Dawn.

Tisdag 19 juni - 07

Har gått och blivit förkyld, så det känns som om jag har halsen full med småspik. Har ingen aning om huruvida jag kommer gå till jobbet imorgon eller ej, men jag ämnar försöka. Arbetsveckan är kort, står jag ut med att sitta och snörvla en stund är det inte långt kvar av pinan för den här veckan sen. Jag har avverkat ångestmoment efter ångestmoment de senaste dagarna. Hållit i en utbildning och varit jättenervös (det gick bra), haft månadsmöte (det känns som att man på månadsmöten alltid antingen får utstå spott och spe för något man glömt eller får någon ny betungande arbetsuppgift som gör dagarna lite stressigare – så inte denna gång) samt haft medarbetarsamtal. Även det sistnämnda gick helt okej. Chefen var nöjd på det stora hela, men det fanns en del som hon tyckte kunde förbättras, och det håller jag helt klart med om. Nu ska det förhoppningsvis vara slut på jobbångesten för ett tag. De kommande dagarna bör det gå att glida sig igenom, förhoppningsvis, och på fredag är det midsommarafton och tredagarsledigt. Inte för att jag vet vad jag ska göra av den ledigheten, men jag och Joel har talat löst om en utgång, och kanske blir det något midsommarfirande med Louise. Egentligen hade A bjudit med mig på en fest hos en av hennes arbetskamrater, men det firandet flyttades till Nynäshamn, så den festen står Niklas över. Håller den här förkylningen i sig står jag nog över det mesta.
--
Det är lustigt hur vissa minnen stannar kvar i huvudet så mycket längre än andra, och hur ofta de minnena handlar om fysisk beröring. Jag pratar om en kropp lutad mot min axel, ett finger som ritar en linje på min överarm, hennes hand hastigt kupad över min knäskål, min hand som tröstande rör sig genom hennes hår. Och så hennes; ”Niklas, du är så…”, en mening som avbryts av att andra människor anländer innan jag får höra om den var tänkt att följas av något positivt eller negativt. Allt så oerhört oskyldigt, ändå så laddat att minnena känns mer som åskmoln än något annat. Jag är inte förälskad eller något sånt, men på alla andra vis är hon Dawn till min Tim. Komplett med svinig pojkvän och hela paketet.
--
Fick plötsligt ett infall och slog på R.E.M – New Adventures In Hi-Fi. Har inte lyssnat på R.E.M sedan jag var deprimerad gymnasist, men den här skivans två bästa låtar är banne mig två av världens bästa låtar någonsin. Jag dricker hett vatten med citron och socker och lyssnar på ”E-Bow The Letter” och ”Leave” i hörlurar. När jag var deprimerad gymnasist tog jag alltid med mig den här skivan när det var fest, och i vardagsrumsmörkret, ensam och nedsjunken i soffan, slöt jag ögonen, stängde ute folks protester mot ”den konstiga deppmusiken” och njöt av det dramatiska och episka i de här två låtarna. Det fick mig väl att känna mig större på något sätt. Mer på riktigt.