The light of day.

Onsdag 19 september - 07

Det har varit en kall dag, en frisk dag. Solen har skinit, men ändå har jag snott in mig i kavajen som om den varit en snuttefilt. Vägen mellan lägenheten och tunnelbanan är nästan helt folktom när jag stapplar iväg på morgonen. Det är faktiskt ganska vacker i Hallonbergen, i alla fall på den sidan av gatan som jag går på. Där är lummigt och färggrant, lövträdens kronor är som rödast just nu. Jag lyssnar på något i mp3-spelaren utan att riktigt reflektera över vad. Säkert något gammalt mög, det var så länge sen jag tog mig tid att lägga in något nytt i den.
Klockan är strax efter sju när rulltrappan börjar frakta ner mig i underjorden. Jag fiskar upp en bok ur min påse, en skitig tygpåse från Änglamark där matlådan trängs med anteckningsblock och gamla gratistidningar. I det här fallet är det Fredrik Virtanenes ”Olyckligt Kär I Ingen Speciell”. Meningslös chick-lit, men ganska lämplig för tunnelbanan, då man inte alltid har tid att sjunka in i något mer krävande. Jag hinner stå på perrongen och ta mig igenom ungefär tre sidor innan tåget kommer in. Något som är behagligt med att bo i den här delen av stan är att tunnelbanan inte alls är lika full med människor som den var när den kom till Mälarhöjden från Bredäng. Sedan jag flyttade hit har jag aldrig behövt stå, och ofta får jag ett helt säte för mig själv. I gengäld får jag ju en längre resväg, men det kan jag leva med. Jag är ju van sedan tiden i Bagarmossen.
Bytet vid T-centralen är morgonens jobbigaste. Tre rulltrappor ska bestigas innan jag kommer upp till Röda linjen. Här blir det genast mer harmoniskt. Blå linjen är jeansjackor, spritsvullna ansikten och träskor. Röda linjen är karriärkvinnor, affärsmän och hipsters. Jag tycker om lukten av Pressbyråkaffe och den fantastiska utsikten mellan Gamla Stan och Slussen. Idag är himlen molnfri; jag vänder upp ansiktet från boken och tittar upp mot Söder Mälarstrand, tänker på sommaren och semestern och promenaderna Hinner tänka att det var på tok för länge sedan jag promenerade på Söder, eller överhuvudtaget vistades där. Sen försvinner tåget in i tunnelmörkret igen och jag sänker blicken till boken istället. Jag håller den där tills tåget når Liljeholmen, då jag kliver av och byter till bussen som tar mig sista biten till jobbet, till ännu en arbetsdag, som hur hetsig den än må vara, visar sig vara den mest uthärdliga på länge.
--
Annars är det jobbigt att jag känner mig så ful just nu. Inte bara känner mig, är. Hoppas den går över snart, fulheten, så man kan börja visa sig bland folk igen.
--
Anna M och jag pratade om att åka till Berlin. Vi skulle åka redan nästa vecka om jag hade semesterdagar kvar. Det hade jag inte, så planerna sköts i sank. Synd, det hade varit trevligt att se Berlin, att komma bort ett tag, och framförallt att kompensera för mina och Annas sankskjutna tågluffarplaner. Men en annan gång kanske. Maybe in the next life.