En midsommarnattsdröm.

Lördag 23 juni - 07

Efter en kuslig natt med Werner Herzogs mästerliga ”Nosferatu – Nattens Vampyr” på laptopen och orolig sömn i sängen, ringde jag mig sjuk på morgonen. Somnade om och vaknade framåt tolvsnåret. Lätt huvudvärk, täppt näsa, men halsen kändes okej i alla fall. Jag låg kvar i sängen en stund, läste tidningar och undersökte möjligheten att kliva upp. Det visade sig vara görbart.
Framåt eftermiddagen blev jag så klåen (lokalt ord för “rastlös”) att jag var tvungen att hitta på något. Lönen hade kommit några dagar för tidigt, så jag satte på mig spenderarbyxorna och åkte in till Record Hunter. För första gången på väldigt länge var jag sugen på en helt nysläppt skiva. De senaste månaderna har jag varit som en dammsugare som rört sig över de musikaliska fläckar som missat vid de första svepen. Kathryn Williams? Swooop. Brian Eno? Swooop. Embassys andra? Swooop. Jag säger om den musiken som den där råttan säger om Askungens klänning:
”Visst är den fin, men inte ny!”
På The Cricket finns en pladdrig och lätt hysterisk recension av The Twilight Sads ”Fourteen Autumns & Fifteens Winters”, där recensenten skrev lika mycket om sitt eget liv som om skivan i sig. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den sortens känsloporr, men nyfiken blev jag i alla fall, särskilt som recensenten droppade band som Mogwai, Clientele och Arab Strap mellan de självbiografiska passagerna.
Jag gav mig ner i Record Hunters källare med pannlampa och förstoringsglas, och efter en stunds snokande och snörvlande fann jag faktiskt ett billigt promoexemplar av skivan. Sextiofem kronor. Fungerar för mig. Med ett sådant pris gick det ju också utmärkt att köpa fler skivor med gott samvete, så jag gick därifrån med verk av Paul McCartney, Clor, David Grubbs, Alfie och Stephin Merritt i väskan. En salig blandning.
Efter det gick jag snörvlande genom den gråmulna torsdagseftermiddagen till Odenplan, där jag mötte upp med Fredrik. Vi köpte lite chips och folköl och satt mest och snackade och lyssnade på skivor hela kvällen. Jag hann låna hans bredband och betala några räkningar också. Strax innan jag åkte hem hörde Olof av sig med planerna för midsommarafton: vi skulle till ett lantställe utanför Uppsala, tåget skulle gå rätt tidigt, redan vid 12 på förmiddagen, och det skulle bli övernattning. Det var i princip allt jag fick veta.
Allright.
--
Centralstationen klockan 11:45. Jag höll en vinröd väska i ena handen och en Coop-kasse full med folköl i den andra. Jag var inte på humör för vare sig berusning eller baksmälla, utan ville bara dricka öl som en social grej. Då är folköl det givna valet.
Det var självklart full aktivitet på centralen, folk jäktade fram och tillbaka, från tunnelbana till bussar och till tåg. Jag hade ingen riktig koll på hur stort det här med midsommarfirande faktiskt är i Stockholm. Klart det firas även i Karlskoga, men hela den här ”get out of the city and into the sunshine”-hetsen finns nog inte där. Där duger det bra med ett dukat bord i trädgården eller sill och nubbe på balkongen. Här utryms halva stan, som efter ett terrorlarm. När jag tidigare i veckan talade om att jag inte ämnade göra något särskilt på midsommar, men att jag ”kanske skulle gå ut och dricka öl med någon kompis” på kvällen skakade mina arbetskamrater på huvudet och tittade på mig som om jag vore galen.
Jag mötte upp med Olof, och vid Uppsalatåget träffade vi hans bandkamrat Stina och hennes kille Andreas. Vi mötte en massa andra människor också, som tydligen skulle till samma fest som vi. Hipsters i dyra kläder och ännu dyrare frisyrer, men de flesta verkade ganska trevliga och några kände jag igen från en - för mig väldigt misslyckad - nyårsfest.
I Uppsala bytte vi från tåg till buss, och fler människor anslöt. Väl framme fick vi slänga in vår packning i en bil och sedan vandra genom landsbygdsidyllen till gården där festen skulle hållas. Det var mulet men ganska behagligt ändå. Solen blixtrade fram bakom molnen då och då. Det luktade inte bara sommar, det luktade gammal midsommar. När jag var liten brukade vi fira högtiden ute i Linnebäck, Karlskoga. Där fanns stora öppna ängar, lummiga skogsdungar, hagar med hästar och kor, blommor i dikeskanten och fjärilar och humlor i luften... Så även här. Jag kan inte minnas när jag senast firade en traditionsenlig midsommar, men jag insåg där och då, under den långa promenaden från landsvägen till gården, att jag saknat det och såg fram emot att uppleva det igen.
Det hade redan kommit en hel del folk när vi kom fram. Eftersom världen är så oerhört liten kände jag igen ett helt gäng av dem; stora delar av ÖFA-kollektivet, som jag såg på en teaterscen tidigare i år, var nämligen där. Lustigt hur det kan vara. Vi slog oss ner i gräset och pratade en stund, men dem och med andra. Det plockades blommor till midsommarstången och det dracks öl och lektes lekar. Det hela var väldigt harmoniskt och avslappnat.
Sen var det ju det här med matsituationen. Varken jag eller Olof hade tänkt på att ta med mat, och det fanns ingen matvarubutik inom rimligt avstånd. Jag förbannade min egen dumhet. Illavarslande när man planerar alkoholransoneringen mer än födan. Ett dygn utan mat kändes inte lockande.
Lyckligtvis hade andra plockat med desto mer att äta. I ett av uthusen – rött med vita knutar, naturligtvis – stod ett fulldukat långbord med skålar och tallrikar att plocka ur. Det blev mycket färskpotatis, sallad och bröd för min del. Jag åt mig proppmätt, utan att orka skämmas. Det fanns så det räckte, ingen blev utan. Fasligt gott var det.
--
Efter maten blev det dans runt midsommarstången. Pappan till värden hade kommit ut och hade fiol med sig. Han ställde sig under stången och spelade midsommarklassiker efter midsommarklassiker.
”Livsfarligt att dansa såhär precis efter maten!” ”Ja, man kan ju få kramp!”
”Och drunkna!”
Vi dansade någon form av grekisk folkdans också, som gick ut på att man dansade arm i arm genom en labyrint av rep som lagts ut på marken. Klurigt och roligt. Dansen övergick i lek; dunken (eller ”burken” som den även kallas). Sist jag lekte det var våren 2004 när vi hade avskedsfest för de skolkamrater som inte skulle komma tillbaka efter sommaren. En fantastiskt rolig lek som tyvärr inte gick helt klockrent att leka på gården. Det fanns många gömställen men området var ganska litet och begränsat. Snart gick vi över till andra lekar, bland annat en som kallades ”Ogräs”, som jag dock valde att inte delta i. Den väckte obehagliga minnen av högstadiets böghögar till liv. Den gick nämligen ut på att ett helt gäng människor skulle kasta sig i en hög på golvet, grabba tag i varandra och hålla fast för glatta livet medan en annan grupp människor skulle försöka slita loss dem. Roligt att titta på, men ångestskriken från de stackare som låg underst gjorde mig glad att jag stod över.
--
Jag kan bli väldigt emotionell när jag dricker, och för all del, även efter att jag druckit. Jag minns särskilt en morgon för några år sedan då jag låg med yrsel och huvudvärk och grät till Musikbyråns program om den döende Warren Zevon.
Nu hade det verkligen blivit midsommarafton; det mörknade ute i trädgården och vi satt i ett vardagsrum, ett gäng fortfarande relativt unga människor, och Olof spelade ”Forever Young” på piano. Alla sjöng med största inlevelse och efter bästa förmåga, och tiden liksom stannade upp sådär som den gör på film ibland. Kameran panorerade över allas ansikten, långsamt, långsamt, varje ansiktsuttryck skulle skärskådas och analyseras, och allas öden stod ristade där i begynnande små fåror som ska bli till rynkor, som märken efter de knivar täljer bort våra ansikten tills bara döda kranier finns kvar…
Ursäkta mig, jag ska tala ur skägget.
Det var bara något väldigt fint med att sjunga ”Forever Young” sådär i kör, sådär som de sjöng ”Wise Up” i ”Magnolia”. Jag blev alldeles tårögd, och jag sa:
”Det kändes för ett ögonblick som om jag var med i ’Farväl Falkenberg’”
Inte för att det fanns någon allsångsscen i den filmen, men stämningen, skönheten, grönskan och melankolin och livets förgänglighet.
”Vad fint!” sade någon, vi skålade och så var förtrollningen bruten.
--
När kvällen började övergå i natt blev det sakteliga mer och mer avslaget, åtminstone för min del. Jag rörde mig från huset till matbordet till dansgolvet till pingisbordet, vid varje plats ägnade jag mig en kort stund åt den aktivitet som där erbjöds (lite samtal, lite dans till Embassy, lite pingis och – faktiskt! – våfflor med sylt och grädde som värden hade vänligheten att tillaga på plats i pingisrummet) innan jag blev rastlös och självmedveten. Hipstergänget verkade inte vara särskilt villigt att släppa in utbölingar, så att sitta och snacka med dem var ganska uteslutet. Vid pingisbordet var stämningen däremot hjärtlig, alla välkomnades med öppna armar och drogs in i rundpingisringdansen. Tills någon (läs: jag) råkade slå sönder bollen i ett plötsligt vredesutbrott över en missad serve. Jag avlägsnade mig från platsen medan de andra förberedde tjära och fjädrar. Senare fick jag höra att de hittade nya bollar, så jag har inte allt för dåligt samvete.
Hamnade inne i vardagsrummet vid pianot igen. En kille som i klädstil, hår och hållning påminde om en blandning mellan min bror Tobias och rockmusikern Mattias Hellberg satt och plinkade.
”Du är en Band-kille, eller hur?” ropade han när jag kom in.
”En Band-kille? Nja, jag har en samlingsskiva, men det är allt.”
”Men du kan ’The Weight’ ?”
”Tyvärr inte, men jag kan ’The Night They Drove Old Dixie Down’, det är min favorit.”
Han började spela ”The Weight”. Han sjöng falskt, men ganska fint. Innerligt.
”Okej, nu tar vi något med Dylan!”
”Synd att inte min bror är här, ni skulle ha mycket att prata om.”
”FAN att din bror inte är här!”
--
Några av oss gick och lade oss ganska tidigt, vid halv ett redan. Vi hade ju trotts allt hållit igång sedan tidiga förmiddagen. Det fanns ingen säng att sova i, så jag bredde ut mitt täcke på golvet. Det är ett okej täcke, men som madrass betraktat lämnade det en del att önska. Jag slöt ögonen, tänkte lyckliga tankar, men John Blund vågade sig inte in i rummet på en lång stund. När jag väl somnade dröjde det inte lång stund tills jag vaknade, av att någon skrek till ute på gården, av att golvet plötsligt kändes extra hårt och obekvämt, av att någon gick ute i hallen. På morgonen var jag trött, men lyckligtvis inte det minsta bakfull. Det var inga större problem att kliva upp, packa ihop sina prylar och sedan promenera tillbaka till busshållplatsen. Vid ungefär halv ett på förmiddagen var jag tillbaka i kryptan. Jag ställde ner min vinröda väska, tog en hastig dusch och sedan kraschade jag.
--
Och nu är det lördagskväll. Jag har sovit bort större delen av eftermiddagen, hyrt filmen ”Bobby” som var jättebra och nu sitter jag mest och lyssnar på skivor och regnet och trivs rätt bra med det.