Ain’t it good to be alive?

Tisdag 11 september - 07

Kvällar som denna, kvällar som alla veckans gångna kvällar (alla två) har jag längtat efter. Jag dricker te, ett ljus står tänt på bordet, det är kallt och ruggigt ute, jag lyssnar på Kathryn Williams, och ett plötsligt anfall av dysterhet har kommit över mig. Den känns som en gammal god vän.
--
Igår var det tvättdag, den första tvättdagen i nya lägenheten. Jag lät lite köttfärs stå och fräsa i stekpannan och släpade tre fullastade påsar smutstvätt genom trapphuset och över gården.
Den nya tvättstugan är inte det minsta som den ensamma maskinen i kryptan, utan grymt cool. Att komma in i den är som en scen ur ”Doom”. Spelet, inte filmen. Jag har fått en liten kodbricka som jag håller upp mot en sensor utanför dörren. Det blinkar rött i sensorn ett par gånger, sen klickar det till och jag kan gå in. Väl inne möts jag av lysrörsbelyst korridor med olika låsta dörrar. Ännu en sensor sitter på väggen. Jag håller upp brickan och möts av en hälsningsfras på en grön display. Digitala bokstäver ber mig välja om jag vill boka tid, avboka tid eller öppna min bokade tvättstuga. Jag väljer det sista alternativet och det klickar till bakom mig. ”Tvättstuga 3 öppen” säger displayen. Det hela känns helt klart väldigt cyber. Me like. Samtidigt har jag sett tillräckligt med sci-fi-rullar för att veta att det här kommer ställa till med stora problem den dag jag snabbt behöver ta mig ut ur tvättstugan. Om jag exempelvis har en enorm mördarrobot efter mig…
--
Helgen var bra. Den bästa på länge. På fredagen kom jag hem, trött och sur, med två påsar öl och chips i händerna. Jag lastade av, åt en tallrik mat som brorsan haft vänligen att laga, och stupade sedan i säng. Att brorsan spelade gitarr märkte jag knappt, jag var fullständigt utmattad. När jag vaknade hade jag överkastränder i hela ansiktet, och Tobbe hade åkt. Jag kravlade mig upp, tog en dusch, tog på mig några av de få fina kläder som inte låg i tvättkorgen, öppnade en öl och satte mig framför datorn. Satte på en skiva med Samuraj Cities och loggade in på MSN. Maria var online, så jag snackade lite med henne. Berättade att jag hade planer för kvällen, och då hon inte hade något annat för sig än att sitta vid datorn svarade hon ”ja” när jag frågade om hon ville med ut.
Det kändes konstigt att inte bjuda med Louise, så jag ringde henne medan jag promenerade till tunnelbanan. Hon ville gärna följa med hon också, så vi bestämde oss för att ses vid Mosebacke vid klockan tio. Jag var där vid kvart i, men eftersom Fredrik och Frida väntade på mig på balkongen betalade jag och gick in. Fredrik fyllde år, och jag kände mig lite dum som inte hade med någon present, men det var naturligtvis roligt att se honom igen. Det var trots allt ett tag sedan sist. Förrutom Maria och Louise, som anslöt kort därefter, kom även Olof, Emma och Jens förbi. Jens är en kul figur. Kvällen till ära ansträngde han sig för att tala så bra svenska som möjligt (han är importerad från Norge) och det var väldigt roligt. Jag drack en hel massa öl och hade väldigt trevligt. Enda smolket i bägaren var väl att mina stackars arbetskamrater kändes ganska malplacerade i sammanhanget. De stack också hem ganska tidigt. När de försvunnit försvann resten av sällskapet i rask takt de också, tills bara Jens och jag var kvar. Det gjorde mig inte så mycket. Jens är ju väldigt trevlig, och jag umgicks gärna med honom på tu man hand. Jag behöver fler vänner, och Jens har kompispotential, helt klart. Vi satt och snackade en stund, gjorde ett patetiskt försök att prata med några tjejer som aldrig kom längre än att jag presenterade mig och skakade hand med dem.
Vi avslutade kvällen på McDonalds. Två ganska unga tjejer satte sig mitt emot oss. Den ena var så full att hon inte kunde sitta upprätt. Vi låtsades inte om dem, utan koncentrerade oss på våra hamburgare och ett samtal om hur det var att dela lägenheten med tjejkompisar, något vi båda har erfarenhet av. Vi konstaterade att det egentligen inte var någon skillnad mot att dela med en kille, bara att man får en lite annorlunda relation kanske.
”Det är bra”, sköt den fullaste tjejen plötsligt. ”Först blir man kompis med dem, SEN drar man över dem!” Hon viftade med fingret i luften och sjönk sedan ihop över bordet igen. Den andra tjejen – hennes storasyster fick vi sedan veta – tittade menande på oss.
”Nu var det ju kanske inte exakt det vi pratade om”, sa jag.
Hon bad om ursäkt för sin systers beteende, och vi snackade en liten stund. Hon jobbade som kommunikatör på ett inkassobolag, så vi pratade lite jobb och sen släpade hon iväg sin syster ut i natten och jag och Jens drog åt varsitt håll.
--
Morgonen därpå var regntung men trevlig. Jag var inte det minsta bakis. Satte mig upp i sängen, startade datorn, lyssnade på lite skivor och åt en rejäl frukost. Sen gjorde jag egentligen ingenting på hela dagen. Tittade på en halv film och somnade ifrån mitt i. Satt vid datorn och tjatade på MSN. Inte förrän på kvällen gjorde jag mig i ordning och började leva igen. Då var nämligen Moa på ingång med en flaska gin. Vi hade redan i veckan bestämt att vi skulle fika, men när det visade sig att det var samma kväll som hon skulle dansa salsa i Alvik förvandlades fikan till förfest, eller något mittemellan. Väldigt trevligt var det i alla fall. Vi käkade mackor och drack GT, lyssnade på gubbrock och snackade. Efter några drinkar var jag tillräckligt lullig för att tänka; ”Fuck it, jag hänger med på salsan. Nej, jag kan inte dansa, men en bra historia lär det ju bli av det i alla fall.”
Sagt och gjort, snart fann vi oss på tunnelbanan. I Solna steg hundratusen fulla fotbollssupporters på och allt blev lite otäckt för en stund, men vi klev av i Fridhemsplan och kom undan med blotta förskräckelsen.
Det regnade i Alvik. Efter en stund letande hittade vi salsalokalen, betalade sextio kronor och gick in. Vi upptäckte ganska snart att vi var de enda ”etniska svenskarna” på hela stället. Jag kände mig ganska malplacerad och uttittad. Det var dessutom inte, som vi trott, en klubb, utan kändes mer som en stor bröllopsfest. Där var folk i alla åldrar, allt mellan fem och sjuttio. En danstrupp i röda uniformer dominerade golvet när vi kom in. Någon form av chilensk folkdans skulle jag tro, och det såg riktigt imponerande ut. Dramatiskt, svettigt och intensivt. När de dansat färdigt blev det allmänhetens åkning för hela slanten. Jag gav salsan ett försök, men konstaterade snabbt att jag inte kunde. Alla andra, gamla som unga, var sjukt duktiga, och jag var den stele svensken som ville vara öppensinnad och multi-kulti. Det ville jag inte riktigt gå med på. Det är inte en självbild jag vill skriva mitt namn under. Jag hämtade kavajen i kapprummet och stod sedan där och väntade på bättre tider en stund, tills jag insåg att de bättre tiderna nog inte skulle infinna sig förrän jag kom hem. Några kollektivtrafiksbyten senare kom jag hem och somnade ganska snart.
--
Söndagen kom insvepande som en dimma. Ännu en förmiddag av inget särskilt, och av att inte vilja något särskilt heller. Åt lite soppa som jag värmde upp i en kastrull. Ägnade timmarna åt lite skrivande, lite film, lite Waterboys på stereon. Även denna eftermiddag fick jag besök, vilket gav lite mening åt dagen. Det var A, som enligt avtal dök upp i Hallonbergen vid fyratiden. Vi tog en relativt lång promenad längs Lötsjöarna förbi Näckrosen och vidare till Sundbybergs Centrum, som var stendött såhär dags. Det fanns en öppen Hemköp-butik i alla fall, där vi köpte honungsmelon och wienerbröd som vi sedan åt hemma hos mig. Vi satt på balkongen en stund också, drack kaffe, lyssnade på Jonathan Richman, och pratade om drömmar, såna drömmar man har om natten. Det visade sig att vi båda har återkommande mardrömmar om att befinna sig i ett hus med faror utanför, utan att kunna låsa dörren. Det är förmodligen en väldigt symbolikladdad dröm som många genomlidit. Jag minns för övrigt inte när jag drömde senast. Kanske beror det på att jag knappt sover längre.