Måndag 31 december - 07
Det blev en bra julafton till sist. Snön, eller snarare rimfrosten, hade smält bort, så jag vaknade upp till ett gröngrått Karlskoga. Frukostbordet var dock framdukat, så jag glömde negativa tankar ganska snart. Några av dem i alla fall.
Farfar kom förbi, och det var första gången jag såg honom på flera år. Han har fått grönstarr, men verkade vara vid gott mod ändå. Jag fick en flaska rött i julklapp av honom, ”Andes” (eller ”Anders” som min pappa tyckte det stod). Direkt efter julklappsutbytet skjutsade pappa ut mig och min bror till min moster med familj, där vi slappade i tevesoffan tills det var dags att åka ut till mormor och morfar. Av någon anledning blev jag rätt trött, det blev lite väl stimmigt kanske, så jag gick till övervåningen och sov en stund. Jag vaknade, åt julbord, och gick sedan och la mig igen, tills det var dags för julklappsutdelning. Min kusin Jimmy fick agera tomte, men gjorde det med en egen twist – han tejpade ett skrikande ansikte från någon Lindex-reklam framför ansiktet, och det såg förstås helt vansinnigt ut. Efter att klapparna öppnats och morfar glidit runt med en stor säck där vi kunde slänga papperet var det dags för lite fika, och sedan minglade jag mest med mina släktingar tills det var dags att dra vidare. Det var nog det senaste julfirandet jag någonsin upplevt. Mina morföräldrar är gamla simpla människor som sover på nätterna, och därför brukar vi åka hem före klockan tio. Den här gången var vi kvar till långt efter elva. Anledningen var att mamma ville gå på midnattsmässan, och jag lovade att följa med henne. Jag är inte särskilt kyrklig av mig, känner mig mest illa till mods av att vara i kyrkor. Den allvarliga, högtidliga atmosfären i dem tynger ner mig. Men för mammas skull kunde jag offra mig. Och visst, ganska fint var det, även om jag distraherades av en tvångstanke – jag var tvungen att leta deprimerande titlar i psalmboken. Den allra värsta hette något i stil med ”När livet trasas samman”. Det fann jag lite roande.
--
Juldagen var nog den lediga dag jag sett mest fram emot. Peter, Ann-Sofie och Ludde var strandsatta i Karlskoga precis som jag, och det innebar naturligtvis ett obligatoriskt besök på Red Brick. Som förfest tog jag två öl och kollade på avslutande avsnittet av ”Upp Till Kamp”. Sen knallade jag bort till stan och tackade högre makter för att mamma flyttat till en så pass central lägenhet. Det regnade men kändes ändå okej. Jag var uppklädd som aldrig förr, och mötte upp mina vänner på en pizzeria mitt emot polisstationen. Det blev ett kärt återseende, och som alltid försökte vi ta bilder på det temat. Vi har en tradition, att varje gång vi återser varandra tar vi foton där vi försöker se så apatiska och missnöjda ut som vi bara kan. Det brukat gå sådär, och jag måste alltid försöka tänka på hemskheter och tragedier för att det ska lyckas. Så även detta år.
Vi befann oss snart på Red Brick, där jag även träffade andra gamla vänner och bekanta. Tomas, som var något av ett rötägg under låg-, mellan- och högstadiet, men som under gymnasie- och postgymnasietiden utvecklades till en riktigt trevlig person. Robert som jag umgåtts väldigt mycket med tidigare, men aldrig talar med längre. Olov, som är en av de roligaste människor jag känner, och som tydligen bott i Stockholm i höst. Det var trevligt att träffa dem alla, men kanske inte så mycket mer än så. Jag återvände till mitt ursprungliga sällskap, samtalade med dem och spanade på en söt tjej i rödrutig klänning hela kvällen. Eller ja, fram till halv ett ungefär, då Peter och Ann-Sofie ville gå, och hungrig som jag var följde jag med. Jag slukade en pizza innan jag stapplade hem.
--
Resten av ledigheten har mest bara passerat. Det har varit sömnlösa nätter med hundar och katter som klättrat runt i sängen, det har varit en trevlig fika på Café Kulan med en nyfunnen bekant, det har varit oro och funderingar inför framtiden, främst gällande ekonomi och boende, och till sist åkte jag tillbaka till Stockholm och tillbringade två dagar i sängen, min egen säng. Välbehövligt.
--
Idag är det nyårsafton. När jag vaknade vräkte snön ner. Det gör den inte längre. Jag har farfars julklapp väntande på diskbänken, jag har finkläderna på, jag har planer för kvällen. Först ska jag sova en stund, och sen ska jag dricka, och sen väntar 2008 på mig, strax bakom hörnet, som en mördare med kniv.
Monday, December 31, 2007
Sunday, December 23, 2007
Little Woody Allen.
Lördag 22 december - 07
”See, I’ve always had this… this penchant for what I call “kamikaze women”, because I… I call them kamikaze, because they crash their plane, they’re self destructive, but they crash it into you and you die along with them. As soon as there’s a challenge, as soon as there’s very little chance of working out – or no chance – or there’s gonna be hurtles or obstacles something clicks into my mind. Maybe that’s because I’m a writer, but some dramatic or aestetic component becomes right and I go after that person. There’s a certain dramatic ambiance that almost makes me fall in love with the person, in love with the situation in some way, and of course it has not worked out well for me, it has not been great. ”
- Woody Allen
Jag ligger på sängen i ett rum i mammas lägenhet i Karlskoga, det närmaste ett pojkrum jag kan komma. Jag har inte vuxit upp i detta rum, jag har ingen relation till detta rum, men det är ändå på många sätt en fristad. Här finns i bokhyllan några böcker som är mina, här finns på ett bord några böcker jag tagit med mig, här finns min laptop som jag nu skriver på. Här utanför har det snöat betydligt mer än i Stockholm. Marken, taken och framförallt träden, är pudrade av ett tunt lager gnistrande snö, och det ser riktigt behagligt ut. Något inte långt från vad som brukar klassas som julstämning börjar infinna sig.
Hela december har jag längtat efter detta. Elva lediga dagar i rad, majoriteten av dem tillbringade i hemstadens relativt lugna vrå. Jag ska ta det skamligt lugnt, har jag tänkt. Det kan jag behöva.--Den gångna veckan har mest varit en transportsträcka med julledigheten som mål. Jag har mest inte gjort någonting. Alla julklappar har redan inhandlats, så efter jobbet har jag inte haft några måsten. En kväll käkade jag pasta med ostsås och vegetariska schnitzlar hos Fredrik, och så kollade vi på den ryska filmen ”Återkomsten” som var fantastiskt bra.
Men den största delen av veckan har jag tillbringat i mitt huvud, i fåniga fantasier om något som jag vet aldrig kommer att hända, orealistiska, ologiska men ack så romantiska fantasier om en lyckligare tillvaro tillsammans med en människa som jag aldrig någonsin har träffat. Och allt detta endast på grund av några korta meningsutbyten på nätet, där mitt senaste aldrig ens besvarades. Det är patetiskt, och egentligen är det ju bara resultatet av en växande längtan, fel; desperation, efter kärlek, en desperation vars like jag inte sett maken till sedan gymnasietiden.
Eller? Är det rent av någon genuint? Är tanken på det okonventionella, det problematiska, snackisen, det som sätter mitt hjärta i dunkning? Jag vet inte. Men hon verkar vara en fantastisk människa, och om jag så bara fick vara hennes vän skulle det nog räcka för att göra mig till en lite lyckligare människa. Kanske. Men vore inte allt det i så fall än mer patetiskt?
--
Jag var nyss på stan och köpte mig två böcker; den där ”Vindens Skugga” av Carlos Ruiz Zafón, samt ”Woody om Allen”. Efter en stunds bläddring i den sistnämnda slog det mig att min vän A faktiskt är ganska lik en ung Diane Keaton. Sen blev jag sugen på att se ”Husbands And Wives”, så det gjorde jag. Det är så jag planerat att tillbringa mina lediga dagar. Kolla ikapp, läsa ikapp, skriva ikapp.
”See, I’ve always had this… this penchant for what I call “kamikaze women”, because I… I call them kamikaze, because they crash their plane, they’re self destructive, but they crash it into you and you die along with them. As soon as there’s a challenge, as soon as there’s very little chance of working out – or no chance – or there’s gonna be hurtles or obstacles something clicks into my mind. Maybe that’s because I’m a writer, but some dramatic or aestetic component becomes right and I go after that person. There’s a certain dramatic ambiance that almost makes me fall in love with the person, in love with the situation in some way, and of course it has not worked out well for me, it has not been great. ”
- Woody Allen
Jag ligger på sängen i ett rum i mammas lägenhet i Karlskoga, det närmaste ett pojkrum jag kan komma. Jag har inte vuxit upp i detta rum, jag har ingen relation till detta rum, men det är ändå på många sätt en fristad. Här finns i bokhyllan några böcker som är mina, här finns på ett bord några böcker jag tagit med mig, här finns min laptop som jag nu skriver på. Här utanför har det snöat betydligt mer än i Stockholm. Marken, taken och framförallt träden, är pudrade av ett tunt lager gnistrande snö, och det ser riktigt behagligt ut. Något inte långt från vad som brukar klassas som julstämning börjar infinna sig.
Hela december har jag längtat efter detta. Elva lediga dagar i rad, majoriteten av dem tillbringade i hemstadens relativt lugna vrå. Jag ska ta det skamligt lugnt, har jag tänkt. Det kan jag behöva.--Den gångna veckan har mest varit en transportsträcka med julledigheten som mål. Jag har mest inte gjort någonting. Alla julklappar har redan inhandlats, så efter jobbet har jag inte haft några måsten. En kväll käkade jag pasta med ostsås och vegetariska schnitzlar hos Fredrik, och så kollade vi på den ryska filmen ”Återkomsten” som var fantastiskt bra.
Men den största delen av veckan har jag tillbringat i mitt huvud, i fåniga fantasier om något som jag vet aldrig kommer att hända, orealistiska, ologiska men ack så romantiska fantasier om en lyckligare tillvaro tillsammans med en människa som jag aldrig någonsin har träffat. Och allt detta endast på grund av några korta meningsutbyten på nätet, där mitt senaste aldrig ens besvarades. Det är patetiskt, och egentligen är det ju bara resultatet av en växande längtan, fel; desperation, efter kärlek, en desperation vars like jag inte sett maken till sedan gymnasietiden.
Eller? Är det rent av någon genuint? Är tanken på det okonventionella, det problematiska, snackisen, det som sätter mitt hjärta i dunkning? Jag vet inte. Men hon verkar vara en fantastisk människa, och om jag så bara fick vara hennes vän skulle det nog räcka för att göra mig till en lite lyckligare människa. Kanske. Men vore inte allt det i så fall än mer patetiskt?
--
Jag var nyss på stan och köpte mig två böcker; den där ”Vindens Skugga” av Carlos Ruiz Zafón, samt ”Woody om Allen”. Efter en stunds bläddring i den sistnämnda slog det mig att min vän A faktiskt är ganska lik en ung Diane Keaton. Sen blev jag sugen på att se ”Husbands And Wives”, så det gjorde jag. Det är så jag planerat att tillbringa mina lediga dagar. Kolla ikapp, läsa ikapp, skriva ikapp.
Monday, December 17, 2007
First there’s laughter, then those tears.
Måndag 17 december - 07
Och som alltid när man har förväntningar blir man besviken. De senaste festerna med jobbet har varit riktigt roliga, främst för att jag varit fullständigt fri från förväntningar, alternativt varit på rätt dåligt humör före festen, börjat dryga mig mot folk och till sist blivit så road av mina egna upptåg att jag plötsligt insett att jag har riktigt roligt. Den här gången var det precis tvärtom. Jag hade varit peppad hela veckan. Jag hade köpt nya kläder, inte enbart för det här tillfället, men tanken på att få göra entré i finbyxor och finskor; jag som annars mest utmärker mig genom att glida runt i jeans och band-t-shirt där alla andra går runt och är stiffa i kostym, var kittlande.
Och det började bra. Jag kände mig mycket stilig, arbetsdagen var avslappnad, alla mådde fint och väntade tålmodigt men förväntansfullt på kvällen. Vid halv fyra, när telefonslussen stängts lutade jag mig tillbaka i stolen med hörlurar på huvudet och roliga YouTube-klipp på datorn. Jag tänkte inte arbeta en minut mer än nödvändigt. När jag såg arbetskamrater på olika håll i lokalen öppna sina ölburkar ville inte jag vara sämre, utan korkade upp. Ola kom ner från övervåningen och öppnade en öl han också, och även John anslöt. Vi gick ut i lilla köket och satte oss i lysrörsljuset. Pratade lite. Garvade. IT-avdelningen hade dukat upp med chips, glögg och en hel postback full med is och ölburkar. Vi gick dit och tog varsin. Den söta tjejen i kvalitetsgruppen, hon med de sorgsna ögonen, var där. Hon hälsade på mig, och det kändes hoppfullt. Jag fick ta en öl till, så det gjorde jag. Sen öppnade jag en egen, och när den var slut hällde jag upp ett glas vin. Jag blev ganska bra i gasen, och kvällen hade inte ens börjat. Jag gick till receptionen med John i släptåg, vi snackade Kalmar, vi snackade kärlek och bryderier, och vi som aldrig ens brukar snacka överhuvudtaget. I receptionen fick man servera sig själv glögg, så det gjorde vi. Två rågade pappmuggar med hela klumpar hoptorkade russin i. Maria kom tillbaka efter att ha varit och köpt julklapp, och jag gastade något om att hon var arbetarklass. Jag var förmodligen både tråkig och jobbig, men jag hade ganska roligt. John och jag talade om att man måste beväpna sig med en rejäl dos ironi för att överleva på ett sånt här ställe, och han sa att jag påminner om Tim i The Office, vilket gjorde mig väldigt glad.
Så blev det dags att sätta sig till bords och äta. Det var första julmaten för året, och jag tyckte det smakade helt okej. Tyvärr avbröts ätandet gång på gång av tröttsamma lekar, där de allra tröttaste var de som gick ut på att ledningsgruppen skulle visa att de minsann också var människor som alla andra, och inte bara det, utan människor med självdistans, som inte är det minsta rädda för att göra bort sig lite, bjuda lite på sig själva… Sköna typer helt enkelt! Jag himlade med ögonen åt luciatåget med VD:n i spetsen och åt platschefens snapsviseskrålande. Hämtade en till öl, liksom för att stå ut med allt spexande, och det var här nånstans det började gå utför. Jag blev nämligen för full. Det var länge sen det hände att jag blev för full på det viset. För bakfull, visst, men inte för full. Jag blev inte ens för full på något underhållande vis, utan bara seg och grinig. Hamnade i ett oerhört meningslöst samtal med en nästan lika full Louise, men var tvungen att göra ett avbrott för att dricka vatten. Sen vandrade jag mest omkring i lokalen, varv efter varv efter varv, och alla jag kunde tänka mig att tala med var redan mitt uppe i samtal med folk som jag inte gillar. Jag blev ännu grinigare. Ola var på väg att gå, så jag planerade att haka på honom, men när jag klätt på mig och gått ut såg jag inte till honom. Däremot fick Charlotta syn på mig och började dra i min halsduk och sluddrade att jag inte skulle gå.
”Lägg av!” fräste jag. ”Släpp!”
Hon släppte, och jag åkte hemåt. Tänkte först att jag skulle ta mig till Skanstull och se om Fredrik hade lust att umgås; klockan var trots allt inte ens tolv. Men Fredrik svarade inte i telefon, och jag var så trött att jag under resan höll på att somna, flera gånger.
--
Jag mådde okej nästa morgon, fysiskt men inte psykiskt. Jag var så besviken på gårdagen att jag ville slå sönder något. Det gjorde jag inte. Tog mig till OK/Q8 istället, löste ut ett bokpaket bestående av Rob Sheffields ”Kärlek Är Ett Blandband” och den nya Klas Östergren-boken som min pappa ska få i julklapp. Satte mig sedan på tunnelbanan och började läsa. Var lite lätt förvirrad och glömde för ett ögonblick bort vart jag var på väg (jag var på väg till St:Eriksplan för att fika med Moa) men lyckades komma ihåg att kliva av vid Fridhemsplan och byta tunnelbana. Jag kände mig alldeles klen i kroppen, och stapplade fram som en zombie genom gatorna. Jag tröstköpte en King Creosote-skiva på Record Hunter, och träffade sen på Moa och hennes vänner. Jag var egentligen inte särskilt upplagd för umgänge, och undrade så smått varför jag åkt in till stan överhuvudtaget. Sen mindes jag: jag hade ju bokat in vinpimplande med Fredrik på schemat. Jag försökte få tag i honom, men fick inget svar när jag ringde. Till sist åkte jag hem till honom och ringde på. Han öppnade i bara kalsongerna, och såg så härjad ut att jag nästan trodde det var Gollum som stod där i dörröppningen. Men han piggnade till rätt snart, vi korkade upp (jag hade ju bara druckit ett glas av mitt eget vin kvällen innan, så jag behövde inte köpa något nytt) och efter en stund anslöt hans vän, lämpligt nog döpt till Fredrik även han. Vi lyssnade på Frank Sinatra, och hade ganska trevligt, även om det var lite avslaget. Ingen av oss var väl jättepigg.
Vi hamnade på Metro, där kvällen fortsatte i samma stil som i Fredrik lägenhet. Vi köpte in öl efter öl, snackade, men samtalsämnena var sällan särskilt muntra. Jag valde att sova över på hans soffa framför att åka hem på natten. Vaknade flera gånger av hans katt som svansade över golvet och tittade på mig med en outgrundlig blick.
När jag vaknade följande morgon var jag inte farligt bakis, men mådde skit ändå. En otäck insikt började formas i mitt huvud. En insikt om att jag i grund och botten inte tycker att mitt liv är roligt. Alls. Att jag, om jag skulle kunna väga allt som gör mig ledsen, upprörd, uppgiven, sänkt, mot det som lyfter upp mig, så skulle den negativa vågskålen få livets få glädjeämnen att slungas iväg som av en katapult. Jag antar att det märks ganska väl, på alla sätt och vis. Jag är inte en särskilt glad människa. Jag är inte harmonisk. Jag tycker i grund och botten inte särskilt mycket om vare sig mig själv eller andra människor.
Länge, länge, ända sedan jag första gången började må som jag oftast gör, har jag fascinerats av tanken på att nå botten. På att tappa kontrollen helt. Att släppa allt ansvar, som man släpper en påse ruttnande sopor i sopnedkastet. När jag satt på tunnelbanan, på väg hem den här förmiddagen, fruktade jag för första gången att jag verkligen var på väg dit. Att jag stod med soppåsen i handen. Det var svårt att tänka klart, jag fokuserade på problem jag inte tänkt på tidigare, och lösningarna på dessa problem blev mer och mer drastiska ju mer jag grubblade. Förvånansvärt många av dem gick ut på att be folk jag förmodligen egentligen tycker om att fara åt helvete. Jag vet inte vad det skulle leda till annat än att dra mig än längre ner i djupet, men det kändes som en god idé just då, och även om jag aldrig de facto bad någon fara och flyga ägnade jag söndagseftermiddagen åt att vara kort i tonen, fräsa åt folk och sucka högljutt. Det har jag till stor del fortsatt med även under måndagen, även om jag undvikit de värsta konflikterna genom att på jobbet gömma mig mellan mina hörlurar med den mörkaste musiken jag kunnat hitta i huvudet, och med tårar i ögonen.
Det är ett underbart liv detta.
Och som alltid när man har förväntningar blir man besviken. De senaste festerna med jobbet har varit riktigt roliga, främst för att jag varit fullständigt fri från förväntningar, alternativt varit på rätt dåligt humör före festen, börjat dryga mig mot folk och till sist blivit så road av mina egna upptåg att jag plötsligt insett att jag har riktigt roligt. Den här gången var det precis tvärtom. Jag hade varit peppad hela veckan. Jag hade köpt nya kläder, inte enbart för det här tillfället, men tanken på att få göra entré i finbyxor och finskor; jag som annars mest utmärker mig genom att glida runt i jeans och band-t-shirt där alla andra går runt och är stiffa i kostym, var kittlande.
Och det började bra. Jag kände mig mycket stilig, arbetsdagen var avslappnad, alla mådde fint och väntade tålmodigt men förväntansfullt på kvällen. Vid halv fyra, när telefonslussen stängts lutade jag mig tillbaka i stolen med hörlurar på huvudet och roliga YouTube-klipp på datorn. Jag tänkte inte arbeta en minut mer än nödvändigt. När jag såg arbetskamrater på olika håll i lokalen öppna sina ölburkar ville inte jag vara sämre, utan korkade upp. Ola kom ner från övervåningen och öppnade en öl han också, och även John anslöt. Vi gick ut i lilla köket och satte oss i lysrörsljuset. Pratade lite. Garvade. IT-avdelningen hade dukat upp med chips, glögg och en hel postback full med is och ölburkar. Vi gick dit och tog varsin. Den söta tjejen i kvalitetsgruppen, hon med de sorgsna ögonen, var där. Hon hälsade på mig, och det kändes hoppfullt. Jag fick ta en öl till, så det gjorde jag. Sen öppnade jag en egen, och när den var slut hällde jag upp ett glas vin. Jag blev ganska bra i gasen, och kvällen hade inte ens börjat. Jag gick till receptionen med John i släptåg, vi snackade Kalmar, vi snackade kärlek och bryderier, och vi som aldrig ens brukar snacka överhuvudtaget. I receptionen fick man servera sig själv glögg, så det gjorde vi. Två rågade pappmuggar med hela klumpar hoptorkade russin i. Maria kom tillbaka efter att ha varit och köpt julklapp, och jag gastade något om att hon var arbetarklass. Jag var förmodligen både tråkig och jobbig, men jag hade ganska roligt. John och jag talade om att man måste beväpna sig med en rejäl dos ironi för att överleva på ett sånt här ställe, och han sa att jag påminner om Tim i The Office, vilket gjorde mig väldigt glad.
Så blev det dags att sätta sig till bords och äta. Det var första julmaten för året, och jag tyckte det smakade helt okej. Tyvärr avbröts ätandet gång på gång av tröttsamma lekar, där de allra tröttaste var de som gick ut på att ledningsgruppen skulle visa att de minsann också var människor som alla andra, och inte bara det, utan människor med självdistans, som inte är det minsta rädda för att göra bort sig lite, bjuda lite på sig själva… Sköna typer helt enkelt! Jag himlade med ögonen åt luciatåget med VD:n i spetsen och åt platschefens snapsviseskrålande. Hämtade en till öl, liksom för att stå ut med allt spexande, och det var här nånstans det började gå utför. Jag blev nämligen för full. Det var länge sen det hände att jag blev för full på det viset. För bakfull, visst, men inte för full. Jag blev inte ens för full på något underhållande vis, utan bara seg och grinig. Hamnade i ett oerhört meningslöst samtal med en nästan lika full Louise, men var tvungen att göra ett avbrott för att dricka vatten. Sen vandrade jag mest omkring i lokalen, varv efter varv efter varv, och alla jag kunde tänka mig att tala med var redan mitt uppe i samtal med folk som jag inte gillar. Jag blev ännu grinigare. Ola var på väg att gå, så jag planerade att haka på honom, men när jag klätt på mig och gått ut såg jag inte till honom. Däremot fick Charlotta syn på mig och började dra i min halsduk och sluddrade att jag inte skulle gå.
”Lägg av!” fräste jag. ”Släpp!”
Hon släppte, och jag åkte hemåt. Tänkte först att jag skulle ta mig till Skanstull och se om Fredrik hade lust att umgås; klockan var trots allt inte ens tolv. Men Fredrik svarade inte i telefon, och jag var så trött att jag under resan höll på att somna, flera gånger.
--
Jag mådde okej nästa morgon, fysiskt men inte psykiskt. Jag var så besviken på gårdagen att jag ville slå sönder något. Det gjorde jag inte. Tog mig till OK/Q8 istället, löste ut ett bokpaket bestående av Rob Sheffields ”Kärlek Är Ett Blandband” och den nya Klas Östergren-boken som min pappa ska få i julklapp. Satte mig sedan på tunnelbanan och började läsa. Var lite lätt förvirrad och glömde för ett ögonblick bort vart jag var på väg (jag var på väg till St:Eriksplan för att fika med Moa) men lyckades komma ihåg att kliva av vid Fridhemsplan och byta tunnelbana. Jag kände mig alldeles klen i kroppen, och stapplade fram som en zombie genom gatorna. Jag tröstköpte en King Creosote-skiva på Record Hunter, och träffade sen på Moa och hennes vänner. Jag var egentligen inte särskilt upplagd för umgänge, och undrade så smått varför jag åkt in till stan överhuvudtaget. Sen mindes jag: jag hade ju bokat in vinpimplande med Fredrik på schemat. Jag försökte få tag i honom, men fick inget svar när jag ringde. Till sist åkte jag hem till honom och ringde på. Han öppnade i bara kalsongerna, och såg så härjad ut att jag nästan trodde det var Gollum som stod där i dörröppningen. Men han piggnade till rätt snart, vi korkade upp (jag hade ju bara druckit ett glas av mitt eget vin kvällen innan, så jag behövde inte köpa något nytt) och efter en stund anslöt hans vän, lämpligt nog döpt till Fredrik även han. Vi lyssnade på Frank Sinatra, och hade ganska trevligt, även om det var lite avslaget. Ingen av oss var väl jättepigg.
Vi hamnade på Metro, där kvällen fortsatte i samma stil som i Fredrik lägenhet. Vi köpte in öl efter öl, snackade, men samtalsämnena var sällan särskilt muntra. Jag valde att sova över på hans soffa framför att åka hem på natten. Vaknade flera gånger av hans katt som svansade över golvet och tittade på mig med en outgrundlig blick.
När jag vaknade följande morgon var jag inte farligt bakis, men mådde skit ändå. En otäck insikt började formas i mitt huvud. En insikt om att jag i grund och botten inte tycker att mitt liv är roligt. Alls. Att jag, om jag skulle kunna väga allt som gör mig ledsen, upprörd, uppgiven, sänkt, mot det som lyfter upp mig, så skulle den negativa vågskålen få livets få glädjeämnen att slungas iväg som av en katapult. Jag antar att det märks ganska väl, på alla sätt och vis. Jag är inte en särskilt glad människa. Jag är inte harmonisk. Jag tycker i grund och botten inte särskilt mycket om vare sig mig själv eller andra människor.
Länge, länge, ända sedan jag första gången började må som jag oftast gör, har jag fascinerats av tanken på att nå botten. På att tappa kontrollen helt. Att släppa allt ansvar, som man släpper en påse ruttnande sopor i sopnedkastet. När jag satt på tunnelbanan, på väg hem den här förmiddagen, fruktade jag för första gången att jag verkligen var på väg dit. Att jag stod med soppåsen i handen. Det var svårt att tänka klart, jag fokuserade på problem jag inte tänkt på tidigare, och lösningarna på dessa problem blev mer och mer drastiska ju mer jag grubblade. Förvånansvärt många av dem gick ut på att be folk jag förmodligen egentligen tycker om att fara åt helvete. Jag vet inte vad det skulle leda till annat än att dra mig än längre ner i djupet, men det kändes som en god idé just då, och även om jag aldrig de facto bad någon fara och flyga ägnade jag söndagseftermiddagen åt att vara kort i tonen, fräsa åt folk och sucka högljutt. Det har jag till stor del fortsatt med även under måndagen, även om jag undvikit de värsta konflikterna genom att på jobbet gömma mig mellan mina hörlurar med den mörkaste musiken jag kunnat hitta i huvudet, och med tårar i ögonen.
Det är ett underbart liv detta.
Thursday, December 13, 2007
Power out.
Torsdag 13 december - 07
Det är mycket väntan just nu. Väntan på snön som aldrig kommer, på den årliga julfesten (jag hoppas på att bli full, hångla och ställa till med scener), på julledigheten, på att få komma hem till Karlskoga och sjunka ihop på sofflocket och inte resa sig upp förrän dagen före nyårsafton…
--
Roligare; gud vad fly jag kommer se ut på julfesten imorgon! Kavaj från Whyred, schackrutig Tiger of Sweden-skjorta, ljusgrå gubbbyxor, blixtrande blanka italienska finskor och så gubbkepsen på sned. Ångrar nästan att jag inte köpte den smala svarta slipsen jag dreglade över på Judiths igår, men min plånbok ylade förtvivlat och ville att jag skulle gå, så jag lydde. Istället gick jag vidare till Myrorna, där jag köpte mig ett skärp, en bok av Will Self och en skiva med His Name Is Alive. Nästa anhalt blev Stadsmissionen, där jag köpte billiga skivor. Fyrtio kronor styck för Suedes debutskiva, och så ett par skivor som förmodligen blir julklappar här och var, och därför inte bör nämnas här. Kan dock avslöja att mitt bidrag till jobbets julklappsbyte blir Grandaddys "The Sophtware Slump". Vet inte vem där som skulle kunna tänkas uppskatta den, men å andra sidan uppskattade jag inte riktigt den fönsterskrapa jag fick förra året, så det jämnar ut sig.
Efteråt mötte jag upp Louise, som också varit och shoppat på sitt håll, utanför Åhléns, för en kvick fika innan det var dags att fara hemåt. Det var en bra dag, men efteråt, när jag kom hem, lade sig en känsla av tomhet över mig. Jag antar att det är den känslan som alltid dyker upp när man konsumerat sig till lycka. Från jackfickan hördes fortfarande plånbokens dämpade ylande.
--
Det blev strömavbrott på jobbet igår. Det klickade varnande i monitorn först, blinkade till, och sedan var allt svart. Det vanliga jobbsorlet steg några decibel när ungefär hundra kontorsråttor samtidigt reste sig från sina stolar, suckade, svor eller skrattade. Själv lutade jag mig tillbaka förnöjt och njöt av pausen. Även telefonen var naturligtvis utslagen, så det fanns inte mycket att göra. Jag rullade kontorsstolen lite närmare fönstret och dagsljuset och läste någon sida i Guy De Maupassants ”Bel-Ami” medan jag väntade på det oundvikliga – att strömmen skulle komma tillbaka. Det gjorde den inte. Något batteridrivet blinkade blått nere vid IT-avdelningen, pulserande och psykande. Louise försökte slå på radion, som också var batteridriven, men den bara brusade. Mobiltelefonerna saknade täckning också. ”Det är så här det börjar…” sa jag dramatiskt, men ingen annan tycktes uppfatta den parodiska katastroffilmsstämningen, så skämtet föll platt till golvet. Jag lekte med tanken på rymdinvasioner, kärnkraftsolyckor, ryssen och levande döda innan jag tröttnade på stolen och reste mig för att mingla lite.
Det rådde avslappnad och uppsluppen stämning på kontoret nu. När alla insett att de inte kunde arbeta, och att anledningen låg utanför deras kontroll, släppte de sina hämningar och började frottera sig med sina arbetskamrater. Det påminde lite om mellanstadiedisconas ”Mörka minuten”, och precis som då letade jag upp ett span; Jenny på ekonomi. Inte för att det hände någonting, förstås, men jag testade mitt katastroffilmsskämt igen, och det funkade bättre på henne. Hon skrattade artigt. Sen satte jag mig på min plats igen och slöade i en och en halv timma, tills strömmen slutligen kom tillbaka. Den hade varit utslagen i hela området.
--
Två år sedan exakt. Jag var inte medveten om det förrän jag påmindes om det i ett mail. Förra året vid den här tiden låg så mycket annat och gnagde – pappas operation framförallt – och jag hade inte riktigt plats för att reflektera över annat ledsamt, men i år har det, åtminstone undermedvetet, legat och skavt någonstans, för jag har haft våldsamt dåligt samvete till och från den gångna veckan.
Det är idag två år sedan exakt sedan jag träffade henne senaste gången. Senaste eller sista. Det får tiden utvisa. Det var, om jag inte missminner mig, en vacker dag, mer vår än vinter, fälten låg öppna utanför bussens fönster på vägen hem, och jag lyssnade på Go-Betweens.
Därpå följde två år. Två år av ensamhet.
Det är mycket väntan just nu. Väntan på snön som aldrig kommer, på den årliga julfesten (jag hoppas på att bli full, hångla och ställa till med scener), på julledigheten, på att få komma hem till Karlskoga och sjunka ihop på sofflocket och inte resa sig upp förrän dagen före nyårsafton…
--
Roligare; gud vad fly jag kommer se ut på julfesten imorgon! Kavaj från Whyred, schackrutig Tiger of Sweden-skjorta, ljusgrå gubbbyxor, blixtrande blanka italienska finskor och så gubbkepsen på sned. Ångrar nästan att jag inte köpte den smala svarta slipsen jag dreglade över på Judiths igår, men min plånbok ylade förtvivlat och ville att jag skulle gå, så jag lydde. Istället gick jag vidare till Myrorna, där jag köpte mig ett skärp, en bok av Will Self och en skiva med His Name Is Alive. Nästa anhalt blev Stadsmissionen, där jag köpte billiga skivor. Fyrtio kronor styck för Suedes debutskiva, och så ett par skivor som förmodligen blir julklappar här och var, och därför inte bör nämnas här. Kan dock avslöja att mitt bidrag till jobbets julklappsbyte blir Grandaddys "The Sophtware Slump". Vet inte vem där som skulle kunna tänkas uppskatta den, men å andra sidan uppskattade jag inte riktigt den fönsterskrapa jag fick förra året, så det jämnar ut sig.
Efteråt mötte jag upp Louise, som också varit och shoppat på sitt håll, utanför Åhléns, för en kvick fika innan det var dags att fara hemåt. Det var en bra dag, men efteråt, när jag kom hem, lade sig en känsla av tomhet över mig. Jag antar att det är den känslan som alltid dyker upp när man konsumerat sig till lycka. Från jackfickan hördes fortfarande plånbokens dämpade ylande.
--
Det blev strömavbrott på jobbet igår. Det klickade varnande i monitorn först, blinkade till, och sedan var allt svart. Det vanliga jobbsorlet steg några decibel när ungefär hundra kontorsråttor samtidigt reste sig från sina stolar, suckade, svor eller skrattade. Själv lutade jag mig tillbaka förnöjt och njöt av pausen. Även telefonen var naturligtvis utslagen, så det fanns inte mycket att göra. Jag rullade kontorsstolen lite närmare fönstret och dagsljuset och läste någon sida i Guy De Maupassants ”Bel-Ami” medan jag väntade på det oundvikliga – att strömmen skulle komma tillbaka. Det gjorde den inte. Något batteridrivet blinkade blått nere vid IT-avdelningen, pulserande och psykande. Louise försökte slå på radion, som också var batteridriven, men den bara brusade. Mobiltelefonerna saknade täckning också. ”Det är så här det börjar…” sa jag dramatiskt, men ingen annan tycktes uppfatta den parodiska katastroffilmsstämningen, så skämtet föll platt till golvet. Jag lekte med tanken på rymdinvasioner, kärnkraftsolyckor, ryssen och levande döda innan jag tröttnade på stolen och reste mig för att mingla lite.
Det rådde avslappnad och uppsluppen stämning på kontoret nu. När alla insett att de inte kunde arbeta, och att anledningen låg utanför deras kontroll, släppte de sina hämningar och började frottera sig med sina arbetskamrater. Det påminde lite om mellanstadiedisconas ”Mörka minuten”, och precis som då letade jag upp ett span; Jenny på ekonomi. Inte för att det hände någonting, förstås, men jag testade mitt katastroffilmsskämt igen, och det funkade bättre på henne. Hon skrattade artigt. Sen satte jag mig på min plats igen och slöade i en och en halv timma, tills strömmen slutligen kom tillbaka. Den hade varit utslagen i hela området.
--
Två år sedan exakt. Jag var inte medveten om det förrän jag påmindes om det i ett mail. Förra året vid den här tiden låg så mycket annat och gnagde – pappas operation framförallt – och jag hade inte riktigt plats för att reflektera över annat ledsamt, men i år har det, åtminstone undermedvetet, legat och skavt någonstans, för jag har haft våldsamt dåligt samvete till och från den gångna veckan.
Det är idag två år sedan exakt sedan jag träffade henne senaste gången. Senaste eller sista. Det får tiden utvisa. Det var, om jag inte missminner mig, en vacker dag, mer vår än vinter, fälten låg öppna utanför bussens fönster på vägen hem, och jag lyssnade på Go-Betweens.
Därpå följde två år. Två år av ensamhet.
Monday, December 10, 2007
Skymningslandet, skymningsmannen.
Måndag 10 december - 07
Det här har jag inte berättat tidigare, för jag har aldrig reflekterat över det förrän nu, men jag har en återkommande dröm som går ut på att jag färdas mellan Kristinehamn och Karlskoga, till fots eller på cykel. Det är en tämligen meningslös dröm, jag kan verkligen inte förstå symboliken. Jag har ingen relation till Kristinehamn, och den enda verkliga upplevelsen som kan liknas vid detta är när jag i min ungdom vid några tillfällen cyklade till och från Linnebäck (som då alltså ligger mitt emellan Kristinehamn och Karlskoga).
Det finns alltid något obehagligt med de där drömmarna, som om något ondskefullt lurar i de värmländska skogarna, något som iakttar mig medan jag rör mig hemåt. Ofta ser jag camping- och rastplatser längs med vägen, men de är oftast folktomma, och är de det inte så är människorna där tystlåtna och buttra. Det är alltid skymning.
Inatt kom en annorlunda twist på drömmen. Jag hade sällskap. Jannis och Beckius var med mig på min vandring. Vi gick på en tågräls. Det var uppenbarligen en mycket gammal räls som inte användes längre, för den var sprucken och rostig och trädstammar hade här och där vält över den. Den gick genom skogen, och sålunda gick även vi genom skogen. Mellan träden skymtade man stora vägen, E18, men inga bilar syntes till. No cars go.
Vi kom fram till en bro. På andra sidan fanns ett litet samhälle, bestående av ett fåtal lägenhetskomplex. Vi såg att det stod en man mitt på bron. Han såg olycklig och förvirrad ut, och höll en ölburk i handen. Vi började prata med honom, jag minns inte vad som sades, men det var uppenbart att någonting inte stod rätt till med honom. Han verkade inte farlig eller så, bara djupt olycklig, som om han kikade ut på oss genom ett svart hål. Beckius ledde mig och Jannis avsides. Han hade fått en idé. Den här killen skulle man utan några som helst svårigheter kunna skinna på pengar! Han hade en plan, och allt vi behövde göra var att spela med.
Vi följde med den stackars förvirrade mannen hem till en fallfärdig lägenhet på andra sidan bron. Det var stökigt, kartonger och matförpackningar på golvet, möbler saknades helt och håller sånär som på en tältsäng med sprucken madrass. Beckius förklarade för honom att om han bara gav oss pengar skulle vi se till att han fick det betydligt bättre. Vi skulle komma tillbaka varje dag, vi skulle köpa honom fina saker, vi skulle laga mat åt honom. Naturligtvis hade han inga intentioner att hålla de löftena, det var bara snack för att komma åt hans pengar. Jag såg hur den deprimerade mannen blev gladare och gladare, men vetskapen om den besvikelse han hade att vänta tyngde ner mig. Det var fruktansvärt att beskåda. Planen började kännas obehaglig, men det var för sent för att dra sig ur.
Sedan minns jag inte mycket mer än känslan. Samvetskvalen, ångesten. Det var något med den där mannen som fick mig att tänka på ett djur. Något hjälplöst, naivt, oskyldigt. Hur skulle man någonsin kunna utnyttja en sådan människa?
Jag vred mig i plågor tills jag slutligen vaknade, tröttare än jag var när jag somnat.
Det här har jag inte berättat tidigare, för jag har aldrig reflekterat över det förrän nu, men jag har en återkommande dröm som går ut på att jag färdas mellan Kristinehamn och Karlskoga, till fots eller på cykel. Det är en tämligen meningslös dröm, jag kan verkligen inte förstå symboliken. Jag har ingen relation till Kristinehamn, och den enda verkliga upplevelsen som kan liknas vid detta är när jag i min ungdom vid några tillfällen cyklade till och från Linnebäck (som då alltså ligger mitt emellan Kristinehamn och Karlskoga).
Det finns alltid något obehagligt med de där drömmarna, som om något ondskefullt lurar i de värmländska skogarna, något som iakttar mig medan jag rör mig hemåt. Ofta ser jag camping- och rastplatser längs med vägen, men de är oftast folktomma, och är de det inte så är människorna där tystlåtna och buttra. Det är alltid skymning.
Inatt kom en annorlunda twist på drömmen. Jag hade sällskap. Jannis och Beckius var med mig på min vandring. Vi gick på en tågräls. Det var uppenbarligen en mycket gammal räls som inte användes längre, för den var sprucken och rostig och trädstammar hade här och där vält över den. Den gick genom skogen, och sålunda gick även vi genom skogen. Mellan träden skymtade man stora vägen, E18, men inga bilar syntes till. No cars go.
Vi kom fram till en bro. På andra sidan fanns ett litet samhälle, bestående av ett fåtal lägenhetskomplex. Vi såg att det stod en man mitt på bron. Han såg olycklig och förvirrad ut, och höll en ölburk i handen. Vi började prata med honom, jag minns inte vad som sades, men det var uppenbart att någonting inte stod rätt till med honom. Han verkade inte farlig eller så, bara djupt olycklig, som om han kikade ut på oss genom ett svart hål. Beckius ledde mig och Jannis avsides. Han hade fått en idé. Den här killen skulle man utan några som helst svårigheter kunna skinna på pengar! Han hade en plan, och allt vi behövde göra var att spela med.
Vi följde med den stackars förvirrade mannen hem till en fallfärdig lägenhet på andra sidan bron. Det var stökigt, kartonger och matförpackningar på golvet, möbler saknades helt och håller sånär som på en tältsäng med sprucken madrass. Beckius förklarade för honom att om han bara gav oss pengar skulle vi se till att han fick det betydligt bättre. Vi skulle komma tillbaka varje dag, vi skulle köpa honom fina saker, vi skulle laga mat åt honom. Naturligtvis hade han inga intentioner att hålla de löftena, det var bara snack för att komma åt hans pengar. Jag såg hur den deprimerade mannen blev gladare och gladare, men vetskapen om den besvikelse han hade att vänta tyngde ner mig. Det var fruktansvärt att beskåda. Planen började kännas obehaglig, men det var för sent för att dra sig ur.
Sedan minns jag inte mycket mer än känslan. Samvetskvalen, ångesten. Det var något med den där mannen som fick mig att tänka på ett djur. Något hjälplöst, naivt, oskyldigt. Hur skulle man någonsin kunna utnyttja en sådan människa?
Jag vred mig i plågor tills jag slutligen vaknade, tröttare än jag var när jag somnat.
Sunday, December 9, 2007
And she would darken the memory.
Söndag 9 december - 07
Migränen försvann till sist, och veckans sista arbetsdag fick lov att härdas ut innanför arbetsplatsen murar. Efteråt lovade jag mig själv en lugn helg. Skrivande, läsande, filmtittande. Umgänge med pappa, Johanna och Maggan som skulle titta över på lördagen. En promenad med Linda på söndagen. Ingenting att hetsa upp sig över, ingen stress, ingen ångest. No alarms and no surprises.
Det började lovande. Jag kom hem, åt några mackor till kvällsmat och sov sedan en stund. Vid tiotiden hade jag bokat tvätttid, så jag gick i maklig takt mellan tvättstugan och lägenheten och tillbringade tid vid datorn mellan sessionerna. När tvätten var färdigtumlad drog jag igång Ken Loachs ”Bread & Roses” och såg ganska exakt halva innan det kändes som att det var dags att kalla det en dag.
På lördagen kom så familjen från Karlskoga. Jag hann vakna, äta frukost, vika tvätt och snygga till det lite hemma innan de stormade in. Det var trevligt, men jag var lite trött och snarstucken, och kanske inte så social som jag borde vara. Dessutom försökte jag desperat undvika samtalsämnen som stressar mig, medan min pappa och hans fru älskar den sortens konversationer (”Vad ska du göra med ditt liv? Hur är det med hälsan? Det du behöver är ett körkort. Hur går det med journalistiken?”) och det gjorde mig ju inte mindre snarstucken.
De for hem framåt kvällningen, och jag lade mig raklång på sängen utan intentioner att göra något alls. Såg klart ”Bread & Roses”, och satt sedan på MSN ett tag, tills jag kände en välbekant ångest krypa sig på. Jag kände mig plötsligt så förfärligt och hopplöst ensam. Visst, för kvällen var det självvalt, men jag vill egentligen inte alls ha det som jag har det. Jag vill inte att allt socialt umgänge ska behöva bokas in, eller att alkohol ska behöva blandas in. Jag vill ha någon som bara kommer över, eller som jag bara kan komma över till. Någon som inte ställer några stora krav på att det måste hända något jämt (även om saker gärna får hända då och då), som tycker om mig även när jag är som mest tråkig och intetsägande, även om jag bara vill sortera skivor en hel kväll.
Vad jag egentligen försöker säga är att jag saknar kärlek. Jag vill ha en flickvän. Inte vem som helst förstås, någon med liknande intressen, mål och värderingar, som man kan se någon slags framtid tillsammans med. Just den här kvällen kändes det dock tämligen hopplöst. Alla jag någonsin intresserat mig för har kärleken i sikte på andra håll, och den insikten förmörkade mitt sinne. Jag visste att ingenting blev bättre av att jag låg hemma och inte gjorde någonting alls, och det blev ju definitivt inte bättre av att jag öppnade en flaska vin, men det gjorde jag ändå. Jag vet faktiskt inte var kvällen hade slutat om inte Louise övertalade mig att hänga med henne och Ola ut på en öl på Götgatan. Jag var skeptisk till en början, men som så många gånger annars infann sig det där futtiga hoppet om att det här kanske var kvällen då jag äntligen skulle träffa någon, så någon timme senare stod jag på Södermalmstorg. Så mycket för min lugna helg.
Ganska omgående såg jag en affisch som skvallrade om att Twilight Sad skulle till att spela på Debaser den här kvällen. Ola och hans vänner var också sugna på att gå dit, eftersom det var något tioårsjubileum, så vi styrde kosan tillbaka mot Slussen. Vi hade tur, det var ingen köbildning alls, så vi kom in utan problem.
Och vad kan jag säga, det blev en bra kväll. Inte spektakulär, men rolig. Twilight Sad var bra, helt okej, men roligast var det nog ändå att dansa efter spelningen. Jag var så pass nykter att det till en början var lite jobbigt – jag känner mig alltid så självmedveten och fånig när jag dansar – men efter ett tag släppte det. Jag försökte flirta lite i baren, och fick några blickar och leenden besvarade, men vågade aldrig försöka göra något av det. Vid ett tillfälle spelades Broder Daniels ”Shoreline” och hela lokalen sjöng med. Det var ett vackert ögonblick. Kvällens roligaste var när Louise strax efter att låten tonats ner frågade: ”Vad var det för låt?”
Jag kom hem vid halv fyra, men var behagligt nog inte särskilt berusad, och därmed inte heller särskilt bakis morgonen därpå. Jag kunde i sakta mak fixa frukost, sitta vid datorn och göra mig i ordning innan det var dags att åka in till stan. Söndagen blev behaglig, med långpromenad och trevligt sällskap, samt löfte om Irish Coffey-kväll efter jul. Men jag känner mig fortfarande ensam.
Migränen försvann till sist, och veckans sista arbetsdag fick lov att härdas ut innanför arbetsplatsen murar. Efteråt lovade jag mig själv en lugn helg. Skrivande, läsande, filmtittande. Umgänge med pappa, Johanna och Maggan som skulle titta över på lördagen. En promenad med Linda på söndagen. Ingenting att hetsa upp sig över, ingen stress, ingen ångest. No alarms and no surprises.
Det började lovande. Jag kom hem, åt några mackor till kvällsmat och sov sedan en stund. Vid tiotiden hade jag bokat tvätttid, så jag gick i maklig takt mellan tvättstugan och lägenheten och tillbringade tid vid datorn mellan sessionerna. När tvätten var färdigtumlad drog jag igång Ken Loachs ”Bread & Roses” och såg ganska exakt halva innan det kändes som att det var dags att kalla det en dag.
På lördagen kom så familjen från Karlskoga. Jag hann vakna, äta frukost, vika tvätt och snygga till det lite hemma innan de stormade in. Det var trevligt, men jag var lite trött och snarstucken, och kanske inte så social som jag borde vara. Dessutom försökte jag desperat undvika samtalsämnen som stressar mig, medan min pappa och hans fru älskar den sortens konversationer (”Vad ska du göra med ditt liv? Hur är det med hälsan? Det du behöver är ett körkort. Hur går det med journalistiken?”) och det gjorde mig ju inte mindre snarstucken.
De for hem framåt kvällningen, och jag lade mig raklång på sängen utan intentioner att göra något alls. Såg klart ”Bread & Roses”, och satt sedan på MSN ett tag, tills jag kände en välbekant ångest krypa sig på. Jag kände mig plötsligt så förfärligt och hopplöst ensam. Visst, för kvällen var det självvalt, men jag vill egentligen inte alls ha det som jag har det. Jag vill inte att allt socialt umgänge ska behöva bokas in, eller att alkohol ska behöva blandas in. Jag vill ha någon som bara kommer över, eller som jag bara kan komma över till. Någon som inte ställer några stora krav på att det måste hända något jämt (även om saker gärna får hända då och då), som tycker om mig även när jag är som mest tråkig och intetsägande, även om jag bara vill sortera skivor en hel kväll.
Vad jag egentligen försöker säga är att jag saknar kärlek. Jag vill ha en flickvän. Inte vem som helst förstås, någon med liknande intressen, mål och värderingar, som man kan se någon slags framtid tillsammans med. Just den här kvällen kändes det dock tämligen hopplöst. Alla jag någonsin intresserat mig för har kärleken i sikte på andra håll, och den insikten förmörkade mitt sinne. Jag visste att ingenting blev bättre av att jag låg hemma och inte gjorde någonting alls, och det blev ju definitivt inte bättre av att jag öppnade en flaska vin, men det gjorde jag ändå. Jag vet faktiskt inte var kvällen hade slutat om inte Louise övertalade mig att hänga med henne och Ola ut på en öl på Götgatan. Jag var skeptisk till en början, men som så många gånger annars infann sig det där futtiga hoppet om att det här kanske var kvällen då jag äntligen skulle träffa någon, så någon timme senare stod jag på Södermalmstorg. Så mycket för min lugna helg.
Ganska omgående såg jag en affisch som skvallrade om att Twilight Sad skulle till att spela på Debaser den här kvällen. Ola och hans vänner var också sugna på att gå dit, eftersom det var något tioårsjubileum, så vi styrde kosan tillbaka mot Slussen. Vi hade tur, det var ingen köbildning alls, så vi kom in utan problem.
Och vad kan jag säga, det blev en bra kväll. Inte spektakulär, men rolig. Twilight Sad var bra, helt okej, men roligast var det nog ändå att dansa efter spelningen. Jag var så pass nykter att det till en början var lite jobbigt – jag känner mig alltid så självmedveten och fånig när jag dansar – men efter ett tag släppte det. Jag försökte flirta lite i baren, och fick några blickar och leenden besvarade, men vågade aldrig försöka göra något av det. Vid ett tillfälle spelades Broder Daniels ”Shoreline” och hela lokalen sjöng med. Det var ett vackert ögonblick. Kvällens roligaste var när Louise strax efter att låten tonats ner frågade: ”Vad var det för låt?”
Jag kom hem vid halv fyra, men var behagligt nog inte särskilt berusad, och därmed inte heller särskilt bakis morgonen därpå. Jag kunde i sakta mak fixa frukost, sitta vid datorn och göra mig i ordning innan det var dags att åka in till stan. Söndagen blev behaglig, med långpromenad och trevligt sällskap, samt löfte om Irish Coffey-kväll efter jul. Men jag känner mig fortfarande ensam.
Thursday, December 6, 2007
Migrän, dag 3.
Torsdag 6 december - 07
Det börjar med fläckar i synfältet, såna som annars brukar dyka upp när man stirrat in i solen en stund. Sedan kommer ryckandet. Fladdrandet. Som om en liten nerv piggnat till och börjat leva fan. Efter en liten stund, tio, femton minuter ungefär, ger sig ryckandet och man ser klart igen. Man pustar ut, tror att faran är över. Men det är det förrädiska lugnet före stormen. Bara minuter senare mobiliserar sig migränstyrkorna och anfaller med nya krafter. Det känns som om någon slår in spikar innanför högra ögongloben, världen börjar snurra, helst av allt vill man bara lägga mig ner och dö.
Det är tredje dagen i rad nu, den värsta attacken av dem alla, och jag tänker; ”tänk om det aldrig går över? Tänk om detta bara är början? Tänk om enda lösningen är att pressa en borrmaskin mot tinningen och hoppas på det bästa?”
Dagarna har börjat okej. Faktum är att jag igår, onsdag, mest bara sjukskrev mig för att jag försovit mig. Migränen dök upp senare på dagen, som en efterhandskonstruktion, fast på riktigt. Egentligen skulle jag hem till Fredrik och se på ”Med Kallt Blod” på kvällen, men det ställde vi in.
Den här dagen började också okej. Jag kom upp i någorlunda god tid, bredde mackor och bryggde blaskigt kaffe (börjar perkulatorn också strejka? Fattas bara!), letade vägbeskrivningar och skrev ner telefonnummer och förberedde mig mentalt för jobbintervju igen. Bemanningsföretaget som jag varit i kontakt med ringde mig igår och sa att Siemens ville träffa mig snarast möjligt.
”M-men jag är sjuuuuk”, gnällde jag. Det hjälptes inte. ”Det vore verkligen bra om du kunde ta dig dit, risken är annars stor att de går vidare med någon annan sökande”, sa bemanningsföretagstjejen strängt. Jag kunde ju inte gärna berätta att jag inte ens är särskilt intresserad av det där jobbet - Upplands Väsby är långt bort, och om jag i framtiden flyttar till sydligare breddgrader kommer det ligga ännu längre bort – så jag lovade att göra ett försök.
Det såg ut att bli en fin dag. Solen sken faktiskt försiktigt bakom molnmassorna, och jag kände mig lite hoppfull. Ingen huvudvärk så här långt, och jag kände mig cool och ganska irländsk i rock, Mike Scott-hatt och med ”Odysseus” under armen. Jag satte mig på bussen mot Universitetet och bytte till pendeltåg vid Ulriksdal. Det kändes som ett litet äventyr, en liten utflykt, och jag trivdes rätt bra. På Pressbyrån vid Upplands Väsby köpte jag senaste numret av Sonic som jag började läsa i väntan på sista bussresan.
Det var då attacken kom. Det började med lässvårigheter. Vita fläckar uppenbarade sig i texten, och orden började studsa upproriskt mellan raderna. Jag slog igen tidningen och ville bara gråta, men satte mig istället på bussen och höll ut. En gigantisk byggnad med Fujitsu Siemens tatuerat på sidan tornade upp sig i bakgrunden efter någon kilometers illamående. Jag klev av och promenerade, först på en cykelbana och sedan, något smärtsamt, en grusväg. Efter att ha anmält mig i receptionen slog jag mig ner i en skinnsoffa och väntade. ”Are you William?” kom någon fram och frågade, men jag var inte William, så jag sa ”no”. Strax därpå bröt ett alldeles fruktansvärt katsenjammer ut. Det tjöt och pep i hela lokalen, och människor skyndade ner för trapporna till receptionen. Det var tydligen brandövning. Hela världen konspirerade mot mitt huvud. Tack och lov slutade larmet tjuta ganska snart, och en gråskäggig man gled fram till mig, skakade min hand och bad mig följa med på fryntlig skånska.
”Verkar som om vi måste tränga oss igenom ett brandinferno för att komma upp”, sa han medan vi gick uppför trapporna. Ett brandinferno hade varit att föredra framför det inferno som just då härjade i min skalle, men jag låtsades som ingenting och skrattade artigt.
Det vore ingen underdrift att säga att intervjun var en katastrof. Jag kunde inte svara mycket mer än ”Mmmm…” på de frågor jag fick, jag var grönblek i ansiktet och kallsvettades.
”Har du några frågor?” frågade han avslutningsvis. Det hade jag inte. Jag ville bara ut.
”Vi kan ta den här vägen”, sa han och ledde mig genom en nyrenoverad korridor som luktade starkt av målarfärg och rengöringsmedel. Vi åkte hiss till nedervåningen, och det kändes som en tivoliattraktion. Jag stapplade ut genom glasdörrarna, och lyckades ta mig till busshållplatsen utan att gå vilse. Först tänkte jag fråga någon av de väntande när bussen skulle gå, men jag visste för det första inte om jag skulle klara av att formulera en hel mening, och för det andra visste jag inte om jag ville veta svaret. Jag överlevde väntan, och jag överlevde bussresan. I Upplands Väsby kräktes jag Twix bakom en rostig container vid pendeltågsstationen.
Det börjar med fläckar i synfältet, såna som annars brukar dyka upp när man stirrat in i solen en stund. Sedan kommer ryckandet. Fladdrandet. Som om en liten nerv piggnat till och börjat leva fan. Efter en liten stund, tio, femton minuter ungefär, ger sig ryckandet och man ser klart igen. Man pustar ut, tror att faran är över. Men det är det förrädiska lugnet före stormen. Bara minuter senare mobiliserar sig migränstyrkorna och anfaller med nya krafter. Det känns som om någon slår in spikar innanför högra ögongloben, världen börjar snurra, helst av allt vill man bara lägga mig ner och dö.
Det är tredje dagen i rad nu, den värsta attacken av dem alla, och jag tänker; ”tänk om det aldrig går över? Tänk om detta bara är början? Tänk om enda lösningen är att pressa en borrmaskin mot tinningen och hoppas på det bästa?”
Dagarna har börjat okej. Faktum är att jag igår, onsdag, mest bara sjukskrev mig för att jag försovit mig. Migränen dök upp senare på dagen, som en efterhandskonstruktion, fast på riktigt. Egentligen skulle jag hem till Fredrik och se på ”Med Kallt Blod” på kvällen, men det ställde vi in.
Den här dagen började också okej. Jag kom upp i någorlunda god tid, bredde mackor och bryggde blaskigt kaffe (börjar perkulatorn också strejka? Fattas bara!), letade vägbeskrivningar och skrev ner telefonnummer och förberedde mig mentalt för jobbintervju igen. Bemanningsföretaget som jag varit i kontakt med ringde mig igår och sa att Siemens ville träffa mig snarast möjligt.
”M-men jag är sjuuuuk”, gnällde jag. Det hjälptes inte. ”Det vore verkligen bra om du kunde ta dig dit, risken är annars stor att de går vidare med någon annan sökande”, sa bemanningsföretagstjejen strängt. Jag kunde ju inte gärna berätta att jag inte ens är särskilt intresserad av det där jobbet - Upplands Väsby är långt bort, och om jag i framtiden flyttar till sydligare breddgrader kommer det ligga ännu längre bort – så jag lovade att göra ett försök.
Det såg ut att bli en fin dag. Solen sken faktiskt försiktigt bakom molnmassorna, och jag kände mig lite hoppfull. Ingen huvudvärk så här långt, och jag kände mig cool och ganska irländsk i rock, Mike Scott-hatt och med ”Odysseus” under armen. Jag satte mig på bussen mot Universitetet och bytte till pendeltåg vid Ulriksdal. Det kändes som ett litet äventyr, en liten utflykt, och jag trivdes rätt bra. På Pressbyrån vid Upplands Väsby köpte jag senaste numret av Sonic som jag började läsa i väntan på sista bussresan.
Det var då attacken kom. Det började med lässvårigheter. Vita fläckar uppenbarade sig i texten, och orden började studsa upproriskt mellan raderna. Jag slog igen tidningen och ville bara gråta, men satte mig istället på bussen och höll ut. En gigantisk byggnad med Fujitsu Siemens tatuerat på sidan tornade upp sig i bakgrunden efter någon kilometers illamående. Jag klev av och promenerade, först på en cykelbana och sedan, något smärtsamt, en grusväg. Efter att ha anmält mig i receptionen slog jag mig ner i en skinnsoffa och väntade. ”Are you William?” kom någon fram och frågade, men jag var inte William, så jag sa ”no”. Strax därpå bröt ett alldeles fruktansvärt katsenjammer ut. Det tjöt och pep i hela lokalen, och människor skyndade ner för trapporna till receptionen. Det var tydligen brandövning. Hela världen konspirerade mot mitt huvud. Tack och lov slutade larmet tjuta ganska snart, och en gråskäggig man gled fram till mig, skakade min hand och bad mig följa med på fryntlig skånska.
”Verkar som om vi måste tränga oss igenom ett brandinferno för att komma upp”, sa han medan vi gick uppför trapporna. Ett brandinferno hade varit att föredra framför det inferno som just då härjade i min skalle, men jag låtsades som ingenting och skrattade artigt.
Det vore ingen underdrift att säga att intervjun var en katastrof. Jag kunde inte svara mycket mer än ”Mmmm…” på de frågor jag fick, jag var grönblek i ansiktet och kallsvettades.
”Har du några frågor?” frågade han avslutningsvis. Det hade jag inte. Jag ville bara ut.
”Vi kan ta den här vägen”, sa han och ledde mig genom en nyrenoverad korridor som luktade starkt av målarfärg och rengöringsmedel. Vi åkte hiss till nedervåningen, och det kändes som en tivoliattraktion. Jag stapplade ut genom glasdörrarna, och lyckades ta mig till busshållplatsen utan att gå vilse. Först tänkte jag fråga någon av de väntande när bussen skulle gå, men jag visste för det första inte om jag skulle klara av att formulera en hel mening, och för det andra visste jag inte om jag ville veta svaret. Jag överlevde väntan, och jag överlevde bussresan. I Upplands Väsby kräktes jag Twix bakom en rostig container vid pendeltågsstationen.
Tuesday, December 4, 2007
Jag nästan dog.
Tisdag 4 december - 07
“Är det nu jag dör?” tänkte jag när blicken blev grumlig och förmågan att fokusera försvann. Bokstäverna snurrade runt som i en strömvirvel på skärmen och tinningarna kändes som om de sakta pressades inåt. Jag tittade fem minuter in i framtiden och såg mig själv i en skakande, fradgatuggande hög på golvet, och det var ingen rolig tanke. Jag såg fem dagar in i framtiden och såg läkarens röntgenbilder av min hjärna, och den stora knölen som långsamt hade sugit energi ur mig de senaste åren och som inom loppet av några veckor skulle ta mig av daga.
Sen insåg jag att syndromen påminde ganska mycket om det som i folkmun kallas ”migrän”. Jag led av det ganska frekvent i min ungdom, men har varit fri från det de senaste åren. Jag hade faktiskt glömt bort hur det kändes. Det var inte något jag behövde påminnas om.
Lösningen såg först ut att bli att gå och låsa in sig i vilorummet en stund. Det kändes förvisso inte särskilt lockande - vilorum, om de finns på arbetsplatser eller i skolor spelar ingen roll, är sällan särskilt mysiga rum att vistas i – men bättre än att sitta vid sin dator med huvudet i händerna och ögonen riktade mot en allt mer psykedelisk skärm där bokstäver och siffror dansade runt till en ohörbar melodi. Tyvärr hade någon hunnit före, och dörren till vilorummet var låst. Slokörad återvände jag till min plats, packade min väska och gick för dagen. Tanken på att fortsätta jobba under de här förutsättningarna var skrattretande, tanken på att ramla ihop i sängen betydligt mer lockande. När jag kom ut i friska luften kom synen tillbaka nästan direkt, och först funderade jag på att gå tillbaka till kontoret igen, men det kändes fånigt, så jag klev på bussen och for hem ändå. Tur var väl det, för när jag kommit halvvägs mådde jag förfärligt dåligt, hade både huvudvärk och mådde illa, och ramla ihop på sängen var precis vad jag gjorde. I tre timmar sov jag. När jag vaknade hade eftermiddagen övergått i en fullständigt meningslös kväll. Jag mådde bättre, men inte bra, och kunde inte komma på nånting att göra. Till råga på allt fungerade internetanslutningen dåligt och fortsatte göra så hela kvällen. En jävla dag. Men dog gjorde jag ju i alla fall inte.
--
Annars har dagarna varit okej. I söndags eftermiddag åkte jag in till stan och lunchade med Louise. Åt en jättegod sallad på nyrenoverade Fåtöljen på Götgatan. Vi tog ett fönsterbord och utanför paraderade tomtar och andra maskeradklädda skummisar förbi med en hel barnaskara i släptåg.
Egentligen tänkte jag åka hem efter det. Skulle gå på bio med Moa på kvällen, men det var inte förrän ganska sent, och jag behövde hinna laga mat innan. Louise insisterade dock på att vi skulle ta ännu en kopp kaffe någon annanstans, och det skulle det nog finnas tid för, så vi tog en promenad till Gamla Stan. Där rådde full aktivitet som vanligt, flanörer och julklappsshoppare i en salig röra. Vi tog omvägar genom slingriga gränder för att slippa den värsta ruschen, men Chokladkoppen som vi tänkte fika på var fullsatt, så vi fick slingra oss tillbaka igen och välja ett andraklasscafé inte långt från tunnelbanan. Det var inte lika mysigt, och personalen var kollosalt otrevlig, men en okej kopp kaffe kunde man få i alla fall, och det var ju huvudsaken. Efter en stund blev vi bortschasade, för bordet vi slagit oss ner vid var reserverat. Vi gick tillbaka till Söder, och hamnade på Hjärtats Bar. Louise tog ett glas vin och bjöd på en öl, eftersom jag har dåligt ställt. Det kändes vuxet på något sätt, att gå ut och dricka en (1) öl, på en söndag. Efter det följdes vi åt till Medborgarplatsen, där jag och Moa sedan gick på bio. Vi såg ”Fyra Månader, Tre Veckor, Två Dagar”, en väldigt svart rumänsk film. Vi funderade en stund på att gå och titta på Mattias Alkberg som skulle spela akustiskt på Debaser senare på kvällen, så vi promenerade dit. Alkberg och Jari Haapalainen stod i dörren när vi kom, men jag låtsades inte om det, utan gick in och frågade om priset. Det kostade förvisso inte farligt mycket, men jag var trött, det var söndag och jag hade inte lagat någon mat inför morgondagen. Så jag åkte hem istället. Hoppas det var en dålig konsert.
“Är det nu jag dör?” tänkte jag när blicken blev grumlig och förmågan att fokusera försvann. Bokstäverna snurrade runt som i en strömvirvel på skärmen och tinningarna kändes som om de sakta pressades inåt. Jag tittade fem minuter in i framtiden och såg mig själv i en skakande, fradgatuggande hög på golvet, och det var ingen rolig tanke. Jag såg fem dagar in i framtiden och såg läkarens röntgenbilder av min hjärna, och den stora knölen som långsamt hade sugit energi ur mig de senaste åren och som inom loppet av några veckor skulle ta mig av daga.
Sen insåg jag att syndromen påminde ganska mycket om det som i folkmun kallas ”migrän”. Jag led av det ganska frekvent i min ungdom, men har varit fri från det de senaste åren. Jag hade faktiskt glömt bort hur det kändes. Det var inte något jag behövde påminnas om.
Lösningen såg först ut att bli att gå och låsa in sig i vilorummet en stund. Det kändes förvisso inte särskilt lockande - vilorum, om de finns på arbetsplatser eller i skolor spelar ingen roll, är sällan särskilt mysiga rum att vistas i – men bättre än att sitta vid sin dator med huvudet i händerna och ögonen riktade mot en allt mer psykedelisk skärm där bokstäver och siffror dansade runt till en ohörbar melodi. Tyvärr hade någon hunnit före, och dörren till vilorummet var låst. Slokörad återvände jag till min plats, packade min väska och gick för dagen. Tanken på att fortsätta jobba under de här förutsättningarna var skrattretande, tanken på att ramla ihop i sängen betydligt mer lockande. När jag kom ut i friska luften kom synen tillbaka nästan direkt, och först funderade jag på att gå tillbaka till kontoret igen, men det kändes fånigt, så jag klev på bussen och for hem ändå. Tur var väl det, för när jag kommit halvvägs mådde jag förfärligt dåligt, hade både huvudvärk och mådde illa, och ramla ihop på sängen var precis vad jag gjorde. I tre timmar sov jag. När jag vaknade hade eftermiddagen övergått i en fullständigt meningslös kväll. Jag mådde bättre, men inte bra, och kunde inte komma på nånting att göra. Till råga på allt fungerade internetanslutningen dåligt och fortsatte göra så hela kvällen. En jävla dag. Men dog gjorde jag ju i alla fall inte.
--
Annars har dagarna varit okej. I söndags eftermiddag åkte jag in till stan och lunchade med Louise. Åt en jättegod sallad på nyrenoverade Fåtöljen på Götgatan. Vi tog ett fönsterbord och utanför paraderade tomtar och andra maskeradklädda skummisar förbi med en hel barnaskara i släptåg.
Egentligen tänkte jag åka hem efter det. Skulle gå på bio med Moa på kvällen, men det var inte förrän ganska sent, och jag behövde hinna laga mat innan. Louise insisterade dock på att vi skulle ta ännu en kopp kaffe någon annanstans, och det skulle det nog finnas tid för, så vi tog en promenad till Gamla Stan. Där rådde full aktivitet som vanligt, flanörer och julklappsshoppare i en salig röra. Vi tog omvägar genom slingriga gränder för att slippa den värsta ruschen, men Chokladkoppen som vi tänkte fika på var fullsatt, så vi fick slingra oss tillbaka igen och välja ett andraklasscafé inte långt från tunnelbanan. Det var inte lika mysigt, och personalen var kollosalt otrevlig, men en okej kopp kaffe kunde man få i alla fall, och det var ju huvudsaken. Efter en stund blev vi bortschasade, för bordet vi slagit oss ner vid var reserverat. Vi gick tillbaka till Söder, och hamnade på Hjärtats Bar. Louise tog ett glas vin och bjöd på en öl, eftersom jag har dåligt ställt. Det kändes vuxet på något sätt, att gå ut och dricka en (1) öl, på en söndag. Efter det följdes vi åt till Medborgarplatsen, där jag och Moa sedan gick på bio. Vi såg ”Fyra Månader, Tre Veckor, Två Dagar”, en väldigt svart rumänsk film. Vi funderade en stund på att gå och titta på Mattias Alkberg som skulle spela akustiskt på Debaser senare på kvällen, så vi promenerade dit. Alkberg och Jari Haapalainen stod i dörren när vi kom, men jag låtsades inte om det, utan gick in och frågade om priset. Det kostade förvisso inte farligt mycket, men jag var trött, det var söndag och jag hade inte lagat någon mat inför morgondagen. Så jag åkte hem istället. Hoppas det var en dålig konsert.
Sunday, December 2, 2007
Wine destroys the memory.
Lördag 1 december - 07
Lördagkväll. Jag sitter i morgonrock vid datorn, lyssnar på Arab Strap och har ryggen krökt som en gamnacke. Det ligger plastpåsar och smutstvätt på golvet, en tom saftflaska står bredvid datorn på vardagsrumsbordet. Jag är trött men vill inte sova, och snart ska jag dricka te. Det här är första rofyllda kvällen på en hel vecka, men inte innebär det att jag kan slappna av. Det är för mycket oro inombords, mina tankar är överallt på samma gång. Vilken jävla vecka det har varit.
Efter dödsbudet i söndags åkte jag in till stan för att ta en sedan tidigare planerad promenad med Moa. Kände mig märklig till mods förstås, som man gör efter ett dödsbud. Hade dessutom bakfyllevärk i hela kroppen – sviter som satt i sedan fredagen – och det var grått och fult ute, som om någon vält ut en cementblandare och låtit innehållet täcka allt runtomkring. Det blev en trevlig promenad ändå, och jag avslutade med att handla hem lite mat på hemvägen. Kvällen var i stort sett menlös. Jag satt mest och stirrade.
--
Så kom då arbetsveckan, som en ond dröm. Johanna var sjuk, så vi var underbemannade igen. Louise släppte av en bunt krediteringar på min bänk, och meddelade att de skulle vara färdiga senast på fredagen. Jag bara suckade.
”Jag har kämpat typ en halv dag med att sammanställa krediteringsunderlaget. Du kan ju åtminstone tacka”, snäste hon.
Jag skickade ett mail. Inget innehåll, bara en rubrik som löd: ”Tack!” Jag tror ironin sken igenom rätt bra, för tonen mellan oss var ansträngd hela återstoden av dagen.
--
Så blev det tisdag. På eftermiddagen höll Louise i en utbildning i förbokningar, något som jag skulle kunna göra i sömnen. Min närvaro kändes inte särskilt viktig, och när min mobil ringde och displayen visade ett nummer jag kände igen från ett av de jobb jag sökt, lämnade jag naturligtvis rummet och svarade. Jag var tydligen mycket intressant för arbetsgivaren – den ende som var aktuell för tjänsten, och de undrade på hur kort varsel jag kunde sluta. Om jag fick tjänsten, vilket ju allt pekade på i nuläget, ville de att jag skulle kunna börja inom två veckor. Jag lovade att ta reda på det och återkomma.
”Tack för visad respekt”, fnös Louise när jag klev tillbaka in i utbildningslokalen. Jag ryckte på axlarna. Det kändes som att jag fått viktigare saker att fundera på än min och Louises begynnande dispyt. Som till exempel om jag ville byta jobb, och hur jag i så fall skulle gå till väga för att sköta det på smidigast möjliga vis.
Jag gick tidigare den dan, eftersom min mamma var i stan på tillfälligt besök. Hon skulle resa hem igen vid klockan arton, men några timmar ville jag hinna träffa henne i alla fall. Vi möttes upp vid T-centralen, där hon väntade med sin väninna och väninnans son Pavel. Pavel har jag träffat tidigare, vid flera olika tillfällen. Han var kompis med min gamla vän Alex, och jag har även sprungit på honom i Stockholm för flera år sedan. Det kom han dock inte ihåg när jag påminde honom om det. Han visade överlag väldigt lite intresse för min person, och jag förstod verkligen vad han menade när han sa att han minsann bott i Stockholm tillräckligt länge för att kunna kalla sig Stockholmare. Jodå, ett par typiska Stockholmsattribut hade han minsann lagt sig till med. Jag som mindes honom som riktigt trevlig…
Att träffa mamma var mer gemytligt. Hon bjöd mig på en Caesarsallad på en restaurang på Drottninggatan, och sedan promenerade vi och pratade en stund. Hennes buss tillbaka till Karlskoga gick från Kungsbron, så jag följde med dit, och gick sedan till Kungsholmen genom kylan och tog tuben hem.
--
Onsdagen kom och gick; en relativt vanlig arbetsdag med en ovanligt retlig Louise som gick mig på nerverna. Efter jobbet satt jag och stirrade framför datorn en stund, pratade mat och diet med Maria och pratade det förflutna med Beckius i telefon. Han hade tidigare i veckan skickat mig en cd-skiva med en film från min 20-årsfest på. Jag tittade på den och kände mig sentimental och nostalgisk. Där fanns många människor som man träffar allt för sällan numera. Jenny, Helena, Oscar, Alex, Beckius… Gamla vänner som man kanske inte alltid har så mycket gemensamt med längre, men som man likväl saknar när man konfronteras med minnena av dem. Som den här kvällen då. Jag somnade alldeles för sent, med en bitterljuv känsla i kroppen.
--
Torsdagen bjöd till en början inte på särskilt många överraskningar. Jobb, jobb och jobb, en tjurig Louise och en förlamande trötthet i kropp och själ. På eftermiddagen var det min tur att hålla i en utbildning, men den dator jag bokat hade inte rätt programvara installerad, så hela uppdraget misslyckades. Louise himlade med ögonen, jag kände mig värdelös en stund, sen åkte jag hem. Sov en stund och satt sedan några timmar vid datorn. Egentligen behövde jag lägga mig tidigt, men hade ingen ro i kroppen. Morgonen därpå hade jag bokat möte med chefen. Jag skulle informera henne om att jag sökt andra jobb, och vad jag erbjudit för lön där. Syftet med samtalet var att jag ville få en fingervisning om vad min nya lön kommer att bli efter årsskiftet. Att fatta ett beslut om huruvida jag vill stanna eller inte skulle bli så mycket lättare med den informationen. Självfallet var jag nervös. Ingenting blev bättre av att brorsan, strax innan jag skulle lägga mig, ringde och meddelade att han hittat en annan lägenhet att bo i. Det innebär att jag lämnas ensam med hela hyran och alla räkningar. Helt plötsligt sätts jag med 2600 :- mer utgifter i månaden. Om jag var nervös tidigare blev jag nu sittande med rivande ångest inombords. Jag avslutade samtalet med ett ”Jaha…” och sen var det fullständigt omöjligt att somna. Visste inte hur jag skulle klara av det här bakslaget, och det vet jag fortfarande inte. Jag lever inget särskilt utsvävande liv, och ändå har jag i nuläget svårt att få pengarna att räcka till. Hur det ska gå i framtiden övergår mitt förstånd. Att somna den natten var ett i stort sett omöjligt projekt, men vid tvåtiden lyckades tröttheten besegra ångesten.
--
Fredagsförmiddagen blev en förmiddag av konfrontationer. Först med min chef, som inte tog nyheterna av mitt jobbsökande riktigt som jag hoppats på. ”Vad spännande”, sa hon bara, och när jag nämnde vad jag satt för löneanspråk på nya jobbet höll hon på att börja garva. Sen vände hon samtalet till ett samtal om mina brister och hur de skulle åtgärdas, och nämnde att hon inför årets lönesättning främst gick på struktur och måluppföljning, och då inget av detta är mina starkare sidor var kontentan av samtalet att min lön inte skulle bli särskilt mycket högre. Efteråt ringde jag upp bemanningsföretaget och meddelade att jag förvisso inte kunde sluta på två veckors varsel, men var mycket intresserad av tjänsten. De skulle återkomma så snart de hört något nytt från Siemens, som jag alltså eventuellt kommer att arbeta för.
Nästa konfrontation var Louise. Jag bokade upp ett mötesrum och vi snackade ut om veckan som varit. Som alltid krälade jag mer i stoftet än jag egentligen ansåg nödvändigt, men allt var ju för husfridens skull. Sen härdade jag ut resten av dagen, tills det var dags att avsluta arbetsveckan. Jag åkte då raka vägen till Hötorget, där jag skulle träffa min MSN-vän Per, som var i Stockholm för att se Rufus Wainwright. Han och hans kompis Hilly väntade vid Hötorget, och vi gick in bland restaurangerna och åt. De var trevliga människor, och efter maten gick vi till café Vete Katten och fikade och diskuterade film och musik. Jag nöjde mig med ett par koppar kaffe och skippade bakverken. Vid åttatiden drog jag vidare och tog mig hem till Fredrik. Vi hade bestämt tidigare i veckan att jag skulle hem till honom, men när jag nu ringde på dörren var det ingen som öppnade, och allt som hördes från hans lägenhet var katten som jamade. Jag ringde Frida, som inte heller visste var han kunde tänkas vara. Jag traskade till Willys, och hoppades att han gått dit, men icke. Då lämnade jag ett meddelande på hans telefonsvarare och ringde sedan Anna N. Kanske kunde man umgås med henne tills Fredrik behagade höra av sig? Nej, det kunde man inte, hon var ute och promenerade med sin sambo Karin. I samma ögonblick som jag lade på såg jag att jag hade missade samtal från Frida. Det visade sig att Fredrik låst sig ute och åkt hem till henne för att plocka upp sin extranyckel. Om den karln bara kunde skaffa sig mobil någon gång skulle livet bli betydligt enklare…
Det var hur som helst roligt att se honom igen, och framförallt roligt att se att han mådde bättre än sist. Vi korkade upp varsin flaska rött och satt i hans lägenhet och lyssnade på plattor och snackade i ett par timmar. Det kändes bra, det kändes som i somras då vi spenderade många kvällar på det viset. Framåt småtimmarna drog vi vidare ut för att möta upp med Moa och hennes vänner som var ute och svirade i närheten. Vi hamnade tyvärr på fel ställe först, någon gayklubb där en bastant flata sjöng smäktande sånger till pianokomp. Det var fint, men Moa och kompani syntes inte till. Det berodde på att de var i lokalen intill, stället som tidigare kallades Ugglan. Vi hittade dit till slut, klev in, beställde varsin öl och satte oss. Jag minns inte så mycket av stället, för vi kom dit rätt sent, och det stängde ett, men jag minns att jag hann spela en runda rundpingis och torska rejält på det innan det var dags att gå igen. Vi tänkte först knalla över till Kvarnen, men ändrade oss i sista sekunden och köpte hamburgare istället. Jag däckade på Fredriks soffa till ”Percy Tårar” på teven. Mitt i natten vaknade jag och var livrädd att jag skulle vara lika bakis som förra lördagen, men när morgonen kom var jag mest bara trivsamt bakfull, sådär så man är lite seg men mår bra i övrigt. Fredrik var vid gott mod även han, så vi tog en promenad till Hornstull och Street. Det var grått och duggregnigt ute som vanligt, men friskt och behagligt. Jag köpte en korv och en kaffe av en korvgubbe, en julklapp till mamma på Street och ett helt gäng skivor på Mickes Skivor. Efter lunch på ett café vid Zinkensdamm styrde vi kosan till Judiths där jag köpte en ny skjorta och en ny halsduk - den förra lyckades jag supa bort någon gång under fredagsnatten, och då jag fått den av Alva den där blöta kvällen tidigare i höst, då någon råkat glömma den på hennes väska, kändes det ganska passande. En stafetthalsduk. Jag köpte mig också en gubbkeps, något jag tänkt införskaffa en längre tid. Bestämde mig på allvar först förra helgen, då Joel påstod att jag skulle se ut som Jude Law om jag bara klippte mig kort och skaffade gubbkeps. Nåja, nu har kommit halvvägs i alla fall, och allt som döljer mitt hiskeliga hår måste vara av godo…
Efter detta, för min plånbok förödande, äventyr skildes vi åt vid Slussen och jag åkte hem. Resten av kvällen tillbringade jag i sängen, med film, mina nya skivor och MSN. Louise, som uppenbarligen accepterat mitt nergrävande av stridsyxan ville ha med mig ut på ett glas vin, men jag avböjde. Egentligen hade jag tänkt att en vit treveckorsperiod skulle ha inletts redan den här veckan, men det gick ju sådär. Bättre lycka nästa vecka kanske.
Med allt.
Lördagkväll. Jag sitter i morgonrock vid datorn, lyssnar på Arab Strap och har ryggen krökt som en gamnacke. Det ligger plastpåsar och smutstvätt på golvet, en tom saftflaska står bredvid datorn på vardagsrumsbordet. Jag är trött men vill inte sova, och snart ska jag dricka te. Det här är första rofyllda kvällen på en hel vecka, men inte innebär det att jag kan slappna av. Det är för mycket oro inombords, mina tankar är överallt på samma gång. Vilken jävla vecka det har varit.
Efter dödsbudet i söndags åkte jag in till stan för att ta en sedan tidigare planerad promenad med Moa. Kände mig märklig till mods förstås, som man gör efter ett dödsbud. Hade dessutom bakfyllevärk i hela kroppen – sviter som satt i sedan fredagen – och det var grått och fult ute, som om någon vält ut en cementblandare och låtit innehållet täcka allt runtomkring. Det blev en trevlig promenad ändå, och jag avslutade med att handla hem lite mat på hemvägen. Kvällen var i stort sett menlös. Jag satt mest och stirrade.
--
Så kom då arbetsveckan, som en ond dröm. Johanna var sjuk, så vi var underbemannade igen. Louise släppte av en bunt krediteringar på min bänk, och meddelade att de skulle vara färdiga senast på fredagen. Jag bara suckade.
”Jag har kämpat typ en halv dag med att sammanställa krediteringsunderlaget. Du kan ju åtminstone tacka”, snäste hon.
Jag skickade ett mail. Inget innehåll, bara en rubrik som löd: ”Tack!” Jag tror ironin sken igenom rätt bra, för tonen mellan oss var ansträngd hela återstoden av dagen.
--
Så blev det tisdag. På eftermiddagen höll Louise i en utbildning i förbokningar, något som jag skulle kunna göra i sömnen. Min närvaro kändes inte särskilt viktig, och när min mobil ringde och displayen visade ett nummer jag kände igen från ett av de jobb jag sökt, lämnade jag naturligtvis rummet och svarade. Jag var tydligen mycket intressant för arbetsgivaren – den ende som var aktuell för tjänsten, och de undrade på hur kort varsel jag kunde sluta. Om jag fick tjänsten, vilket ju allt pekade på i nuläget, ville de att jag skulle kunna börja inom två veckor. Jag lovade att ta reda på det och återkomma.
”Tack för visad respekt”, fnös Louise när jag klev tillbaka in i utbildningslokalen. Jag ryckte på axlarna. Det kändes som att jag fått viktigare saker att fundera på än min och Louises begynnande dispyt. Som till exempel om jag ville byta jobb, och hur jag i så fall skulle gå till väga för att sköta det på smidigast möjliga vis.
Jag gick tidigare den dan, eftersom min mamma var i stan på tillfälligt besök. Hon skulle resa hem igen vid klockan arton, men några timmar ville jag hinna träffa henne i alla fall. Vi möttes upp vid T-centralen, där hon väntade med sin väninna och väninnans son Pavel. Pavel har jag träffat tidigare, vid flera olika tillfällen. Han var kompis med min gamla vän Alex, och jag har även sprungit på honom i Stockholm för flera år sedan. Det kom han dock inte ihåg när jag påminde honom om det. Han visade överlag väldigt lite intresse för min person, och jag förstod verkligen vad han menade när han sa att han minsann bott i Stockholm tillräckligt länge för att kunna kalla sig Stockholmare. Jodå, ett par typiska Stockholmsattribut hade han minsann lagt sig till med. Jag som mindes honom som riktigt trevlig…
Att träffa mamma var mer gemytligt. Hon bjöd mig på en Caesarsallad på en restaurang på Drottninggatan, och sedan promenerade vi och pratade en stund. Hennes buss tillbaka till Karlskoga gick från Kungsbron, så jag följde med dit, och gick sedan till Kungsholmen genom kylan och tog tuben hem.
--
Onsdagen kom och gick; en relativt vanlig arbetsdag med en ovanligt retlig Louise som gick mig på nerverna. Efter jobbet satt jag och stirrade framför datorn en stund, pratade mat och diet med Maria och pratade det förflutna med Beckius i telefon. Han hade tidigare i veckan skickat mig en cd-skiva med en film från min 20-årsfest på. Jag tittade på den och kände mig sentimental och nostalgisk. Där fanns många människor som man träffar allt för sällan numera. Jenny, Helena, Oscar, Alex, Beckius… Gamla vänner som man kanske inte alltid har så mycket gemensamt med längre, men som man likväl saknar när man konfronteras med minnena av dem. Som den här kvällen då. Jag somnade alldeles för sent, med en bitterljuv känsla i kroppen.
--
Torsdagen bjöd till en början inte på särskilt många överraskningar. Jobb, jobb och jobb, en tjurig Louise och en förlamande trötthet i kropp och själ. På eftermiddagen var det min tur att hålla i en utbildning, men den dator jag bokat hade inte rätt programvara installerad, så hela uppdraget misslyckades. Louise himlade med ögonen, jag kände mig värdelös en stund, sen åkte jag hem. Sov en stund och satt sedan några timmar vid datorn. Egentligen behövde jag lägga mig tidigt, men hade ingen ro i kroppen. Morgonen därpå hade jag bokat möte med chefen. Jag skulle informera henne om att jag sökt andra jobb, och vad jag erbjudit för lön där. Syftet med samtalet var att jag ville få en fingervisning om vad min nya lön kommer att bli efter årsskiftet. Att fatta ett beslut om huruvida jag vill stanna eller inte skulle bli så mycket lättare med den informationen. Självfallet var jag nervös. Ingenting blev bättre av att brorsan, strax innan jag skulle lägga mig, ringde och meddelade att han hittat en annan lägenhet att bo i. Det innebär att jag lämnas ensam med hela hyran och alla räkningar. Helt plötsligt sätts jag med 2600 :- mer utgifter i månaden. Om jag var nervös tidigare blev jag nu sittande med rivande ångest inombords. Jag avslutade samtalet med ett ”Jaha…” och sen var det fullständigt omöjligt att somna. Visste inte hur jag skulle klara av det här bakslaget, och det vet jag fortfarande inte. Jag lever inget särskilt utsvävande liv, och ändå har jag i nuläget svårt att få pengarna att räcka till. Hur det ska gå i framtiden övergår mitt förstånd. Att somna den natten var ett i stort sett omöjligt projekt, men vid tvåtiden lyckades tröttheten besegra ångesten.
--
Fredagsförmiddagen blev en förmiddag av konfrontationer. Först med min chef, som inte tog nyheterna av mitt jobbsökande riktigt som jag hoppats på. ”Vad spännande”, sa hon bara, och när jag nämnde vad jag satt för löneanspråk på nya jobbet höll hon på att börja garva. Sen vände hon samtalet till ett samtal om mina brister och hur de skulle åtgärdas, och nämnde att hon inför årets lönesättning främst gick på struktur och måluppföljning, och då inget av detta är mina starkare sidor var kontentan av samtalet att min lön inte skulle bli särskilt mycket högre. Efteråt ringde jag upp bemanningsföretaget och meddelade att jag förvisso inte kunde sluta på två veckors varsel, men var mycket intresserad av tjänsten. De skulle återkomma så snart de hört något nytt från Siemens, som jag alltså eventuellt kommer att arbeta för.
Nästa konfrontation var Louise. Jag bokade upp ett mötesrum och vi snackade ut om veckan som varit. Som alltid krälade jag mer i stoftet än jag egentligen ansåg nödvändigt, men allt var ju för husfridens skull. Sen härdade jag ut resten av dagen, tills det var dags att avsluta arbetsveckan. Jag åkte då raka vägen till Hötorget, där jag skulle träffa min MSN-vän Per, som var i Stockholm för att se Rufus Wainwright. Han och hans kompis Hilly väntade vid Hötorget, och vi gick in bland restaurangerna och åt. De var trevliga människor, och efter maten gick vi till café Vete Katten och fikade och diskuterade film och musik. Jag nöjde mig med ett par koppar kaffe och skippade bakverken. Vid åttatiden drog jag vidare och tog mig hem till Fredrik. Vi hade bestämt tidigare i veckan att jag skulle hem till honom, men när jag nu ringde på dörren var det ingen som öppnade, och allt som hördes från hans lägenhet var katten som jamade. Jag ringde Frida, som inte heller visste var han kunde tänkas vara. Jag traskade till Willys, och hoppades att han gått dit, men icke. Då lämnade jag ett meddelande på hans telefonsvarare och ringde sedan Anna N. Kanske kunde man umgås med henne tills Fredrik behagade höra av sig? Nej, det kunde man inte, hon var ute och promenerade med sin sambo Karin. I samma ögonblick som jag lade på såg jag att jag hade missade samtal från Frida. Det visade sig att Fredrik låst sig ute och åkt hem till henne för att plocka upp sin extranyckel. Om den karln bara kunde skaffa sig mobil någon gång skulle livet bli betydligt enklare…
Det var hur som helst roligt att se honom igen, och framförallt roligt att se att han mådde bättre än sist. Vi korkade upp varsin flaska rött och satt i hans lägenhet och lyssnade på plattor och snackade i ett par timmar. Det kändes bra, det kändes som i somras då vi spenderade många kvällar på det viset. Framåt småtimmarna drog vi vidare ut för att möta upp med Moa och hennes vänner som var ute och svirade i närheten. Vi hamnade tyvärr på fel ställe först, någon gayklubb där en bastant flata sjöng smäktande sånger till pianokomp. Det var fint, men Moa och kompani syntes inte till. Det berodde på att de var i lokalen intill, stället som tidigare kallades Ugglan. Vi hittade dit till slut, klev in, beställde varsin öl och satte oss. Jag minns inte så mycket av stället, för vi kom dit rätt sent, och det stängde ett, men jag minns att jag hann spela en runda rundpingis och torska rejält på det innan det var dags att gå igen. Vi tänkte först knalla över till Kvarnen, men ändrade oss i sista sekunden och köpte hamburgare istället. Jag däckade på Fredriks soffa till ”Percy Tårar” på teven. Mitt i natten vaknade jag och var livrädd att jag skulle vara lika bakis som förra lördagen, men när morgonen kom var jag mest bara trivsamt bakfull, sådär så man är lite seg men mår bra i övrigt. Fredrik var vid gott mod även han, så vi tog en promenad till Hornstull och Street. Det var grått och duggregnigt ute som vanligt, men friskt och behagligt. Jag köpte en korv och en kaffe av en korvgubbe, en julklapp till mamma på Street och ett helt gäng skivor på Mickes Skivor. Efter lunch på ett café vid Zinkensdamm styrde vi kosan till Judiths där jag köpte en ny skjorta och en ny halsduk - den förra lyckades jag supa bort någon gång under fredagsnatten, och då jag fått den av Alva den där blöta kvällen tidigare i höst, då någon råkat glömma den på hennes väska, kändes det ganska passande. En stafetthalsduk. Jag köpte mig också en gubbkeps, något jag tänkt införskaffa en längre tid. Bestämde mig på allvar först förra helgen, då Joel påstod att jag skulle se ut som Jude Law om jag bara klippte mig kort och skaffade gubbkeps. Nåja, nu har kommit halvvägs i alla fall, och allt som döljer mitt hiskeliga hår måste vara av godo…
Efter detta, för min plånbok förödande, äventyr skildes vi åt vid Slussen och jag åkte hem. Resten av kvällen tillbringade jag i sängen, med film, mina nya skivor och MSN. Louise, som uppenbarligen accepterat mitt nergrävande av stridsyxan ville ha med mig ut på ett glas vin, men jag avböjde. Egentligen hade jag tänkt att en vit treveckorsperiod skulle ha inletts redan den här veckan, men det gick ju sådär. Bättre lycka nästa vecka kanske.
Med allt.
Subscribe to:
Comments (Atom)