My darkest light will shine.

Söndag 23 september - 07

”I wish I had a proper reason to cry
a reason not so abstract
more like a broken clause in a contract”

Jens Lekman – Jens Lekman’s Farewell Song To Rocky Dennis

Ingen vill umgås med en gnällig jävel, men om den gnällige jäveln aldrig får gnälla av sig, vad händer då? Om gnället och de negativa tankarna tillåts snurra runt, runt i skallen, i ett allt snabbare tempo? Förr eller senare kommer en explosion. Jag önskar just nu att den ville komma. Jag har en klump i halsen som nog bara kan gråtas bort. Det var så länge sen jag grät att jag kanske glömt bort hur man gör.
--
Oktober är på intågande. Det positiva med månadsskiften brukar vara att man ofta har ganska gott om pengar. Lönen kommer den 25:e, så det brukar inte vara helt omöjligt att ha lite roligt de där första skälvande dagarna. Det här året drar oktober in som ett stort mörker med kyla, fattigdom och en allmän känsla av meningslöshet. Mitt lönebesked låg i postfacket igår och jag öppnade det medan jag passerade glasdörrarna ut i fredagseftermiddagen. En kall vind blåste in under kavajen. Jag fick ungefär tretusen mindre än jag är van vid. En karensdag och tre semesterdagar som utan min vetskap varit obetalda var orsaken. Jag vek, inte skrynklade, ihop papperet och stoppade det i fickan. Jag tänkte på allt man kan göra utan pengar. Läsa böcker, ta långpromenader, titta på nerladdade filmer och tv-serier. Senare, när jag kommit hem, tänkte jag på allt man inte kan göra utan pengar. Köpa skivor, köpa kläder, roa sig. Jag gick och la mig, och tillbringade resten av kvällen i sängen. Vad annat kunde jag göra?
--
Lördag morgon, och jag vaknade på samma usla humör som jag hade somnat på. Släpade mig ändå upp, eftersom jag hade roliga aktiviteter framför mig. Kanske skulle loppisrunda med Moa och fest hos Jens kunna erbjuda någon lindring? Jag bryggde lite kaffe, bredde några mackor och hoppades på det bästa. Sakta men säkert återvände livsviljan, jag tog en dusch, drog på mig kläder och snart stod jag ute vid vägen och väntade på att Moa skulle dyka upp, vilket hon snart gjorde också.
Det var vackert väder ute, solen sken och världen glödde. Vi styrde kosan mot Upplands Väsby där jag aldrig varit tidigare. Ett ganska tråkigt område, men loppisen var stor, och jag gjorde flera fynd, skivor och böcker. Egentligen letade jag efter en byrå, och Moa letade efter ett bord, men något sådant i rätt stil stod inte att finna, så vi betalade våra prylar och åkte vidare. Vi stannade hastigt i centrum, jag rusade in på gröngula och kom ut med två flaskor rött som fick ligga mellan mina fötter på bilgolvet. I handskfacket låg ett kassettband med soundtracket till ”Amelie Från Montmartre”, så vi satte in det i kassettdäcket och lyssnade på medan vi åkte. Jag färdades bakåt i tiden tillfälligt, men kom snart tillbaka igen.
På loppisen i Upplands Väsby hade vi fått en provisoriskt tecknad karta som ledde till en annan loppis i Sollentuna. Det var inte helt lätt att hitta dit, men en mycket hjälpsam taxichaufför ledde oss på rätt spår, och snart var vi framme. Varken byrå eller bord här heller, men väl ett par böcker och en mörkgrå polotröja.
Vi for vidare. Den sista anhalten var en privat loppis. Den låg i ett småpittoreskt radhusområde i Akalla, i ett hus där tiden stannat någon gång på sjuttiotalet – grönblommiga tapeter, mörkbruna möbler och teve med träpanel. Fanns inget annat av intresse än en samling dikter av Gunnar Ekelöf, så vi åkte ganska snart igen, hem till Hallonbergen, där vi handlade lite mat. Moa lagade den medan jag drog på Mickey Newbury på stereon, dukade fram och rustade upp i köket. Drack ett glas vin till woken och Moa, som ju körde bil, fick nöja sig med vatten. Sen bar vi ner mitt gamla köksbord från förrådet till bilen. Kunde ju inte låta Moa åka hem tomhänt efter vår utflykt.
När hon åkt hällde jag upp ett glas till, lyssnade lite på mina nya skivor och sen somnade jag en stund. När jag vaknade var det dags att dra på fest. Jag gjorde mig i ordning, drog på mig nyköpta polotröjan och satte mig på tunnelbanan i riktning mot Ropsten.
--
Det var Jens som hade festen. Han bor i ett väldigt mysigt område som påminner mig om den del av Drottninggatan i Motala där jag bodde för några evigheter sedan. Även invärtes fanns vissa likheter. Sluttande tak och vackra fönster. Det hade inte kommit så många gäster när vi anlände, bara ett litet gäng som barrikaderat sig i köket. Jens, Olof, Joel och jag satte oss i Jens sovrum, Joel och jag rökte varsin cigg i fönstret och Jens bjöd på stark kaffekask. Jag var ganska off och upptäckte ett hål i min nya polotröja. Men någorlunda trevligt hade jag i alla fall. Det var kul att träffa Joel igen. Han är kvick.
Fler människor anslöt hela tiden. Någon som såg ut precis som Hank Von Helvete. Honom ville jag inte prata med. Någon tjej som var utklädd till HIM-fan. Henne ville jag inte heller prata med. Jag fastnade dock i ett långt, bra samtal om skräckfilm med en skånsk filmmanusstuderande. Det var ett samtal som fick mig att känna mig lite intelligent.
Ett utdrag:
”Det underbara med zombiefilm är ju att det är så många genrer i en och samma. Det är skräckfilm, det är katastroffilm, det är hela den underliggande känslan av undergång.”
”Ja. Jag tror människan undermedvetet önskar att något liknande skulle hända. Det finns så mycket som frustrerar och distraherar i det moderna samhället, och någonstans längtar man nog tillbaka till den tid då allt handlade om att äta eller ätas.”
”Ja, eller så längtar man efter en tydligare skillnad mellan gott och ont. Färre gråzoner. Cowboys och indianer.”
Ett underhållande samtal, men ett underhållande samtal gör inget party.
Jag hittade Doves – The Last Broadcast i Jens skivsamling och bad Joel spela spår nummer nio, ”Pounding”. Trodde det bara var jag som uppskattade det gamla örhänget, men en indiekille (vars namn också var Niklas) började lyckligt skutta upp och ner, och en av Jens norska vänner kom springande och utbrast:
”Åh, Doves!”
”Det var faktiskt jag som valde den”, sa jag.
”Doves är sån där lättsam indiepop, men alla älskar dem”, sa norrmannen. Tror jag. Han pratade ju trots allt norska.
Men sen kom demonerna. Jag hade slut på vin och lägenheten hade fyllt av såna där härligt smågalna personer som säkert var jättespontana och originella och fulla av märkliga upptåg, och som man säkert skulle tycka jättemycket om man var någon annan än jag. Så jag drog. Hade tur med tunnelbanorna och behövde inte vänta längre än tre minuter vare sig i Ropsten eller vid T-Centralen. Vet inte vad klockan var när jag kom hem. Jag försökte se på film, men var för trött. Somnade.
--
Och idag har jag varit bakis, för bakis för att ta mig för något. Har mest suttit vid datorn hela dagen. Tog ett långt bad vilket fick mig att må lite bättre en stund, men mest av allt har den här dagen, som de flesta dagar nuförtiden, dominerats av en känsla av fullständig tomhet.