You could be my summer friend.

Söndag 17 juni - 07

De gångna veckornas ångest och leda som suttit som en puckel på min rygg hakades loss och svävade iväg som en tung svart ballong, sakta, sakta tills bara en liten prick syntes på himlen.
Frihet. Hej glädje, jag har saknat dig.
Jag vet inte när, hur eller varför humöret förbättrades. Det kan ha börjat när jag tidigt i veckan satt på ännu en långtråkig konferens, den här gången i en lokal på Söders Höjder. Vi hade fått en lång lunchrast och jag och mina närmaste arbetskamrater satt kring ett bord på restaurangens uteservering, med utsikt över Slussen och hamnen. Solen sken försiktigt, det var småkyligt. Vi hade trevligt, och jag önskade att eftermiddagen ville fortsätta på det viset även när arbetsdagen avslutats. Eftersom både Anna M och Olof var bortresta och Fredrik arbetade hela veckan förstod jag att det skulle bli svårt att styra upp något. Jag blev dyster för ett ögonblick och såg ännu en kväll ensam i kryptan framför mig, när det plötsligt pep till i mobilen.
Det var från A, som jag inte hört något från på säkert en och en halv vecka, och som jag var säker på inte ville ha mer med mig att göra. Det ville hon uppenbarligen, eftersom hon, väldigt lägligt, ville ta en fika med mig efter jobbet. Gott så. Jag kom iväg lite tidigare och hade tid att köpa på mig en toksnygg skjorta på Emmaus och senaste numret av Sonic innan vi sågs.
Vi slog oss ner vid ett bord på Hermans, drack varsin kopp kaffe och hon beställde en äppelpaj som jag fick smaka på. Vi snackade om de gångna och de kommande veckorna, och kom fram till att jag eventuellt hänger med henne och hennes vänner på midsommarafton.
--
Dagen därpå hamnade jag på Emmaus igen. Maria var på jobbet, och på vägen därifrån undrade hon om jag hade några tips på bra second hand-butiker, och om jag ville visa henne någon. Det ville jag ju naturligtvis. Egentligen skulle jag till Stadsbiblioteket, men hade absolut ingen brådska. Den här eftermiddagen hittade jag tyvärr inga kläder. Fanns ett par sjukt snygga Filippa K-jeans, men när jag provade dem gick de inte över knäskålarna på mig. Jag har förbannat svårt att hitta passande byxor. Inte heller Weekdays, som var nästa anhalt, hade något för vare sig mig eller Maria. Fick ju i alla fall lite sällskap, och hittade böcker att låna på biblioteket, så eftermiddagen var långt ifrån bortkastad.
--
Fredagskvällen blev kul. Jag for till Video No. 1, lämnade tillbaka ”Lolita” som jag sett tidigare i veckan, köpte lite folköl på Willys (var tvungen att dricka med måtta eftersom min pappa skulle komma på besök på lördagen) och åkte hem till Fredrik. Frida och en kille som hette Mattias var där också. Vi hängde där en stund, lyssnade på lite skivor och Fredrik försökte sälja på mig lite US-indie. Ska leta noggrannare någon annan gång. Som det var nu hittade jag mest en massa brittisk pop som inte var till salu.
Mycket lustigt är det att både Fredrik och Frida reagerat på den skrämmande likheten mellan mig och Saint Etiennes Peter Wiggs, och det redan innan jag upplyst dem om den. Kolla på baksidan av ”Tiger Bay” och se mitt ansikte glysa tillbaka på er om ni tvivlar.
Vi åkte till Debaser och stod och hängde på uteserveringen en stund. Andreas Mattson spelade skivor, och det var grymt. Han hade kunnat ha min skivsamling med sig. Favorit på favorit på favorit spelades. Pavement, Radio Dept, Dinosaur Jr, et cetera et cetera. Jag drack två öl, sen var det faktiskt dags för mig att åka hem. Fler öl hade varit för riskabelt, och jag ville inte betala in mig på Debaser när jag inte hade en helkväll planerad. Färden hemåt var odramatisk, och jag var i säng före klockan ett.
--
Pappa och hans fru anlände vid halv tolv morgonen därpå. Vid det laget hade jag redan varit uppe en stund, börjat brygga kaffe, tagit en huvudvärkstablett, börjat bli människa igen (som väntat fanns där en mindre baksmälla bakom pannbenet, oproportionellt kraftig i relation till det ringa alkoholintaget).
En promenad i grannskapet friskade upp mig. Vi följde upp med rökt lax, pasta, pesto och sallad med rädisor. Efter det var jag redo att möta världen, så vi satte oss i pappas bil och åkte till Djurgården. Pappa och Maggan ville se Rosendals trädgårdar, så vi tog en långpromenad dit längs vattnet. Vädret var märkligt. Solen sken varmt men luften var kall. Det var för varmt för att ha jackan på men för kallt för att vara utan. Jag bestämde mig för att det var bättre att frysa. När vi kommit fram satte vi oss i solen en stund, åt varsin glass och vandrade runt lite bland plantorna och växthusen. Det är andra gången jag är där, och jag blir alltid lika inspirerad. Jag tycker om växter och jag tycker om tanken på att odla mina egna grönsaker och kryddor. Inte för att det går att göra det i kryptan, men förhoppningsvis kommer jag ju inte bo här resten av mitt liv, så någon gång i framtiden kanske?
Jag blev romantiskt inspirerad också. På gräsmattor låg hånglande par, unga föräldrar sparkade boll med sina små knattar, på filtar i solen satt sällskap med snygga killar och snygga tjejer och drack vin. Vore jag en människa som kunde känna glädje för andras skull hade jag blivit glad, nu blev jag bara bitter. Nejdå. Men lite avundsjuk.
--
På kvällen var det firmafest modell större på Cirkus. Jag följde med pappa och hans fru till Djugårdsbron vinkade av dem för kvällen och gick sedan till en uteservering i närheten där mina arbetskamrater Louise, Cissi och Maria hade satt sig och beställt varsitt glas vin. Jag tog en öl, slukade den, och tänkte beställa en ny när jag såg att det snart var dags att gå.
”Hur länge tänkte ni att vi skulle stanna?” frågade jag. ”Hinner jag köpa en öl till?”
”Vi bör nog gå inom tio minuter…”, sa Louise. ”Men DU hinner nog dricka en till öl.”
Det gjorde jag inte, försökte inte ens. Vi gick till Cirkus, och där fanns fullt tillräckligt att dricka. Vi hade fått tre drinkbiljetter var på jobbet i fredags. Jag bytte in min första mot en öl, drack den, tog lite mat, tog en öl till, tittade på David Batra som var konferencier (ganska lyckat val, karl’n är ju faktiskt rätt rolig), himlade med ögonen åt coverbandet som sedan tog över scenen, Maria knuffade till mig i sidan och sa:
”Jag vet så väl vad du tänker. Typisk klyschig firmafest, ett tacky coverband… På något ironiskt plan tror jag du gillar det.”
Och det hade hon ju rätt i. Det hela var fantastiskt smaklöst och fantastiskt jättekul. Det är intressant med Maria, att vi är så fundamentalt olika men ändå har exakt samma humor. Utan att vi sade mer om saken lät vi fortsättningen av kvällen gå i ironins tecken. Jag låtsades att det här var den roligaste festkväll jag någonsin varit med om, och på så vis hade jag faktiskt genuint roligt, gjorde bort mig som fan på dansgolvet (Tobey Maguire i ”Spider-man 3”, släng dig i väggen!) men kände ändå att jag kom ut på andra sidan med någon form av värdighet i behåll, trots att det nog bara var Maria som fattade vad jag höll på med. De andra undrade nog vad den där försynta killen på Marknadsservice hade råkat ut för. Utomjordisk symbiot? Ecstasy i ölen? För många drinkbiljetter?
I kombination med min ironiska grimas var det nog det sistnämnda som var orsaken. Förutom mina tre drinkbiljetter fick jag en extra av Edward, och ytterligare en av Malene. Louise gav mig ett glas, jag drack flera klunkar i tron att det var vatten, och insåg att det var vin. Jag la flera hundra på öl när biljetterna tagit slut. Jag var en rolig jävel, och ändå hade jag nyktrat till tillräckligt för att vara klarsynt, vara en god vän (”JAG kan vara din vän”) och ha allvarliga, uppriktiga samtal frampå småtimmarna. Jag var helt enkelt perfekt den här kvällen. A golden god. Jag kände mig omsvärmad och uppskattad, och endast det faktum att pappa och Maggan låg och sov i min lägenhet hindrade mig från att i total hybris bjuda hem alla företagets tusen anställda på efterfest. Smolket i bägaren var väl att jag på dansgolvet fick min favoritskjorta nedstänkt med rödvin, att jag blev indragen i en ganska onödig dispyt och att tunnelbanan på vägen hem hade stannat så det tog två timmar att ta sig från Cirkus till Mälarhöjden. Vid klockan fyra smög jag in och kröp ner under täcket.
Jag ser fram emot morgondagen med skräckblandad förtjusning.