Onsdag 27 juni - 07
Jag drömde att en relativt nära vän till mig ville ha barn. Eftersom barn är något jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning föreslog att jag kunde ställa upp på att vara pappa. Det ville hon dock inte höra talas om.
”Jag vill vara ensam förälder”, sa hon. ”Jag ska låta inseminera mig.”
”Men kan jag få följa med dig till sjukhuset åtminstone?” frågade jag försynt.
Det fick jag.
Den dagen det var dags för inseminering stötte jag på problem. Jag tilldelades en hiskeligt stor och meningslös uppgift på jobbet.
”Du får inte gå hem förrän det här är klart”, fick jag höra. Ändå lyckades jag aldrig riktigt sätta igång, jag drog ut på det in i det sista. Jag skulle ta uppgifter från ett datasystem och skriva ner dem för hand i särskilda rutor på ett papper. Från papper till dator har man ju hört talas om, men varför motsatsen? Det finns ju skrivare? Det var som sagt en fruktansvärt meningslös uppgift, men jag vågade inte säga emot. Hela tiden kom mina överordnade och lade nya papper på mitt bord, och varje gång jag lämnat in ett papper fick jag tillbaka det på mitt skrivbord.
”Du glömde det där”, kunde de säga och peka på en ruta.
”Det blev visst fel där.”
”Gör om det där.”
Timmarna gick och dagen blev kväll. I verkligheten låg jag med ögonen fladdrande under ögonlocken och natten gled sakta över i morgon.
Jag arbetade mig genom natten, fyllde i ruta efter ruta, men högen med arbete växte sig högre och högre och folk blev mer och mer missnöjda med mig. Vad min vän, som jag lovat följa med till sjukhuset, tyckte, det vågade jag inte ens tänka på. Vid ett tillfälle tittade jag ut genom fönstret, och jag såg min henne därutanför. Hon var så besviken på mig att hon grät. Hon gick över en parkering med huvudet sänkt, jag knackade på fönstret men hon tittade inte ens upp. Jag var inte ens värd att titta på.
När hon försvunnit ur sikte lyfte jag upp min telefon och slog hennes nummer. Jag ville be om ursäkt och förklara, säga; ”Vännen min, jag har ingenting att säga till om längre!”
Men i luren hördes bara en mekanisk röst som förkunnade:
”Abonnenten du söker har begått självmord. Var god lägg på luren.”
Jag la på luren och skrek rakt ut, ett isande ångestskri. Sedan vaknade jag, mer utmattad och utarbetad än jag var när jag gick och lade mig.
Jag tror jag behöver semester.
--
Igår, efter ännu en vidrig arbetsdag (det är ett sinnessjukt tryck på telefonen just nu, inte konstigt att jag drömmer mardrömmar) åkte jag in till stan för att köpa Accelerator-biljett. Det är dags att köpa SL-kort också, så i automaten vid Zinkensdamm tog jag ut närmare 2000 kronor. Jag hade stannat vid Zinken för att passa på att ta en titt på Judiths också. En fin skjorta kunde ju vara på sin plats när man ska på festival och träffa folk. Någon fin skjorta hittade jag inte, däremot en hel del fula. En tokigt snygg väska bestämde jag mig för att inhandla, och kort därefter hittade jag ett par snygga mörkblå jeans som passade. Det är, som jag säkert nämnt tidigare, smått omöjligt för mig att hitta passande byxor, så jag köpte dem också. På en galge hängde en snövit kofta, och en kofta i rätt storlek har jag letat efter i månader. Kunde såklart inte motstå den heller. När jag lämnade butiken hade gjort av med ett och fem, och hade fortfarande varken Accelerator-biljett eller SL-kort. Cuh-razy. Det kommer bli en fattig månad, men jag kommer se riktigt fly ut.
Feeling hot, hot, hot, being broke, broke, broke!
--
Jag for till Pet Sounds och köpte min biljett till sist, och gick sedan till Medborgarplatsen och köpte en falafel med bröd. Tuggade i mig den medan jag väntade på Louise och Maria. De skulle på Arctic Monkeys, men jag skulle inte med. Däremot hade vi bestämt att ta ett par öl innan. Jag hade planerat för Snaps uteservering, men de skulle äta också, så vi gick till Ming Garden och snackade en stund över ett par glas öl och vin och två tallrikar stekt ris. De var tvungna att åka ganska snart, så jag följde med dem till tunnelbanan och sneddade sedan över vägen i riktning mot Willys. Då ringde telefonen. Det var A, som jag hade SMS:at tidigare på dagen. Hon var just på väg nerför Götgatan, och fick syn på mig i samma ögonblick som hon ringde. Vi gick till Burger King, hon köpte mat och jag en glass, sen satt vi i parken nedanför Medborgarplatsen en stund. Det blev ett märkligt möte. Jag kom på mig själv med att vara helt tom på ord, hade ingenting att säga.
Ett par knarkare brottades i gräset.
Det spelades hardcore från en bergsprängare.
Jag åkte hem, sov, drömde.
Idag har det regnat, hela dagen.
Wednesday, June 27, 2007
Monday, June 25, 2007
Multitasking.
Måndag 25 juni - 07
Varje gång någon ställt frågan har jag velat slita loss mitt hår med rötterna och yla, och det ylet skulle övergå i ett bittert:
”Nej, jag ska inte på Accelerator, för dels är jag inte gjord av pengar, dels har jag inget större intresse av banden! Bright Eyes! Been there, done that! Tough Alliance! Been there, done that! Modest Mouse! Bra, men behöver man se dem live!? Junior Boys! Bra, men behöver man se dem live?” och så vidare och så vidare. Åh nej, jag skulle gå mot strömmen, jag skulle vara ack så alternativ och indie. Jag skulle åka till Säffle, gå på Rip It Up och titta på Television Personalities istället.
Sen hände något. Jag insåg något. Jag insåg att majoriteten av alla människor jag gillar och umgås/vill umgås med ska dit och att jag vore en fåne om jag satt hemma och tjurade istället för att vara med där det händer. Så senare i veckan är det jag som går raka spåret till något ställe där man köper biljetter och spenderar tusen spänn på en Accelerator-biljett.
--
Vilken vidrig arbetsdag det har varit, värre än på väldigt länge. Det har ringt tills mitt headset liksom smält fast i huvudet, och ovanligt många av de telefonerande har varit fullständigt vidriga människor som svurit och skällt och fräst och gläfst och ältat och gnällt. Tänka sig, jag har varit i den här branschen sedan hösten 2005. Ett mirakel att jag inte drivits till vansinne ännu. Nej, sinnessjukdomen har hållit sig på avstånd, men jag har varit snuvig och matt (borde kanske ha stannat hemma och kurerat mig i helgen istället för att vara ute på äventyr) och för varje samtal har jag sjunkit lite djupare ner i stolen tills mitt huvud knappt synts bakom skrivbordet. En ung man på väg att sjunka till botten.
”När man sitter med en sån där riktigt hemsk människa i luren kan man åtminstone trösta sig med att det inte kan bli värre”, tröstar Louise.
”En sak har jag lärt mig här i livet. Det kan ALLTID bli värre.”
På andra sidan båset brukar Lena sitta och titta oroligt på mig när jag under mina dåliga dagar slänger ur mig hatiska ramsor om livets meningslöshet och folks idioti. Så inte idag. Den lyckliga människan har släppts ut på bete och bytts ut mot Maria.
Maria tittar inte oroligt på mig, hon skrattar, och det är precis som det ska. Det är precis som jag vill ha det. Mitt lidande ska vara något som får andra människor att le, på samma sätt som Woody Allens lidande ungefär. Åtminstone i den här miljön, i den här distanserande jobbmiljön. Att ha Maria mitt emot har andra fördelar också. Hon skrattar inte bara åt och med mig. Som jag tidigare berättat har hon en humor som är väldigt lik min, och hon uppfattar kontorslivets små absurditeter på precis samma sätt som jag. Ett par himlande ögon mitt emot kan vara oerhört tröstande när någon kommer förbi och säger något alldeles vanvettigt meningslöst i en ton som om det handlade om liv och död.
--
Om man helt bortser från de åtta timmar jag spenderade på jobbet har det ändå varit en ganska bra dag. Den tid jag vistats i hemmets lugna vrå har varit betydligt mer trivsam. Jag började med att slå ihjäl en gigantisk spindel som kilade över överkastet när jag skulle bädda. Det var så äcklande att jag inte hade några som helst problem med att hålla mig långt borta från sängen resten av kvällen, istället för att som brukligt, kasta mig raklång i den med huvudet nertryckt i en kudde och kroppen inlindad i en filt för att sova bort kvällens första timmar. Istället placerade jag mig vid diskbänken där jag skalade färskpotatis som jag sedan kastade i en gryta, allt medan Sufjan Stevens ”Illinois” ljöd från högtalarna. När potatisen kokade slängde jag först in en maskin tvätt, och därefter dammsög jag hela kryptan tills jag, förhoppningsvis, tömt alla potentiella gömställen från spindlar. Multitasking!
Varje gång någon ställt frågan har jag velat slita loss mitt hår med rötterna och yla, och det ylet skulle övergå i ett bittert:
”Nej, jag ska inte på Accelerator, för dels är jag inte gjord av pengar, dels har jag inget större intresse av banden! Bright Eyes! Been there, done that! Tough Alliance! Been there, done that! Modest Mouse! Bra, men behöver man se dem live!? Junior Boys! Bra, men behöver man se dem live?” och så vidare och så vidare. Åh nej, jag skulle gå mot strömmen, jag skulle vara ack så alternativ och indie. Jag skulle åka till Säffle, gå på Rip It Up och titta på Television Personalities istället.
Sen hände något. Jag insåg något. Jag insåg att majoriteten av alla människor jag gillar och umgås/vill umgås med ska dit och att jag vore en fåne om jag satt hemma och tjurade istället för att vara med där det händer. Så senare i veckan är det jag som går raka spåret till något ställe där man köper biljetter och spenderar tusen spänn på en Accelerator-biljett.
--
Vilken vidrig arbetsdag det har varit, värre än på väldigt länge. Det har ringt tills mitt headset liksom smält fast i huvudet, och ovanligt många av de telefonerande har varit fullständigt vidriga människor som svurit och skällt och fräst och gläfst och ältat och gnällt. Tänka sig, jag har varit i den här branschen sedan hösten 2005. Ett mirakel att jag inte drivits till vansinne ännu. Nej, sinnessjukdomen har hållit sig på avstånd, men jag har varit snuvig och matt (borde kanske ha stannat hemma och kurerat mig i helgen istället för att vara ute på äventyr) och för varje samtal har jag sjunkit lite djupare ner i stolen tills mitt huvud knappt synts bakom skrivbordet. En ung man på väg att sjunka till botten.
”När man sitter med en sån där riktigt hemsk människa i luren kan man åtminstone trösta sig med att det inte kan bli värre”, tröstar Louise.
”En sak har jag lärt mig här i livet. Det kan ALLTID bli värre.”
På andra sidan båset brukar Lena sitta och titta oroligt på mig när jag under mina dåliga dagar slänger ur mig hatiska ramsor om livets meningslöshet och folks idioti. Så inte idag. Den lyckliga människan har släppts ut på bete och bytts ut mot Maria.
Maria tittar inte oroligt på mig, hon skrattar, och det är precis som det ska. Det är precis som jag vill ha det. Mitt lidande ska vara något som får andra människor att le, på samma sätt som Woody Allens lidande ungefär. Åtminstone i den här miljön, i den här distanserande jobbmiljön. Att ha Maria mitt emot har andra fördelar också. Hon skrattar inte bara åt och med mig. Som jag tidigare berättat har hon en humor som är väldigt lik min, och hon uppfattar kontorslivets små absurditeter på precis samma sätt som jag. Ett par himlande ögon mitt emot kan vara oerhört tröstande när någon kommer förbi och säger något alldeles vanvettigt meningslöst i en ton som om det handlade om liv och död.
--
Om man helt bortser från de åtta timmar jag spenderade på jobbet har det ändå varit en ganska bra dag. Den tid jag vistats i hemmets lugna vrå har varit betydligt mer trivsam. Jag började med att slå ihjäl en gigantisk spindel som kilade över överkastet när jag skulle bädda. Det var så äcklande att jag inte hade några som helst problem med att hålla mig långt borta från sängen resten av kvällen, istället för att som brukligt, kasta mig raklång i den med huvudet nertryckt i en kudde och kroppen inlindad i en filt för att sova bort kvällens första timmar. Istället placerade jag mig vid diskbänken där jag skalade färskpotatis som jag sedan kastade i en gryta, allt medan Sufjan Stevens ”Illinois” ljöd från högtalarna. När potatisen kokade slängde jag först in en maskin tvätt, och därefter dammsög jag hela kryptan tills jag, förhoppningsvis, tömt alla potentiella gömställen från spindlar. Multitasking!
Sunday, June 24, 2007
En midsommarnattsdröm.
Lördag 23 juni - 07
Efter en kuslig natt med Werner Herzogs mästerliga ”Nosferatu – Nattens Vampyr” på laptopen och orolig sömn i sängen, ringde jag mig sjuk på morgonen. Somnade om och vaknade framåt tolvsnåret. Lätt huvudvärk, täppt näsa, men halsen kändes okej i alla fall. Jag låg kvar i sängen en stund, läste tidningar och undersökte möjligheten att kliva upp. Det visade sig vara görbart.
Framåt eftermiddagen blev jag så klåen (lokalt ord för “rastlös”) att jag var tvungen att hitta på något. Lönen hade kommit några dagar för tidigt, så jag satte på mig spenderarbyxorna och åkte in till Record Hunter. För första gången på väldigt länge var jag sugen på en helt nysläppt skiva. De senaste månaderna har jag varit som en dammsugare som rört sig över de musikaliska fläckar som missat vid de första svepen. Kathryn Williams? Swooop. Brian Eno? Swooop. Embassys andra? Swooop. Jag säger om den musiken som den där råttan säger om Askungens klänning:
”Visst är den fin, men inte ny!”
På The Cricket finns en pladdrig och lätt hysterisk recension av The Twilight Sads ”Fourteen Autumns & Fifteens Winters”, där recensenten skrev lika mycket om sitt eget liv som om skivan i sig. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den sortens känsloporr, men nyfiken blev jag i alla fall, särskilt som recensenten droppade band som Mogwai, Clientele och Arab Strap mellan de självbiografiska passagerna.
Jag gav mig ner i Record Hunters källare med pannlampa och förstoringsglas, och efter en stunds snokande och snörvlande fann jag faktiskt ett billigt promoexemplar av skivan. Sextiofem kronor. Fungerar för mig. Med ett sådant pris gick det ju också utmärkt att köpa fler skivor med gott samvete, så jag gick därifrån med verk av Paul McCartney, Clor, David Grubbs, Alfie och Stephin Merritt i väskan. En salig blandning.
Efter det gick jag snörvlande genom den gråmulna torsdagseftermiddagen till Odenplan, där jag mötte upp med Fredrik. Vi köpte lite chips och folköl och satt mest och snackade och lyssnade på skivor hela kvällen. Jag hann låna hans bredband och betala några räkningar också. Strax innan jag åkte hem hörde Olof av sig med planerna för midsommarafton: vi skulle till ett lantställe utanför Uppsala, tåget skulle gå rätt tidigt, redan vid 12 på förmiddagen, och det skulle bli övernattning. Det var i princip allt jag fick veta.
Allright.
--
Centralstationen klockan 11:45. Jag höll en vinröd väska i ena handen och en Coop-kasse full med folköl i den andra. Jag var inte på humör för vare sig berusning eller baksmälla, utan ville bara dricka öl som en social grej. Då är folköl det givna valet.
Det var självklart full aktivitet på centralen, folk jäktade fram och tillbaka, från tunnelbana till bussar och till tåg. Jag hade ingen riktig koll på hur stort det här med midsommarfirande faktiskt är i Stockholm. Klart det firas även i Karlskoga, men hela den här ”get out of the city and into the sunshine”-hetsen finns nog inte där. Där duger det bra med ett dukat bord i trädgården eller sill och nubbe på balkongen. Här utryms halva stan, som efter ett terrorlarm. När jag tidigare i veckan talade om att jag inte ämnade göra något särskilt på midsommar, men att jag ”kanske skulle gå ut och dricka öl med någon kompis” på kvällen skakade mina arbetskamrater på huvudet och tittade på mig som om jag vore galen.
Jag mötte upp med Olof, och vid Uppsalatåget träffade vi hans bandkamrat Stina och hennes kille Andreas. Vi mötte en massa andra människor också, som tydligen skulle till samma fest som vi. Hipsters i dyra kläder och ännu dyrare frisyrer, men de flesta verkade ganska trevliga och några kände jag igen från en - för mig väldigt misslyckad - nyårsfest.
I Uppsala bytte vi från tåg till buss, och fler människor anslöt. Väl framme fick vi slänga in vår packning i en bil och sedan vandra genom landsbygdsidyllen till gården där festen skulle hållas. Det var mulet men ganska behagligt ändå. Solen blixtrade fram bakom molnen då och då. Det luktade inte bara sommar, det luktade gammal midsommar. När jag var liten brukade vi fira högtiden ute i Linnebäck, Karlskoga. Där fanns stora öppna ängar, lummiga skogsdungar, hagar med hästar och kor, blommor i dikeskanten och fjärilar och humlor i luften... Så även här. Jag kan inte minnas när jag senast firade en traditionsenlig midsommar, men jag insåg där och då, under den långa promenaden från landsvägen till gården, att jag saknat det och såg fram emot att uppleva det igen.
Det hade redan kommit en hel del folk när vi kom fram. Eftersom världen är så oerhört liten kände jag igen ett helt gäng av dem; stora delar av ÖFA-kollektivet, som jag såg på en teaterscen tidigare i år, var nämligen där. Lustigt hur det kan vara. Vi slog oss ner i gräset och pratade en stund, men dem och med andra. Det plockades blommor till midsommarstången och det dracks öl och lektes lekar. Det hela var väldigt harmoniskt och avslappnat.
Sen var det ju det här med matsituationen. Varken jag eller Olof hade tänkt på att ta med mat, och det fanns ingen matvarubutik inom rimligt avstånd. Jag förbannade min egen dumhet. Illavarslande när man planerar alkoholransoneringen mer än födan. Ett dygn utan mat kändes inte lockande.
Lyckligtvis hade andra plockat med desto mer att äta. I ett av uthusen – rött med vita knutar, naturligtvis – stod ett fulldukat långbord med skålar och tallrikar att plocka ur. Det blev mycket färskpotatis, sallad och bröd för min del. Jag åt mig proppmätt, utan att orka skämmas. Det fanns så det räckte, ingen blev utan. Fasligt gott var det.
--
Efter maten blev det dans runt midsommarstången. Pappan till värden hade kommit ut och hade fiol med sig. Han ställde sig under stången och spelade midsommarklassiker efter midsommarklassiker.
”Livsfarligt att dansa såhär precis efter maten!” ”Ja, man kan ju få kramp!”
”Och drunkna!”
Vi dansade någon form av grekisk folkdans också, som gick ut på att man dansade arm i arm genom en labyrint av rep som lagts ut på marken. Klurigt och roligt. Dansen övergick i lek; dunken (eller ”burken” som den även kallas). Sist jag lekte det var våren 2004 när vi hade avskedsfest för de skolkamrater som inte skulle komma tillbaka efter sommaren. En fantastiskt rolig lek som tyvärr inte gick helt klockrent att leka på gården. Det fanns många gömställen men området var ganska litet och begränsat. Snart gick vi över till andra lekar, bland annat en som kallades ”Ogräs”, som jag dock valde att inte delta i. Den väckte obehagliga minnen av högstadiets böghögar till liv. Den gick nämligen ut på att ett helt gäng människor skulle kasta sig i en hög på golvet, grabba tag i varandra och hålla fast för glatta livet medan en annan grupp människor skulle försöka slita loss dem. Roligt att titta på, men ångestskriken från de stackare som låg underst gjorde mig glad att jag stod över.
--
Jag kan bli väldigt emotionell när jag dricker, och för all del, även efter att jag druckit. Jag minns särskilt en morgon för några år sedan då jag låg med yrsel och huvudvärk och grät till Musikbyråns program om den döende Warren Zevon.
Nu hade det verkligen blivit midsommarafton; det mörknade ute i trädgården och vi satt i ett vardagsrum, ett gäng fortfarande relativt unga människor, och Olof spelade ”Forever Young” på piano. Alla sjöng med största inlevelse och efter bästa förmåga, och tiden liksom stannade upp sådär som den gör på film ibland. Kameran panorerade över allas ansikten, långsamt, långsamt, varje ansiktsuttryck skulle skärskådas och analyseras, och allas öden stod ristade där i begynnande små fåror som ska bli till rynkor, som märken efter de knivar täljer bort våra ansikten tills bara döda kranier finns kvar…
Ursäkta mig, jag ska tala ur skägget.
Det var bara något väldigt fint med att sjunga ”Forever Young” sådär i kör, sådär som de sjöng ”Wise Up” i ”Magnolia”. Jag blev alldeles tårögd, och jag sa:
”Det kändes för ett ögonblick som om jag var med i ’Farväl Falkenberg’”
Inte för att det fanns någon allsångsscen i den filmen, men stämningen, skönheten, grönskan och melankolin och livets förgänglighet.
”Vad fint!” sade någon, vi skålade och så var förtrollningen bruten.
--
När kvällen började övergå i natt blev det sakteliga mer och mer avslaget, åtminstone för min del. Jag rörde mig från huset till matbordet till dansgolvet till pingisbordet, vid varje plats ägnade jag mig en kort stund åt den aktivitet som där erbjöds (lite samtal, lite dans till Embassy, lite pingis och – faktiskt! – våfflor med sylt och grädde som värden hade vänligheten att tillaga på plats i pingisrummet) innan jag blev rastlös och självmedveten. Hipstergänget verkade inte vara särskilt villigt att släppa in utbölingar, så att sitta och snacka med dem var ganska uteslutet. Vid pingisbordet var stämningen däremot hjärtlig, alla välkomnades med öppna armar och drogs in i rundpingisringdansen. Tills någon (läs: jag) råkade slå sönder bollen i ett plötsligt vredesutbrott över en missad serve. Jag avlägsnade mig från platsen medan de andra förberedde tjära och fjädrar. Senare fick jag höra att de hittade nya bollar, så jag har inte allt för dåligt samvete.
Hamnade inne i vardagsrummet vid pianot igen. En kille som i klädstil, hår och hållning påminde om en blandning mellan min bror Tobias och rockmusikern Mattias Hellberg satt och plinkade.
”Du är en Band-kille, eller hur?” ropade han när jag kom in.
”En Band-kille? Nja, jag har en samlingsskiva, men det är allt.”
”Men du kan ’The Weight’ ?”
”Tyvärr inte, men jag kan ’The Night They Drove Old Dixie Down’, det är min favorit.”
Han började spela ”The Weight”. Han sjöng falskt, men ganska fint. Innerligt.
”Okej, nu tar vi något med Dylan!”
”Synd att inte min bror är här, ni skulle ha mycket att prata om.”
”FAN att din bror inte är här!”
--
Några av oss gick och lade oss ganska tidigt, vid halv ett redan. Vi hade ju trotts allt hållit igång sedan tidiga förmiddagen. Det fanns ingen säng att sova i, så jag bredde ut mitt täcke på golvet. Det är ett okej täcke, men som madrass betraktat lämnade det en del att önska. Jag slöt ögonen, tänkte lyckliga tankar, men John Blund vågade sig inte in i rummet på en lång stund. När jag väl somnade dröjde det inte lång stund tills jag vaknade, av att någon skrek till ute på gården, av att golvet plötsligt kändes extra hårt och obekvämt, av att någon gick ute i hallen. På morgonen var jag trött, men lyckligtvis inte det minsta bakfull. Det var inga större problem att kliva upp, packa ihop sina prylar och sedan promenera tillbaka till busshållplatsen. Vid ungefär halv ett på förmiddagen var jag tillbaka i kryptan. Jag ställde ner min vinröda väska, tog en hastig dusch och sedan kraschade jag.
--
Och nu är det lördagskväll. Jag har sovit bort större delen av eftermiddagen, hyrt filmen ”Bobby” som var jättebra och nu sitter jag mest och lyssnar på skivor och regnet och trivs rätt bra med det.
Efter en kuslig natt med Werner Herzogs mästerliga ”Nosferatu – Nattens Vampyr” på laptopen och orolig sömn i sängen, ringde jag mig sjuk på morgonen. Somnade om och vaknade framåt tolvsnåret. Lätt huvudvärk, täppt näsa, men halsen kändes okej i alla fall. Jag låg kvar i sängen en stund, läste tidningar och undersökte möjligheten att kliva upp. Det visade sig vara görbart.
Framåt eftermiddagen blev jag så klåen (lokalt ord för “rastlös”) att jag var tvungen att hitta på något. Lönen hade kommit några dagar för tidigt, så jag satte på mig spenderarbyxorna och åkte in till Record Hunter. För första gången på väldigt länge var jag sugen på en helt nysläppt skiva. De senaste månaderna har jag varit som en dammsugare som rört sig över de musikaliska fläckar som missat vid de första svepen. Kathryn Williams? Swooop. Brian Eno? Swooop. Embassys andra? Swooop. Jag säger om den musiken som den där råttan säger om Askungens klänning:
”Visst är den fin, men inte ny!”
På The Cricket finns en pladdrig och lätt hysterisk recension av The Twilight Sads ”Fourteen Autumns & Fifteens Winters”, där recensenten skrev lika mycket om sitt eget liv som om skivan i sig. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den sortens känsloporr, men nyfiken blev jag i alla fall, särskilt som recensenten droppade band som Mogwai, Clientele och Arab Strap mellan de självbiografiska passagerna.
Jag gav mig ner i Record Hunters källare med pannlampa och förstoringsglas, och efter en stunds snokande och snörvlande fann jag faktiskt ett billigt promoexemplar av skivan. Sextiofem kronor. Fungerar för mig. Med ett sådant pris gick det ju också utmärkt att köpa fler skivor med gott samvete, så jag gick därifrån med verk av Paul McCartney, Clor, David Grubbs, Alfie och Stephin Merritt i väskan. En salig blandning.
Efter det gick jag snörvlande genom den gråmulna torsdagseftermiddagen till Odenplan, där jag mötte upp med Fredrik. Vi köpte lite chips och folköl och satt mest och snackade och lyssnade på skivor hela kvällen. Jag hann låna hans bredband och betala några räkningar också. Strax innan jag åkte hem hörde Olof av sig med planerna för midsommarafton: vi skulle till ett lantställe utanför Uppsala, tåget skulle gå rätt tidigt, redan vid 12 på förmiddagen, och det skulle bli övernattning. Det var i princip allt jag fick veta.
Allright.
--
Centralstationen klockan 11:45. Jag höll en vinröd väska i ena handen och en Coop-kasse full med folköl i den andra. Jag var inte på humör för vare sig berusning eller baksmälla, utan ville bara dricka öl som en social grej. Då är folköl det givna valet.
Det var självklart full aktivitet på centralen, folk jäktade fram och tillbaka, från tunnelbana till bussar och till tåg. Jag hade ingen riktig koll på hur stort det här med midsommarfirande faktiskt är i Stockholm. Klart det firas även i Karlskoga, men hela den här ”get out of the city and into the sunshine”-hetsen finns nog inte där. Där duger det bra med ett dukat bord i trädgården eller sill och nubbe på balkongen. Här utryms halva stan, som efter ett terrorlarm. När jag tidigare i veckan talade om att jag inte ämnade göra något särskilt på midsommar, men att jag ”kanske skulle gå ut och dricka öl med någon kompis” på kvällen skakade mina arbetskamrater på huvudet och tittade på mig som om jag vore galen.
Jag mötte upp med Olof, och vid Uppsalatåget träffade vi hans bandkamrat Stina och hennes kille Andreas. Vi mötte en massa andra människor också, som tydligen skulle till samma fest som vi. Hipsters i dyra kläder och ännu dyrare frisyrer, men de flesta verkade ganska trevliga och några kände jag igen från en - för mig väldigt misslyckad - nyårsfest.
I Uppsala bytte vi från tåg till buss, och fler människor anslöt. Väl framme fick vi slänga in vår packning i en bil och sedan vandra genom landsbygdsidyllen till gården där festen skulle hållas. Det var mulet men ganska behagligt ändå. Solen blixtrade fram bakom molnen då och då. Det luktade inte bara sommar, det luktade gammal midsommar. När jag var liten brukade vi fira högtiden ute i Linnebäck, Karlskoga. Där fanns stora öppna ängar, lummiga skogsdungar, hagar med hästar och kor, blommor i dikeskanten och fjärilar och humlor i luften... Så även här. Jag kan inte minnas när jag senast firade en traditionsenlig midsommar, men jag insåg där och då, under den långa promenaden från landsvägen till gården, att jag saknat det och såg fram emot att uppleva det igen.
Det hade redan kommit en hel del folk när vi kom fram. Eftersom världen är så oerhört liten kände jag igen ett helt gäng av dem; stora delar av ÖFA-kollektivet, som jag såg på en teaterscen tidigare i år, var nämligen där. Lustigt hur det kan vara. Vi slog oss ner i gräset och pratade en stund, men dem och med andra. Det plockades blommor till midsommarstången och det dracks öl och lektes lekar. Det hela var väldigt harmoniskt och avslappnat.
Sen var det ju det här med matsituationen. Varken jag eller Olof hade tänkt på att ta med mat, och det fanns ingen matvarubutik inom rimligt avstånd. Jag förbannade min egen dumhet. Illavarslande när man planerar alkoholransoneringen mer än födan. Ett dygn utan mat kändes inte lockande.
Lyckligtvis hade andra plockat med desto mer att äta. I ett av uthusen – rött med vita knutar, naturligtvis – stod ett fulldukat långbord med skålar och tallrikar att plocka ur. Det blev mycket färskpotatis, sallad och bröd för min del. Jag åt mig proppmätt, utan att orka skämmas. Det fanns så det räckte, ingen blev utan. Fasligt gott var det.
--
Efter maten blev det dans runt midsommarstången. Pappan till värden hade kommit ut och hade fiol med sig. Han ställde sig under stången och spelade midsommarklassiker efter midsommarklassiker.
”Livsfarligt att dansa såhär precis efter maten!” ”Ja, man kan ju få kramp!”
”Och drunkna!”
Vi dansade någon form av grekisk folkdans också, som gick ut på att man dansade arm i arm genom en labyrint av rep som lagts ut på marken. Klurigt och roligt. Dansen övergick i lek; dunken (eller ”burken” som den även kallas). Sist jag lekte det var våren 2004 när vi hade avskedsfest för de skolkamrater som inte skulle komma tillbaka efter sommaren. En fantastiskt rolig lek som tyvärr inte gick helt klockrent att leka på gården. Det fanns många gömställen men området var ganska litet och begränsat. Snart gick vi över till andra lekar, bland annat en som kallades ”Ogräs”, som jag dock valde att inte delta i. Den väckte obehagliga minnen av högstadiets böghögar till liv. Den gick nämligen ut på att ett helt gäng människor skulle kasta sig i en hög på golvet, grabba tag i varandra och hålla fast för glatta livet medan en annan grupp människor skulle försöka slita loss dem. Roligt att titta på, men ångestskriken från de stackare som låg underst gjorde mig glad att jag stod över.
--
Jag kan bli väldigt emotionell när jag dricker, och för all del, även efter att jag druckit. Jag minns särskilt en morgon för några år sedan då jag låg med yrsel och huvudvärk och grät till Musikbyråns program om den döende Warren Zevon.
Nu hade det verkligen blivit midsommarafton; det mörknade ute i trädgården och vi satt i ett vardagsrum, ett gäng fortfarande relativt unga människor, och Olof spelade ”Forever Young” på piano. Alla sjöng med största inlevelse och efter bästa förmåga, och tiden liksom stannade upp sådär som den gör på film ibland. Kameran panorerade över allas ansikten, långsamt, långsamt, varje ansiktsuttryck skulle skärskådas och analyseras, och allas öden stod ristade där i begynnande små fåror som ska bli till rynkor, som märken efter de knivar täljer bort våra ansikten tills bara döda kranier finns kvar…
Ursäkta mig, jag ska tala ur skägget.
Det var bara något väldigt fint med att sjunga ”Forever Young” sådär i kör, sådär som de sjöng ”Wise Up” i ”Magnolia”. Jag blev alldeles tårögd, och jag sa:
”Det kändes för ett ögonblick som om jag var med i ’Farväl Falkenberg’”
Inte för att det fanns någon allsångsscen i den filmen, men stämningen, skönheten, grönskan och melankolin och livets förgänglighet.
”Vad fint!” sade någon, vi skålade och så var förtrollningen bruten.
--
När kvällen började övergå i natt blev det sakteliga mer och mer avslaget, åtminstone för min del. Jag rörde mig från huset till matbordet till dansgolvet till pingisbordet, vid varje plats ägnade jag mig en kort stund åt den aktivitet som där erbjöds (lite samtal, lite dans till Embassy, lite pingis och – faktiskt! – våfflor med sylt och grädde som värden hade vänligheten att tillaga på plats i pingisrummet) innan jag blev rastlös och självmedveten. Hipstergänget verkade inte vara särskilt villigt att släppa in utbölingar, så att sitta och snacka med dem var ganska uteslutet. Vid pingisbordet var stämningen däremot hjärtlig, alla välkomnades med öppna armar och drogs in i rundpingisringdansen. Tills någon (läs: jag) råkade slå sönder bollen i ett plötsligt vredesutbrott över en missad serve. Jag avlägsnade mig från platsen medan de andra förberedde tjära och fjädrar. Senare fick jag höra att de hittade nya bollar, så jag har inte allt för dåligt samvete.
Hamnade inne i vardagsrummet vid pianot igen. En kille som i klädstil, hår och hållning påminde om en blandning mellan min bror Tobias och rockmusikern Mattias Hellberg satt och plinkade.
”Du är en Band-kille, eller hur?” ropade han när jag kom in.
”En Band-kille? Nja, jag har en samlingsskiva, men det är allt.”
”Men du kan ’The Weight’ ?”
”Tyvärr inte, men jag kan ’The Night They Drove Old Dixie Down’, det är min favorit.”
Han började spela ”The Weight”. Han sjöng falskt, men ganska fint. Innerligt.
”Okej, nu tar vi något med Dylan!”
”Synd att inte min bror är här, ni skulle ha mycket att prata om.”
”FAN att din bror inte är här!”
--
Några av oss gick och lade oss ganska tidigt, vid halv ett redan. Vi hade ju trotts allt hållit igång sedan tidiga förmiddagen. Det fanns ingen säng att sova i, så jag bredde ut mitt täcke på golvet. Det är ett okej täcke, men som madrass betraktat lämnade det en del att önska. Jag slöt ögonen, tänkte lyckliga tankar, men John Blund vågade sig inte in i rummet på en lång stund. När jag väl somnade dröjde det inte lång stund tills jag vaknade, av att någon skrek till ute på gården, av att golvet plötsligt kändes extra hårt och obekvämt, av att någon gick ute i hallen. På morgonen var jag trött, men lyckligtvis inte det minsta bakfull. Det var inga större problem att kliva upp, packa ihop sina prylar och sedan promenera tillbaka till busshållplatsen. Vid ungefär halv ett på förmiddagen var jag tillbaka i kryptan. Jag ställde ner min vinröda väska, tog en hastig dusch och sedan kraschade jag.
--
Och nu är det lördagskväll. Jag har sovit bort större delen av eftermiddagen, hyrt filmen ”Bobby” som var jättebra och nu sitter jag mest och lyssnar på skivor och regnet och trivs rätt bra med det.
Dawn.
Tisdag 19 juni - 07
Har gått och blivit förkyld, så det känns som om jag har halsen full med småspik. Har ingen aning om huruvida jag kommer gå till jobbet imorgon eller ej, men jag ämnar försöka. Arbetsveckan är kort, står jag ut med att sitta och snörvla en stund är det inte långt kvar av pinan för den här veckan sen. Jag har avverkat ångestmoment efter ångestmoment de senaste dagarna. Hållit i en utbildning och varit jättenervös (det gick bra), haft månadsmöte (det känns som att man på månadsmöten alltid antingen får utstå spott och spe för något man glömt eller får någon ny betungande arbetsuppgift som gör dagarna lite stressigare – så inte denna gång) samt haft medarbetarsamtal. Även det sistnämnda gick helt okej. Chefen var nöjd på det stora hela, men det fanns en del som hon tyckte kunde förbättras, och det håller jag helt klart med om. Nu ska det förhoppningsvis vara slut på jobbångesten för ett tag. De kommande dagarna bör det gå att glida sig igenom, förhoppningsvis, och på fredag är det midsommarafton och tredagarsledigt. Inte för att jag vet vad jag ska göra av den ledigheten, men jag och Joel har talat löst om en utgång, och kanske blir det något midsommarfirande med Louise. Egentligen hade A bjudit med mig på en fest hos en av hennes arbetskamrater, men det firandet flyttades till Nynäshamn, så den festen står Niklas över. Håller den här förkylningen i sig står jag nog över det mesta.
--
Det är lustigt hur vissa minnen stannar kvar i huvudet så mycket längre än andra, och hur ofta de minnena handlar om fysisk beröring. Jag pratar om en kropp lutad mot min axel, ett finger som ritar en linje på min överarm, hennes hand hastigt kupad över min knäskål, min hand som tröstande rör sig genom hennes hår. Och så hennes; ”Niklas, du är så…”, en mening som avbryts av att andra människor anländer innan jag får höra om den var tänkt att följas av något positivt eller negativt. Allt så oerhört oskyldigt, ändå så laddat att minnena känns mer som åskmoln än något annat. Jag är inte förälskad eller något sånt, men på alla andra vis är hon Dawn till min Tim. Komplett med svinig pojkvän och hela paketet.
--
Fick plötsligt ett infall och slog på R.E.M – New Adventures In Hi-Fi. Har inte lyssnat på R.E.M sedan jag var deprimerad gymnasist, men den här skivans två bästa låtar är banne mig två av världens bästa låtar någonsin. Jag dricker hett vatten med citron och socker och lyssnar på ”E-Bow The Letter” och ”Leave” i hörlurar. När jag var deprimerad gymnasist tog jag alltid med mig den här skivan när det var fest, och i vardagsrumsmörkret, ensam och nedsjunken i soffan, slöt jag ögonen, stängde ute folks protester mot ”den konstiga deppmusiken” och njöt av det dramatiska och episka i de här två låtarna. Det fick mig väl att känna mig större på något sätt. Mer på riktigt.
Har gått och blivit förkyld, så det känns som om jag har halsen full med småspik. Har ingen aning om huruvida jag kommer gå till jobbet imorgon eller ej, men jag ämnar försöka. Arbetsveckan är kort, står jag ut med att sitta och snörvla en stund är det inte långt kvar av pinan för den här veckan sen. Jag har avverkat ångestmoment efter ångestmoment de senaste dagarna. Hållit i en utbildning och varit jättenervös (det gick bra), haft månadsmöte (det känns som att man på månadsmöten alltid antingen får utstå spott och spe för något man glömt eller får någon ny betungande arbetsuppgift som gör dagarna lite stressigare – så inte denna gång) samt haft medarbetarsamtal. Även det sistnämnda gick helt okej. Chefen var nöjd på det stora hela, men det fanns en del som hon tyckte kunde förbättras, och det håller jag helt klart med om. Nu ska det förhoppningsvis vara slut på jobbångesten för ett tag. De kommande dagarna bör det gå att glida sig igenom, förhoppningsvis, och på fredag är det midsommarafton och tredagarsledigt. Inte för att jag vet vad jag ska göra av den ledigheten, men jag och Joel har talat löst om en utgång, och kanske blir det något midsommarfirande med Louise. Egentligen hade A bjudit med mig på en fest hos en av hennes arbetskamrater, men det firandet flyttades till Nynäshamn, så den festen står Niklas över. Håller den här förkylningen i sig står jag nog över det mesta.
--
Det är lustigt hur vissa minnen stannar kvar i huvudet så mycket längre än andra, och hur ofta de minnena handlar om fysisk beröring. Jag pratar om en kropp lutad mot min axel, ett finger som ritar en linje på min överarm, hennes hand hastigt kupad över min knäskål, min hand som tröstande rör sig genom hennes hår. Och så hennes; ”Niklas, du är så…”, en mening som avbryts av att andra människor anländer innan jag får höra om den var tänkt att följas av något positivt eller negativt. Allt så oerhört oskyldigt, ändå så laddat att minnena känns mer som åskmoln än något annat. Jag är inte förälskad eller något sånt, men på alla andra vis är hon Dawn till min Tim. Komplett med svinig pojkvän och hela paketet.
--
Fick plötsligt ett infall och slog på R.E.M – New Adventures In Hi-Fi. Har inte lyssnat på R.E.M sedan jag var deprimerad gymnasist, men den här skivans två bästa låtar är banne mig två av världens bästa låtar någonsin. Jag dricker hett vatten med citron och socker och lyssnar på ”E-Bow The Letter” och ”Leave” i hörlurar. När jag var deprimerad gymnasist tog jag alltid med mig den här skivan när det var fest, och i vardagsrumsmörkret, ensam och nedsjunken i soffan, slöt jag ögonen, stängde ute folks protester mot ”den konstiga deppmusiken” och njöt av det dramatiska och episka i de här två låtarna. Det fick mig väl att känna mig större på något sätt. Mer på riktigt.
Monday, June 18, 2007
You could be my summer friend.
Söndag 17 juni - 07
De gångna veckornas ångest och leda som suttit som en puckel på min rygg hakades loss och svävade iväg som en tung svart ballong, sakta, sakta tills bara en liten prick syntes på himlen.
Frihet. Hej glädje, jag har saknat dig.
Jag vet inte när, hur eller varför humöret förbättrades. Det kan ha börjat när jag tidigt i veckan satt på ännu en långtråkig konferens, den här gången i en lokal på Söders Höjder. Vi hade fått en lång lunchrast och jag och mina närmaste arbetskamrater satt kring ett bord på restaurangens uteservering, med utsikt över Slussen och hamnen. Solen sken försiktigt, det var småkyligt. Vi hade trevligt, och jag önskade att eftermiddagen ville fortsätta på det viset även när arbetsdagen avslutats. Eftersom både Anna M och Olof var bortresta och Fredrik arbetade hela veckan förstod jag att det skulle bli svårt att styra upp något. Jag blev dyster för ett ögonblick och såg ännu en kväll ensam i kryptan framför mig, när det plötsligt pep till i mobilen.
Det var från A, som jag inte hört något från på säkert en och en halv vecka, och som jag var säker på inte ville ha mer med mig att göra. Det ville hon uppenbarligen, eftersom hon, väldigt lägligt, ville ta en fika med mig efter jobbet. Gott så. Jag kom iväg lite tidigare och hade tid att köpa på mig en toksnygg skjorta på Emmaus och senaste numret av Sonic innan vi sågs.
Vi slog oss ner vid ett bord på Hermans, drack varsin kopp kaffe och hon beställde en äppelpaj som jag fick smaka på. Vi snackade om de gångna och de kommande veckorna, och kom fram till att jag eventuellt hänger med henne och hennes vänner på midsommarafton.
--
Dagen därpå hamnade jag på Emmaus igen. Maria var på jobbet, och på vägen därifrån undrade hon om jag hade några tips på bra second hand-butiker, och om jag ville visa henne någon. Det ville jag ju naturligtvis. Egentligen skulle jag till Stadsbiblioteket, men hade absolut ingen brådska. Den här eftermiddagen hittade jag tyvärr inga kläder. Fanns ett par sjukt snygga Filippa K-jeans, men när jag provade dem gick de inte över knäskålarna på mig. Jag har förbannat svårt att hitta passande byxor. Inte heller Weekdays, som var nästa anhalt, hade något för vare sig mig eller Maria. Fick ju i alla fall lite sällskap, och hittade böcker att låna på biblioteket, så eftermiddagen var långt ifrån bortkastad.
--
Fredagskvällen blev kul. Jag for till Video No. 1, lämnade tillbaka ”Lolita” som jag sett tidigare i veckan, köpte lite folköl på Willys (var tvungen att dricka med måtta eftersom min pappa skulle komma på besök på lördagen) och åkte hem till Fredrik. Frida och en kille som hette Mattias var där också. Vi hängde där en stund, lyssnade på lite skivor och Fredrik försökte sälja på mig lite US-indie. Ska leta noggrannare någon annan gång. Som det var nu hittade jag mest en massa brittisk pop som inte var till salu.
Mycket lustigt är det att både Fredrik och Frida reagerat på den skrämmande likheten mellan mig och Saint Etiennes Peter Wiggs, och det redan innan jag upplyst dem om den. Kolla på baksidan av ”Tiger Bay” och se mitt ansikte glysa tillbaka på er om ni tvivlar.
Vi åkte till Debaser och stod och hängde på uteserveringen en stund. Andreas Mattson spelade skivor, och det var grymt. Han hade kunnat ha min skivsamling med sig. Favorit på favorit på favorit spelades. Pavement, Radio Dept, Dinosaur Jr, et cetera et cetera. Jag drack två öl, sen var det faktiskt dags för mig att åka hem. Fler öl hade varit för riskabelt, och jag ville inte betala in mig på Debaser när jag inte hade en helkväll planerad. Färden hemåt var odramatisk, och jag var i säng före klockan ett.
--
Pappa och hans fru anlände vid halv tolv morgonen därpå. Vid det laget hade jag redan varit uppe en stund, börjat brygga kaffe, tagit en huvudvärkstablett, börjat bli människa igen (som väntat fanns där en mindre baksmälla bakom pannbenet, oproportionellt kraftig i relation till det ringa alkoholintaget).
En promenad i grannskapet friskade upp mig. Vi följde upp med rökt lax, pasta, pesto och sallad med rädisor. Efter det var jag redo att möta världen, så vi satte oss i pappas bil och åkte till Djurgården. Pappa och Maggan ville se Rosendals trädgårdar, så vi tog en långpromenad dit längs vattnet. Vädret var märkligt. Solen sken varmt men luften var kall. Det var för varmt för att ha jackan på men för kallt för att vara utan. Jag bestämde mig för att det var bättre att frysa. När vi kommit fram satte vi oss i solen en stund, åt varsin glass och vandrade runt lite bland plantorna och växthusen. Det är andra gången jag är där, och jag blir alltid lika inspirerad. Jag tycker om växter och jag tycker om tanken på att odla mina egna grönsaker och kryddor. Inte för att det går att göra det i kryptan, men förhoppningsvis kommer jag ju inte bo här resten av mitt liv, så någon gång i framtiden kanske?
Jag blev romantiskt inspirerad också. På gräsmattor låg hånglande par, unga föräldrar sparkade boll med sina små knattar, på filtar i solen satt sällskap med snygga killar och snygga tjejer och drack vin. Vore jag en människa som kunde känna glädje för andras skull hade jag blivit glad, nu blev jag bara bitter. Nejdå. Men lite avundsjuk.
--
På kvällen var det firmafest modell större på Cirkus. Jag följde med pappa och hans fru till Djugårdsbron vinkade av dem för kvällen och gick sedan till en uteservering i närheten där mina arbetskamrater Louise, Cissi och Maria hade satt sig och beställt varsitt glas vin. Jag tog en öl, slukade den, och tänkte beställa en ny när jag såg att det snart var dags att gå.
”Hur länge tänkte ni att vi skulle stanna?” frågade jag. ”Hinner jag köpa en öl till?”
”Vi bör nog gå inom tio minuter…”, sa Louise. ”Men DU hinner nog dricka en till öl.”
Det gjorde jag inte, försökte inte ens. Vi gick till Cirkus, och där fanns fullt tillräckligt att dricka. Vi hade fått tre drinkbiljetter var på jobbet i fredags. Jag bytte in min första mot en öl, drack den, tog lite mat, tog en öl till, tittade på David Batra som var konferencier (ganska lyckat val, karl’n är ju faktiskt rätt rolig), himlade med ögonen åt coverbandet som sedan tog över scenen, Maria knuffade till mig i sidan och sa:
”Jag vet så väl vad du tänker. Typisk klyschig firmafest, ett tacky coverband… På något ironiskt plan tror jag du gillar det.”
Och det hade hon ju rätt i. Det hela var fantastiskt smaklöst och fantastiskt jättekul. Det är intressant med Maria, att vi är så fundamentalt olika men ändå har exakt samma humor. Utan att vi sade mer om saken lät vi fortsättningen av kvällen gå i ironins tecken. Jag låtsades att det här var den roligaste festkväll jag någonsin varit med om, och på så vis hade jag faktiskt genuint roligt, gjorde bort mig som fan på dansgolvet (Tobey Maguire i ”Spider-man 3”, släng dig i väggen!) men kände ändå att jag kom ut på andra sidan med någon form av värdighet i behåll, trots att det nog bara var Maria som fattade vad jag höll på med. De andra undrade nog vad den där försynta killen på Marknadsservice hade råkat ut för. Utomjordisk symbiot? Ecstasy i ölen? För många drinkbiljetter?
I kombination med min ironiska grimas var det nog det sistnämnda som var orsaken. Förutom mina tre drinkbiljetter fick jag en extra av Edward, och ytterligare en av Malene. Louise gav mig ett glas, jag drack flera klunkar i tron att det var vatten, och insåg att det var vin. Jag la flera hundra på öl när biljetterna tagit slut. Jag var en rolig jävel, och ändå hade jag nyktrat till tillräckligt för att vara klarsynt, vara en god vän (”JAG kan vara din vän”) och ha allvarliga, uppriktiga samtal frampå småtimmarna. Jag var helt enkelt perfekt den här kvällen. A golden god. Jag kände mig omsvärmad och uppskattad, och endast det faktum att pappa och Maggan låg och sov i min lägenhet hindrade mig från att i total hybris bjuda hem alla företagets tusen anställda på efterfest. Smolket i bägaren var väl att jag på dansgolvet fick min favoritskjorta nedstänkt med rödvin, att jag blev indragen i en ganska onödig dispyt och att tunnelbanan på vägen hem hade stannat så det tog två timmar att ta sig från Cirkus till Mälarhöjden. Vid klockan fyra smög jag in och kröp ner under täcket.
Jag ser fram emot morgondagen med skräckblandad förtjusning.
De gångna veckornas ångest och leda som suttit som en puckel på min rygg hakades loss och svävade iväg som en tung svart ballong, sakta, sakta tills bara en liten prick syntes på himlen.
Frihet. Hej glädje, jag har saknat dig.
Jag vet inte när, hur eller varför humöret förbättrades. Det kan ha börjat när jag tidigt i veckan satt på ännu en långtråkig konferens, den här gången i en lokal på Söders Höjder. Vi hade fått en lång lunchrast och jag och mina närmaste arbetskamrater satt kring ett bord på restaurangens uteservering, med utsikt över Slussen och hamnen. Solen sken försiktigt, det var småkyligt. Vi hade trevligt, och jag önskade att eftermiddagen ville fortsätta på det viset även när arbetsdagen avslutats. Eftersom både Anna M och Olof var bortresta och Fredrik arbetade hela veckan förstod jag att det skulle bli svårt att styra upp något. Jag blev dyster för ett ögonblick och såg ännu en kväll ensam i kryptan framför mig, när det plötsligt pep till i mobilen.
Det var från A, som jag inte hört något från på säkert en och en halv vecka, och som jag var säker på inte ville ha mer med mig att göra. Det ville hon uppenbarligen, eftersom hon, väldigt lägligt, ville ta en fika med mig efter jobbet. Gott så. Jag kom iväg lite tidigare och hade tid att köpa på mig en toksnygg skjorta på Emmaus och senaste numret av Sonic innan vi sågs.
Vi slog oss ner vid ett bord på Hermans, drack varsin kopp kaffe och hon beställde en äppelpaj som jag fick smaka på. Vi snackade om de gångna och de kommande veckorna, och kom fram till att jag eventuellt hänger med henne och hennes vänner på midsommarafton.
--
Dagen därpå hamnade jag på Emmaus igen. Maria var på jobbet, och på vägen därifrån undrade hon om jag hade några tips på bra second hand-butiker, och om jag ville visa henne någon. Det ville jag ju naturligtvis. Egentligen skulle jag till Stadsbiblioteket, men hade absolut ingen brådska. Den här eftermiddagen hittade jag tyvärr inga kläder. Fanns ett par sjukt snygga Filippa K-jeans, men när jag provade dem gick de inte över knäskålarna på mig. Jag har förbannat svårt att hitta passande byxor. Inte heller Weekdays, som var nästa anhalt, hade något för vare sig mig eller Maria. Fick ju i alla fall lite sällskap, och hittade böcker att låna på biblioteket, så eftermiddagen var långt ifrån bortkastad.
--
Fredagskvällen blev kul. Jag for till Video No. 1, lämnade tillbaka ”Lolita” som jag sett tidigare i veckan, köpte lite folköl på Willys (var tvungen att dricka med måtta eftersom min pappa skulle komma på besök på lördagen) och åkte hem till Fredrik. Frida och en kille som hette Mattias var där också. Vi hängde där en stund, lyssnade på lite skivor och Fredrik försökte sälja på mig lite US-indie. Ska leta noggrannare någon annan gång. Som det var nu hittade jag mest en massa brittisk pop som inte var till salu.
Mycket lustigt är det att både Fredrik och Frida reagerat på den skrämmande likheten mellan mig och Saint Etiennes Peter Wiggs, och det redan innan jag upplyst dem om den. Kolla på baksidan av ”Tiger Bay” och se mitt ansikte glysa tillbaka på er om ni tvivlar.
Vi åkte till Debaser och stod och hängde på uteserveringen en stund. Andreas Mattson spelade skivor, och det var grymt. Han hade kunnat ha min skivsamling med sig. Favorit på favorit på favorit spelades. Pavement, Radio Dept, Dinosaur Jr, et cetera et cetera. Jag drack två öl, sen var det faktiskt dags för mig att åka hem. Fler öl hade varit för riskabelt, och jag ville inte betala in mig på Debaser när jag inte hade en helkväll planerad. Färden hemåt var odramatisk, och jag var i säng före klockan ett.
--
Pappa och hans fru anlände vid halv tolv morgonen därpå. Vid det laget hade jag redan varit uppe en stund, börjat brygga kaffe, tagit en huvudvärkstablett, börjat bli människa igen (som väntat fanns där en mindre baksmälla bakom pannbenet, oproportionellt kraftig i relation till det ringa alkoholintaget).
En promenad i grannskapet friskade upp mig. Vi följde upp med rökt lax, pasta, pesto och sallad med rädisor. Efter det var jag redo att möta världen, så vi satte oss i pappas bil och åkte till Djurgården. Pappa och Maggan ville se Rosendals trädgårdar, så vi tog en långpromenad dit längs vattnet. Vädret var märkligt. Solen sken varmt men luften var kall. Det var för varmt för att ha jackan på men för kallt för att vara utan. Jag bestämde mig för att det var bättre att frysa. När vi kommit fram satte vi oss i solen en stund, åt varsin glass och vandrade runt lite bland plantorna och växthusen. Det är andra gången jag är där, och jag blir alltid lika inspirerad. Jag tycker om växter och jag tycker om tanken på att odla mina egna grönsaker och kryddor. Inte för att det går att göra det i kryptan, men förhoppningsvis kommer jag ju inte bo här resten av mitt liv, så någon gång i framtiden kanske?
Jag blev romantiskt inspirerad också. På gräsmattor låg hånglande par, unga föräldrar sparkade boll med sina små knattar, på filtar i solen satt sällskap med snygga killar och snygga tjejer och drack vin. Vore jag en människa som kunde känna glädje för andras skull hade jag blivit glad, nu blev jag bara bitter. Nejdå. Men lite avundsjuk.
--
På kvällen var det firmafest modell större på Cirkus. Jag följde med pappa och hans fru till Djugårdsbron vinkade av dem för kvällen och gick sedan till en uteservering i närheten där mina arbetskamrater Louise, Cissi och Maria hade satt sig och beställt varsitt glas vin. Jag tog en öl, slukade den, och tänkte beställa en ny när jag såg att det snart var dags att gå.
”Hur länge tänkte ni att vi skulle stanna?” frågade jag. ”Hinner jag köpa en öl till?”
”Vi bör nog gå inom tio minuter…”, sa Louise. ”Men DU hinner nog dricka en till öl.”
Det gjorde jag inte, försökte inte ens. Vi gick till Cirkus, och där fanns fullt tillräckligt att dricka. Vi hade fått tre drinkbiljetter var på jobbet i fredags. Jag bytte in min första mot en öl, drack den, tog lite mat, tog en öl till, tittade på David Batra som var konferencier (ganska lyckat val, karl’n är ju faktiskt rätt rolig), himlade med ögonen åt coverbandet som sedan tog över scenen, Maria knuffade till mig i sidan och sa:
”Jag vet så väl vad du tänker. Typisk klyschig firmafest, ett tacky coverband… På något ironiskt plan tror jag du gillar det.”
Och det hade hon ju rätt i. Det hela var fantastiskt smaklöst och fantastiskt jättekul. Det är intressant med Maria, att vi är så fundamentalt olika men ändå har exakt samma humor. Utan att vi sade mer om saken lät vi fortsättningen av kvällen gå i ironins tecken. Jag låtsades att det här var den roligaste festkväll jag någonsin varit med om, och på så vis hade jag faktiskt genuint roligt, gjorde bort mig som fan på dansgolvet (Tobey Maguire i ”Spider-man 3”, släng dig i väggen!) men kände ändå att jag kom ut på andra sidan med någon form av värdighet i behåll, trots att det nog bara var Maria som fattade vad jag höll på med. De andra undrade nog vad den där försynta killen på Marknadsservice hade råkat ut för. Utomjordisk symbiot? Ecstasy i ölen? För många drinkbiljetter?
I kombination med min ironiska grimas var det nog det sistnämnda som var orsaken. Förutom mina tre drinkbiljetter fick jag en extra av Edward, och ytterligare en av Malene. Louise gav mig ett glas, jag drack flera klunkar i tron att det var vatten, och insåg att det var vin. Jag la flera hundra på öl när biljetterna tagit slut. Jag var en rolig jävel, och ändå hade jag nyktrat till tillräckligt för att vara klarsynt, vara en god vän (”JAG kan vara din vän”) och ha allvarliga, uppriktiga samtal frampå småtimmarna. Jag var helt enkelt perfekt den här kvällen. A golden god. Jag kände mig omsvärmad och uppskattad, och endast det faktum att pappa och Maggan låg och sov i min lägenhet hindrade mig från att i total hybris bjuda hem alla företagets tusen anställda på efterfest. Smolket i bägaren var väl att jag på dansgolvet fick min favoritskjorta nedstänkt med rödvin, att jag blev indragen i en ganska onödig dispyt och att tunnelbanan på vägen hem hade stannat så det tog två timmar att ta sig från Cirkus till Mälarhöjden. Vid klockan fyra smög jag in och kröp ner under täcket.
Jag ser fram emot morgondagen med skräckblandad förtjusning.
Monday, June 11, 2007
Step into my apartment, baby.
Måndag 11 juni - 07
Det här kommer att verka som inledningen på en erotisk novell, men det är sanning och inget annat än sanning, och därmed sträcker sig erotiken inte längre än mina bleka ben, i berättelsens inledning nakna och ihopvikta i skräddarposition.
Jag satt i min säng i bara t-shirt och kalsonger, lyssnade på Tim Buckley och läste Preacher, när dörren plötslig öppnandes. Inte ytterdörren, utan dörren strax bakom mig, den som leder till källaren, tvättstugan och - i förlängningen – de delar av villan jag inte har access till. Jag vände mig om, och där stod en flicka, väldigt söt och minst lika häpen som jag.
Jag blev, såväl bildligt som bokstavligt talat, tagen på sängen.
”Oj, men…” sa hon.
”Jag bor här”, stammade jag.
Hon stod kvar, som paralyserad. Jag hoppades att det från hennes håll syntes dels vad jag läste, (inte porr!) och dels att jag inte satt där i bar underkropp, att jag hade något mer än t-shirten på mig.
”Ursäkta…”
”Det är lugnt” sa jag, och av någon anledning kände jag mig också tvungen att ursäkta mig. Hon stängde dörren och gick.
”Mamma”, ropade hon. ”Det bor ju nån där…”
Vem fan var det där?
Jag reste mig upp, tog på mig byxor och gick runt, runt i lägenheten. Ställde mig och diskade i brist på bättre. Tittade upp i taket och suckade. Vad märkligt allting är, vad konstigt, skruvat och overkligt mitt liv ibland kan kännas, trots att det troligtvis inte är mer besynnerligt än någon annans. Jag upptäckte att jag svettades, var generad och mer självmedveten än någonsin, trots att flickan inte var kvar längre. Det var som om en del av henne blivit kvar i rummet, en del som pekade och hånskrattade.
Vem var hon? Såvitt jag vet bor ingen annan än Bosse, min hyresvärd, och ibland hans påstådde son (jag har aldrig sett honom) i huset. Den här veckan skulle Bosse vara bortrest, det visste jag eftersom han lämnat efter sig en lapp där han bad mig ta hand om posten. Kunde det vara sonens flickvän? Men varför skulle hon då ropa på sin mamma? Hade han lånat ut huset till någon utan att tala om att det fanns en inneboende? Och utan att berätta något för mig?
Jag skulle snart komma att få svar på mina frågor. Det knackade försiktigt på dörren, och jag ropade: ”Kom in!”
Flickan stod där ute. Nu han jag se mer av henne, trots att jag var så generad att jag mest tittade ner i golvet. Hon kunde vara allt mellan arton och tjugofem. Brunt hår i en frisyr som skvallrade om ett möjligt musikintresse. Hon såg lika generad ut som jag. Hon höll en golvlampa i högerhanden. Situationen var, i brist på bättre ord, awkward.
”Jag tog med en lampa till dig, för jag skulle hämta min…”
Hon pekade på den lampa som ingick i möblemanget, som jag har stående vid sängen.
”Jaha, är det din lampa? Ja, men då kopplar vi ur den, inga problem.”
Jag talade snabbt, lättad över att ha funnit ett samtalsämne, och skred till verket. Letade desperat efter rätt sladd.
”Är det säkert? Jag visste inte att någon använde den.”
”Helt säkert, inga problem! Är det din lampa är det klart att du ska ha den.”
”Vad mycket skivor du har”, sa hon.
”Ja, det har blivit, eh… lite… smått och gott med åren”, stammade jag, och antingen var jag charmerande nervig på John Cusack-manér, eller så verkade jag bara socialt inkompetent. Är det någon skillnad?
”Hur länge har du bott här?”
”En månad ungefär…” Hon såg sig om i rummet, och jag skämdes för dammråttorna på golvet och strumporna i fåtöljen. Tim Buckleys wailande var plågsamt närvarande, och jag insåg att det var kufisk musik. Jag var en kuf som lyssnade på konstig musik, sa konstiga saker och läste konstiga serier enbart iförd Sufjan Stevens-t-shirt och kalsonger.
”Snygg Arab Strap-affisch!”
”Tack, gillar du dem?”
”Ja, jag gjorde det för några år sedan i alla fall.”
Det blev tyst en stund. Hon hjälpte mig att gräva fram sladden till lampan och jag drog ur kontakten.
”Det måste vara konstigt, helt plötsligt kommer det en främling och tar din lampa.” Vi skrattade lite.
”Ja, men det är ingen fara”, försäkrade jag. ”Jag har varit med om konstigare grejer.”
Jag behövde inte den lampa hon tagit med sig eftersom jag hade en som stod oanvänd i hallen. Hon tackade för sig.
”Tack själv”, sa jag. ”Eller varsågod, eller… Ja.”
”Hej då.”
”Hej.”
Jag tittade ut genom fönstret när bilen backade ut från gården. Jag slog på Brian Enos ”Here Come The Warm Jets” och försvann in i en mjuk bisvärm av behagligt oväsen.
Det här kommer att verka som inledningen på en erotisk novell, men det är sanning och inget annat än sanning, och därmed sträcker sig erotiken inte längre än mina bleka ben, i berättelsens inledning nakna och ihopvikta i skräddarposition.
Jag satt i min säng i bara t-shirt och kalsonger, lyssnade på Tim Buckley och läste Preacher, när dörren plötslig öppnandes. Inte ytterdörren, utan dörren strax bakom mig, den som leder till källaren, tvättstugan och - i förlängningen – de delar av villan jag inte har access till. Jag vände mig om, och där stod en flicka, väldigt söt och minst lika häpen som jag.
Jag blev, såväl bildligt som bokstavligt talat, tagen på sängen.
”Oj, men…” sa hon.
”Jag bor här”, stammade jag.
Hon stod kvar, som paralyserad. Jag hoppades att det från hennes håll syntes dels vad jag läste, (inte porr!) och dels att jag inte satt där i bar underkropp, att jag hade något mer än t-shirten på mig.
”Ursäkta…”
”Det är lugnt” sa jag, och av någon anledning kände jag mig också tvungen att ursäkta mig. Hon stängde dörren och gick.
”Mamma”, ropade hon. ”Det bor ju nån där…”
Vem fan var det där?
Jag reste mig upp, tog på mig byxor och gick runt, runt i lägenheten. Ställde mig och diskade i brist på bättre. Tittade upp i taket och suckade. Vad märkligt allting är, vad konstigt, skruvat och overkligt mitt liv ibland kan kännas, trots att det troligtvis inte är mer besynnerligt än någon annans. Jag upptäckte att jag svettades, var generad och mer självmedveten än någonsin, trots att flickan inte var kvar längre. Det var som om en del av henne blivit kvar i rummet, en del som pekade och hånskrattade.
Vem var hon? Såvitt jag vet bor ingen annan än Bosse, min hyresvärd, och ibland hans påstådde son (jag har aldrig sett honom) i huset. Den här veckan skulle Bosse vara bortrest, det visste jag eftersom han lämnat efter sig en lapp där han bad mig ta hand om posten. Kunde det vara sonens flickvän? Men varför skulle hon då ropa på sin mamma? Hade han lånat ut huset till någon utan att tala om att det fanns en inneboende? Och utan att berätta något för mig?
Jag skulle snart komma att få svar på mina frågor. Det knackade försiktigt på dörren, och jag ropade: ”Kom in!”
Flickan stod där ute. Nu han jag se mer av henne, trots att jag var så generad att jag mest tittade ner i golvet. Hon kunde vara allt mellan arton och tjugofem. Brunt hår i en frisyr som skvallrade om ett möjligt musikintresse. Hon såg lika generad ut som jag. Hon höll en golvlampa i högerhanden. Situationen var, i brist på bättre ord, awkward.
”Jag tog med en lampa till dig, för jag skulle hämta min…”
Hon pekade på den lampa som ingick i möblemanget, som jag har stående vid sängen.
”Jaha, är det din lampa? Ja, men då kopplar vi ur den, inga problem.”
Jag talade snabbt, lättad över att ha funnit ett samtalsämne, och skred till verket. Letade desperat efter rätt sladd.
”Är det säkert? Jag visste inte att någon använde den.”
”Helt säkert, inga problem! Är det din lampa är det klart att du ska ha den.”
”Vad mycket skivor du har”, sa hon.
”Ja, det har blivit, eh… lite… smått och gott med åren”, stammade jag, och antingen var jag charmerande nervig på John Cusack-manér, eller så verkade jag bara socialt inkompetent. Är det någon skillnad?
”Hur länge har du bott här?”
”En månad ungefär…” Hon såg sig om i rummet, och jag skämdes för dammråttorna på golvet och strumporna i fåtöljen. Tim Buckleys wailande var plågsamt närvarande, och jag insåg att det var kufisk musik. Jag var en kuf som lyssnade på konstig musik, sa konstiga saker och läste konstiga serier enbart iförd Sufjan Stevens-t-shirt och kalsonger.
”Snygg Arab Strap-affisch!”
”Tack, gillar du dem?”
”Ja, jag gjorde det för några år sedan i alla fall.”
Det blev tyst en stund. Hon hjälpte mig att gräva fram sladden till lampan och jag drog ur kontakten.
”Det måste vara konstigt, helt plötsligt kommer det en främling och tar din lampa.” Vi skrattade lite.
”Ja, men det är ingen fara”, försäkrade jag. ”Jag har varit med om konstigare grejer.”
Jag behövde inte den lampa hon tagit med sig eftersom jag hade en som stod oanvänd i hallen. Hon tackade för sig.
”Tack själv”, sa jag. ”Eller varsågod, eller… Ja.”
”Hej då.”
”Hej.”
Jag tittade ut genom fönstret när bilen backade ut från gården. Jag slog på Brian Enos ”Here Come The Warm Jets” och försvann in i en mjuk bisvärm av behagligt oväsen.
Sunday, June 10, 2007
Ett märkligt sammanträffande, igen.
Söndag 10 juni - 07
Söndagsmorgon. Det är hett i lägenheten, jag har bara överkastet över mig men känner mig ändå för varm. Jag öppnar fönstren så det blir korsdrag och låter luften flyta fram och tillbaka. Jag brer mackor, sätter i skivor med Miles Davis och Neil Young i stereon, brygger lite kaffe och när allt är färdigt lägger jag mig igen med frukosten på nattduksbordet. Jag ligger och läser en stund, sippar på mitt kaffe, önskar att jag hade sidor kvar i ”De Nakna Och De Döda” (jag läste ut den morgonen innan) för Dave Eggers-novellerna är i ärlighetens namn inte så engagerande och drabbande som jag trott och hoppats på. Lika bra att slå igång datorn och skriva ner gårdagens händelser. Gårdagen var nämligen en bra dag, och även bra dagar är värda att återberätta.
---
Efter en väldigt lugn förmiddag fylld med läsning, skivor och tonfisksallad tog jag tunnelbanan till Ropsten och åkte därifrån till Lidingö, där jag mötte upp med Nina och hennes kompis Per. Vi gick till Ica och handlade flera kassar mat och dryck, och gick sedan hem till Nina där vi började förbereda inför kvällens grillning. Per sköljde färskpotatis och jag rev vitlök tills fingrarna var fullständigt impregnerade. Sen satt vi i vardagsrummet en stund, jag och Per med varsin öl, Modest Mouse på stereon och katter lekande på golvet. Efter en stund dök en trevlig kille som hette Patrik upp. Vi bar ner maten till klipporna nedanför Ninas lägenhet, klippor med fantastisk utsikt mot vattnet och industrihamnen, och vi tände grillen.
Det fanns en större, stationär grill högre upp i slänten, men där satt en stor familj och skränade och väsnades. Pappan i familjen var röd i ansiktet och pratade högt och hetsigt, och när jag och Per gick upp för att laga till våra små köttbitar – Nina ville inte ha kött på sin grill – skrattade han åt Pers norrländska dialekt och åt våra köttvägrande vänner.
Solen sken och klipporna var varma med hårda. Det kändes som att vara med i en Pripps Blå-reklam. Vi slängde på paprika, champinjoner, potatisar, lök och vitlökspenslat bröd på grillen, och det smakade underbart tillsammans med potatissallad, öl och avokado.
Två killar kom och satte sig i solstolar strax ovanför oss. De hade med sig en whiskeyflaska och en gitarr som de plinkade på. Vi himlade lite med ögonen, för killar som tar med gitarrer vart de än går är ju faktiskt ganska jobbiga. Familjen uppe vid grillen ropade till dem att komma upp och spela för dem, så de försvann en lång stund. Snart hördes fyllefalsk allsång. Vi svarade med Tough Alliance genom Ninas mobiltelefon och små, små externa högtalare.
Ninas vän Maria anslöt efter en stund, och lite senare ännu en tjej, vars namn jag tyvärr inte kommer ihåg, samt en kille som hette Alex. Trevliga människor hela högen.
Gitarrkillarna gjorde några tappra försök att bryta sig loss från den allt mer berusade familjen vid grillen, men kallades tillbaka med rop och hånskratt. Då och då gjorde de små försök att bryta sig in i vår gemenskap, som jag antar framstod som betydligt mer sympatisk.
”Ska ni ut sen?” ropade de vid något tillfälle.
”Vi vet inte, ska ni?”
”Vi ska till Klubb Springfield om en stund.”
Det var lustigt, vi hade faktiskt pratat om Springfield tidigare på kvällen, men jag hade ingen aning om att det var öppet ikväll.
Ena gitarrkillen slog sig ner bredvid mig på klipphällen. Han hade shorts, t-shirt, sandaler, solglasögon och halmhatt. Han påminde lite om Johnny Depp i ”Fear And Loathing In Las Vegas”.
”Är de jobbiga däruppe?” frågade han och log brett.
”Nej, det är ingen fara”, sa jag, och vi skrattade båda åt falsksången.
"När man söker sina sorger glömma, är det lätt att ensam gå och drömma, glömma att lyckan för alltid farit sin kos och att du ej fick min röda ros..."
”Jag känner igen dig”, sa han plötsligt, och jag blev lite överrumplad. Folk brukar inte känna igen mig, jag är ganska anonym. Heck, jag förvånas över att min egen familj känner igen mig.
”Du kanske har sett mig på Springfield?” försökte jag, men trodde egentligen inte själv på det. Jag har ju trots allt inte varit där mer än två gånger.
”Kanske det…” sa han tveksamt, och frågade sedan: ”Skriver du på Dagensskiva?”
Jag kunde bara skratta åt frågan, skratta och nicka. Jo, det gör jag ju. Det är ju mitt favorittidsfördriv på jobbet. Vissa dagar snackar jag mer skit där än vad jag jobbar.
”Du också?” frågade jag, och naturligtvis, det gjorde han.
”Vad heter du där?” frågade han.
”Nej nej, du först”, sa jag, eftersom jag plötsligt blev rädd att han skulle visa sig vara någon av de många rysligt dryga och jobbiga människor som vistas där, någon man tjafsat med och ogillat. Men så var det ju inte.
”’Dude’” svarade han.
Jag skrattade igen.
”Då har jag ju fått en blandskiva av dig!”
Vi deltog båda i ett arrangerat blandskivebyte någon gång i höstas, och han skickade mig en skiva med en hel massa Beach Boys och liknande. Lustigt att han kände igen mig, jag har aldrig visat någon bild av mig själv där. Förvisso har jag ju bilder av mig själv på andra sidor på nätet, men ändå. Världen är liten och internetvärlden är ännu mindre.
Johnny, som gitarrkillen hette, drog iväg till Springfield efter en kort stund i vårt sällskap. Vi funderade på att följa med, men det var så behagligt att sitta där i den nedgående solen, äta jordgubbar och chokladskorpor, röka Patriks tanzaniska cigaretter, då och då snärta iväg närgångna skogsmyror och småprata, att vi helt glömde av de planerna.
Det var en kväll som gick på tok för fort.
Söndagsmorgon. Det är hett i lägenheten, jag har bara överkastet över mig men känner mig ändå för varm. Jag öppnar fönstren så det blir korsdrag och låter luften flyta fram och tillbaka. Jag brer mackor, sätter i skivor med Miles Davis och Neil Young i stereon, brygger lite kaffe och när allt är färdigt lägger jag mig igen med frukosten på nattduksbordet. Jag ligger och läser en stund, sippar på mitt kaffe, önskar att jag hade sidor kvar i ”De Nakna Och De Döda” (jag läste ut den morgonen innan) för Dave Eggers-novellerna är i ärlighetens namn inte så engagerande och drabbande som jag trott och hoppats på. Lika bra att slå igång datorn och skriva ner gårdagens händelser. Gårdagen var nämligen en bra dag, och även bra dagar är värda att återberätta.
---
Efter en väldigt lugn förmiddag fylld med läsning, skivor och tonfisksallad tog jag tunnelbanan till Ropsten och åkte därifrån till Lidingö, där jag mötte upp med Nina och hennes kompis Per. Vi gick till Ica och handlade flera kassar mat och dryck, och gick sedan hem till Nina där vi började förbereda inför kvällens grillning. Per sköljde färskpotatis och jag rev vitlök tills fingrarna var fullständigt impregnerade. Sen satt vi i vardagsrummet en stund, jag och Per med varsin öl, Modest Mouse på stereon och katter lekande på golvet. Efter en stund dök en trevlig kille som hette Patrik upp. Vi bar ner maten till klipporna nedanför Ninas lägenhet, klippor med fantastisk utsikt mot vattnet och industrihamnen, och vi tände grillen.
Det fanns en större, stationär grill högre upp i slänten, men där satt en stor familj och skränade och väsnades. Pappan i familjen var röd i ansiktet och pratade högt och hetsigt, och när jag och Per gick upp för att laga till våra små köttbitar – Nina ville inte ha kött på sin grill – skrattade han åt Pers norrländska dialekt och åt våra köttvägrande vänner.
Solen sken och klipporna var varma med hårda. Det kändes som att vara med i en Pripps Blå-reklam. Vi slängde på paprika, champinjoner, potatisar, lök och vitlökspenslat bröd på grillen, och det smakade underbart tillsammans med potatissallad, öl och avokado.
Två killar kom och satte sig i solstolar strax ovanför oss. De hade med sig en whiskeyflaska och en gitarr som de plinkade på. Vi himlade lite med ögonen, för killar som tar med gitarrer vart de än går är ju faktiskt ganska jobbiga. Familjen uppe vid grillen ropade till dem att komma upp och spela för dem, så de försvann en lång stund. Snart hördes fyllefalsk allsång. Vi svarade med Tough Alliance genom Ninas mobiltelefon och små, små externa högtalare.
Ninas vän Maria anslöt efter en stund, och lite senare ännu en tjej, vars namn jag tyvärr inte kommer ihåg, samt en kille som hette Alex. Trevliga människor hela högen.
Gitarrkillarna gjorde några tappra försök att bryta sig loss från den allt mer berusade familjen vid grillen, men kallades tillbaka med rop och hånskratt. Då och då gjorde de små försök att bryta sig in i vår gemenskap, som jag antar framstod som betydligt mer sympatisk.
”Ska ni ut sen?” ropade de vid något tillfälle.
”Vi vet inte, ska ni?”
”Vi ska till Klubb Springfield om en stund.”
Det var lustigt, vi hade faktiskt pratat om Springfield tidigare på kvällen, men jag hade ingen aning om att det var öppet ikväll.
Ena gitarrkillen slog sig ner bredvid mig på klipphällen. Han hade shorts, t-shirt, sandaler, solglasögon och halmhatt. Han påminde lite om Johnny Depp i ”Fear And Loathing In Las Vegas”.
”Är de jobbiga däruppe?” frågade han och log brett.
”Nej, det är ingen fara”, sa jag, och vi skrattade båda åt falsksången.
"När man söker sina sorger glömma, är det lätt att ensam gå och drömma, glömma att lyckan för alltid farit sin kos och att du ej fick min röda ros..."
”Jag känner igen dig”, sa han plötsligt, och jag blev lite överrumplad. Folk brukar inte känna igen mig, jag är ganska anonym. Heck, jag förvånas över att min egen familj känner igen mig.
”Du kanske har sett mig på Springfield?” försökte jag, men trodde egentligen inte själv på det. Jag har ju trots allt inte varit där mer än två gånger.
”Kanske det…” sa han tveksamt, och frågade sedan: ”Skriver du på Dagensskiva?”
Jag kunde bara skratta åt frågan, skratta och nicka. Jo, det gör jag ju. Det är ju mitt favorittidsfördriv på jobbet. Vissa dagar snackar jag mer skit där än vad jag jobbar.
”Du också?” frågade jag, och naturligtvis, det gjorde han.
”Vad heter du där?” frågade han.
”Nej nej, du först”, sa jag, eftersom jag plötsligt blev rädd att han skulle visa sig vara någon av de många rysligt dryga och jobbiga människor som vistas där, någon man tjafsat med och ogillat. Men så var det ju inte.
”’Dude’” svarade han.
Jag skrattade igen.
”Då har jag ju fått en blandskiva av dig!”
Vi deltog båda i ett arrangerat blandskivebyte någon gång i höstas, och han skickade mig en skiva med en hel massa Beach Boys och liknande. Lustigt att han kände igen mig, jag har aldrig visat någon bild av mig själv där. Förvisso har jag ju bilder av mig själv på andra sidor på nätet, men ändå. Världen är liten och internetvärlden är ännu mindre.
Johnny, som gitarrkillen hette, drog iväg till Springfield efter en kort stund i vårt sällskap. Vi funderade på att följa med, men det var så behagligt att sitta där i den nedgående solen, äta jordgubbar och chokladskorpor, röka Patriks tanzaniska cigaretter, då och då snärta iväg närgångna skogsmyror och småprata, att vi helt glömde av de planerna.
Det var en kväll som gick på tok för fort.
Architecture and morality.
Lördag 9 juni - 07
Rulltrappan förde mig neråt, från sommarvärmen till tunnelbanans kyla. Jag skulle åka in till Kungsträdgården och gå på Restaurangernas dag med min arbetskamrat Louise och hennes kompis Jonna. Jag kände mig kluven. Mitt dåliga humör hade nått kulmen, en liten men nog så irriterande huvudvärk hade börjar krypa på och mina ögon kändes tunga. Skivor med Teenage Filmstars, Embassy, Kathryn Williams och Belle & Sebastian hade kommit under dagen och väntade på att lyssnas på där hemma. En del av mig ville vända om och tillbringa kvällen där istället, men så insåg jag att veckan hade varit - och skulle fortsätta vara - full med sådana kvällar. Det var en nedslående tanke, men den fick mig att stå kvar i rulltrappan hela vägen ner till spåren, utan att vända om.
Tittade upp, och röda digitala bokstäver förkunnade att det var nio minuter kvar tills tåget skulle komma. Jag suckade, himlade med ögonen, fick en menande blick från en gubbe som passerade mig. Tackade mig själv för att jag varit förutseende nog att ta med mig något att läsa. Det fanns en ledig sittplats på en bänk alldeles bredvid en papperskorg. Det stank ur den, som om något sött, en kanelbulle indränkt i Coca Cola, låg där och ruttnade. Jag satte mig ändå ner och led bara när vinden – den där märkliga vinden som bara finns i tunnelbanan och ingen annanstans – dirigerade stanken rakt in i mina näsborrar.
De röda siffrorna tickade ner relativt snabbt medan jag satt med näsan i min bok, och snart hördes det välbekanta ljudet av tåg mot räls. När man anade lyktorna i tunneln reste jag mig upp och hoppades på gott om sittplatser.
Men tåget stannade inte. Det susade bara förbi, som om vi inte fanns. Förvånat tittade vi in genom vagnarnas fönster, och lika förvånade resenärer tittade tillbaka på oss innan de suddades ut. Någon slog ut med armarna, någon svor, någon sa: ”Så här är det ALLTID med SL! Det är så dåligt!”
Jag sneglade på tavlan efter meddelanden. Där stod bara:
Ropsten 9 min.
Förbannat! Jag blev nästan yr av ilska.
Jag reste mig upp och gick några varv på stället. Lutade mig sedan mot en vägg och fortsatte att läsa. Vad annat fanns det att göra? Det var bara att vänta och hoppas på att nästa tåg skulle stanna.
Det gjorde det inte. Även detta rusade arrogant förbi, som om själva tanken på att plocka upp oss var något löjeväckande, som om Mälarhöjden var en på tok för menlös liten station för att ta någon notis om. Nu var jag rasande. Jag ville riva ner väggarna omkring mig och stampa teglet till grus. Jag ville bryta upp golvet och slunga plattorna omkring mig som frisbees. Jag nöjde mig med att sparka försiktigt på väggen, och det var nog tur, för en polis kom ner i tunnelbanan i just det ögonblicket. Hon förklarade att två skolbarn hade blivit rånade på sina mobiltelefoner. Det var tydligen ett ganska grovt rån. Gärningsmannen hade hotat dem med kniv. För att minska antalet flyktvägar hade man beslutat att inga tåg skulle stanna på perrongen. Okej, det kändes faktiskt ganska logiskt. Ett helt gäng dramatiska jaktscener från diverse actionfilmer flimrade förbi, och där brukar tunnelbanan vara ett ganska bra ställe att skaka av sig förföljare på. Det gjorde mig inte mindre arg. Det kändes som om högre makter konspirerade mot mig, och jag funderade på att bara gå hem och lägga mig istället. Man blir inte direkt piggare av att vara förbannad.
Även nästa tåg rusade förbi. Jag hade då varit nere i mörkret i ungefär en halvtimme. Kunde lika gärna vänta tio minuter till. Jag fördrev tiden genom att åka upp och ner för rulltrappan några gånger, tittade ut som för att försäkra mig om att det fortfarande fanns en sol som sken där ovan jord. Det gjorde det.
Och nästa tåg stannade faktiskt. Jag klev på och åkte till Kungsträdgården.
---
Det var tält och folk överallt, och jag fick obehagliga stadsfestivalvibbar. Det påminde lite för mycket om Karlskogas Stranddagar för att jag skulle känna mig riktigt bekväm med situationen. Efter en kort stunds irrande och armbågande bland feta, svettiga och salongsberusade medelålderssvenssons hittade jag Louise och Jonna och vi gick till ett av tälten och köpte öl och vårrullar. Vi stötte ihop med några av Jonnas arbetskamrater och gick omkring med dem en stund. Jag var fortfarande tvär och ilsken, och svarade kort och utan följdfrågor på Louises tilltal. Ett fruktlöst fiskande efter frågan: ”Hur är det med dig?”
Jag behövde öl. Vi förlorade Jonnas arbetskamrater och sprang istället på hennes bror med vänner. Tillsammans med dem gick vi till ”Thank God It’s Friday”, ett annat sånt ställe som jag flyttade till Stockholm för att slippa. Vi flyttade runt några stolar och fick till slut plats runt ett bord. Louise och Jonna gick för att köpa vin, och sippade på en öl. En av Jonnas brors vänner, en storvuxen kille, tunnhårig och skäggig, började snacka med mig.
”Vad jobbar du med då?” frågade han. Jag svarade som alltid att jag jobbar på kontor. Det gjorde han också.
”Jag jobbar med miljöfrågor, jag letar efter luckor i miljölagarna.”
”Vilket innebär?”
”Att det jag gör är bra för plånboken men dåligt för miljön.” Han sa det med en axelryckning och ett flin.
”Du är moraliskt flexibel?”
”Ja.”
”Du har sett ’Thank You For Smoking’?”
Jag hörde inte vad han svarade, för något, jag vet inte vad, ett ljud bara, överröstade honom.
”Vad gör du när du inte jobbar då? För du har ett liv utanför jobbet va?” frågade han.
”Nej, jag är där tjugofyra timmar om dygnet… Nej, vad gör jag? Läser, ser på film, springer på konserter…”
”Vad för konserter? På din klädsel skulle jag gissa att du lyssnar på indie?”
”Rätt gissat.”
”Det är inte bra”, konstaterade han och skakade på huvudet.
”Vad är bra då?” Jag märkte något lätt hånfullt i rösten, vilket inte kändes mer än rätt.
”Stoner, metal, hårdrock…”
”Nja, håller inte med”´, sa jag, och fyllde i: ”På din klädstil skulle jag gissa att du var mer inne på det som spelas just nu.”
Bruce Springsteens ”Born To Run” spelades just då.
”Jag skulle kunna döda dig för det där”, sa han med ett elakt flin. Jag började inse att jag tyckte han var ganska dryg.
”Okej”, sa jag. ”Jag ska hålla käften.”
”Grejen är”, sa han i en lite mjukare ton ”att ser man ut som jag har man lättare att träffa brudar på en hårdrocksklubb än på en indiekonsert.”
”Aha.”
Louise och Jonna kom tillbaka, och jag pratade lite med dem istället, drack upp min öl alldeles för snabbt och sen hade jag fått nog för den här kvällen. För den här jävla tisdagskvällen.
--
Onsdagen, nationaldagen, var i stort sett menlös, om man bortser från det faktum att den var ledig. Alltid något att njuta av. Jag åkte in till stan, mest för att komma ut och få lite sol. Vandrade runt på Horns- och Götgatan, handlade lite mat och hyrde film, och sen åkte jag hem och drog ner rullgardinerna.
--
På torsdagskvällen fortsatte motgångarna, och jag blev mer och mer övertygad om att jag hade fått en förbannelse kastad på mig. När jag stod vid spisen och kokade makaroner gick plötsligt en propp. Spislampan slocknade, mikrovågsugnen avled, plattorna stängdes av. Jag kan inte med sånt där, har aldrig bytt en propp i hela mitt liv, så jag bestämde mig för att gå och be Bosse om hjälp. Han är ju trots allt herre över huset. Bilen stod på uppfarten, men han syntes inte till i trädgården. Jag gick och ringde på dörren, men ingen öppnade. Eftersom jag inte hörde några hundskall gissade jag att han gått ut på promenad med hunden.
Mina makaroner hade precis kokat färdigt när spisen dog, så jag tänkte att jag kunde äta, så borde han vara tillbaka när jag var färdig. Det var han emellertid inte. Jag skulle till Olof och låna hans bredband en stund, så jag hade inte tid att vänta heller. Klockan var redan mycket. Jag insåg att jag skulle få lov att klara mig utan köket tills morgondagen. Det skulle nog gå bra. Matlådan var redan fixad, och man behöver ingen spis för att fixa en provisorisk frukost. Och vem vet, kanske skulle Bosse ha upptäckt och åtgärdat problemet själv när jag väl kom tillbaka?
Så enkelt skulle det naturligtvis inte visa sig vara. Jag kom hem vid halv tolv, trött och hungrig. Skulle bara bre en macka och sen gå och lägga mig. När jag öppnade kylskåpsdörren rann det ut vatten på golvet. Jag min satans idiot hade inte tänkt på att kylen självklart också stängts av. Nu var det kris. Maten verkade inte ha blivit förstörd ännu, men en hel natt och hela den kommande arbetsdagen i ett ljummet kylskåp skulle nog inte få den att smaka bättre direkt. Det här var tvunget att lösas nu, och det var alldeles för sent för att be Bosse om hjälp.
Djärvt smög jag ut i rummet intill där antog att proppskåpet skulle sitta. Det var mörkt, men jag anade konturerna av det precis intill värmepannan. Det var inget sånt där gammalt proppskåp, utan en panel med små spakar som kunde skjutas upp eller ner. Jag hade ingen aning om vilken regel som skötte vad, men det var fler som pekade uppåt än nedåt, så jag anade vilket håll den jag letade efter skulle peka åt. Det fanns ett schema på väggen bredvid, men ingenstans stod de instruktioner jag var ute efter. Jag fick lov att chansa.
Nu kunde vad som helst hända. Hela huset kunde gå i luften, allt kunde slockna, larm kunde aktiveras eller inaktiveras eller utlösas, stängslet som håller inne velicoraptorerna kunde förlora eltillförseln…
Jag tog ett djupt andetag och sköt upp regeln. Det knäppte till och jag såg mitt rum fyllas med ljus bakom mig. När jag gick tillbaka och kontrollerade såg jag att spislampan lös. Mikrovågsugnen fungerade, spisplattorna och kylen likaså.
Mission accomplished.
Sedan dess har livet flutit på relativt friktionsfritt. Fortfarande ensamt och trist, men jag har inte känt mig motarbetad i alla fall. Det finns grader i helvetet.
Rulltrappan förde mig neråt, från sommarvärmen till tunnelbanans kyla. Jag skulle åka in till Kungsträdgården och gå på Restaurangernas dag med min arbetskamrat Louise och hennes kompis Jonna. Jag kände mig kluven. Mitt dåliga humör hade nått kulmen, en liten men nog så irriterande huvudvärk hade börjar krypa på och mina ögon kändes tunga. Skivor med Teenage Filmstars, Embassy, Kathryn Williams och Belle & Sebastian hade kommit under dagen och väntade på att lyssnas på där hemma. En del av mig ville vända om och tillbringa kvällen där istället, men så insåg jag att veckan hade varit - och skulle fortsätta vara - full med sådana kvällar. Det var en nedslående tanke, men den fick mig att stå kvar i rulltrappan hela vägen ner till spåren, utan att vända om.
Tittade upp, och röda digitala bokstäver förkunnade att det var nio minuter kvar tills tåget skulle komma. Jag suckade, himlade med ögonen, fick en menande blick från en gubbe som passerade mig. Tackade mig själv för att jag varit förutseende nog att ta med mig något att läsa. Det fanns en ledig sittplats på en bänk alldeles bredvid en papperskorg. Det stank ur den, som om något sött, en kanelbulle indränkt i Coca Cola, låg där och ruttnade. Jag satte mig ändå ner och led bara när vinden – den där märkliga vinden som bara finns i tunnelbanan och ingen annanstans – dirigerade stanken rakt in i mina näsborrar.
De röda siffrorna tickade ner relativt snabbt medan jag satt med näsan i min bok, och snart hördes det välbekanta ljudet av tåg mot räls. När man anade lyktorna i tunneln reste jag mig upp och hoppades på gott om sittplatser.
Men tåget stannade inte. Det susade bara förbi, som om vi inte fanns. Förvånat tittade vi in genom vagnarnas fönster, och lika förvånade resenärer tittade tillbaka på oss innan de suddades ut. Någon slog ut med armarna, någon svor, någon sa: ”Så här är det ALLTID med SL! Det är så dåligt!”
Jag sneglade på tavlan efter meddelanden. Där stod bara:
Ropsten 9 min.
Förbannat! Jag blev nästan yr av ilska.
Jag reste mig upp och gick några varv på stället. Lutade mig sedan mot en vägg och fortsatte att läsa. Vad annat fanns det att göra? Det var bara att vänta och hoppas på att nästa tåg skulle stanna.
Det gjorde det inte. Även detta rusade arrogant förbi, som om själva tanken på att plocka upp oss var något löjeväckande, som om Mälarhöjden var en på tok för menlös liten station för att ta någon notis om. Nu var jag rasande. Jag ville riva ner väggarna omkring mig och stampa teglet till grus. Jag ville bryta upp golvet och slunga plattorna omkring mig som frisbees. Jag nöjde mig med att sparka försiktigt på väggen, och det var nog tur, för en polis kom ner i tunnelbanan i just det ögonblicket. Hon förklarade att två skolbarn hade blivit rånade på sina mobiltelefoner. Det var tydligen ett ganska grovt rån. Gärningsmannen hade hotat dem med kniv. För att minska antalet flyktvägar hade man beslutat att inga tåg skulle stanna på perrongen. Okej, det kändes faktiskt ganska logiskt. Ett helt gäng dramatiska jaktscener från diverse actionfilmer flimrade förbi, och där brukar tunnelbanan vara ett ganska bra ställe att skaka av sig förföljare på. Det gjorde mig inte mindre arg. Det kändes som om högre makter konspirerade mot mig, och jag funderade på att bara gå hem och lägga mig istället. Man blir inte direkt piggare av att vara förbannad.
Även nästa tåg rusade förbi. Jag hade då varit nere i mörkret i ungefär en halvtimme. Kunde lika gärna vänta tio minuter till. Jag fördrev tiden genom att åka upp och ner för rulltrappan några gånger, tittade ut som för att försäkra mig om att det fortfarande fanns en sol som sken där ovan jord. Det gjorde det.
Och nästa tåg stannade faktiskt. Jag klev på och åkte till Kungsträdgården.
---
Det var tält och folk överallt, och jag fick obehagliga stadsfestivalvibbar. Det påminde lite för mycket om Karlskogas Stranddagar för att jag skulle känna mig riktigt bekväm med situationen. Efter en kort stunds irrande och armbågande bland feta, svettiga och salongsberusade medelålderssvenssons hittade jag Louise och Jonna och vi gick till ett av tälten och köpte öl och vårrullar. Vi stötte ihop med några av Jonnas arbetskamrater och gick omkring med dem en stund. Jag var fortfarande tvär och ilsken, och svarade kort och utan följdfrågor på Louises tilltal. Ett fruktlöst fiskande efter frågan: ”Hur är det med dig?”
Jag behövde öl. Vi förlorade Jonnas arbetskamrater och sprang istället på hennes bror med vänner. Tillsammans med dem gick vi till ”Thank God It’s Friday”, ett annat sånt ställe som jag flyttade till Stockholm för att slippa. Vi flyttade runt några stolar och fick till slut plats runt ett bord. Louise och Jonna gick för att köpa vin, och sippade på en öl. En av Jonnas brors vänner, en storvuxen kille, tunnhårig och skäggig, började snacka med mig.
”Vad jobbar du med då?” frågade han. Jag svarade som alltid att jag jobbar på kontor. Det gjorde han också.
”Jag jobbar med miljöfrågor, jag letar efter luckor i miljölagarna.”
”Vilket innebär?”
”Att det jag gör är bra för plånboken men dåligt för miljön.” Han sa det med en axelryckning och ett flin.
”Du är moraliskt flexibel?”
”Ja.”
”Du har sett ’Thank You For Smoking’?”
Jag hörde inte vad han svarade, för något, jag vet inte vad, ett ljud bara, överröstade honom.
”Vad gör du när du inte jobbar då? För du har ett liv utanför jobbet va?” frågade han.
”Nej, jag är där tjugofyra timmar om dygnet… Nej, vad gör jag? Läser, ser på film, springer på konserter…”
”Vad för konserter? På din klädsel skulle jag gissa att du lyssnar på indie?”
”Rätt gissat.”
”Det är inte bra”, konstaterade han och skakade på huvudet.
”Vad är bra då?” Jag märkte något lätt hånfullt i rösten, vilket inte kändes mer än rätt.
”Stoner, metal, hårdrock…”
”Nja, håller inte med”´, sa jag, och fyllde i: ”På din klädstil skulle jag gissa att du var mer inne på det som spelas just nu.”
Bruce Springsteens ”Born To Run” spelades just då.
”Jag skulle kunna döda dig för det där”, sa han med ett elakt flin. Jag började inse att jag tyckte han var ganska dryg.
”Okej”, sa jag. ”Jag ska hålla käften.”
”Grejen är”, sa han i en lite mjukare ton ”att ser man ut som jag har man lättare att träffa brudar på en hårdrocksklubb än på en indiekonsert.”
”Aha.”
Louise och Jonna kom tillbaka, och jag pratade lite med dem istället, drack upp min öl alldeles för snabbt och sen hade jag fått nog för den här kvällen. För den här jävla tisdagskvällen.
--
Onsdagen, nationaldagen, var i stort sett menlös, om man bortser från det faktum att den var ledig. Alltid något att njuta av. Jag åkte in till stan, mest för att komma ut och få lite sol. Vandrade runt på Horns- och Götgatan, handlade lite mat och hyrde film, och sen åkte jag hem och drog ner rullgardinerna.
--
På torsdagskvällen fortsatte motgångarna, och jag blev mer och mer övertygad om att jag hade fått en förbannelse kastad på mig. När jag stod vid spisen och kokade makaroner gick plötsligt en propp. Spislampan slocknade, mikrovågsugnen avled, plattorna stängdes av. Jag kan inte med sånt där, har aldrig bytt en propp i hela mitt liv, så jag bestämde mig för att gå och be Bosse om hjälp. Han är ju trots allt herre över huset. Bilen stod på uppfarten, men han syntes inte till i trädgården. Jag gick och ringde på dörren, men ingen öppnade. Eftersom jag inte hörde några hundskall gissade jag att han gått ut på promenad med hunden.
Mina makaroner hade precis kokat färdigt när spisen dog, så jag tänkte att jag kunde äta, så borde han vara tillbaka när jag var färdig. Det var han emellertid inte. Jag skulle till Olof och låna hans bredband en stund, så jag hade inte tid att vänta heller. Klockan var redan mycket. Jag insåg att jag skulle få lov att klara mig utan köket tills morgondagen. Det skulle nog gå bra. Matlådan var redan fixad, och man behöver ingen spis för att fixa en provisorisk frukost. Och vem vet, kanske skulle Bosse ha upptäckt och åtgärdat problemet själv när jag väl kom tillbaka?
Så enkelt skulle det naturligtvis inte visa sig vara. Jag kom hem vid halv tolv, trött och hungrig. Skulle bara bre en macka och sen gå och lägga mig. När jag öppnade kylskåpsdörren rann det ut vatten på golvet. Jag min satans idiot hade inte tänkt på att kylen självklart också stängts av. Nu var det kris. Maten verkade inte ha blivit förstörd ännu, men en hel natt och hela den kommande arbetsdagen i ett ljummet kylskåp skulle nog inte få den att smaka bättre direkt. Det här var tvunget att lösas nu, och det var alldeles för sent för att be Bosse om hjälp.
Djärvt smög jag ut i rummet intill där antog att proppskåpet skulle sitta. Det var mörkt, men jag anade konturerna av det precis intill värmepannan. Det var inget sånt där gammalt proppskåp, utan en panel med små spakar som kunde skjutas upp eller ner. Jag hade ingen aning om vilken regel som skötte vad, men det var fler som pekade uppåt än nedåt, så jag anade vilket håll den jag letade efter skulle peka åt. Det fanns ett schema på väggen bredvid, men ingenstans stod de instruktioner jag var ute efter. Jag fick lov att chansa.
Nu kunde vad som helst hända. Hela huset kunde gå i luften, allt kunde slockna, larm kunde aktiveras eller inaktiveras eller utlösas, stängslet som håller inne velicoraptorerna kunde förlora eltillförseln…
Jag tog ett djupt andetag och sköt upp regeln. Det knäppte till och jag såg mitt rum fyllas med ljus bakom mig. När jag gick tillbaka och kontrollerade såg jag att spislampan lös. Mikrovågsugnen fungerade, spisplattorna och kylen likaså.
Mission accomplished.
Sedan dess har livet flutit på relativt friktionsfritt. Fortfarande ensamt och trist, men jag har inte känt mig motarbetad i alla fall. Det finns grader i helvetet.
Wednesday, June 6, 2007
Page after page after page.
Onsdag 6 juni - 07
“In the misery dictionary
page after page after page…”
Stone Roses – So Young
Nu måste jag fan ta mig upp ur den här brunnen innan någon drar upp repstegen och stänger locket. Måste. Men det är inte helt lätt, inte när man har någon fånig stolthet som sätter käppar i hjulet för en.
”Hade jag resonerat som du hade jag definitivt varit singel fortfarande”, sa Fredrik, men lite burdusare och med fler runda ord, när jag förklarade mitt problem för honom.
Mitt problem är, framförallt när jag mår som jag mår nu, att jag blir för stolt för att höra av mig till folk.
”Okej”, tänker jag. ”Nu ska vi se hur lång tid det dröjer tills någon hör av sig om jag själv slutar höra av mig!”
Dålig idé, men jag kan inte stoppa det. Det är ett gift i mitt huvud, en imma i mina ögon. Så senaste dagarna har jag valt att bara höra av mig till folk som inte låtit bli att höra av sig till mig. På sätt och vis är det jättebra, för det har fått mig att ringa folk som jag själv inte haft vett att ringa på ett bra tag. Andras synder gör en medveten om sina egna, så att säga. Tyvärr innebär det ju också att man riskerar att förlora kontakten med folk som, kanske oskyldigt och utan baktankar, bara vant sig vid att det är Niklas som hör av sig när det funkar att ses, inte tvärtom.
Att dunka sitt huvud mot en vägg vore en mer konstruktiv lösning, men som sagt. Jag kan inte stoppa det.
---
I måndags tog jag tag i något jag borde tagit tag i för länge, länge sedan. Jag åkte direkt från jobbet in till Stadsbiblioteket och skaffade ett lånekort. Jag har klarat mig utan mest för att jag haft ganska många olästa böcker, har läst dem relativt långsamt då nätet distraherat mig, och ibland fyllt på med billiga loppisfynd. Men när ”De Nakna Och De Döda” väl är utläst – och det är den ganska snart – äger jag inte en enda bok jag känner mig manad att slå upp. Men att besöka biblioteket var inte bara nödvändigt, det var härligt. Jag hade saknat doften, den av gamla böcker som finns där och är densamma oavsett vilket bibliotek man stiger in i. Jag följde de rundade väggarna med bokhyllor för svensk skönlitteratur utan att egentligen veta vad jag letade efter. Plockade ut en bok, stoppade tillbaka den igen. Kom till slut att tänka på två böcker som jag tänkt läsa en tid, och kors i taket, de fanns inne! ”Hur Vi Hungrar” av Dave Eggers och ”Noll Att Förlora” av Bret Easton Ellis.
Böcker är speciella. De har karaktär, inte bara texten, orden, utan också i lukten, platserna de stått på, väskorna de legat i, de av saliv fuktade fingrarna som vänt blad, gång på gång på gång. När jag slår upp ”De Nakna Och De Döda” anar jag en svag förnimmelse av nikotin, och förstår att den stått hos någon rökare en gång i tiden. Jag kan naturligtvis inte veta om rökaren är i livet, men eftersom boken är väldigt gammal är det mycket möjligt att han gått ur tiden för länge sedan. Cigarettlukten klär romanen, på samma sätt som intorkade ölfläckar vore en lämplig inramning för något av Bukowski.
Kort sagt så gillar jag böcker. Att ha dem och att läsa dem. Jag han knappt lämna biblioteket, knappt passera de manuella snurrdörrarna, innan jag saknade det.
Och någonstans, på vägen mellan bibliotekets utgång och den kommande arbetsdagens lunchrast föddes någon vilja att börja plugga igen. Den viljan har vuxit och blivit till något jag nu plockar upp då och då, tittar på som vore det ett foto på någon man längtar efter och snart ska återse, ler svagt och stoppar tillbaka.
Det skulle nog bli tufft ekonomiskt, men jag skulle klara det.
“In the misery dictionary
page after page after page…”
Stone Roses – So Young
Nu måste jag fan ta mig upp ur den här brunnen innan någon drar upp repstegen och stänger locket. Måste. Men det är inte helt lätt, inte när man har någon fånig stolthet som sätter käppar i hjulet för en.
”Hade jag resonerat som du hade jag definitivt varit singel fortfarande”, sa Fredrik, men lite burdusare och med fler runda ord, när jag förklarade mitt problem för honom.
Mitt problem är, framförallt när jag mår som jag mår nu, att jag blir för stolt för att höra av mig till folk.
”Okej”, tänker jag. ”Nu ska vi se hur lång tid det dröjer tills någon hör av sig om jag själv slutar höra av mig!”
Dålig idé, men jag kan inte stoppa det. Det är ett gift i mitt huvud, en imma i mina ögon. Så senaste dagarna har jag valt att bara höra av mig till folk som inte låtit bli att höra av sig till mig. På sätt och vis är det jättebra, för det har fått mig att ringa folk som jag själv inte haft vett att ringa på ett bra tag. Andras synder gör en medveten om sina egna, så att säga. Tyvärr innebär det ju också att man riskerar att förlora kontakten med folk som, kanske oskyldigt och utan baktankar, bara vant sig vid att det är Niklas som hör av sig när det funkar att ses, inte tvärtom.
Att dunka sitt huvud mot en vägg vore en mer konstruktiv lösning, men som sagt. Jag kan inte stoppa det.
---
I måndags tog jag tag i något jag borde tagit tag i för länge, länge sedan. Jag åkte direkt från jobbet in till Stadsbiblioteket och skaffade ett lånekort. Jag har klarat mig utan mest för att jag haft ganska många olästa böcker, har läst dem relativt långsamt då nätet distraherat mig, och ibland fyllt på med billiga loppisfynd. Men när ”De Nakna Och De Döda” väl är utläst – och det är den ganska snart – äger jag inte en enda bok jag känner mig manad att slå upp. Men att besöka biblioteket var inte bara nödvändigt, det var härligt. Jag hade saknat doften, den av gamla böcker som finns där och är densamma oavsett vilket bibliotek man stiger in i. Jag följde de rundade väggarna med bokhyllor för svensk skönlitteratur utan att egentligen veta vad jag letade efter. Plockade ut en bok, stoppade tillbaka den igen. Kom till slut att tänka på två böcker som jag tänkt läsa en tid, och kors i taket, de fanns inne! ”Hur Vi Hungrar” av Dave Eggers och ”Noll Att Förlora” av Bret Easton Ellis.
Böcker är speciella. De har karaktär, inte bara texten, orden, utan också i lukten, platserna de stått på, väskorna de legat i, de av saliv fuktade fingrarna som vänt blad, gång på gång på gång. När jag slår upp ”De Nakna Och De Döda” anar jag en svag förnimmelse av nikotin, och förstår att den stått hos någon rökare en gång i tiden. Jag kan naturligtvis inte veta om rökaren är i livet, men eftersom boken är väldigt gammal är det mycket möjligt att han gått ur tiden för länge sedan. Cigarettlukten klär romanen, på samma sätt som intorkade ölfläckar vore en lämplig inramning för något av Bukowski.
Kort sagt så gillar jag böcker. Att ha dem och att läsa dem. Jag han knappt lämna biblioteket, knappt passera de manuella snurrdörrarna, innan jag saknade det.
Och någonstans, på vägen mellan bibliotekets utgång och den kommande arbetsdagens lunchrast föddes någon vilja att börja plugga igen. Den viljan har vuxit och blivit till något jag nu plockar upp då och då, tittar på som vore det ett foto på någon man längtar efter och snart ska återse, ler svagt och stoppar tillbaka.
Det skulle nog bli tufft ekonomiskt, men jag skulle klara det.
Monday, June 4, 2007
Eveningland.
Söndag 3 juni - 07
Klockan är snart halv elva. Det är fortfarande ljust ute. Jag lyssnar på The Innocence Missions ”Glow”. Jag måste ha fler skivor med The Innocence Mission. Vackrare, sprödare, mer genuin och kärleksfull pop får man leta länge och väl efter. Det närmaste jag kan komma på är Granada, Mazzy Star och, i vissa stunder, Hem.
Men nu var det ju inte musik vi skulle prata om, eller hur?
Den här söndagen bjöd på några goda timmar, de enda riktigt goda timmarna på hela helgen.
På morgonen åt jag frukost i sängen och drack två rejäla koppar kaffe. Kollade på Woody Allens ”Hanna Och Hennes Systrar” under tiden. En ganska behaglig förmiddagsfilm.
Sen gjorde jag mig i ordning, lät rullgardinen rulla upp, gick ut i junidagen och låste dörren. Det var varmt i solen men kallt i skuggan. Jag åkte in till stan för att ta en kopp kaffe på String och låna deras trådlösa nätverk. Skulle betala några räkningar, kolla mailen och döda lite tristess. Tänkte eventuellt gå förbi Stadsmissionen och unna mig något klädesplagg, någon bok eller skiva på vägen hem också. Det trådlösa nätverket vägrade dock att fungera, eller så var det min dator det var fel på, jag vet inte. Det gjorde inte så mycket, för jag fick sms av Anna M som undrade om jag ville ta en fika, och det ville jag ju förstås. Precis som förra söndagen kunde jag slinka förbi och låna hennes bredband också, så mitt ursprungliga ärende löstes på ett smidigt sätt. Kikade in på Stadsmissionen på vägen, och särskilt mycket böcker och kläder att hänga i julgranen fanns inte, men desto fler skivor. Ett av de finare fynden var Tom Waits ”Rain Dogs” på vinyl för sextio kronor. Eftersom jag redan köpt en hel del skivor den senaste veckan, och dessutom inte har särskilt stor glädje av vinylskivor (blir ändå aldrig att jag lyssnar på dem), bestämde jag mig för att ställa tillbaka den i backen.
Anna M och jag åkte in till Mälarhöjden. Jag ställde in datorn i lägenheten, och sen tog vi en promenad mot Bredäng.
Jag har en längre tid haft planer på att besöka ”Lyran”, ett café med anor ända från Bellmans tid. Varje gång jag nämnt att jag bor i Mälarhöjden har folk kontrat med att fråga om jag varit på Lyran.
”Klart jag varit på lyran!” skrockar jag då, varpå svaret alltid blir:
”Men det är ju därifrån uttrycket kommer!”
”Jag vet…”
Idag var första, men knappast sista, besöket där. En stor gul byggnad med ett högt torn varifrån man hade en fantastisk utsikt över Mälaren och kunde se ända bort till Hornstull. Vi satt där en stund, först på verandan och sen uppe i tornet, tittade på båtarna som plöjde vita fåror i vattnet, jag åt en glass, hon en våffla, och vi skrattade åt struntsaker. Sen gick vi tillbaka hem till mig. Anna M lånade en bok och for hem, och jag, jag la mig och sov en stund. När jag vaknade lagade jag en omelett, kokade te och satt på trappan i kvällssolen en stund. Läste ut ”The Wind-up Bird Chronicle” och lyssnade på några skivor. Bävade inför morgondagen. Längtade efter tisdag kväll och den lediga onsdagen.
Klockan är snart halv elva. Det är fortfarande ljust ute. Jag lyssnar på The Innocence Missions ”Glow”. Jag måste ha fler skivor med The Innocence Mission. Vackrare, sprödare, mer genuin och kärleksfull pop får man leta länge och väl efter. Det närmaste jag kan komma på är Granada, Mazzy Star och, i vissa stunder, Hem.
Men nu var det ju inte musik vi skulle prata om, eller hur?
Den här söndagen bjöd på några goda timmar, de enda riktigt goda timmarna på hela helgen.
På morgonen åt jag frukost i sängen och drack två rejäla koppar kaffe. Kollade på Woody Allens ”Hanna Och Hennes Systrar” under tiden. En ganska behaglig förmiddagsfilm.
Sen gjorde jag mig i ordning, lät rullgardinen rulla upp, gick ut i junidagen och låste dörren. Det var varmt i solen men kallt i skuggan. Jag åkte in till stan för att ta en kopp kaffe på String och låna deras trådlösa nätverk. Skulle betala några räkningar, kolla mailen och döda lite tristess. Tänkte eventuellt gå förbi Stadsmissionen och unna mig något klädesplagg, någon bok eller skiva på vägen hem också. Det trådlösa nätverket vägrade dock att fungera, eller så var det min dator det var fel på, jag vet inte. Det gjorde inte så mycket, för jag fick sms av Anna M som undrade om jag ville ta en fika, och det ville jag ju förstås. Precis som förra söndagen kunde jag slinka förbi och låna hennes bredband också, så mitt ursprungliga ärende löstes på ett smidigt sätt. Kikade in på Stadsmissionen på vägen, och särskilt mycket böcker och kläder att hänga i julgranen fanns inte, men desto fler skivor. Ett av de finare fynden var Tom Waits ”Rain Dogs” på vinyl för sextio kronor. Eftersom jag redan köpt en hel del skivor den senaste veckan, och dessutom inte har särskilt stor glädje av vinylskivor (blir ändå aldrig att jag lyssnar på dem), bestämde jag mig för att ställa tillbaka den i backen.
Anna M och jag åkte in till Mälarhöjden. Jag ställde in datorn i lägenheten, och sen tog vi en promenad mot Bredäng.
Jag har en längre tid haft planer på att besöka ”Lyran”, ett café med anor ända från Bellmans tid. Varje gång jag nämnt att jag bor i Mälarhöjden har folk kontrat med att fråga om jag varit på Lyran.
”Klart jag varit på lyran!” skrockar jag då, varpå svaret alltid blir:
”Men det är ju därifrån uttrycket kommer!”
”Jag vet…”
Idag var första, men knappast sista, besöket där. En stor gul byggnad med ett högt torn varifrån man hade en fantastisk utsikt över Mälaren och kunde se ända bort till Hornstull. Vi satt där en stund, först på verandan och sen uppe i tornet, tittade på båtarna som plöjde vita fåror i vattnet, jag åt en glass, hon en våffla, och vi skrattade åt struntsaker. Sen gick vi tillbaka hem till mig. Anna M lånade en bok och for hem, och jag, jag la mig och sov en stund. När jag vaknade lagade jag en omelett, kokade te och satt på trappan i kvällssolen en stund. Läste ut ”The Wind-up Bird Chronicle” och lyssnade på några skivor. Bävade inför morgondagen. Längtade efter tisdag kväll och den lediga onsdagen.
Sunday, June 3, 2007
No good news in this chapter.
Lördag 3 juni - 07
Jag har varit inne i någon slags spinn de senaste veckorna, och nu har jag kommit ut på andra sidan. Saker och ting har varit rätt bra, och nu har de blivit rätt dåliga. Kanske började det med teatertjejen. Den lösa tråden knöts ihop, mysteriet löstes, de förhoppningar som fanns slängdes i soptunnan med en fuktig duns (som ljudet av en bit köttfärs mot en diskbänk) och så var hon borta.
Igår var det Kirstens tur. Det var en kväll som var så nära en total katastrofkväll jag kommit det senaste halvåret. Bara om den avslutats i en fyllecell, med utlösandet av något larm eller i en blodpöl på gatan hade den kunnat bli värre.
Allt började på väg från Odenplan. Jag skulle ta ut pengar i bankomaten utanför Tranan och lyckades slå in en nolla för mycket. Ut kom tretusen kronor i femhundralappar. Jag svor, tryckte ner dem i plånboken och såg mig skrämt omkring. När man har en förmögenhet i fickan tror man alltid att alla är ute efter en, men gubben bakom mig i kön såg inte ut att vilja råna mig, så jag gick, lite tryggare men ändå med handen knuten runt plånboken i fickan, till Willys och köpte öl. Därefter gick jag till Fredrik. Jag hade portkoden sparad i ett sms i mobilen, så det var bara att knappa in den och kliva in. Han och Frida hade redan börjat dricka vin, så jag slog min ner i en fåtölj och öppnade första ölen.
Kvällen följde ungefär samma mönster som de flesta kvällar. Vi drack, Fredrik sprang mellan skivspelaren och sina imponerande välfyllda Benno-hyllor, och vi snackade. Så ringde hans telefon, och utan att avslöja för mycket var det som om vi kastades rakt in i ett Six Feet Under-avsnitt. Mer än så bör jag nog inte skriva.
Det var en afton av sorg och bedrövelse, men vi bestämde oss ändå för att åka in till Kägelbanan och Ladyfest för att titta på Kirstens band. De började spela ganska exakt fem minuter efter att vi kommit dit, så vi han precis köpa varsin öl och ställa oss vid scenen. Det var första gången jag såg Kirsten sedan jag sprang på henne den där utekvällen för ett par veckor sedan, och jag har liksom hunnit glömma bort alltsammans. Jag var alltså ganska oberörd av att få se henne på nytt, men hon såg fortfarande väldigt mycket Kirsten Dunst ut, och kanske var det det faktum att hon stod på en scen som fick mig att släppa alltsammans? Det finns få människor som är så ouppnåeliga som de som står på scener…
Hennes pojkvän stod en bit bort och såg tjurig ut. Jag hälsade på honom med en nickning efter konserten, och Kirsten gav mig en hastig kram. Sen drog vi, för Fredrik ville åka hem, och jag hade inte mycket att stanna kvar för jag heller. Anna M skickade ett sms från Marie Leveau, men jag orkade inte gå dit. Jag har inget minne av hemresan, så förmodligen hände inget spektakulärt alls. Jo, jag ringde Andreas och beklagade mig, men det var nog allt.
Det finns nog egentligen bara en positiv grej att förtälja om den här kvällen, och det är att jag fick en väldigt fin komplimang som gjorde mig väldigt glad och förhöjde mitt självförtroende ett par snäpp. Ganska välbehövligt eftersom alla motgångar och all ensamhet de senaste veckorna dragit ner det en hel del. Plus minus noll nu, alltså.
Jag vaknade upp till den mest menlösa lördagen i mannaminne. Menlösheten var så konkret att den hade kunnat anta fysisk form och krupit ner bredvid mig i sängen. Jag låg och stirrade en lång stund, åt lite frukost, somnade om och sov till sent på eftermiddagen. Jag var yr och hade en våldsam huvudvärk. Ringde och skickade sms till varenda närboende människa i telefonboken, men ingen hade möjlighet att ses. Det är dagar som denna man förbannar att man inte har något bredband. I Bagarmossen hade jag aldrig något problem med den här sortens dagar, alltid fanns det någon att snacka med på MSN, något kul att ladda ner, någon meningslös diskussion på något forum man kunde kasta sig in i. Idag fick jag gå ner till videobutiken på hörnet för att fixa förströelse. Så lördagen den andra juni tillbringades i stort sett helt och hållet i sängen med gamla Pop-tidningar och två filmer. Väldigt meningsfull helgdag. Och snart är det vardag igen.
Jag har varit inne i någon slags spinn de senaste veckorna, och nu har jag kommit ut på andra sidan. Saker och ting har varit rätt bra, och nu har de blivit rätt dåliga. Kanske började det med teatertjejen. Den lösa tråden knöts ihop, mysteriet löstes, de förhoppningar som fanns slängdes i soptunnan med en fuktig duns (som ljudet av en bit köttfärs mot en diskbänk) och så var hon borta.
Igår var det Kirstens tur. Det var en kväll som var så nära en total katastrofkväll jag kommit det senaste halvåret. Bara om den avslutats i en fyllecell, med utlösandet av något larm eller i en blodpöl på gatan hade den kunnat bli värre.
Allt började på väg från Odenplan. Jag skulle ta ut pengar i bankomaten utanför Tranan och lyckades slå in en nolla för mycket. Ut kom tretusen kronor i femhundralappar. Jag svor, tryckte ner dem i plånboken och såg mig skrämt omkring. När man har en förmögenhet i fickan tror man alltid att alla är ute efter en, men gubben bakom mig i kön såg inte ut att vilja råna mig, så jag gick, lite tryggare men ändå med handen knuten runt plånboken i fickan, till Willys och köpte öl. Därefter gick jag till Fredrik. Jag hade portkoden sparad i ett sms i mobilen, så det var bara att knappa in den och kliva in. Han och Frida hade redan börjat dricka vin, så jag slog min ner i en fåtölj och öppnade första ölen.
Kvällen följde ungefär samma mönster som de flesta kvällar. Vi drack, Fredrik sprang mellan skivspelaren och sina imponerande välfyllda Benno-hyllor, och vi snackade. Så ringde hans telefon, och utan att avslöja för mycket var det som om vi kastades rakt in i ett Six Feet Under-avsnitt. Mer än så bör jag nog inte skriva.
Det var en afton av sorg och bedrövelse, men vi bestämde oss ändå för att åka in till Kägelbanan och Ladyfest för att titta på Kirstens band. De började spela ganska exakt fem minuter efter att vi kommit dit, så vi han precis köpa varsin öl och ställa oss vid scenen. Det var första gången jag såg Kirsten sedan jag sprang på henne den där utekvällen för ett par veckor sedan, och jag har liksom hunnit glömma bort alltsammans. Jag var alltså ganska oberörd av att få se henne på nytt, men hon såg fortfarande väldigt mycket Kirsten Dunst ut, och kanske var det det faktum att hon stod på en scen som fick mig att släppa alltsammans? Det finns få människor som är så ouppnåeliga som de som står på scener…
Hennes pojkvän stod en bit bort och såg tjurig ut. Jag hälsade på honom med en nickning efter konserten, och Kirsten gav mig en hastig kram. Sen drog vi, för Fredrik ville åka hem, och jag hade inte mycket att stanna kvar för jag heller. Anna M skickade ett sms från Marie Leveau, men jag orkade inte gå dit. Jag har inget minne av hemresan, så förmodligen hände inget spektakulärt alls. Jo, jag ringde Andreas och beklagade mig, men det var nog allt.
Det finns nog egentligen bara en positiv grej att förtälja om den här kvällen, och det är att jag fick en väldigt fin komplimang som gjorde mig väldigt glad och förhöjde mitt självförtroende ett par snäpp. Ganska välbehövligt eftersom alla motgångar och all ensamhet de senaste veckorna dragit ner det en hel del. Plus minus noll nu, alltså.
Jag vaknade upp till den mest menlösa lördagen i mannaminne. Menlösheten var så konkret att den hade kunnat anta fysisk form och krupit ner bredvid mig i sängen. Jag låg och stirrade en lång stund, åt lite frukost, somnade om och sov till sent på eftermiddagen. Jag var yr och hade en våldsam huvudvärk. Ringde och skickade sms till varenda närboende människa i telefonboken, men ingen hade möjlighet att ses. Det är dagar som denna man förbannar att man inte har något bredband. I Bagarmossen hade jag aldrig något problem med den här sortens dagar, alltid fanns det någon att snacka med på MSN, något kul att ladda ner, någon meningslös diskussion på något forum man kunde kasta sig in i. Idag fick jag gå ner till videobutiken på hörnet för att fixa förströelse. Så lördagen den andra juni tillbringades i stort sett helt och hållet i sängen med gamla Pop-tidningar och två filmer. Väldigt meningsfull helgdag. Och snart är det vardag igen.
Subscribe to:
Comments (Atom)