Söndag 30 september - 07
“If I ever feel better
remind me to spend some good time with you.
You could give me your number.
When it’s all over I’ll let you know.”
Phoenix – If I Ever Feel Better
Solen skiner utanför fönstret som ett äckligt, gigantiskt hånflin, som en optimistisk livsnjutare i ett rum fyllt av apatiska flyktingbarn, som en… Jag vet inte vad. Solen är bara så hopplöst malplacerad i mitt liv just nu. Det är ni allesammans, såvida ni inte är sotiga, bär smutsiga, trasiga kläder och håller väldigt väldigt tyst.
Ännu en värdelös helg i mitt eskalerande värdelösa liv. Ännu en helg av apatiskt stirrande, av att släpa fötterna över skitiga golv, förflyttande av olästa böcker över bord översållade av obetalda räkningar, av att ligga ihoprullad på sängen och lyssna på skivor utan att orka röra sig. Tja, det positiva med det hela är väl att musik aldrig låter så bra som när man mår riktigt uselt. Hade jag mått toppen i gymnasiet hade jag aldrig upptäckt Kent, och hade det här varit en bra helg, som den tycks ha varit för alla andra, hade jag nog inte blivit nykär i Mogwais ”Take Me Somewhere Nice” på ”Rock Action”.
Det finns absolut ingenting i mitt liv som överhuvudtaget känns positivt just nu. Allt och alla kan bara dra åt helvete. Det känns som om mitt liv är något jag härdar ut mer än lever. Jag önskar att det kunde hända något roligt, något spännande, något annorlunda, men eftersom jag inte orkar lämna lägenheten eller ens sängen om jag inte absolut måste, så måste detta roliga, spännande och annorlunda komma hit på eget bevåg, och hur troligt känns det?
--
Vad har jag gjort de gångna miserabla dagarna då? I onsdags var min gamle vän Beckius här. Han var i Stockholm tillfälligt och bodde på hotell i Solna, eftersom han skulle utbildas inför nya jobbet, och på onsdagen hängde han på hem till mig. Vi gick till pizzerian som ligger alldeles runt hörnet, drack några öl och pratade om gamla tider. Vi blev lulliga och sentimentala, och när vi fått i oss tre öl var gick vi upp till mig och avslutade en av de vinflaskor jag inlett förra helgen. Sedan jag följt honom till tunnelbanan och kommit tillbaka tog jag hand om tvätten och dunsade sedan i säng, fullständigt utmattad.
--
Helgens enda event värt att berätta om är att jag besökte en skivmässa i Solna tillsammans med Anna M på lördagen.. Regnet stod som spön i backen, och dimman låg tät som brandrök. Det var en jävla dag med ett jävla väder, men jag hittade ett helt gäng billiga indieskivor av vilka det egentligen bara var en med The Sundays och en med Cornelius jag ville ha. Efteråt åkte vi hem till mig, där Anna skulle ha bandmöte med Olof och min bror. Det visade sig i praktiken betyda att de konverterade lägenheten till en replokal. Jag återvände till sängen, kröp ihop under överkastet och försökte sova mig genom det. Gick sådär.
Sunday, September 30, 2007
Thursday, September 27, 2007
Urban exploration.
Tisdag 25 september - 07
Detta har varit en surrealistisk dag. På morgonen såg jag genom tunnelbanans skitiga fönster något märkligt som liksom satte standarden. Mellan Gamla Stan och Slussen satt jag som vanligt och beundrade utsikten – de gamla husen, morgontrafiken över broarna, båtarna på vattnet – ner något plötsligt klöv vattenytan. Jag såg inte vad det var (en fisk, en fena, en… tentakel?) men stort var det, det kastade sig upp ur djupet och sedan rakt ner igen. Någon dykande sjöfågel var det definitivt inte. Eftersom tåget genast rusade in i Slussens skyddande mörker hade jag naturligtvis inte möjlighet att undersöka saken närmare, och snart hade jag så gott som glömt bort det.
Efter dagens arbetspass – till och med jobbigare än vanligt eftersom jag bytte bort fyrtiofem minuter av lunchen för att få åka hem tidigare – klev jag av tunnelbanan vid Slussen istället för att byta vid T-Centralen. Den ynkliga lönen hade kommit in på kontot, så jag gick in på Emmaus och provade mängder av skjortor och tröjor. Som vanligt ville ingen sitta riktigt bra, men jag köpte ändå en smårutig skjorta i ”This Is England”-stil. Trots att den var i storlek medium sitter den inte riktigt som jag vill, utan fladdrar lite för mycket. Men den kan nog funka med kofta utanpå, kanske.
Kort senare, efter att ha dodgat Greenpeace-värvarmaffian i Götgatan, träffade jag som förutbestämt A, och tillsammans gick vi till ”Blå Lotus” för att äta. Jag tog en varm macka med sallad och vatten och kände mig riktigt hälsosam. A tog något liknande, vi åt snabbt och lämnade tomma tallrikar efter oss. Vid ”Seven Eleven” köpte vi kaffe och bullar och satte oss på en parkbänk vid Nytorget. Det var gott kaffe och goda bullar. Vi pratade böcker och boende. Sen reste vi på oss och började gå.
Och det är här någonstans konstigheterna fortsatte.
Vi gick nerför Katarina Bangata mot Skanstull. Det började bli dimmigt ute, en vackert solig höstdag började övergå i en karaktäristiskt grötig höstkväll. Vi gick upp mot Eriksdalsbadet, och hade kunnat åkt hem därifrån, men ville promenera mer. Vi bestämde oss för att gå till Hornstull längs med vattnet. Det är fint där. Vi såg en alternativ väg genom kolonilotterna, men den visade sig leda till en återvändsgränd. Vi skulle antingen få gå tillbaka till Eriksdalsbadet eller gena över ett gammalt obrukbart järnvägsspår. Vi valde det andra alternativet.
Tre småkillar i tolvårsåldern lekte på spåret. Vi låtsades inte om dem till en början, utan tittade mest efter en väg genom staketet som löpte längs andra sidan av tågrälsen. Vi hittade ingen, så vi ropade efter småkillarna och frågade om de kände till området.
”Ja, vi kan visa er en väg. Den går genom en tunnel”, sa en av dem. ”Det är bara att följa rälsen.”
Så vi följde efter dem en bit tills vi kom till fram till tunneln i fråga. Stora järnportar täckte öppningen, men det fanns en glipa som gick att slinka igenom om man gick in i sidled. Där var fullkomligt becksvart. Man såg ingen ände på tunneln.
”Det blir ljusare när man kommit in en bit”, sa den mest talföre av pojkarna. A och jag tittade skeptiskt på varandra, men ville inte vända om heller. Vet inte om det var för att vi inte ville visa oss fega för varandra eller för småkillarna, eller om vi helt enkelt tyckte situationen var spännande. Att ge sig in i ett mörkt okänt utrymme med tre lika okända människor känns inte särskilt genomtänkt, oavsett hur unge de må vara. Barn är också otäcka varelser. Men likväl; in gick vi. Det fick bära eller brista.
Det var svårt att gå, rälsen var i dåligt skick, det var för mörkt för att vi skulle kunna se var vi borde sätta ner fötterna, och då och då snubblade vi till på någon uppstickande järnpinne. A höll upp sin mobil för att lysa upp rälsen framför oss, och tack vare det kunde vi undvika att snava. Något tecken på ljusning såg vi inte, och efter ett hundratal meter (det var svårt att bedöma såväl avstånd som tid där i det svarta, det var som att befinna sig i ett vakuum där tid och rum saknade betydelse) svängde tunneln av, och vi såg inte ens entrén bakom oss.
”Snart, när som helst”, tänkte jag, ”visar barnen sina vargtänder och börjar vifta med stiletten”.
Man behöver inte vara tankeläsare för att förstå att A tänkte i liknande banor. Displayen på hennes mobil kastade blekt ljus över graffitiklädda grottväggar. Draperier av damm svävade i luften, och jag tänkte på asbest och Rhoca-Gil. Jag lyssnade efter råttor och spejade på marken efter kanyler, människoskallar eller annat otäckt. Något sådant såg jag inte. Däremot mängder av ballonger, sprängda ballonger.
”Ser ni ballongerna?” frågade en av ungarna.
”Det är typ miljoner av dem!”
”Ja. Hur har de hamnat här?”
”Vet inte…”
Det gjorde situationen ännu lite olustigare.
”Lys där, i hörnet”, sa en av ungarna.
”Varför då, ligger det ett lik där?” frågade jag och skrattade nervöst. A vände mobilen mot kanten och vi såg en spricka i tunnelväggen.
”Man kan krypa igenom där, om man vill ta sig till en annan tunnel”, blev vi informerade om. Vi ville inte ta oss till någon annan tunnel, vi ville bara ut, och nu började vi äntligen se ljuset där längre fram. Det var en lättnad förstås, även om jag förstod att om ungarna nu hade för avsikt att råna oss var det nu eller aldrig. Jag knöt handen och förberedde mig på att slåss för mitt liv. Då fick jag dock värre problem att oroa mig över.
”Man kan inte gå igenom där framme, man måste krypa under”, sa en av grabbarna, och mycket riktigt såg jag att kvällsljuset sken in genom en ganska liten springa mellan tunneldörren och marken.
”Kommer man verkligen igenom där?” frågade jag ängsligt. Jag hade verkligen ingen lust att gå tillbaka hela vägen, och då jag har extrem cellskräck kunde jag inte tänka mig något mer mardrömslikt än att fastna halvvägs mellan tunneln och friheten.
”Ja, det är gott om plats”, fick jag till svar, och jo jo, tänkte jag. Gott om plats för en smidig tolvåring, men för två stela och klumpiga tjugofemtaggare blir det svårare. Ungarna slank ut smidigt som katter.
”Vad skitiga vi kommer bli”, grymtade jag när jag insåg att det inte räckte med att krypa. Vi skulle bli tvungna att lägga oss på marken och åla oss ut.
”Vi kan lägga ut löv om ni vill”, sa ungarna unisont, och då blev jag både rörd och lättad. Jag förstod att de inte ville annat än vara schysta – förmodligen var de stolta över att få visa upp sin hemliga värld för två vuxna människor. Jag höll A:s väska medan hon kravlade ut, och skakade sedan ungarnas nävar och tackade dem för hjälpen.
”Helt gratis var det också”, flinade ungarna, och jag övervägde nästan att ge dem en slant för besväret. Men sen insåg jag att det skulle få mig att känna mig ungefär som Brad Pitt i slutet av ”Babel”. Lika nedlåtande och kapitalistisk, men mindre snygg. Istället nöjde vi oss med att säga hej då.
A och jag dissekerade vårt äventyr hela vägen till Hornstull.
Detta har varit en surrealistisk dag. På morgonen såg jag genom tunnelbanans skitiga fönster något märkligt som liksom satte standarden. Mellan Gamla Stan och Slussen satt jag som vanligt och beundrade utsikten – de gamla husen, morgontrafiken över broarna, båtarna på vattnet – ner något plötsligt klöv vattenytan. Jag såg inte vad det var (en fisk, en fena, en… tentakel?) men stort var det, det kastade sig upp ur djupet och sedan rakt ner igen. Någon dykande sjöfågel var det definitivt inte. Eftersom tåget genast rusade in i Slussens skyddande mörker hade jag naturligtvis inte möjlighet att undersöka saken närmare, och snart hade jag så gott som glömt bort det.
Efter dagens arbetspass – till och med jobbigare än vanligt eftersom jag bytte bort fyrtiofem minuter av lunchen för att få åka hem tidigare – klev jag av tunnelbanan vid Slussen istället för att byta vid T-Centralen. Den ynkliga lönen hade kommit in på kontot, så jag gick in på Emmaus och provade mängder av skjortor och tröjor. Som vanligt ville ingen sitta riktigt bra, men jag köpte ändå en smårutig skjorta i ”This Is England”-stil. Trots att den var i storlek medium sitter den inte riktigt som jag vill, utan fladdrar lite för mycket. Men den kan nog funka med kofta utanpå, kanske.
Kort senare, efter att ha dodgat Greenpeace-värvarmaffian i Götgatan, träffade jag som förutbestämt A, och tillsammans gick vi till ”Blå Lotus” för att äta. Jag tog en varm macka med sallad och vatten och kände mig riktigt hälsosam. A tog något liknande, vi åt snabbt och lämnade tomma tallrikar efter oss. Vid ”Seven Eleven” köpte vi kaffe och bullar och satte oss på en parkbänk vid Nytorget. Det var gott kaffe och goda bullar. Vi pratade böcker och boende. Sen reste vi på oss och började gå.
Och det är här någonstans konstigheterna fortsatte.
Vi gick nerför Katarina Bangata mot Skanstull. Det började bli dimmigt ute, en vackert solig höstdag började övergå i en karaktäristiskt grötig höstkväll. Vi gick upp mot Eriksdalsbadet, och hade kunnat åkt hem därifrån, men ville promenera mer. Vi bestämde oss för att gå till Hornstull längs med vattnet. Det är fint där. Vi såg en alternativ väg genom kolonilotterna, men den visade sig leda till en återvändsgränd. Vi skulle antingen få gå tillbaka till Eriksdalsbadet eller gena över ett gammalt obrukbart järnvägsspår. Vi valde det andra alternativet.
Tre småkillar i tolvårsåldern lekte på spåret. Vi låtsades inte om dem till en början, utan tittade mest efter en väg genom staketet som löpte längs andra sidan av tågrälsen. Vi hittade ingen, så vi ropade efter småkillarna och frågade om de kände till området.
”Ja, vi kan visa er en väg. Den går genom en tunnel”, sa en av dem. ”Det är bara att följa rälsen.”
Så vi följde efter dem en bit tills vi kom till fram till tunneln i fråga. Stora järnportar täckte öppningen, men det fanns en glipa som gick att slinka igenom om man gick in i sidled. Där var fullkomligt becksvart. Man såg ingen ände på tunneln.
”Det blir ljusare när man kommit in en bit”, sa den mest talföre av pojkarna. A och jag tittade skeptiskt på varandra, men ville inte vända om heller. Vet inte om det var för att vi inte ville visa oss fega för varandra eller för småkillarna, eller om vi helt enkelt tyckte situationen var spännande. Att ge sig in i ett mörkt okänt utrymme med tre lika okända människor känns inte särskilt genomtänkt, oavsett hur unge de må vara. Barn är också otäcka varelser. Men likväl; in gick vi. Det fick bära eller brista.
Det var svårt att gå, rälsen var i dåligt skick, det var för mörkt för att vi skulle kunna se var vi borde sätta ner fötterna, och då och då snubblade vi till på någon uppstickande järnpinne. A höll upp sin mobil för att lysa upp rälsen framför oss, och tack vare det kunde vi undvika att snava. Något tecken på ljusning såg vi inte, och efter ett hundratal meter (det var svårt att bedöma såväl avstånd som tid där i det svarta, det var som att befinna sig i ett vakuum där tid och rum saknade betydelse) svängde tunneln av, och vi såg inte ens entrén bakom oss.
”Snart, när som helst”, tänkte jag, ”visar barnen sina vargtänder och börjar vifta med stiletten”.
Man behöver inte vara tankeläsare för att förstå att A tänkte i liknande banor. Displayen på hennes mobil kastade blekt ljus över graffitiklädda grottväggar. Draperier av damm svävade i luften, och jag tänkte på asbest och Rhoca-Gil. Jag lyssnade efter råttor och spejade på marken efter kanyler, människoskallar eller annat otäckt. Något sådant såg jag inte. Däremot mängder av ballonger, sprängda ballonger.
”Ser ni ballongerna?” frågade en av ungarna.
”Det är typ miljoner av dem!”
”Ja. Hur har de hamnat här?”
”Vet inte…”
Det gjorde situationen ännu lite olustigare.
”Lys där, i hörnet”, sa en av ungarna.
”Varför då, ligger det ett lik där?” frågade jag och skrattade nervöst. A vände mobilen mot kanten och vi såg en spricka i tunnelväggen.
”Man kan krypa igenom där, om man vill ta sig till en annan tunnel”, blev vi informerade om. Vi ville inte ta oss till någon annan tunnel, vi ville bara ut, och nu började vi äntligen se ljuset där längre fram. Det var en lättnad förstås, även om jag förstod att om ungarna nu hade för avsikt att råna oss var det nu eller aldrig. Jag knöt handen och förberedde mig på att slåss för mitt liv. Då fick jag dock värre problem att oroa mig över.
”Man kan inte gå igenom där framme, man måste krypa under”, sa en av grabbarna, och mycket riktigt såg jag att kvällsljuset sken in genom en ganska liten springa mellan tunneldörren och marken.
”Kommer man verkligen igenom där?” frågade jag ängsligt. Jag hade verkligen ingen lust att gå tillbaka hela vägen, och då jag har extrem cellskräck kunde jag inte tänka mig något mer mardrömslikt än att fastna halvvägs mellan tunneln och friheten.
”Ja, det är gott om plats”, fick jag till svar, och jo jo, tänkte jag. Gott om plats för en smidig tolvåring, men för två stela och klumpiga tjugofemtaggare blir det svårare. Ungarna slank ut smidigt som katter.
”Vad skitiga vi kommer bli”, grymtade jag när jag insåg att det inte räckte med att krypa. Vi skulle bli tvungna att lägga oss på marken och åla oss ut.
”Vi kan lägga ut löv om ni vill”, sa ungarna unisont, och då blev jag både rörd och lättad. Jag förstod att de inte ville annat än vara schysta – förmodligen var de stolta över att få visa upp sin hemliga värld för två vuxna människor. Jag höll A:s väska medan hon kravlade ut, och skakade sedan ungarnas nävar och tackade dem för hjälpen.
”Helt gratis var det också”, flinade ungarna, och jag övervägde nästan att ge dem en slant för besväret. Men sen insåg jag att det skulle få mig att känna mig ungefär som Brad Pitt i slutet av ”Babel”. Lika nedlåtande och kapitalistisk, men mindre snygg. Istället nöjde vi oss med att säga hej då.
A och jag dissekerade vårt äventyr hela vägen till Hornstull.
Sunday, September 23, 2007
My darkest light will shine.
Söndag 23 september - 07
”I wish I had a proper reason to cry
a reason not so abstract
more like a broken clause in a contract”
Jens Lekman – Jens Lekman’s Farewell Song To Rocky Dennis
Ingen vill umgås med en gnällig jävel, men om den gnällige jäveln aldrig får gnälla av sig, vad händer då? Om gnället och de negativa tankarna tillåts snurra runt, runt i skallen, i ett allt snabbare tempo? Förr eller senare kommer en explosion. Jag önskar just nu att den ville komma. Jag har en klump i halsen som nog bara kan gråtas bort. Det var så länge sen jag grät att jag kanske glömt bort hur man gör.
--
Oktober är på intågande. Det positiva med månadsskiften brukar vara att man ofta har ganska gott om pengar. Lönen kommer den 25:e, så det brukar inte vara helt omöjligt att ha lite roligt de där första skälvande dagarna. Det här året drar oktober in som ett stort mörker med kyla, fattigdom och en allmän känsla av meningslöshet. Mitt lönebesked låg i postfacket igår och jag öppnade det medan jag passerade glasdörrarna ut i fredagseftermiddagen. En kall vind blåste in under kavajen. Jag fick ungefär tretusen mindre än jag är van vid. En karensdag och tre semesterdagar som utan min vetskap varit obetalda var orsaken. Jag vek, inte skrynklade, ihop papperet och stoppade det i fickan. Jag tänkte på allt man kan göra utan pengar. Läsa böcker, ta långpromenader, titta på nerladdade filmer och tv-serier. Senare, när jag kommit hem, tänkte jag på allt man inte kan göra utan pengar. Köpa skivor, köpa kläder, roa sig. Jag gick och la mig, och tillbringade resten av kvällen i sängen. Vad annat kunde jag göra?
--
Lördag morgon, och jag vaknade på samma usla humör som jag hade somnat på. Släpade mig ändå upp, eftersom jag hade roliga aktiviteter framför mig. Kanske skulle loppisrunda med Moa och fest hos Jens kunna erbjuda någon lindring? Jag bryggde lite kaffe, bredde några mackor och hoppades på det bästa. Sakta men säkert återvände livsviljan, jag tog en dusch, drog på mig kläder och snart stod jag ute vid vägen och väntade på att Moa skulle dyka upp, vilket hon snart gjorde också.
Det var vackert väder ute, solen sken och världen glödde. Vi styrde kosan mot Upplands Väsby där jag aldrig varit tidigare. Ett ganska tråkigt område, men loppisen var stor, och jag gjorde flera fynd, skivor och böcker. Egentligen letade jag efter en byrå, och Moa letade efter ett bord, men något sådant i rätt stil stod inte att finna, så vi betalade våra prylar och åkte vidare. Vi stannade hastigt i centrum, jag rusade in på gröngula och kom ut med två flaskor rött som fick ligga mellan mina fötter på bilgolvet. I handskfacket låg ett kassettband med soundtracket till ”Amelie Från Montmartre”, så vi satte in det i kassettdäcket och lyssnade på medan vi åkte. Jag färdades bakåt i tiden tillfälligt, men kom snart tillbaka igen.
På loppisen i Upplands Väsby hade vi fått en provisoriskt tecknad karta som ledde till en annan loppis i Sollentuna. Det var inte helt lätt att hitta dit, men en mycket hjälpsam taxichaufför ledde oss på rätt spår, och snart var vi framme. Varken byrå eller bord här heller, men väl ett par böcker och en mörkgrå polotröja.
Vi for vidare. Den sista anhalten var en privat loppis. Den låg i ett småpittoreskt radhusområde i Akalla, i ett hus där tiden stannat någon gång på sjuttiotalet – grönblommiga tapeter, mörkbruna möbler och teve med träpanel. Fanns inget annat av intresse än en samling dikter av Gunnar Ekelöf, så vi åkte ganska snart igen, hem till Hallonbergen, där vi handlade lite mat. Moa lagade den medan jag drog på Mickey Newbury på stereon, dukade fram och rustade upp i köket. Drack ett glas vin till woken och Moa, som ju körde bil, fick nöja sig med vatten. Sen bar vi ner mitt gamla köksbord från förrådet till bilen. Kunde ju inte låta Moa åka hem tomhänt efter vår utflykt.
När hon åkt hällde jag upp ett glas till, lyssnade lite på mina nya skivor och sen somnade jag en stund. När jag vaknade var det dags att dra på fest. Jag gjorde mig i ordning, drog på mig nyköpta polotröjan och satte mig på tunnelbanan i riktning mot Ropsten.
--
Det var Jens som hade festen. Han bor i ett väldigt mysigt område som påminner mig om den del av Drottninggatan i Motala där jag bodde för några evigheter sedan. Även invärtes fanns vissa likheter. Sluttande tak och vackra fönster. Det hade inte kommit så många gäster när vi anlände, bara ett litet gäng som barrikaderat sig i köket. Jens, Olof, Joel och jag satte oss i Jens sovrum, Joel och jag rökte varsin cigg i fönstret och Jens bjöd på stark kaffekask. Jag var ganska off och upptäckte ett hål i min nya polotröja. Men någorlunda trevligt hade jag i alla fall. Det var kul att träffa Joel igen. Han är kvick.
Fler människor anslöt hela tiden. Någon som såg ut precis som Hank Von Helvete. Honom ville jag inte prata med. Någon tjej som var utklädd till HIM-fan. Henne ville jag inte heller prata med. Jag fastnade dock i ett långt, bra samtal om skräckfilm med en skånsk filmmanusstuderande. Det var ett samtal som fick mig att känna mig lite intelligent.
Ett utdrag:
”Det underbara med zombiefilm är ju att det är så många genrer i en och samma. Det är skräckfilm, det är katastroffilm, det är hela den underliggande känslan av undergång.”
”Ja. Jag tror människan undermedvetet önskar att något liknande skulle hända. Det finns så mycket som frustrerar och distraherar i det moderna samhället, och någonstans längtar man nog tillbaka till den tid då allt handlade om att äta eller ätas.”
”Ja, eller så längtar man efter en tydligare skillnad mellan gott och ont. Färre gråzoner. Cowboys och indianer.”
Ett underhållande samtal, men ett underhållande samtal gör inget party.
Jag hittade Doves – The Last Broadcast i Jens skivsamling och bad Joel spela spår nummer nio, ”Pounding”. Trodde det bara var jag som uppskattade det gamla örhänget, men en indiekille (vars namn också var Niklas) började lyckligt skutta upp och ner, och en av Jens norska vänner kom springande och utbrast:
”Åh, Doves!”
”Det var faktiskt jag som valde den”, sa jag.
”Doves är sån där lättsam indiepop, men alla älskar dem”, sa norrmannen. Tror jag. Han pratade ju trots allt norska.
Men sen kom demonerna. Jag hade slut på vin och lägenheten hade fyllt av såna där härligt smågalna personer som säkert var jättespontana och originella och fulla av märkliga upptåg, och som man säkert skulle tycka jättemycket om man var någon annan än jag. Så jag drog. Hade tur med tunnelbanorna och behövde inte vänta längre än tre minuter vare sig i Ropsten eller vid T-Centralen. Vet inte vad klockan var när jag kom hem. Jag försökte se på film, men var för trött. Somnade.
--
Och idag har jag varit bakis, för bakis för att ta mig för något. Har mest suttit vid datorn hela dagen. Tog ett långt bad vilket fick mig att må lite bättre en stund, men mest av allt har den här dagen, som de flesta dagar nuförtiden, dominerats av en känsla av fullständig tomhet.
”I wish I had a proper reason to cry
a reason not so abstract
more like a broken clause in a contract”
Jens Lekman – Jens Lekman’s Farewell Song To Rocky Dennis
Ingen vill umgås med en gnällig jävel, men om den gnällige jäveln aldrig får gnälla av sig, vad händer då? Om gnället och de negativa tankarna tillåts snurra runt, runt i skallen, i ett allt snabbare tempo? Förr eller senare kommer en explosion. Jag önskar just nu att den ville komma. Jag har en klump i halsen som nog bara kan gråtas bort. Det var så länge sen jag grät att jag kanske glömt bort hur man gör.
--
Oktober är på intågande. Det positiva med månadsskiften brukar vara att man ofta har ganska gott om pengar. Lönen kommer den 25:e, så det brukar inte vara helt omöjligt att ha lite roligt de där första skälvande dagarna. Det här året drar oktober in som ett stort mörker med kyla, fattigdom och en allmän känsla av meningslöshet. Mitt lönebesked låg i postfacket igår och jag öppnade det medan jag passerade glasdörrarna ut i fredagseftermiddagen. En kall vind blåste in under kavajen. Jag fick ungefär tretusen mindre än jag är van vid. En karensdag och tre semesterdagar som utan min vetskap varit obetalda var orsaken. Jag vek, inte skrynklade, ihop papperet och stoppade det i fickan. Jag tänkte på allt man kan göra utan pengar. Läsa böcker, ta långpromenader, titta på nerladdade filmer och tv-serier. Senare, när jag kommit hem, tänkte jag på allt man inte kan göra utan pengar. Köpa skivor, köpa kläder, roa sig. Jag gick och la mig, och tillbringade resten av kvällen i sängen. Vad annat kunde jag göra?
--
Lördag morgon, och jag vaknade på samma usla humör som jag hade somnat på. Släpade mig ändå upp, eftersom jag hade roliga aktiviteter framför mig. Kanske skulle loppisrunda med Moa och fest hos Jens kunna erbjuda någon lindring? Jag bryggde lite kaffe, bredde några mackor och hoppades på det bästa. Sakta men säkert återvände livsviljan, jag tog en dusch, drog på mig kläder och snart stod jag ute vid vägen och väntade på att Moa skulle dyka upp, vilket hon snart gjorde också.
Det var vackert väder ute, solen sken och världen glödde. Vi styrde kosan mot Upplands Väsby där jag aldrig varit tidigare. Ett ganska tråkigt område, men loppisen var stor, och jag gjorde flera fynd, skivor och böcker. Egentligen letade jag efter en byrå, och Moa letade efter ett bord, men något sådant i rätt stil stod inte att finna, så vi betalade våra prylar och åkte vidare. Vi stannade hastigt i centrum, jag rusade in på gröngula och kom ut med två flaskor rött som fick ligga mellan mina fötter på bilgolvet. I handskfacket låg ett kassettband med soundtracket till ”Amelie Från Montmartre”, så vi satte in det i kassettdäcket och lyssnade på medan vi åkte. Jag färdades bakåt i tiden tillfälligt, men kom snart tillbaka igen.
På loppisen i Upplands Väsby hade vi fått en provisoriskt tecknad karta som ledde till en annan loppis i Sollentuna. Det var inte helt lätt att hitta dit, men en mycket hjälpsam taxichaufför ledde oss på rätt spår, och snart var vi framme. Varken byrå eller bord här heller, men väl ett par böcker och en mörkgrå polotröja.
Vi for vidare. Den sista anhalten var en privat loppis. Den låg i ett småpittoreskt radhusområde i Akalla, i ett hus där tiden stannat någon gång på sjuttiotalet – grönblommiga tapeter, mörkbruna möbler och teve med träpanel. Fanns inget annat av intresse än en samling dikter av Gunnar Ekelöf, så vi åkte ganska snart igen, hem till Hallonbergen, där vi handlade lite mat. Moa lagade den medan jag drog på Mickey Newbury på stereon, dukade fram och rustade upp i köket. Drack ett glas vin till woken och Moa, som ju körde bil, fick nöja sig med vatten. Sen bar vi ner mitt gamla köksbord från förrådet till bilen. Kunde ju inte låta Moa åka hem tomhänt efter vår utflykt.
När hon åkt hällde jag upp ett glas till, lyssnade lite på mina nya skivor och sen somnade jag en stund. När jag vaknade var det dags att dra på fest. Jag gjorde mig i ordning, drog på mig nyköpta polotröjan och satte mig på tunnelbanan i riktning mot Ropsten.
--
Det var Jens som hade festen. Han bor i ett väldigt mysigt område som påminner mig om den del av Drottninggatan i Motala där jag bodde för några evigheter sedan. Även invärtes fanns vissa likheter. Sluttande tak och vackra fönster. Det hade inte kommit så många gäster när vi anlände, bara ett litet gäng som barrikaderat sig i köket. Jens, Olof, Joel och jag satte oss i Jens sovrum, Joel och jag rökte varsin cigg i fönstret och Jens bjöd på stark kaffekask. Jag var ganska off och upptäckte ett hål i min nya polotröja. Men någorlunda trevligt hade jag i alla fall. Det var kul att träffa Joel igen. Han är kvick.
Fler människor anslöt hela tiden. Någon som såg ut precis som Hank Von Helvete. Honom ville jag inte prata med. Någon tjej som var utklädd till HIM-fan. Henne ville jag inte heller prata med. Jag fastnade dock i ett långt, bra samtal om skräckfilm med en skånsk filmmanusstuderande. Det var ett samtal som fick mig att känna mig lite intelligent.
Ett utdrag:
”Det underbara med zombiefilm är ju att det är så många genrer i en och samma. Det är skräckfilm, det är katastroffilm, det är hela den underliggande känslan av undergång.”
”Ja. Jag tror människan undermedvetet önskar att något liknande skulle hända. Det finns så mycket som frustrerar och distraherar i det moderna samhället, och någonstans längtar man nog tillbaka till den tid då allt handlade om att äta eller ätas.”
”Ja, eller så längtar man efter en tydligare skillnad mellan gott och ont. Färre gråzoner. Cowboys och indianer.”
Ett underhållande samtal, men ett underhållande samtal gör inget party.
Jag hittade Doves – The Last Broadcast i Jens skivsamling och bad Joel spela spår nummer nio, ”Pounding”. Trodde det bara var jag som uppskattade det gamla örhänget, men en indiekille (vars namn också var Niklas) började lyckligt skutta upp och ner, och en av Jens norska vänner kom springande och utbrast:
”Åh, Doves!”
”Det var faktiskt jag som valde den”, sa jag.
”Doves är sån där lättsam indiepop, men alla älskar dem”, sa norrmannen. Tror jag. Han pratade ju trots allt norska.
Men sen kom demonerna. Jag hade slut på vin och lägenheten hade fyllt av såna där härligt smågalna personer som säkert var jättespontana och originella och fulla av märkliga upptåg, och som man säkert skulle tycka jättemycket om man var någon annan än jag. Så jag drog. Hade tur med tunnelbanorna och behövde inte vänta längre än tre minuter vare sig i Ropsten eller vid T-Centralen. Vet inte vad klockan var när jag kom hem. Jag försökte se på film, men var för trött. Somnade.
--
Och idag har jag varit bakis, för bakis för att ta mig för något. Har mest suttit vid datorn hela dagen. Tog ett långt bad vilket fick mig att må lite bättre en stund, men mest av allt har den här dagen, som de flesta dagar nuförtiden, dominerats av en känsla av fullständig tomhet.
Thursday, September 20, 2007
More than this.
Torsdag 20 september - 07
Efter jobbet är jag tyst, försjunken i tankar på framtiden. Varje dag är ett kliv närmare den där dagen då jag tar några beslutsamma, nej, snarare famlande, steg fram till chefen och säger: ”Du, jag har något jag måste prata med dig om”, och sedan ”Jag säger upp mig.”
--
Maria var på jobbet idag. Hon kom förbi en kort stund, kommenterade något jag skrivit på min blogg och jag svarade så gott jag kunde mellan telefonsamtalen som haglade in. Hon frågade hur läget var, och jag sa som det var. Hon gav mig en ledsen blick innan hon sprang iväg till sitt, och själv låstes jag in tillsammans med övriga gruppen i ett litet glasrum, för mackor och månadsmöte. Det var idel dåliga säljresultat att titta på, och jag ritade en hånflinande gubbe i mitt anteckningsblock. När mötet gått över tiden och arbetstiden egentligen var slut vinkade Maria utanför glasdörren, och när det sedan äntligen var dags att gå glömde jag min tygpåse bakom receptionsdisken. Eftersom entrédörren var låst fick jag ta en lång omväg för att ta mig in igen. Var tämligen säker på att jag skulle komma att missa bussen. Och jag som redan varit kvar tjugofem minuter efter arbetstid.
”Hej då”, sa jag tvärt.
”Du kanske hinner?” sa Louise.
”Ses imorgon.”
Men jag skyndade uppför backen, över lastkajen och in på golvet, gick i rasktakt förbi kartonger och lastpallar, nerför trappan, ryckte åt mig påsen, och hann faktiskt till hållplatsen innan bussen gick. Det gladde mig mest för att jag slapp vänta på nästa, sällskapet gav mig ingenting. När jag är sur på jobbet blir alla arbetskamrater automatiskt en del av det. Jag blir sur på dem också. Jag vill inte prata. Jag vill vara deras raka motsats. Jag ringde A och pratade något ögonblick med henne för att få vara lite mystisk, för att markera att jag existerar även utanför jobbväggarna. Sen kom bussen. Vid Liljeholmen mötte vi Maria igen. Hon hade tagit den mycket tidigare bussen som tar en omväg runt halva stan, och kom därför fram ungefär samtidigt som vi andra. Inte heller det påverkade mitt usla humör. Jag satte mig på ett eget tunnelbanesäte, läste utskrivna Twisterella-artiklar för att vältra mig i mitt utanförskap och gjorde mitt bästa för att stänga ute arbetskamraternas meningslösa pladder. På vägen mellan Gamla Stan och T-Centralen vände sig Maria om.
”Jag får lite dåligt samvete när du sitter här alldeles själv”.
”Det passar mig fint att sitta själv”.
”Är det det där vi pratade om tidigare”.
”Ja”.
”Du vill inte ta en fika då?”
”Vadå, nu?”
”Ja?”
Det ville jag gärna. Ingen av oss hade någon större koll på vilka fikamöjligheter det fanns direkt i anslutning till Sergels torg, men jag föreslog Kulturhuset, så vi styrde kosan dit. Det var fler öl- och vinglas än kaffekoppar där, så vi blev sugna på sådant istället. Priserna var dock lite avskräckande, så vi tog oss ner till Drottninggatan igen. Det faktum att klockan var sex och att man inte ätit mer än en macka sedan lunch började göra sig påmint, så vi beslöt oss för att gå till ett Pakistanskt ställe med fullständiga rättigheter som låg på någon tvärgata. Stället var lite flådigare än vi tänkt oss – vi leddes till ett bord med tända ljus och fick varsin meny i händerna. Det hade man ju kunnat vänta sig i och för sig, det är ju inte särskilt många vanliga kebabställen som har fullständiga rättigheter. Priserna var hur som helst riktigt överkomliga, så jag beställde en stor stark, hon ett glas vitt, och så tog vi varsin portion mat. För min del blev det en falafeltallrik utan pommes men med spenat och salta rädisor. Fantastiskt gott. Det var en så spontan, oväntad och trevlig middag att jag unnade mig ett glas till, och blev faktiskt lite lullig på köpet. Det berodde förmodligen mest på tröttheten, men det var ändå en trevlig känsla. Nu hade Maria dessvärre plugg att sköta, och själv hade jag teveserien ”Californication” att titta på där hemma, så vår spontana middag blev inte jättelång. Men den var ett trevligt avbrott i vardagsmisären, och när jag sedan vandrade hem från Hallonbergens centrum kände jag mig faktiskt ganska harmonisk till mods. Mer sånt här tack.
Efter jobbet är jag tyst, försjunken i tankar på framtiden. Varje dag är ett kliv närmare den där dagen då jag tar några beslutsamma, nej, snarare famlande, steg fram till chefen och säger: ”Du, jag har något jag måste prata med dig om”, och sedan ”Jag säger upp mig.”
--
Maria var på jobbet idag. Hon kom förbi en kort stund, kommenterade något jag skrivit på min blogg och jag svarade så gott jag kunde mellan telefonsamtalen som haglade in. Hon frågade hur läget var, och jag sa som det var. Hon gav mig en ledsen blick innan hon sprang iväg till sitt, och själv låstes jag in tillsammans med övriga gruppen i ett litet glasrum, för mackor och månadsmöte. Det var idel dåliga säljresultat att titta på, och jag ritade en hånflinande gubbe i mitt anteckningsblock. När mötet gått över tiden och arbetstiden egentligen var slut vinkade Maria utanför glasdörren, och när det sedan äntligen var dags att gå glömde jag min tygpåse bakom receptionsdisken. Eftersom entrédörren var låst fick jag ta en lång omväg för att ta mig in igen. Var tämligen säker på att jag skulle komma att missa bussen. Och jag som redan varit kvar tjugofem minuter efter arbetstid.
”Hej då”, sa jag tvärt.
”Du kanske hinner?” sa Louise.
”Ses imorgon.”
Men jag skyndade uppför backen, över lastkajen och in på golvet, gick i rasktakt förbi kartonger och lastpallar, nerför trappan, ryckte åt mig påsen, och hann faktiskt till hållplatsen innan bussen gick. Det gladde mig mest för att jag slapp vänta på nästa, sällskapet gav mig ingenting. När jag är sur på jobbet blir alla arbetskamrater automatiskt en del av det. Jag blir sur på dem också. Jag vill inte prata. Jag vill vara deras raka motsats. Jag ringde A och pratade något ögonblick med henne för att få vara lite mystisk, för att markera att jag existerar även utanför jobbväggarna. Sen kom bussen. Vid Liljeholmen mötte vi Maria igen. Hon hade tagit den mycket tidigare bussen som tar en omväg runt halva stan, och kom därför fram ungefär samtidigt som vi andra. Inte heller det påverkade mitt usla humör. Jag satte mig på ett eget tunnelbanesäte, läste utskrivna Twisterella-artiklar för att vältra mig i mitt utanförskap och gjorde mitt bästa för att stänga ute arbetskamraternas meningslösa pladder. På vägen mellan Gamla Stan och T-Centralen vände sig Maria om.
”Jag får lite dåligt samvete när du sitter här alldeles själv”.
”Det passar mig fint att sitta själv”.
”Är det det där vi pratade om tidigare”.
”Ja”.
”Du vill inte ta en fika då?”
”Vadå, nu?”
”Ja?”
Det ville jag gärna. Ingen av oss hade någon större koll på vilka fikamöjligheter det fanns direkt i anslutning till Sergels torg, men jag föreslog Kulturhuset, så vi styrde kosan dit. Det var fler öl- och vinglas än kaffekoppar där, så vi blev sugna på sådant istället. Priserna var dock lite avskräckande, så vi tog oss ner till Drottninggatan igen. Det faktum att klockan var sex och att man inte ätit mer än en macka sedan lunch började göra sig påmint, så vi beslöt oss för att gå till ett Pakistanskt ställe med fullständiga rättigheter som låg på någon tvärgata. Stället var lite flådigare än vi tänkt oss – vi leddes till ett bord med tända ljus och fick varsin meny i händerna. Det hade man ju kunnat vänta sig i och för sig, det är ju inte särskilt många vanliga kebabställen som har fullständiga rättigheter. Priserna var hur som helst riktigt överkomliga, så jag beställde en stor stark, hon ett glas vitt, och så tog vi varsin portion mat. För min del blev det en falafeltallrik utan pommes men med spenat och salta rädisor. Fantastiskt gott. Det var en så spontan, oväntad och trevlig middag att jag unnade mig ett glas till, och blev faktiskt lite lullig på köpet. Det berodde förmodligen mest på tröttheten, men det var ändå en trevlig känsla. Nu hade Maria dessvärre plugg att sköta, och själv hade jag teveserien ”Californication” att titta på där hemma, så vår spontana middag blev inte jättelång. Men den var ett trevligt avbrott i vardagsmisären, och när jag sedan vandrade hem från Hallonbergens centrum kände jag mig faktiskt ganska harmonisk till mods. Mer sånt här tack.
Wednesday, September 19, 2007
The light of day.
Onsdag 19 september - 07
Det har varit en kall dag, en frisk dag. Solen har skinit, men ändå har jag snott in mig i kavajen som om den varit en snuttefilt. Vägen mellan lägenheten och tunnelbanan är nästan helt folktom när jag stapplar iväg på morgonen. Det är faktiskt ganska vacker i Hallonbergen, i alla fall på den sidan av gatan som jag går på. Där är lummigt och färggrant, lövträdens kronor är som rödast just nu. Jag lyssnar på något i mp3-spelaren utan att riktigt reflektera över vad. Säkert något gammalt mög, det var så länge sen jag tog mig tid att lägga in något nytt i den.
Klockan är strax efter sju när rulltrappan börjar frakta ner mig i underjorden. Jag fiskar upp en bok ur min påse, en skitig tygpåse från Änglamark där matlådan trängs med anteckningsblock och gamla gratistidningar. I det här fallet är det Fredrik Virtanenes ”Olyckligt Kär I Ingen Speciell”. Meningslös chick-lit, men ganska lämplig för tunnelbanan, då man inte alltid har tid att sjunka in i något mer krävande. Jag hinner stå på perrongen och ta mig igenom ungefär tre sidor innan tåget kommer in. Något som är behagligt med att bo i den här delen av stan är att tunnelbanan inte alls är lika full med människor som den var när den kom till Mälarhöjden från Bredäng. Sedan jag flyttade hit har jag aldrig behövt stå, och ofta får jag ett helt säte för mig själv. I gengäld får jag ju en längre resväg, men det kan jag leva med. Jag är ju van sedan tiden i Bagarmossen.
Bytet vid T-centralen är morgonens jobbigaste. Tre rulltrappor ska bestigas innan jag kommer upp till Röda linjen. Här blir det genast mer harmoniskt. Blå linjen är jeansjackor, spritsvullna ansikten och träskor. Röda linjen är karriärkvinnor, affärsmän och hipsters. Jag tycker om lukten av Pressbyråkaffe och den fantastiska utsikten mellan Gamla Stan och Slussen. Idag är himlen molnfri; jag vänder upp ansiktet från boken och tittar upp mot Söder Mälarstrand, tänker på sommaren och semestern och promenaderna Hinner tänka att det var på tok för länge sedan jag promenerade på Söder, eller överhuvudtaget vistades där. Sen försvinner tåget in i tunnelmörkret igen och jag sänker blicken till boken istället. Jag håller den där tills tåget når Liljeholmen, då jag kliver av och byter till bussen som tar mig sista biten till jobbet, till ännu en arbetsdag, som hur hetsig den än må vara, visar sig vara den mest uthärdliga på länge.
--
Annars är det jobbigt att jag känner mig så ful just nu. Inte bara känner mig, är. Hoppas den går över snart, fulheten, så man kan börja visa sig bland folk igen.
--
Anna M och jag pratade om att åka till Berlin. Vi skulle åka redan nästa vecka om jag hade semesterdagar kvar. Det hade jag inte, så planerna sköts i sank. Synd, det hade varit trevligt att se Berlin, att komma bort ett tag, och framförallt att kompensera för mina och Annas sankskjutna tågluffarplaner. Men en annan gång kanske. Maybe in the next life.
Det har varit en kall dag, en frisk dag. Solen har skinit, men ändå har jag snott in mig i kavajen som om den varit en snuttefilt. Vägen mellan lägenheten och tunnelbanan är nästan helt folktom när jag stapplar iväg på morgonen. Det är faktiskt ganska vacker i Hallonbergen, i alla fall på den sidan av gatan som jag går på. Där är lummigt och färggrant, lövträdens kronor är som rödast just nu. Jag lyssnar på något i mp3-spelaren utan att riktigt reflektera över vad. Säkert något gammalt mög, det var så länge sen jag tog mig tid att lägga in något nytt i den.
Klockan är strax efter sju när rulltrappan börjar frakta ner mig i underjorden. Jag fiskar upp en bok ur min påse, en skitig tygpåse från Änglamark där matlådan trängs med anteckningsblock och gamla gratistidningar. I det här fallet är det Fredrik Virtanenes ”Olyckligt Kär I Ingen Speciell”. Meningslös chick-lit, men ganska lämplig för tunnelbanan, då man inte alltid har tid att sjunka in i något mer krävande. Jag hinner stå på perrongen och ta mig igenom ungefär tre sidor innan tåget kommer in. Något som är behagligt med att bo i den här delen av stan är att tunnelbanan inte alls är lika full med människor som den var när den kom till Mälarhöjden från Bredäng. Sedan jag flyttade hit har jag aldrig behövt stå, och ofta får jag ett helt säte för mig själv. I gengäld får jag ju en längre resväg, men det kan jag leva med. Jag är ju van sedan tiden i Bagarmossen.
Bytet vid T-centralen är morgonens jobbigaste. Tre rulltrappor ska bestigas innan jag kommer upp till Röda linjen. Här blir det genast mer harmoniskt. Blå linjen är jeansjackor, spritsvullna ansikten och träskor. Röda linjen är karriärkvinnor, affärsmän och hipsters. Jag tycker om lukten av Pressbyråkaffe och den fantastiska utsikten mellan Gamla Stan och Slussen. Idag är himlen molnfri; jag vänder upp ansiktet från boken och tittar upp mot Söder Mälarstrand, tänker på sommaren och semestern och promenaderna Hinner tänka att det var på tok för länge sedan jag promenerade på Söder, eller överhuvudtaget vistades där. Sen försvinner tåget in i tunnelmörkret igen och jag sänker blicken till boken istället. Jag håller den där tills tåget når Liljeholmen, då jag kliver av och byter till bussen som tar mig sista biten till jobbet, till ännu en arbetsdag, som hur hetsig den än må vara, visar sig vara den mest uthärdliga på länge.
--
Annars är det jobbigt att jag känner mig så ful just nu. Inte bara känner mig, är. Hoppas den går över snart, fulheten, så man kan börja visa sig bland folk igen.
--
Anna M och jag pratade om att åka till Berlin. Vi skulle åka redan nästa vecka om jag hade semesterdagar kvar. Det hade jag inte, så planerna sköts i sank. Synd, det hade varit trevligt att se Berlin, att komma bort ett tag, och framförallt att kompensera för mina och Annas sankskjutna tågluffarplaner. Men en annan gång kanske. Maybe in the next life.
Saturday, September 15, 2007
Saturday night, dance, I like the way you move.
Lördag 15 september - 07
Det vore fel av mig att säga att allt är svart, men det är åtminstone mörkgrått. Allt känns ganska meningslöst just nu, och jag har faktiskt ingen aning om varför. Jag borde må bra. Hela helgen har det funnits möjligheter till roliga äventyr. Olof och Anna M skulle ut på Beckmans-fest i fredags, och jag var medbjuden. Jag bangade. Sent på kvällen kom ett SMS från Anna M.
”Kom till Beckmans!”
Jag svarade inte.
Idag var Olof här. Han, jag och Tobbe satt i köket, drack några öl och åt pasta. Efter en stund kom Tobbes tjej. De drog ut, jag vet inte var. Jag bangade. Jag satte mig i ett hörn i sängen och sa ingenting, och när de gått stannade jag där på kammaren och kände mig som ett svart hål. Kanske är det hösten, kanske är det vänners sorg som smittat av sig. Jag vet inte.
--
Jag träffade Anna M idag. Det var första gången på länge. Hon har hört av sig med jämna mellanrum, något jag varit betydligt sämre på. När hon ringt mig har jag dessutom alltid varit för upptagen eller för trött för att hitta på något, något som gett mig ganska dåligt samvete. Idag hade jag dock inte ett dugg att göra, tänkte mest att jag skulle titta på film och försöka få tag på Fredrik, så jag hade all tid i världen att umgås. Anna kom förbi vid kvart över fyra ungefär, och vi gav oss ut på promenad. Först gick vi till OKQ8 i Hallonbergen där hennes kille jobbar. Vi köpte varsin kaffe, jag köpte en kanelbulle, och så snackade vi lite med honom. Han avskydde sitt jobb. Jag kunde relatera. Vi lämnade honom åt sitt öde där och promenerade vidare till Duvbo där vi stannade och åt en pizza. Louise ringde och frågade om mina planer för kvällen. Jag hade inga och ville inga ha, men gick ändå med på att eventuellt gå ut och ta en öl någonstans. Vi skulle återkomma till det senare.
Anna och jag gick vidare till Sundbybergs centrum för att dricka en kaffe. Alla kaféer var stängda, så vi hoppades att någon av områdets alla barer skulle ha något att erbjuda. Vi gick in en, vars namn jag nu inte minns, som var full av gamla skäggiga män och som luktade avföring. Vi vände i dörren. Jag gissar att stammisarna skrattade åt oss. Nästa, ”The Bishops Arms”, var då betydligt mysigare, så mysig att vi, sedan vi fått kaffet serverat, bestämde oss för att återvända för lite öl senare på kvällen.Men någon öl blev det alltså inte. Jag tappade all min ork, men tänkte ändå släpa mig tillbaka för Annas skull. Till min lättnad meddelade hon när jag ringde att hon också tappat sin energi någonstans på vägen. Lyckligtvis såg jag den smått fantastiska australiensiska komedin ”He Died With A Felafel In His Hands”, så kvällen var inte helt bortkastad.
Det vore fel av mig att säga att allt är svart, men det är åtminstone mörkgrått. Allt känns ganska meningslöst just nu, och jag har faktiskt ingen aning om varför. Jag borde må bra. Hela helgen har det funnits möjligheter till roliga äventyr. Olof och Anna M skulle ut på Beckmans-fest i fredags, och jag var medbjuden. Jag bangade. Sent på kvällen kom ett SMS från Anna M.
”Kom till Beckmans!”
Jag svarade inte.
Idag var Olof här. Han, jag och Tobbe satt i köket, drack några öl och åt pasta. Efter en stund kom Tobbes tjej. De drog ut, jag vet inte var. Jag bangade. Jag satte mig i ett hörn i sängen och sa ingenting, och när de gått stannade jag där på kammaren och kände mig som ett svart hål. Kanske är det hösten, kanske är det vänners sorg som smittat av sig. Jag vet inte.
--
Jag träffade Anna M idag. Det var första gången på länge. Hon har hört av sig med jämna mellanrum, något jag varit betydligt sämre på. När hon ringt mig har jag dessutom alltid varit för upptagen eller för trött för att hitta på något, något som gett mig ganska dåligt samvete. Idag hade jag dock inte ett dugg att göra, tänkte mest att jag skulle titta på film och försöka få tag på Fredrik, så jag hade all tid i världen att umgås. Anna kom förbi vid kvart över fyra ungefär, och vi gav oss ut på promenad. Först gick vi till OKQ8 i Hallonbergen där hennes kille jobbar. Vi köpte varsin kaffe, jag köpte en kanelbulle, och så snackade vi lite med honom. Han avskydde sitt jobb. Jag kunde relatera. Vi lämnade honom åt sitt öde där och promenerade vidare till Duvbo där vi stannade och åt en pizza. Louise ringde och frågade om mina planer för kvällen. Jag hade inga och ville inga ha, men gick ändå med på att eventuellt gå ut och ta en öl någonstans. Vi skulle återkomma till det senare.
Anna och jag gick vidare till Sundbybergs centrum för att dricka en kaffe. Alla kaféer var stängda, så vi hoppades att någon av områdets alla barer skulle ha något att erbjuda. Vi gick in en, vars namn jag nu inte minns, som var full av gamla skäggiga män och som luktade avföring. Vi vände i dörren. Jag gissar att stammisarna skrattade åt oss. Nästa, ”The Bishops Arms”, var då betydligt mysigare, så mysig att vi, sedan vi fått kaffet serverat, bestämde oss för att återvända för lite öl senare på kvällen.Men någon öl blev det alltså inte. Jag tappade all min ork, men tänkte ändå släpa mig tillbaka för Annas skull. Till min lättnad meddelade hon när jag ringde att hon också tappat sin energi någonstans på vägen. Lyckligtvis såg jag den smått fantastiska australiensiska komedin ”He Died With A Felafel In His Hands”, så kvällen var inte helt bortkastad.
Tuesday, September 11, 2007
Ain’t it good to be alive?
Tisdag 11 september - 07
Kvällar som denna, kvällar som alla veckans gångna kvällar (alla två) har jag längtat efter. Jag dricker te, ett ljus står tänt på bordet, det är kallt och ruggigt ute, jag lyssnar på Kathryn Williams, och ett plötsligt anfall av dysterhet har kommit över mig. Den känns som en gammal god vän.
--
Igår var det tvättdag, den första tvättdagen i nya lägenheten. Jag lät lite köttfärs stå och fräsa i stekpannan och släpade tre fullastade påsar smutstvätt genom trapphuset och över gården.
Den nya tvättstugan är inte det minsta som den ensamma maskinen i kryptan, utan grymt cool. Att komma in i den är som en scen ur ”Doom”. Spelet, inte filmen. Jag har fått en liten kodbricka som jag håller upp mot en sensor utanför dörren. Det blinkar rött i sensorn ett par gånger, sen klickar det till och jag kan gå in. Väl inne möts jag av lysrörsbelyst korridor med olika låsta dörrar. Ännu en sensor sitter på väggen. Jag håller upp brickan och möts av en hälsningsfras på en grön display. Digitala bokstäver ber mig välja om jag vill boka tid, avboka tid eller öppna min bokade tvättstuga. Jag väljer det sista alternativet och det klickar till bakom mig. ”Tvättstuga 3 öppen” säger displayen. Det hela känns helt klart väldigt cyber. Me like. Samtidigt har jag sett tillräckligt med sci-fi-rullar för att veta att det här kommer ställa till med stora problem den dag jag snabbt behöver ta mig ut ur tvättstugan. Om jag exempelvis har en enorm mördarrobot efter mig…
--
Helgen var bra. Den bästa på länge. På fredagen kom jag hem, trött och sur, med två påsar öl och chips i händerna. Jag lastade av, åt en tallrik mat som brorsan haft vänligen att laga, och stupade sedan i säng. Att brorsan spelade gitarr märkte jag knappt, jag var fullständigt utmattad. När jag vaknade hade jag överkastränder i hela ansiktet, och Tobbe hade åkt. Jag kravlade mig upp, tog en dusch, tog på mig några av de få fina kläder som inte låg i tvättkorgen, öppnade en öl och satte mig framför datorn. Satte på en skiva med Samuraj Cities och loggade in på MSN. Maria var online, så jag snackade lite med henne. Berättade att jag hade planer för kvällen, och då hon inte hade något annat för sig än att sitta vid datorn svarade hon ”ja” när jag frågade om hon ville med ut.
Det kändes konstigt att inte bjuda med Louise, så jag ringde henne medan jag promenerade till tunnelbanan. Hon ville gärna följa med hon också, så vi bestämde oss för att ses vid Mosebacke vid klockan tio. Jag var där vid kvart i, men eftersom Fredrik och Frida väntade på mig på balkongen betalade jag och gick in. Fredrik fyllde år, och jag kände mig lite dum som inte hade med någon present, men det var naturligtvis roligt att se honom igen. Det var trots allt ett tag sedan sist. Förrutom Maria och Louise, som anslöt kort därefter, kom även Olof, Emma och Jens förbi. Jens är en kul figur. Kvällen till ära ansträngde han sig för att tala så bra svenska som möjligt (han är importerad från Norge) och det var väldigt roligt. Jag drack en hel massa öl och hade väldigt trevligt. Enda smolket i bägaren var väl att mina stackars arbetskamrater kändes ganska malplacerade i sammanhanget. De stack också hem ganska tidigt. När de försvunnit försvann resten av sällskapet i rask takt de också, tills bara Jens och jag var kvar. Det gjorde mig inte så mycket. Jens är ju väldigt trevlig, och jag umgicks gärna med honom på tu man hand. Jag behöver fler vänner, och Jens har kompispotential, helt klart. Vi satt och snackade en stund, gjorde ett patetiskt försök att prata med några tjejer som aldrig kom längre än att jag presenterade mig och skakade hand med dem.
Vi avslutade kvällen på McDonalds. Två ganska unga tjejer satte sig mitt emot oss. Den ena var så full att hon inte kunde sitta upprätt. Vi låtsades inte om dem, utan koncentrerade oss på våra hamburgare och ett samtal om hur det var att dela lägenheten med tjejkompisar, något vi båda har erfarenhet av. Vi konstaterade att det egentligen inte var någon skillnad mot att dela med en kille, bara att man får en lite annorlunda relation kanske.
”Det är bra”, sköt den fullaste tjejen plötsligt. ”Först blir man kompis med dem, SEN drar man över dem!” Hon viftade med fingret i luften och sjönk sedan ihop över bordet igen. Den andra tjejen – hennes storasyster fick vi sedan veta – tittade menande på oss.
”Nu var det ju kanske inte exakt det vi pratade om”, sa jag.
Hon bad om ursäkt för sin systers beteende, och vi snackade en liten stund. Hon jobbade som kommunikatör på ett inkassobolag, så vi pratade lite jobb och sen släpade hon iväg sin syster ut i natten och jag och Jens drog åt varsitt håll.
--
Morgonen därpå var regntung men trevlig. Jag var inte det minsta bakis. Satte mig upp i sängen, startade datorn, lyssnade på lite skivor och åt en rejäl frukost. Sen gjorde jag egentligen ingenting på hela dagen. Tittade på en halv film och somnade ifrån mitt i. Satt vid datorn och tjatade på MSN. Inte förrän på kvällen gjorde jag mig i ordning och började leva igen. Då var nämligen Moa på ingång med en flaska gin. Vi hade redan i veckan bestämt att vi skulle fika, men när det visade sig att det var samma kväll som hon skulle dansa salsa i Alvik förvandlades fikan till förfest, eller något mittemellan. Väldigt trevligt var det i alla fall. Vi käkade mackor och drack GT, lyssnade på gubbrock och snackade. Efter några drinkar var jag tillräckligt lullig för att tänka; ”Fuck it, jag hänger med på salsan. Nej, jag kan inte dansa, men en bra historia lär det ju bli av det i alla fall.”
Sagt och gjort, snart fann vi oss på tunnelbanan. I Solna steg hundratusen fulla fotbollssupporters på och allt blev lite otäckt för en stund, men vi klev av i Fridhemsplan och kom undan med blotta förskräckelsen.
Det regnade i Alvik. Efter en stund letande hittade vi salsalokalen, betalade sextio kronor och gick in. Vi upptäckte ganska snart att vi var de enda ”etniska svenskarna” på hela stället. Jag kände mig ganska malplacerad och uttittad. Det var dessutom inte, som vi trott, en klubb, utan kändes mer som en stor bröllopsfest. Där var folk i alla åldrar, allt mellan fem och sjuttio. En danstrupp i röda uniformer dominerade golvet när vi kom in. Någon form av chilensk folkdans skulle jag tro, och det såg riktigt imponerande ut. Dramatiskt, svettigt och intensivt. När de dansat färdigt blev det allmänhetens åkning för hela slanten. Jag gav salsan ett försök, men konstaterade snabbt att jag inte kunde. Alla andra, gamla som unga, var sjukt duktiga, och jag var den stele svensken som ville vara öppensinnad och multi-kulti. Det ville jag inte riktigt gå med på. Det är inte en självbild jag vill skriva mitt namn under. Jag hämtade kavajen i kapprummet och stod sedan där och väntade på bättre tider en stund, tills jag insåg att de bättre tiderna nog inte skulle infinna sig förrän jag kom hem. Några kollektivtrafiksbyten senare kom jag hem och somnade ganska snart.
--
Söndagen kom insvepande som en dimma. Ännu en förmiddag av inget särskilt, och av att inte vilja något särskilt heller. Åt lite soppa som jag värmde upp i en kastrull. Ägnade timmarna åt lite skrivande, lite film, lite Waterboys på stereon. Även denna eftermiddag fick jag besök, vilket gav lite mening åt dagen. Det var A, som enligt avtal dök upp i Hallonbergen vid fyratiden. Vi tog en relativt lång promenad längs Lötsjöarna förbi Näckrosen och vidare till Sundbybergs Centrum, som var stendött såhär dags. Det fanns en öppen Hemköp-butik i alla fall, där vi köpte honungsmelon och wienerbröd som vi sedan åt hemma hos mig. Vi satt på balkongen en stund också, drack kaffe, lyssnade på Jonathan Richman, och pratade om drömmar, såna drömmar man har om natten. Det visade sig att vi båda har återkommande mardrömmar om att befinna sig i ett hus med faror utanför, utan att kunna låsa dörren. Det är förmodligen en väldigt symbolikladdad dröm som många genomlidit. Jag minns för övrigt inte när jag drömde senast. Kanske beror det på att jag knappt sover längre.
Kvällar som denna, kvällar som alla veckans gångna kvällar (alla två) har jag längtat efter. Jag dricker te, ett ljus står tänt på bordet, det är kallt och ruggigt ute, jag lyssnar på Kathryn Williams, och ett plötsligt anfall av dysterhet har kommit över mig. Den känns som en gammal god vän.
--
Igår var det tvättdag, den första tvättdagen i nya lägenheten. Jag lät lite köttfärs stå och fräsa i stekpannan och släpade tre fullastade påsar smutstvätt genom trapphuset och över gården.
Den nya tvättstugan är inte det minsta som den ensamma maskinen i kryptan, utan grymt cool. Att komma in i den är som en scen ur ”Doom”. Spelet, inte filmen. Jag har fått en liten kodbricka som jag håller upp mot en sensor utanför dörren. Det blinkar rött i sensorn ett par gånger, sen klickar det till och jag kan gå in. Väl inne möts jag av lysrörsbelyst korridor med olika låsta dörrar. Ännu en sensor sitter på väggen. Jag håller upp brickan och möts av en hälsningsfras på en grön display. Digitala bokstäver ber mig välja om jag vill boka tid, avboka tid eller öppna min bokade tvättstuga. Jag väljer det sista alternativet och det klickar till bakom mig. ”Tvättstuga 3 öppen” säger displayen. Det hela känns helt klart väldigt cyber. Me like. Samtidigt har jag sett tillräckligt med sci-fi-rullar för att veta att det här kommer ställa till med stora problem den dag jag snabbt behöver ta mig ut ur tvättstugan. Om jag exempelvis har en enorm mördarrobot efter mig…
--
Helgen var bra. Den bästa på länge. På fredagen kom jag hem, trött och sur, med två påsar öl och chips i händerna. Jag lastade av, åt en tallrik mat som brorsan haft vänligen att laga, och stupade sedan i säng. Att brorsan spelade gitarr märkte jag knappt, jag var fullständigt utmattad. När jag vaknade hade jag överkastränder i hela ansiktet, och Tobbe hade åkt. Jag kravlade mig upp, tog en dusch, tog på mig några av de få fina kläder som inte låg i tvättkorgen, öppnade en öl och satte mig framför datorn. Satte på en skiva med Samuraj Cities och loggade in på MSN. Maria var online, så jag snackade lite med henne. Berättade att jag hade planer för kvällen, och då hon inte hade något annat för sig än att sitta vid datorn svarade hon ”ja” när jag frågade om hon ville med ut.
Det kändes konstigt att inte bjuda med Louise, så jag ringde henne medan jag promenerade till tunnelbanan. Hon ville gärna följa med hon också, så vi bestämde oss för att ses vid Mosebacke vid klockan tio. Jag var där vid kvart i, men eftersom Fredrik och Frida väntade på mig på balkongen betalade jag och gick in. Fredrik fyllde år, och jag kände mig lite dum som inte hade med någon present, men det var naturligtvis roligt att se honom igen. Det var trots allt ett tag sedan sist. Förrutom Maria och Louise, som anslöt kort därefter, kom även Olof, Emma och Jens förbi. Jens är en kul figur. Kvällen till ära ansträngde han sig för att tala så bra svenska som möjligt (han är importerad från Norge) och det var väldigt roligt. Jag drack en hel massa öl och hade väldigt trevligt. Enda smolket i bägaren var väl att mina stackars arbetskamrater kändes ganska malplacerade i sammanhanget. De stack också hem ganska tidigt. När de försvunnit försvann resten av sällskapet i rask takt de också, tills bara Jens och jag var kvar. Det gjorde mig inte så mycket. Jens är ju väldigt trevlig, och jag umgicks gärna med honom på tu man hand. Jag behöver fler vänner, och Jens har kompispotential, helt klart. Vi satt och snackade en stund, gjorde ett patetiskt försök att prata med några tjejer som aldrig kom längre än att jag presenterade mig och skakade hand med dem.
Vi avslutade kvällen på McDonalds. Två ganska unga tjejer satte sig mitt emot oss. Den ena var så full att hon inte kunde sitta upprätt. Vi låtsades inte om dem, utan koncentrerade oss på våra hamburgare och ett samtal om hur det var att dela lägenheten med tjejkompisar, något vi båda har erfarenhet av. Vi konstaterade att det egentligen inte var någon skillnad mot att dela med en kille, bara att man får en lite annorlunda relation kanske.
”Det är bra”, sköt den fullaste tjejen plötsligt. ”Först blir man kompis med dem, SEN drar man över dem!” Hon viftade med fingret i luften och sjönk sedan ihop över bordet igen. Den andra tjejen – hennes storasyster fick vi sedan veta – tittade menande på oss.
”Nu var det ju kanske inte exakt det vi pratade om”, sa jag.
Hon bad om ursäkt för sin systers beteende, och vi snackade en liten stund. Hon jobbade som kommunikatör på ett inkassobolag, så vi pratade lite jobb och sen släpade hon iväg sin syster ut i natten och jag och Jens drog åt varsitt håll.
--
Morgonen därpå var regntung men trevlig. Jag var inte det minsta bakis. Satte mig upp i sängen, startade datorn, lyssnade på lite skivor och åt en rejäl frukost. Sen gjorde jag egentligen ingenting på hela dagen. Tittade på en halv film och somnade ifrån mitt i. Satt vid datorn och tjatade på MSN. Inte förrän på kvällen gjorde jag mig i ordning och började leva igen. Då var nämligen Moa på ingång med en flaska gin. Vi hade redan i veckan bestämt att vi skulle fika, men när det visade sig att det var samma kväll som hon skulle dansa salsa i Alvik förvandlades fikan till förfest, eller något mittemellan. Väldigt trevligt var det i alla fall. Vi käkade mackor och drack GT, lyssnade på gubbrock och snackade. Efter några drinkar var jag tillräckligt lullig för att tänka; ”Fuck it, jag hänger med på salsan. Nej, jag kan inte dansa, men en bra historia lär det ju bli av det i alla fall.”
Sagt och gjort, snart fann vi oss på tunnelbanan. I Solna steg hundratusen fulla fotbollssupporters på och allt blev lite otäckt för en stund, men vi klev av i Fridhemsplan och kom undan med blotta förskräckelsen.
Det regnade i Alvik. Efter en stund letande hittade vi salsalokalen, betalade sextio kronor och gick in. Vi upptäckte ganska snart att vi var de enda ”etniska svenskarna” på hela stället. Jag kände mig ganska malplacerad och uttittad. Det var dessutom inte, som vi trott, en klubb, utan kändes mer som en stor bröllopsfest. Där var folk i alla åldrar, allt mellan fem och sjuttio. En danstrupp i röda uniformer dominerade golvet när vi kom in. Någon form av chilensk folkdans skulle jag tro, och det såg riktigt imponerande ut. Dramatiskt, svettigt och intensivt. När de dansat färdigt blev det allmänhetens åkning för hela slanten. Jag gav salsan ett försök, men konstaterade snabbt att jag inte kunde. Alla andra, gamla som unga, var sjukt duktiga, och jag var den stele svensken som ville vara öppensinnad och multi-kulti. Det ville jag inte riktigt gå med på. Det är inte en självbild jag vill skriva mitt namn under. Jag hämtade kavajen i kapprummet och stod sedan där och väntade på bättre tider en stund, tills jag insåg att de bättre tiderna nog inte skulle infinna sig förrän jag kom hem. Några kollektivtrafiksbyten senare kom jag hem och somnade ganska snart.
--
Söndagen kom insvepande som en dimma. Ännu en förmiddag av inget särskilt, och av att inte vilja något särskilt heller. Åt lite soppa som jag värmde upp i en kastrull. Ägnade timmarna åt lite skrivande, lite film, lite Waterboys på stereon. Även denna eftermiddag fick jag besök, vilket gav lite mening åt dagen. Det var A, som enligt avtal dök upp i Hallonbergen vid fyratiden. Vi tog en relativt lång promenad längs Lötsjöarna förbi Näckrosen och vidare till Sundbybergs Centrum, som var stendött såhär dags. Det fanns en öppen Hemköp-butik i alla fall, där vi köpte honungsmelon och wienerbröd som vi sedan åt hemma hos mig. Vi satt på balkongen en stund också, drack kaffe, lyssnade på Jonathan Richman, och pratade om drömmar, såna drömmar man har om natten. Det visade sig att vi båda har återkommande mardrömmar om att befinna sig i ett hus med faror utanför, utan att kunna låsa dörren. Det är förmodligen en väldigt symbolikladdad dröm som många genomlidit. Jag minns för övrigt inte när jag drömde senast. Kanske beror det på att jag knappt sover längre.
Sunday, September 9, 2007
Let’s make this precious.
Söndag 9 september - 07
Den senaste veckan har min dagbok varit full av tomma rader. Mina händer har inte knappat på tangentbordet utan varit nerstuckna i flyttkartongerna. Jag packar upp mitt liv igen, och det tar längre tid än att packa ner, trots att det är mycket roligare.
Det är synd att jag inte fått något nerprintat, för det har varit en relativt händelserik vecka. På jobbet har allt varit kaos och kalabalik. Vi har två nya i gruppen, vilket ju innebär två personer som inte är upplärda och inte kan fylla ut en heltidstjänst. Därtill är vi ju två som ska utbilda dem, något som stjäl enormt mycket tid. Och arbetsuppgifterna haglar in i ett aldrig sinande tempo, trots att vi är, typ, två och en halv person som ska sköta sex personers jobb. Galet.
--
I torsdags hade jag humör som ett gammalt fyllo. Satt ihopsjunken på kontorsstolen, väste ur mig mina repliker som en filmklyscha och stirrade på mina arbetskamrater med svarta pepparkorn till ögon. Anledningen till detta är den baksmälla som onsdagskvällen förde med sig. Onsdagen var nämligen lika med kick off med efterföljande middag på East, och som sig bör blev det ganska mycket alkohol på kvällen.
Det var speciellt med en konferens utan Gråskägg. Inga sexistiska kommentarer, inga elaka skämt på andras bekostnad, inga långa monologer med en distraherande markerad pannrynka som stjäl hela uppmärksamheten. Istället en ganska stekig karl med gyllene lockar och ett bländande leende som staplar floskler på floskler, men någonstans mitt i alltihopa faktiskt har en del ganska smarta grejer att säga. Color me impressed. Som vanligt på konferenser av det här slaget skulle det ätas. Hela tiden. Det var frukost och det var kafferast, det var fruktkorg och det var godisskål, det var lunch och det var eftermiddagsfika, och hela tillställningen avrundades med snittar och vin, som en jättegammal och kutryggig hovmästare serverade oss. Trots all maten räckte det med ett glas vin för att jag faktiskt skulle bli lite snurrig. Konferensen var slut och jag vinglade ut i den soliga hösteftermiddagen.
Resten av eftermiddagen promenerade jag runt mellan olika skivbutiker i jakt på en billig Sagor & Swing-skiva. Den jag har, ”Allt Hänger Samman”, har försvunnit i flytten, och jag känner att jag nog måste köpa den igen. Jag hade tyvärr ingen jaktlycka. Förvisso hade Pet Sounds hela Sagor & Swings bakkatalog, men jag var inte beredd att betala 179 kronor styck för dem, hur bra de än är. Det får bli en beställning på nätet istället, för ha skivorna, det måste jag. Min skivsamling behöver orgel och trummor.
På en av de små skivskrubbarna vid Sankt Eriksplan köpte jag på mig brutalbilliga skivor med Alfie och Samuraj Cities innan jag for in till Kungsträdgården där jag mötte upp med mina närmaste arbetskamrater, och tillsammans vandrade vi bort till East.
Vi slog oss ner vid ett bord och blev genast serverade vin. Jag hamnade mitt emot Maria vilket sällan är något negativt, och inte heller denna gång. Jag hade varit ganska opeppad innan, men nu kände jag att kvällen började bli bättre.
”Undrar om man skulle ta och bli odrägligt full?” sa jag.
”Kan vi inte satsa på det?” undrade Maria.
Lät som en plan.
Jag varvade vitt vin med rött, och beställde in gratisöl efter gratisöl (gratis eftersom företaget betalade) och tog några tuggor av minimala portioner asiatisk mat. Det var första gången jag åt sushi, och jag fann till min förvåning att det smakade helt okej.
Till skillnad från förra firmafesten undvek jag att kasta spydigheter omkring mig, utan koncentrerade mig istället på att sprida kärlek.
”Edward, jag tycker du verkar vara en av de mest sympatiska människorna här på företaget!” utbrast jag vid något tillfälle. Edward tycktes bli glad. En stund tidigare hade han avslöjat att han nästan börjat gråta när han fick veta att Gråskägg skulle sluta. Maria och jag konstaterade, inte så att någon hörde förstås, att de verkade ha haft en Mr.Burns/Smithers-relation. Men det sa vi med glimten i ögat förstås. Edward är en schyst kille. Sen finns det ju diverse andra arbetskamrater som mest är högljudda, dryga och påflugna. Särskilt när de druckit och släpper alla tankar på fru och småbarn där hemma och gör sitt bästa för att ragga på tjejer som knappat passerat tjugostrecket. Jag syftar framförallt på en person, och jag finner honom alldeles fruktansvärt vidrig. När han slog sig ner med ett fult flin vid samma bord som jag, Louise, Maria och Edward blev jag så äcklad att jag reste mig och gick. Innan jag lämnade stället lugnade jag lite med en cigg tillsammans med några andra kollegor på uteserveringen.
”Jag ska inte bli lika pinsam nu som sist”, sa en av dem till mig, och jag undrade vad hon pratade om.
”Sist det var fest så höll jag ju på och gav dig en massa komplimanger och du måste ha tyckt att jag var asjobbig.”
”Nej, jag blev nog mest glad. Komplimanger kan man ju aldrig få för många av”, sa jag och lämnade stället, lite gladare över att ha påmints om allt det snälla hon sa den där gången på Cirkus i somras. Minns att hon då avslutade med: ”Du tål väl att man raggar lite på dig?” och att jag svarade ”Självklart” utan att just då reflektera särskilt mycket över det.
--
Fortsättningen av arbetsveckan var jävligt jobbig. Jag hade ingen matlåda med mig på torsdagen, så jag satte mig bland lastbilschaufförerna på den sunkiga kinarestaurangen ett stenkast från kontoret, tittade ut på betongen och regnet utanför, käkade frityrflott med lite kyckling i mitten, nudlar i olja och torrt ris. Jag var trött och illamående och ville bara hem, men eftersom hela avdelningen varit nedstängd dagen innan var det dubbelt så mycket arbete som vanligt. Jag var så trött och sur på eftermiddagen att jag inte ens svarade när mina arbetskamrater ställde frågor till mig.
”Kan man prata med dig idag?” frågade Louise irriterat efter en stund, och jag svarade jakande, men i en ton som ganska tydligt sa ”Nej!”. Man kunde inte prata med mig i torsdags.
Den senaste veckan har min dagbok varit full av tomma rader. Mina händer har inte knappat på tangentbordet utan varit nerstuckna i flyttkartongerna. Jag packar upp mitt liv igen, och det tar längre tid än att packa ner, trots att det är mycket roligare.
Det är synd att jag inte fått något nerprintat, för det har varit en relativt händelserik vecka. På jobbet har allt varit kaos och kalabalik. Vi har två nya i gruppen, vilket ju innebär två personer som inte är upplärda och inte kan fylla ut en heltidstjänst. Därtill är vi ju två som ska utbilda dem, något som stjäl enormt mycket tid. Och arbetsuppgifterna haglar in i ett aldrig sinande tempo, trots att vi är, typ, två och en halv person som ska sköta sex personers jobb. Galet.
--
I torsdags hade jag humör som ett gammalt fyllo. Satt ihopsjunken på kontorsstolen, väste ur mig mina repliker som en filmklyscha och stirrade på mina arbetskamrater med svarta pepparkorn till ögon. Anledningen till detta är den baksmälla som onsdagskvällen förde med sig. Onsdagen var nämligen lika med kick off med efterföljande middag på East, och som sig bör blev det ganska mycket alkohol på kvällen.
Det var speciellt med en konferens utan Gråskägg. Inga sexistiska kommentarer, inga elaka skämt på andras bekostnad, inga långa monologer med en distraherande markerad pannrynka som stjäl hela uppmärksamheten. Istället en ganska stekig karl med gyllene lockar och ett bländande leende som staplar floskler på floskler, men någonstans mitt i alltihopa faktiskt har en del ganska smarta grejer att säga. Color me impressed. Som vanligt på konferenser av det här slaget skulle det ätas. Hela tiden. Det var frukost och det var kafferast, det var fruktkorg och det var godisskål, det var lunch och det var eftermiddagsfika, och hela tillställningen avrundades med snittar och vin, som en jättegammal och kutryggig hovmästare serverade oss. Trots all maten räckte det med ett glas vin för att jag faktiskt skulle bli lite snurrig. Konferensen var slut och jag vinglade ut i den soliga hösteftermiddagen.
Resten av eftermiddagen promenerade jag runt mellan olika skivbutiker i jakt på en billig Sagor & Swing-skiva. Den jag har, ”Allt Hänger Samman”, har försvunnit i flytten, och jag känner att jag nog måste köpa den igen. Jag hade tyvärr ingen jaktlycka. Förvisso hade Pet Sounds hela Sagor & Swings bakkatalog, men jag var inte beredd att betala 179 kronor styck för dem, hur bra de än är. Det får bli en beställning på nätet istället, för ha skivorna, det måste jag. Min skivsamling behöver orgel och trummor.
På en av de små skivskrubbarna vid Sankt Eriksplan köpte jag på mig brutalbilliga skivor med Alfie och Samuraj Cities innan jag for in till Kungsträdgården där jag mötte upp med mina närmaste arbetskamrater, och tillsammans vandrade vi bort till East.
Vi slog oss ner vid ett bord och blev genast serverade vin. Jag hamnade mitt emot Maria vilket sällan är något negativt, och inte heller denna gång. Jag hade varit ganska opeppad innan, men nu kände jag att kvällen började bli bättre.
”Undrar om man skulle ta och bli odrägligt full?” sa jag.
”Kan vi inte satsa på det?” undrade Maria.
Lät som en plan.
Jag varvade vitt vin med rött, och beställde in gratisöl efter gratisöl (gratis eftersom företaget betalade) och tog några tuggor av minimala portioner asiatisk mat. Det var första gången jag åt sushi, och jag fann till min förvåning att det smakade helt okej.
Till skillnad från förra firmafesten undvek jag att kasta spydigheter omkring mig, utan koncentrerade mig istället på att sprida kärlek.
”Edward, jag tycker du verkar vara en av de mest sympatiska människorna här på företaget!” utbrast jag vid något tillfälle. Edward tycktes bli glad. En stund tidigare hade han avslöjat att han nästan börjat gråta när han fick veta att Gråskägg skulle sluta. Maria och jag konstaterade, inte så att någon hörde förstås, att de verkade ha haft en Mr.Burns/Smithers-relation. Men det sa vi med glimten i ögat förstås. Edward är en schyst kille. Sen finns det ju diverse andra arbetskamrater som mest är högljudda, dryga och påflugna. Särskilt när de druckit och släpper alla tankar på fru och småbarn där hemma och gör sitt bästa för att ragga på tjejer som knappat passerat tjugostrecket. Jag syftar framförallt på en person, och jag finner honom alldeles fruktansvärt vidrig. När han slog sig ner med ett fult flin vid samma bord som jag, Louise, Maria och Edward blev jag så äcklad att jag reste mig och gick. Innan jag lämnade stället lugnade jag lite med en cigg tillsammans med några andra kollegor på uteserveringen.
”Jag ska inte bli lika pinsam nu som sist”, sa en av dem till mig, och jag undrade vad hon pratade om.
”Sist det var fest så höll jag ju på och gav dig en massa komplimanger och du måste ha tyckt att jag var asjobbig.”
”Nej, jag blev nog mest glad. Komplimanger kan man ju aldrig få för många av”, sa jag och lämnade stället, lite gladare över att ha påmints om allt det snälla hon sa den där gången på Cirkus i somras. Minns att hon då avslutade med: ”Du tål väl att man raggar lite på dig?” och att jag svarade ”Självklart” utan att just då reflektera särskilt mycket över det.
--
Fortsättningen av arbetsveckan var jävligt jobbig. Jag hade ingen matlåda med mig på torsdagen, så jag satte mig bland lastbilschaufförerna på den sunkiga kinarestaurangen ett stenkast från kontoret, tittade ut på betongen och regnet utanför, käkade frityrflott med lite kyckling i mitten, nudlar i olja och torrt ris. Jag var trött och illamående och ville bara hem, men eftersom hela avdelningen varit nedstängd dagen innan var det dubbelt så mycket arbete som vanligt. Jag var så trött och sur på eftermiddagen att jag inte ens svarade när mina arbetskamrater ställde frågor till mig.
”Kan man prata med dig idag?” frågade Louise irriterat efter en stund, och jag svarade jakande, men i en ton som ganska tydligt sa ”Nej!”. Man kunde inte prata med mig i torsdags.
Sunday, September 2, 2007
The wrong side of town.
Söndag 2 september - 07
Sådär ja. Då var man inflyttad. Inflyttad men inte uppackad. Det står kartonger och sopsäckar med kläder över hela golvet, skivstället är bara fyllt upp till bokstaven K, resten ligger kvar i prydliga staplar i flyttkartonger. Men sängen – min egen säng, inte det lilla substitutet jag påtvingades i kryptan – är bäddad med någorlunda rena sängkläder, jag har byggt försvarsmurar av bokhyllor runt min del av lägenheten, och det känns förvillande likt ett värdigt, riktigt och fast boende. Jag vet att jag inte kommer bo här så jättelänge. Jag tippar på högst ett år. Jag vet att det inte alltid kommer kännas jätteroligt att dela – jag har ju gjort det förr, men då hade jag åtminstone ett eget rum att stänga in mig i. Jag vet också att Hallonbergen inte är drömplatsen att bo på. Det känns som fel sida av staden. Men det gjorde Mälarhöjden också i början. Man vänjer sig.
--
Veckan som passerat finns det inte mycket att orda om. Det var en ganska menlös vecka. Jobb, jobb, jobb, hem till en kylig källarhåla, kollapsa på sängen, se en och annan film, äta dåligt, sova sämre, dag efter dag. De få höjdpunkter som funnits har mest gått ut på att jag köpt något, eller fått hem något som jag köpt över nätet i förra veckan. Exempelvis investerade jag i en begagnad Whyred-kavaj i onsdags. Den var sjukt snygg och såg helt ny ut. Jag har fått hem de två par sneakers jag beställde i lördags också, och dessutom skivor med Felt, Stereolab, Van Morrison och Library Tapes. Bra grejer, men money can’t buy me love, och money kan inte köpa mig en meningsfull vecka heller. Det går inte att köpa bort den förlamande känslan av utmattning som placerat sig som en hungrig asgam på min axel. Kanske är det hösten chockerande plötsliga ankomst som lamslagit mig? Jag gillar ju hösten, men hade behövt en aning mer sommarväder för att riktigt kunna acceptera väderomställningen. Kanske känns det bättre nästa vecka.
--
Företagets Lissabon-resa har flyttats fram till april. Jag kallades in på ett möte med alla andra resenärer i fredags. Den nya säljdirektören som tagit över efter Gråskägg släppte den dåliga nyheten, och jag hade svårt att hålla mig för skratt. Det är så typiskt. Jag hade tänkt stanna kvar till efter resan och sedan söka mig någon annanstans. Om jag ska fortsätta resonera på det viset måste jag alltså stanna till i vår. Det spelar ju ingen större roll egentligen, jag har ändå inget annat jobb på G. Fredrik har sagt att det inte borde vara något större problem att fixa mig ett jobb inom vården, men det vore en vild chansning. Risken finns ju att jag skulle vantrivas än mer där, och det är ju faktiskt inte alltid jag vantrivs på nuvarande jobbet. Arbetskamraterna är bra, det har börjar en massa nytt folk på de andra avdelningarna och det verkar vara vettigare människor än de som de efterträtt. Och snart ska vi dessutom utöka. Då blir kanske arbetsbelastningen uthärdlig igen. Den som lever får se.
--
Tog en paus i uppackandet för en våffelbjudning i fiendeland idag. En kompis till Louise hade bjudit hem halva stan till hans våning i Gamla Stan, och Louise hade fått tillåtelse att ta med mig. Vi möttes upp vid Slussen, Louise och jag. Hon var sen, så jag köpte en kopp kaffe på Pressbyrån och väntade ute på Södermalmstorg. En alkis stövlade omkring med ett racket av den typen man använder vid strandlekar i högsta hugg. Av någon anledning blev han förbannad på en förbipasserande gubbe i manchesterkavaj, så han reste sig upp, skrek ”Jag ska spöa dig jävla cepebög!” och satte efter honom. Lyckligtvis kom han på bättre tankar strax innan hans nått fram till gubben. Han ställde sig framför oss och skrek: ”Jag har precis kommit ut från kåken efter tio år! Polisen behövde en syndabock! Men mej tar dom aldrig! Jag spöar vem som helst!” Han såg inte ut att vara i form för att spöa vem som helst, men var ändå tillräckligt skräckinjagande för att jag och Louise skulle ta en omväg för att undvika honom när vi knallade ner till Gamla Stan.
--
Det var gott med våfflor förstås och väldigt generöst att bjuda på dem på det viset, men jag var vansinnigt mör efter helgens strapatser, och kände mig dessutom sunkig efter att ha släpat två tunga matkassar från Prisextra tidigare. Jag stod mest i ett hörn och tryckte med min sladdriga papptallrik som en sköld mot omvärlden. Då och då kom någon fram och presenterade sig, och som vanligt glömde jag bort namnet några sekunder efter att de yttrats. Jag besvarade artigt frågor om hur jag kände värden; (”Inte alls faktiskt”) vad jag jobbar med; (”Jag har garanterat tråkigaste jobbet av alla här inne”). Vi stannade nog inte längre än fyrtio minuter. Hade jag stannat längre hade jag fått dåligt samvete, för min bror höll ensam på att styra upp i lägenheten.
--
Nerikes Allehanda har publicerat bilder på profeten Mohammed som rondellhund. Naturligtvis har det blivit ramaskri. Det jag mest funderar på är hur många muslimer som de facto vet vad en rondellhund är? Hell, hur förklarar man för någon vad en rondellhund är?
Sådär ja. Då var man inflyttad. Inflyttad men inte uppackad. Det står kartonger och sopsäckar med kläder över hela golvet, skivstället är bara fyllt upp till bokstaven K, resten ligger kvar i prydliga staplar i flyttkartonger. Men sängen – min egen säng, inte det lilla substitutet jag påtvingades i kryptan – är bäddad med någorlunda rena sängkläder, jag har byggt försvarsmurar av bokhyllor runt min del av lägenheten, och det känns förvillande likt ett värdigt, riktigt och fast boende. Jag vet att jag inte kommer bo här så jättelänge. Jag tippar på högst ett år. Jag vet att det inte alltid kommer kännas jätteroligt att dela – jag har ju gjort det förr, men då hade jag åtminstone ett eget rum att stänga in mig i. Jag vet också att Hallonbergen inte är drömplatsen att bo på. Det känns som fel sida av staden. Men det gjorde Mälarhöjden också i början. Man vänjer sig.
--
Veckan som passerat finns det inte mycket att orda om. Det var en ganska menlös vecka. Jobb, jobb, jobb, hem till en kylig källarhåla, kollapsa på sängen, se en och annan film, äta dåligt, sova sämre, dag efter dag. De få höjdpunkter som funnits har mest gått ut på att jag köpt något, eller fått hem något som jag köpt över nätet i förra veckan. Exempelvis investerade jag i en begagnad Whyred-kavaj i onsdags. Den var sjukt snygg och såg helt ny ut. Jag har fått hem de två par sneakers jag beställde i lördags också, och dessutom skivor med Felt, Stereolab, Van Morrison och Library Tapes. Bra grejer, men money can’t buy me love, och money kan inte köpa mig en meningsfull vecka heller. Det går inte att köpa bort den förlamande känslan av utmattning som placerat sig som en hungrig asgam på min axel. Kanske är det hösten chockerande plötsliga ankomst som lamslagit mig? Jag gillar ju hösten, men hade behövt en aning mer sommarväder för att riktigt kunna acceptera väderomställningen. Kanske känns det bättre nästa vecka.
--
Företagets Lissabon-resa har flyttats fram till april. Jag kallades in på ett möte med alla andra resenärer i fredags. Den nya säljdirektören som tagit över efter Gråskägg släppte den dåliga nyheten, och jag hade svårt att hålla mig för skratt. Det är så typiskt. Jag hade tänkt stanna kvar till efter resan och sedan söka mig någon annanstans. Om jag ska fortsätta resonera på det viset måste jag alltså stanna till i vår. Det spelar ju ingen större roll egentligen, jag har ändå inget annat jobb på G. Fredrik har sagt att det inte borde vara något större problem att fixa mig ett jobb inom vården, men det vore en vild chansning. Risken finns ju att jag skulle vantrivas än mer där, och det är ju faktiskt inte alltid jag vantrivs på nuvarande jobbet. Arbetskamraterna är bra, det har börjar en massa nytt folk på de andra avdelningarna och det verkar vara vettigare människor än de som de efterträtt. Och snart ska vi dessutom utöka. Då blir kanske arbetsbelastningen uthärdlig igen. Den som lever får se.
--
Tog en paus i uppackandet för en våffelbjudning i fiendeland idag. En kompis till Louise hade bjudit hem halva stan till hans våning i Gamla Stan, och Louise hade fått tillåtelse att ta med mig. Vi möttes upp vid Slussen, Louise och jag. Hon var sen, så jag köpte en kopp kaffe på Pressbyrån och väntade ute på Södermalmstorg. En alkis stövlade omkring med ett racket av den typen man använder vid strandlekar i högsta hugg. Av någon anledning blev han förbannad på en förbipasserande gubbe i manchesterkavaj, så han reste sig upp, skrek ”Jag ska spöa dig jävla cepebög!” och satte efter honom. Lyckligtvis kom han på bättre tankar strax innan hans nått fram till gubben. Han ställde sig framför oss och skrek: ”Jag har precis kommit ut från kåken efter tio år! Polisen behövde en syndabock! Men mej tar dom aldrig! Jag spöar vem som helst!” Han såg inte ut att vara i form för att spöa vem som helst, men var ändå tillräckligt skräckinjagande för att jag och Louise skulle ta en omväg för att undvika honom när vi knallade ner till Gamla Stan.
--
Det var gott med våfflor förstås och väldigt generöst att bjuda på dem på det viset, men jag var vansinnigt mör efter helgens strapatser, och kände mig dessutom sunkig efter att ha släpat två tunga matkassar från Prisextra tidigare. Jag stod mest i ett hörn och tryckte med min sladdriga papptallrik som en sköld mot omvärlden. Då och då kom någon fram och presenterade sig, och som vanligt glömde jag bort namnet några sekunder efter att de yttrats. Jag besvarade artigt frågor om hur jag kände värden; (”Inte alls faktiskt”) vad jag jobbar med; (”Jag har garanterat tråkigaste jobbet av alla här inne”). Vi stannade nog inte längre än fyrtio minuter. Hade jag stannat längre hade jag fått dåligt samvete, för min bror höll ensam på att styra upp i lägenheten.
--
Nerikes Allehanda har publicerat bilder på profeten Mohammed som rondellhund. Naturligtvis har det blivit ramaskri. Det jag mest funderar på är hur många muslimer som de facto vet vad en rondellhund är? Hell, hur förklarar man för någon vad en rondellhund är?
Subscribe to:
Comments (Atom)