Step into my apartment, baby.

Måndag 11 juni - 07

Det här kommer att verka som inledningen på en erotisk novell, men det är sanning och inget annat än sanning, och därmed sträcker sig erotiken inte längre än mina bleka ben, i berättelsens inledning nakna och ihopvikta i skräddarposition.
Jag satt i min säng i bara t-shirt och kalsonger, lyssnade på Tim Buckley och läste Preacher, när dörren plötslig öppnandes. Inte ytterdörren, utan dörren strax bakom mig, den som leder till källaren, tvättstugan och - i förlängningen – de delar av villan jag inte har access till. Jag vände mig om, och där stod en flicka, väldigt söt och minst lika häpen som jag.
Jag blev, såväl bildligt som bokstavligt talat, tagen på sängen.
”Oj, men…” sa hon.
”Jag bor här”, stammade jag.
Hon stod kvar, som paralyserad. Jag hoppades att det från hennes håll syntes dels vad jag läste, (inte porr!) och dels att jag inte satt där i bar underkropp, att jag hade något mer än t-shirten på mig.
”Ursäkta…”
”Det är lugnt” sa jag, och av någon anledning kände jag mig också tvungen att ursäkta mig. Hon stängde dörren och gick.
”Mamma”, ropade hon. ”Det bor ju nån där…”
Vem fan var det där?
Jag reste mig upp, tog på mig byxor och gick runt, runt i lägenheten. Ställde mig och diskade i brist på bättre. Tittade upp i taket och suckade. Vad märkligt allting är, vad konstigt, skruvat och overkligt mitt liv ibland kan kännas, trots att det troligtvis inte är mer besynnerligt än någon annans. Jag upptäckte att jag svettades, var generad och mer självmedveten än någonsin, trots att flickan inte var kvar längre. Det var som om en del av henne blivit kvar i rummet, en del som pekade och hånskrattade.
Vem var hon? Såvitt jag vet bor ingen annan än Bosse, min hyresvärd, och ibland hans påstådde son (jag har aldrig sett honom) i huset. Den här veckan skulle Bosse vara bortrest, det visste jag eftersom han lämnat efter sig en lapp där han bad mig ta hand om posten. Kunde det vara sonens flickvän? Men varför skulle hon då ropa på sin mamma? Hade han lånat ut huset till någon utan att tala om att det fanns en inneboende? Och utan att berätta något för mig?
Jag skulle snart komma att få svar på mina frågor. Det knackade försiktigt på dörren, och jag ropade: ”Kom in!”
Flickan stod där ute. Nu han jag se mer av henne, trots att jag var så generad att jag mest tittade ner i golvet. Hon kunde vara allt mellan arton och tjugofem. Brunt hår i en frisyr som skvallrade om ett möjligt musikintresse. Hon såg lika generad ut som jag. Hon höll en golvlampa i högerhanden. Situationen var, i brist på bättre ord, awkward.
”Jag tog med en lampa till dig, för jag skulle hämta min…”
Hon pekade på den lampa som ingick i möblemanget, som jag har stående vid sängen.
”Jaha, är det din lampa? Ja, men då kopplar vi ur den, inga problem.”
Jag talade snabbt, lättad över att ha funnit ett samtalsämne, och skred till verket. Letade desperat efter rätt sladd.
”Är det säkert? Jag visste inte att någon använde den.”
”Helt säkert, inga problem! Är det din lampa är det klart att du ska ha den.”
”Vad mycket skivor du har”, sa hon.
”Ja, det har blivit, eh… lite… smått och gott med åren”, stammade jag, och antingen var jag charmerande nervig på John Cusack-manér, eller så verkade jag bara socialt inkompetent. Är det någon skillnad?
”Hur länge har du bott här?”
”En månad ungefär…” Hon såg sig om i rummet, och jag skämdes för dammråttorna på golvet och strumporna i fåtöljen. Tim Buckleys wailande var plågsamt närvarande, och jag insåg att det var kufisk musik. Jag var en kuf som lyssnade på konstig musik, sa konstiga saker och läste konstiga serier enbart iförd Sufjan Stevens-t-shirt och kalsonger.
”Snygg Arab Strap-affisch!”
”Tack, gillar du dem?”
”Ja, jag gjorde det för några år sedan i alla fall.”
Det blev tyst en stund. Hon hjälpte mig att gräva fram sladden till lampan och jag drog ur kontakten.
”Det måste vara konstigt, helt plötsligt kommer det en främling och tar din lampa.” Vi skrattade lite.
”Ja, men det är ingen fara”, försäkrade jag. ”Jag har varit med om konstigare grejer.”
Jag behövde inte den lampa hon tagit med sig eftersom jag hade en som stod oanvänd i hallen. Hon tackade för sig.
”Tack själv”, sa jag. ”Eller varsågod, eller… Ja.”
”Hej då.”
”Hej.”
Jag tittade ut genom fönstret när bilen backade ut från gården. Jag slog på Brian Enos ”Here Come The Warm Jets” och försvann in i en mjuk bisvärm av behagligt oväsen.