln och köpte Lars Noréns senaste dagboksvolym, och därefter in på Ö&B där jag köpte nätverkskabel och dammvippa. Kontraster. Livet.