Crappy new year.

Onsdag 2 januari - 08

Det nya året inleddes med att den enda tjej jag verkligen förälskat mig i under det gångna året, stod och hånglade med sin vidriga pojkvän en meter bakom mig, medan fyrverkerierna störtade upp i rymden och detonerade i grönrödblålila färgregn bakom husfasaderna och kyrktornen. Jag sög desperat på en cigarett, som om jag trodde den kunde ge mig något som tog mig bort eller gjorde livet lite bättre för en stund. Det kunde den inte.
”Jag visste inte att du rökte?” sa Foffe.
”Det gör jag inte”, sa jag.
Frontalkrocken var över, och 2008 kravlade sig överlevande ut ur bilvraket. Jag kramade om Frida, kramade om Fredrik – han höll på att hamna i gräl med en hyfsat välkänd söderprofil och Bajen-supporter – och så kom Camilla fram och ville ha en kram, och jag kramade henne försiktigt medan jag höll ett vaksamt öga efter hennes vidriga och svartsjuka pojkvän. Han såg ingenting. Jag vet inte om jag hoppats på eller fruktat en scen.
Jag gick in igen. Dj:n spelade Abbas ”Happy New Year”, och ungefär fyra par dansande i det bleka discoljuset. Det låg konfetti på golvet. Någon stod lutad mot ett bord och tittade på de dansande paren. Någon sparkade lakoniskt omkring på en ballong över dansgolvet. Det var inte jag, men hade kunnat vara. Det var ingen uppmuntrande syn, så jag gick och beställde en öl.
--
En stund tidigare hade jag befunnit mig på en middagsbjudning någonstans vid Mariatorget, druckit massor av bål utan att skämmas, och ätit rostbiff, potatis och sallad som om det inte funnits någon morgondag. Det var kompisar till Olof som hade festen, men de var tyvärr inte särskilt roliga. Det var fyra tjejer, och de betedde sig som societetsdamer från den viktorianska eran. Talade bara med varandra och diskuterade saker som var förtjusande och tjusiga och bedårande. Först skrattade jag artigt, för jag trodde det var deras version av humor, men sen insåg jag att de menade allvar, och då blev det bara obehagligt. Jag klädde på mig och gick, men fann mig tvungen att återvända två gånger, för jag lyckades glömma viktiga klädesplagg, som jacka och halsduk.
--
Jag vandrade omkring med min öl en stund, köpte en in till, letade efter Fredrik och Frida, undvek Camilla och hennes pojkvän, och till slut hittade jag de jag letat efter. Vi språkade en stund, och kom överens om att en efterfest vore en god idé. Så fel vi hade. Problemen började redan på vägen dit. Camilla med pojkvän ville med, men ingen ville ha pojkvännen där, eftersom han tydligen alltid ställer till med bråk. Jag var inte heller så pigg på att ha dem där. Skulle det bli bråk kändes det som om jag var den förste som skulle åka på stryk.
Till en början var vi utan dem. Foffe och hans tjej, och två kompisar till henne, var dock med, och det började rätt bra. Vi drack öl och snackade och lyssnade på Rihanna. Det var en ovanligt lång efterfest; jag brukar vara ganska snabb på att däcka, men jag inledde det nya året med att hålla ut. Kanske ett gott tecken, kanske inte.
Efter en stund dök de dock upp, Camilla och hennes kille. Jag minns inte så mycket av just det faktiskt. Jag minns dock att jag låg på köksgolvet med en öl och en cigg och pratade med Maria i telefon, och att jag redan då sa att det var en fullständig katastrofkväll.
Jag hade inte sett något ännu. Det började med ett bråk om en stulen cigarett, och två av festens gäster blev utslängda. Sen började Camillas kille mycket riktigt att bråka, dock inte med mig. Jag tror jag var för upptagen med att vara köksmatta för att dra någon uppmärksamhet till mig. Snart var även det paret på väg därifrån. Jag öppnade öl efter öl i ren panik. Folk grät och ångesten låg som en tjock dimma i luften.
”Jag tycker så synd om dig som ska behöva stå ut med det här, du som inte ens är från Stockholm”, sluddrade Foffes tjej.
”Jag visste inte att du rökte?” sa Foffe igen. Det var den nivån konversationerna låg på. Och plötsligt hade alla gått, Fredrik och Frida pratade allvar i köket och jag satt på soffan i vardagsrummet, samma soffa som jag snart skulle sova på, och jag kände något blött under mina ögon, och jag hörde någon snyfta, och jag insåg att det var jag själv.