Page after page after page.

Onsdag 6 juni - 07

“In the misery dictionary
page after page after page…”

Stone Roses – So Young

Nu måste jag fan ta mig upp ur den här brunnen innan någon drar upp repstegen och stänger locket. Måste. Men det är inte helt lätt, inte när man har någon fånig stolthet som sätter käppar i hjulet för en.
”Hade jag resonerat som du hade jag definitivt varit singel fortfarande”, sa Fredrik, men lite burdusare och med fler runda ord, när jag förklarade mitt problem för honom.
Mitt problem är, framförallt när jag mår som jag mår nu, att jag blir för stolt för att höra av mig till folk.
”Okej”, tänker jag. ”Nu ska vi se hur lång tid det dröjer tills någon hör av sig om jag själv slutar höra av mig!”
Dålig idé, men jag kan inte stoppa det. Det är ett gift i mitt huvud, en imma i mina ögon. Så senaste dagarna har jag valt att bara höra av mig till folk som inte låtit bli att höra av sig till mig. På sätt och vis är det jättebra, för det har fått mig att ringa folk som jag själv inte haft vett att ringa på ett bra tag. Andras synder gör en medveten om sina egna, så att säga. Tyvärr innebär det ju också att man riskerar att förlora kontakten med folk som, kanske oskyldigt och utan baktankar, bara vant sig vid att det är Niklas som hör av sig när det funkar att ses, inte tvärtom.
Att dunka sitt huvud mot en vägg vore en mer konstruktiv lösning, men som sagt. Jag kan inte stoppa det.
---
I måndags tog jag tag i något jag borde tagit tag i för länge, länge sedan. Jag åkte direkt från jobbet in till Stadsbiblioteket och skaffade ett lånekort. Jag har klarat mig utan mest för att jag haft ganska många olästa böcker, har läst dem relativt långsamt då nätet distraherat mig, och ibland fyllt på med billiga loppisfynd. Men när ”De Nakna Och De Döda” väl är utläst – och det är den ganska snart – äger jag inte en enda bok jag känner mig manad att slå upp. Men att besöka biblioteket var inte bara nödvändigt, det var härligt. Jag hade saknat doften, den av gamla böcker som finns där och är densamma oavsett vilket bibliotek man stiger in i. Jag följde de rundade väggarna med bokhyllor för svensk skönlitteratur utan att egentligen veta vad jag letade efter. Plockade ut en bok, stoppade tillbaka den igen. Kom till slut att tänka på två böcker som jag tänkt läsa en tid, och kors i taket, de fanns inne! ”Hur Vi Hungrar” av Dave Eggers och ”Noll Att Förlora” av Bret Easton Ellis.
Böcker är speciella. De har karaktär, inte bara texten, orden, utan också i lukten, platserna de stått på, väskorna de legat i, de av saliv fuktade fingrarna som vänt blad, gång på gång på gång. När jag slår upp ”De Nakna Och De Döda” anar jag en svag förnimmelse av nikotin, och förstår att den stått hos någon rökare en gång i tiden. Jag kan naturligtvis inte veta om rökaren är i livet, men eftersom boken är väldigt gammal är det mycket möjligt att han gått ur tiden för länge sedan. Cigarettlukten klär romanen, på samma sätt som intorkade ölfläckar vore en lämplig inramning för något av Bukowski.
Kort sagt så gillar jag böcker. Att ha dem och att läsa dem. Jag han knappt lämna biblioteket, knappt passera de manuella snurrdörrarna, innan jag saknade det.
Och någonstans, på vägen mellan bibliotekets utgång och den kommande arbetsdagens lunchrast föddes någon vilja att börja plugga igen. Den viljan har vuxit och blivit till något jag nu plockar upp då och då, tittar på som vore det ett foto på någon man längtar efter och snart ska återse, ler svagt och stoppar tillbaka.
Det skulle nog bli tufft ekonomiskt, men jag skulle klara det.