Ett märkligt sammanträffande, igen.

Söndag 10 juni - 07

Söndagsmorgon. Det är hett i lägenheten, jag har bara överkastet över mig men känner mig ändå för varm. Jag öppnar fönstren så det blir korsdrag och låter luften flyta fram och tillbaka. Jag brer mackor, sätter i skivor med Miles Davis och Neil Young i stereon, brygger lite kaffe och när allt är färdigt lägger jag mig igen med frukosten på nattduksbordet. Jag ligger och läser en stund, sippar på mitt kaffe, önskar att jag hade sidor kvar i ”De Nakna Och De Döda” (jag läste ut den morgonen innan) för Dave Eggers-novellerna är i ärlighetens namn inte så engagerande och drabbande som jag trott och hoppats på. Lika bra att slå igång datorn och skriva ner gårdagens händelser. Gårdagen var nämligen en bra dag, och även bra dagar är värda att återberätta.
---
Efter en väldigt lugn förmiddag fylld med läsning, skivor och tonfisksallad tog jag tunnelbanan till Ropsten och åkte därifrån till Lidingö, där jag mötte upp med Nina och hennes kompis Per. Vi gick till Ica och handlade flera kassar mat och dryck, och gick sedan hem till Nina där vi började förbereda inför kvällens grillning. Per sköljde färskpotatis och jag rev vitlök tills fingrarna var fullständigt impregnerade. Sen satt vi i vardagsrummet en stund, jag och Per med varsin öl, Modest Mouse på stereon och katter lekande på golvet. Efter en stund dök en trevlig kille som hette Patrik upp. Vi bar ner maten till klipporna nedanför Ninas lägenhet, klippor med fantastisk utsikt mot vattnet och industrihamnen, och vi tände grillen.
Det fanns en större, stationär grill högre upp i slänten, men där satt en stor familj och skränade och väsnades. Pappan i familjen var röd i ansiktet och pratade högt och hetsigt, och när jag och Per gick upp för att laga till våra små köttbitar – Nina ville inte ha kött på sin grill – skrattade han åt Pers norrländska dialekt och åt våra köttvägrande vänner.
Solen sken och klipporna var varma med hårda. Det kändes som att vara med i en Pripps Blå-reklam. Vi slängde på paprika, champinjoner, potatisar, lök och vitlökspenslat bröd på grillen, och det smakade underbart tillsammans med potatissallad, öl och avokado.
Två killar kom och satte sig i solstolar strax ovanför oss. De hade med sig en whiskeyflaska och en gitarr som de plinkade på. Vi himlade lite med ögonen, för killar som tar med gitarrer vart de än går är ju faktiskt ganska jobbiga. Familjen uppe vid grillen ropade till dem att komma upp och spela för dem, så de försvann en lång stund. Snart hördes fyllefalsk allsång. Vi svarade med Tough Alliance genom Ninas mobiltelefon och små, små externa högtalare.
Ninas vän Maria anslöt efter en stund, och lite senare ännu en tjej, vars namn jag tyvärr inte kommer ihåg, samt en kille som hette Alex. Trevliga människor hela högen.
Gitarrkillarna gjorde några tappra försök att bryta sig loss från den allt mer berusade familjen vid grillen, men kallades tillbaka med rop och hånskratt. Då och då gjorde de små försök att bryta sig in i vår gemenskap, som jag antar framstod som betydligt mer sympatisk.
”Ska ni ut sen?” ropade de vid något tillfälle.
”Vi vet inte, ska ni?”
”Vi ska till Klubb Springfield om en stund.”
Det var lustigt, vi hade faktiskt pratat om Springfield tidigare på kvällen, men jag hade ingen aning om att det var öppet ikväll.
Ena gitarrkillen slog sig ner bredvid mig på klipphällen. Han hade shorts, t-shirt, sandaler, solglasögon och halmhatt. Han påminde lite om Johnny Depp i ”Fear And Loathing In Las Vegas”.
”Är de jobbiga däruppe?” frågade han och log brett.
”Nej, det är ingen fara”, sa jag, och vi skrattade båda åt falsksången.
"När man söker sina sorger glömma, är det lätt att ensam gå och drömma, glömma att lyckan för alltid farit sin kos och att du ej fick min röda ros..."
”Jag känner igen dig”, sa han plötsligt, och jag blev lite överrumplad. Folk brukar inte känna igen mig, jag är ganska anonym. Heck, jag förvånas över att min egen familj känner igen mig.
”Du kanske har sett mig på Springfield?” försökte jag, men trodde egentligen inte själv på det. Jag har ju trots allt inte varit där mer än två gånger.
”Kanske det…” sa han tveksamt, och frågade sedan: ”Skriver du på Dagensskiva?”
Jag kunde bara skratta åt frågan, skratta och nicka. Jo, det gör jag ju. Det är ju mitt favorittidsfördriv på jobbet. Vissa dagar snackar jag mer skit där än vad jag jobbar.
”Du också?” frågade jag, och naturligtvis, det gjorde han.
”Vad heter du där?” frågade han.
”Nej nej, du först”, sa jag, eftersom jag plötsligt blev rädd att han skulle visa sig vara någon av de många rysligt dryga och jobbiga människor som vistas där, någon man tjafsat med och ogillat. Men så var det ju inte.
”’Dude’” svarade han.
Jag skrattade igen.
”Då har jag ju fått en blandskiva av dig!”
Vi deltog båda i ett arrangerat blandskivebyte någon gång i höstas, och han skickade mig en skiva med en hel massa Beach Boys och liknande. Lustigt att han kände igen mig, jag har aldrig visat någon bild av mig själv där. Förvisso har jag ju bilder av mig själv på andra sidor på nätet, men ändå. Världen är liten och internetvärlden är ännu mindre.
Johnny, som gitarrkillen hette, drog iväg till Springfield efter en kort stund i vårt sällskap. Vi funderade på att följa med, men det var så behagligt att sitta där i den nedgående solen, äta jordgubbar och chokladskorpor, röka Patriks tanzaniska cigaretter, då och då snärta iväg närgångna skogsmyror och småprata, att vi helt glömde av de planerna.
Det var en kväll som gick på tok för fort.