Saturday night, dance, I like the way you move.

Lördag 15 september - 07

Det vore fel av mig att säga att allt är svart, men det är åtminstone mörkgrått. Allt känns ganska meningslöst just nu, och jag har faktiskt ingen aning om varför. Jag borde må bra. Hela helgen har det funnits möjligheter till roliga äventyr. Olof och Anna M skulle ut på Beckmans-fest i fredags, och jag var medbjuden. Jag bangade. Sent på kvällen kom ett SMS från Anna M.
”Kom till Beckmans!”
Jag svarade inte.
Idag var Olof här. Han, jag och Tobbe satt i köket, drack några öl och åt pasta. Efter en stund kom Tobbes tjej. De drog ut, jag vet inte var. Jag bangade. Jag satte mig i ett hörn i sängen och sa ingenting, och när de gått stannade jag där på kammaren och kände mig som ett svart hål. Kanske är det hösten, kanske är det vänners sorg som smittat av sig. Jag vet inte.
--
Jag träffade Anna M idag. Det var första gången på länge. Hon har hört av sig med jämna mellanrum, något jag varit betydligt sämre på. När hon ringt mig har jag dessutom alltid varit för upptagen eller för trött för att hitta på något, något som gett mig ganska dåligt samvete. Idag hade jag dock inte ett dugg att göra, tänkte mest att jag skulle titta på film och försöka få tag på Fredrik, så jag hade all tid i världen att umgås. Anna kom förbi vid kvart över fyra ungefär, och vi gav oss ut på promenad. Först gick vi till OKQ8 i Hallonbergen där hennes kille jobbar. Vi köpte varsin kaffe, jag köpte en kanelbulle, och så snackade vi lite med honom. Han avskydde sitt jobb. Jag kunde relatera. Vi lämnade honom åt sitt öde där och promenerade vidare till Duvbo där vi stannade och åt en pizza. Louise ringde och frågade om mina planer för kvällen. Jag hade inga och ville inga ha, men gick ändå med på att eventuellt gå ut och ta en öl någonstans. Vi skulle återkomma till det senare.
Anna och jag gick vidare till Sundbybergs centrum för att dricka en kaffe. Alla kaféer var stängda, så vi hoppades att någon av områdets alla barer skulle ha något att erbjuda. Vi gick in en, vars namn jag nu inte minns, som var full av gamla skäggiga män och som luktade avföring. Vi vände i dörren. Jag gissar att stammisarna skrattade åt oss. Nästa, ”The Bishops Arms”, var då betydligt mysigare, så mysig att vi, sedan vi fått kaffet serverat, bestämde oss för att återvända för lite öl senare på kvällen.Men någon öl blev det alltså inte. Jag tappade all min ork, men tänkte ändå släpa mig tillbaka för Annas skull. Till min lättnad meddelade hon när jag ringde att hon också tappat sin energi någonstans på vägen. Lyckligtvis såg jag den smått fantastiska australiensiska komedin ”He Died With A Felafel In His Hands”, så kvällen var inte helt bortkastad.