The wrong side of town.

Söndag 2 september - 07

Sådär ja. Då var man inflyttad. Inflyttad men inte uppackad. Det står kartonger och sopsäckar med kläder över hela golvet, skivstället är bara fyllt upp till bokstaven K, resten ligger kvar i prydliga staplar i flyttkartonger. Men sängen – min egen säng, inte det lilla substitutet jag påtvingades i kryptan – är bäddad med någorlunda rena sängkläder, jag har byggt försvarsmurar av bokhyllor runt min del av lägenheten, och det känns förvillande likt ett värdigt, riktigt och fast boende. Jag vet att jag inte kommer bo här så jättelänge. Jag tippar på högst ett år. Jag vet att det inte alltid kommer kännas jätteroligt att dela – jag har ju gjort det förr, men då hade jag åtminstone ett eget rum att stänga in mig i. Jag vet också att Hallonbergen inte är drömplatsen att bo på. Det känns som fel sida av staden. Men det gjorde Mälarhöjden också i början. Man vänjer sig.
--
Veckan som passerat finns det inte mycket att orda om. Det var en ganska menlös vecka. Jobb, jobb, jobb, hem till en kylig källarhåla, kollapsa på sängen, se en och annan film, äta dåligt, sova sämre, dag efter dag. De få höjdpunkter som funnits har mest gått ut på att jag köpt något, eller fått hem något som jag köpt över nätet i förra veckan. Exempelvis investerade jag i en begagnad Whyred-kavaj i onsdags. Den var sjukt snygg och såg helt ny ut. Jag har fått hem de två par sneakers jag beställde i lördags också, och dessutom skivor med Felt, Stereolab, Van Morrison och Library Tapes. Bra grejer, men money can’t buy me love, och money kan inte köpa mig en meningsfull vecka heller. Det går inte att köpa bort den förlamande känslan av utmattning som placerat sig som en hungrig asgam på min axel. Kanske är det hösten chockerande plötsliga ankomst som lamslagit mig? Jag gillar ju hösten, men hade behövt en aning mer sommarväder för att riktigt kunna acceptera väderomställningen. Kanske känns det bättre nästa vecka.
--
Företagets Lissabon-resa har flyttats fram till april. Jag kallades in på ett möte med alla andra resenärer i fredags. Den nya säljdirektören som tagit över efter Gråskägg släppte den dåliga nyheten, och jag hade svårt att hålla mig för skratt. Det är så typiskt. Jag hade tänkt stanna kvar till efter resan och sedan söka mig någon annanstans. Om jag ska fortsätta resonera på det viset måste jag alltså stanna till i vår. Det spelar ju ingen större roll egentligen, jag har ändå inget annat jobb på G. Fredrik har sagt att det inte borde vara något större problem att fixa mig ett jobb inom vården, men det vore en vild chansning. Risken finns ju att jag skulle vantrivas än mer där, och det är ju faktiskt inte alltid jag vantrivs på nuvarande jobbet. Arbetskamraterna är bra, det har börjar en massa nytt folk på de andra avdelningarna och det verkar vara vettigare människor än de som de efterträtt. Och snart ska vi dessutom utöka. Då blir kanske arbetsbelastningen uthärdlig igen. Den som lever får se.
--
Tog en paus i uppackandet för en våffelbjudning i fiendeland idag. En kompis till Louise hade bjudit hem halva stan till hans våning i Gamla Stan, och Louise hade fått tillåtelse att ta med mig. Vi möttes upp vid Slussen, Louise och jag. Hon var sen, så jag köpte en kopp kaffe på Pressbyrån och väntade ute på Södermalmstorg. En alkis stövlade omkring med ett racket av den typen man använder vid strandlekar i högsta hugg. Av någon anledning blev han förbannad på en förbipasserande gubbe i manchesterkavaj, så han reste sig upp, skrek ”Jag ska spöa dig jävla cepebög!” och satte efter honom. Lyckligtvis kom han på bättre tankar strax innan hans nått fram till gubben. Han ställde sig framför oss och skrek: ”Jag har precis kommit ut från kåken efter tio år! Polisen behövde en syndabock! Men mej tar dom aldrig! Jag spöar vem som helst!” Han såg inte ut att vara i form för att spöa vem som helst, men var ändå tillräckligt skräckinjagande för att jag och Louise skulle ta en omväg för att undvika honom när vi knallade ner till Gamla Stan.
--
Det var gott med våfflor förstås och väldigt generöst att bjuda på dem på det viset, men jag var vansinnigt mör efter helgens strapatser, och kände mig dessutom sunkig efter att ha släpat två tunga matkassar från Prisextra tidigare. Jag stod mest i ett hörn och tryckte med min sladdriga papptallrik som en sköld mot omvärlden. Då och då kom någon fram och presenterade sig, och som vanligt glömde jag bort namnet några sekunder efter att de yttrats. Jag besvarade artigt frågor om hur jag kände värden; (”Inte alls faktiskt”) vad jag jobbar med; (”Jag har garanterat tråkigaste jobbet av alla här inne”). Vi stannade nog inte längre än fyrtio minuter. Hade jag stannat längre hade jag fått dåligt samvete, för min bror höll ensam på att styra upp i lägenheten.
--
Nerikes Allehanda har publicerat bilder på profeten Mohammed som rondellhund. Naturligtvis har det blivit ramaskri. Det jag mest funderar på är hur många muslimer som de facto vet vad en rondellhund är? Hell, hur förklarar man för någon vad en rondellhund är?