Let’s make this precious.

Söndag 9 september - 07

Den senaste veckan har min dagbok varit full av tomma rader. Mina händer har inte knappat på tangentbordet utan varit nerstuckna i flyttkartongerna. Jag packar upp mitt liv igen, och det tar längre tid än att packa ner, trots att det är mycket roligare.
Det är synd att jag inte fått något nerprintat, för det har varit en relativt händelserik vecka. På jobbet har allt varit kaos och kalabalik. Vi har två nya i gruppen, vilket ju innebär två personer som inte är upplärda och inte kan fylla ut en heltidstjänst. Därtill är vi ju två som ska utbilda dem, något som stjäl enormt mycket tid. Och arbetsuppgifterna haglar in i ett aldrig sinande tempo, trots att vi är, typ, två och en halv person som ska sköta sex personers jobb. Galet.
--
I torsdags hade jag humör som ett gammalt fyllo. Satt ihopsjunken på kontorsstolen, väste ur mig mina repliker som en filmklyscha och stirrade på mina arbetskamrater med svarta pepparkorn till ögon. Anledningen till detta är den baksmälla som onsdagskvällen förde med sig. Onsdagen var nämligen lika med kick off med efterföljande middag på East, och som sig bör blev det ganska mycket alkohol på kvällen.
Det var speciellt med en konferens utan Gråskägg. Inga sexistiska kommentarer, inga elaka skämt på andras bekostnad, inga långa monologer med en distraherande markerad pannrynka som stjäl hela uppmärksamheten. Istället en ganska stekig karl med gyllene lockar och ett bländande leende som staplar floskler på floskler, men någonstans mitt i alltihopa faktiskt har en del ganska smarta grejer att säga. Color me impressed. Som vanligt på konferenser av det här slaget skulle det ätas. Hela tiden. Det var frukost och det var kafferast, det var fruktkorg och det var godisskål, det var lunch och det var eftermiddagsfika, och hela tillställningen avrundades med snittar och vin, som en jättegammal och kutryggig hovmästare serverade oss. Trots all maten räckte det med ett glas vin för att jag faktiskt skulle bli lite snurrig. Konferensen var slut och jag vinglade ut i den soliga hösteftermiddagen.

Resten av eftermiddagen promenerade jag runt mellan olika skivbutiker i jakt på en billig Sagor & Swing-skiva. Den jag har, ”Allt Hänger Samman”, har försvunnit i flytten, och jag känner att jag nog måste köpa den igen. Jag hade tyvärr ingen jaktlycka. Förvisso hade Pet Sounds hela Sagor & Swings bakkatalog, men jag var inte beredd att betala 179 kronor styck för dem, hur bra de än är. Det får bli en beställning på nätet istället, för ha skivorna, det måste jag. Min skivsamling behöver orgel och trummor.
På en av de små skivskrubbarna vid Sankt Eriksplan köpte jag på mig brutalbilliga skivor med Alfie och Samuraj Cities innan jag for in till Kungsträdgården där jag mötte upp med mina närmaste arbetskamrater, och tillsammans vandrade vi bort till East.
Vi slog oss ner vid ett bord och blev genast serverade vin. Jag hamnade mitt emot Maria vilket sällan är något negativt, och inte heller denna gång. Jag hade varit ganska opeppad innan, men nu kände jag att kvällen började bli bättre.
”Undrar om man skulle ta och bli odrägligt full?” sa jag.
”Kan vi inte satsa på det?” undrade Maria.
Lät som en plan.
Jag varvade vitt vin med rött, och beställde in gratisöl efter gratisöl (gratis eftersom företaget betalade) och tog några tuggor av minimala portioner asiatisk mat. Det var första gången jag åt sushi, och jag fann till min förvåning att det smakade helt okej.

Till skillnad från förra firmafesten undvek jag att kasta spydigheter omkring mig, utan koncentrerade mig istället på att sprida kärlek.
”Edward, jag tycker du verkar vara en av de mest sympatiska människorna här på företaget!” utbrast jag vid något tillfälle. Edward tycktes bli glad. En stund tidigare hade han avslöjat att han nästan börjat gråta när han fick veta att Gråskägg skulle sluta. Maria och jag konstaterade, inte så att någon hörde förstås, att de verkade ha haft en Mr.Burns/Smithers-relation. Men det sa vi med glimten i ögat förstås. Edward är en schyst kille. Sen finns det ju diverse andra arbetskamrater som mest är högljudda, dryga och påflugna. Särskilt när de druckit och släpper alla tankar på fru och småbarn där hemma och gör sitt bästa för att ragga på tjejer som knappat passerat tjugostrecket. Jag syftar framförallt på en person, och jag finner honom alldeles fruktansvärt vidrig. När han slog sig ner med ett fult flin vid samma bord som jag, Louise, Maria och Edward blev jag så äcklad att jag reste mig och gick. Innan jag lämnade stället lugnade jag lite med en cigg tillsammans med några andra kollegor på uteserveringen.
”Jag ska inte bli lika pinsam nu som sist”, sa en av dem till mig, och jag undrade vad hon pratade om.
”Sist det var fest så höll jag ju på och gav dig en massa komplimanger och du måste ha tyckt att jag var asjobbig.”
”Nej, jag blev nog mest glad. Komplimanger kan man ju aldrig få för många av”, sa jag och lämnade stället, lite gladare över att ha påmints om allt det snälla hon sa den där gången på Cirkus i somras. Minns att hon då avslutade med: ”Du tål väl att man raggar lite på dig?” och att jag svarade ”Självklart” utan att just då reflektera särskilt mycket över det.
--
Fortsättningen av arbetsveckan var jävligt jobbig. Jag hade ingen matlåda med mig på torsdagen, så jag satte mig bland lastbilschaufförerna på den sunkiga kinarestaurangen ett stenkast från kontoret, tittade ut på betongen och regnet utanför, käkade frityrflott med lite kyckling i mitten, nudlar i olja och torrt ris. Jag var trött och illamående och ville bara hem, men eftersom hela avdelningen varit nedstängd dagen innan var det dubbelt så mycket arbete som vanligt. Jag var så trött och sur på eftermiddagen att jag inte ens svarade när mina arbetskamrater ställde frågor till mig.
”Kan man prata med dig idag?” frågade Louise irriterat efter en stund, och jag svarade jakande, men i en ton som ganska tydligt sa ”Nej!”. Man kunde inte prata med mig i torsdags.